Att stupa i
strid är en av de saker som genom historien närmast garanterat kungars
odödlighet. De flesta svenskar vet att Karl XII föll för en kula vid
Fredrikstens fästning i Norge 30 november 1718. Och vi vet också att Gustav
Adolf stupade vid Lützen 6 november 1632. Däremot vet inte så många vid vilken
tid på året dessa kungar föddes, än mindre det exakta datumet. Enbart verkliga
nördar på Karl XII och Gustav Adolf kan förmodligen utan vidare ange flera
datum för viktiga händelser i deras liv(möjligen vet de initierade att slaget
vid Poltava stod 28 juni 1709). Ett faktum är att berömda krigarkungars
dödsdagar, åtminstone i Sverige), genom tiderna firats betydligt mera
målmedvetet än samma kungars namn- eller födelsedagar. Vad som i vanliga fall
skulle stämma till sorg och kontemplation tog sig under 18- och det tidiga
1900-talet uttryck i manifestationer som nästan hade karaktär av folkfester.[1] Syftet med dessa ”jubelfester”, som
Strindberg lite ironiskt kallar dem, har inte varit att glädjas åt kungarnas
död utan just att fira, eller snarare högtidlighålla, deras minne. Även om
”firandet” i stort sett upphört i vår tid, är det fortfarande många svenskar (exempelvis
undertecknad), som med glädje tar sig en Gustav Adolfs bakelse varje 6
november.
Gustav III:s
minne högtidlighålls på liknande sätt. Han stupade visserligen inte i strid men
blev som bekant skjuten under en maskeradbal på Operan. Kanske är det därför
hans minne vanligen firas med större betoning på just högtidlighållande – att mördas av en fanatiker inbjuder knappast
eftervärlden till festligheter eller förtärande av bakverk vilket däremot en
”ärofull död för Fäderneslandet” kan tänkas göra. Det är samtidigt betecknande
att vår tids Gustavianer samlas till högtidsstund i Riddarholmskyrkan i Stockholm
på kungens dödsdag(29 mars eller
dagarna däromkring), inte 19 augusti(dagen för statskuppen 1772), som var
Gustavs stora segerdag. Det är döden vi minns vid tanken på våra kungar, inte
de stora triumferna.[2]
En dag som kunde ha blivit Gustav II Adolfs dödsdag
var 8 augusti 1627. Kungen befann sig då med sin här vid staden Dirschau i
polska Ostpreussen (idag Tzcew i norra Polen). Inte så långt från
Danzig(Gdansk). Här hade kungen sin bas för anfallen mot den fria handelsstaden
som han önskade erövra.[3]
Det handlade både om att få tillgång till de polska hamnarna vid Östersjön och
om att få till stånd ett avgörande i det krig med Polen som mer eller mindre
pågått sedan Gustav Adolfs far Karl IX omkring trettio år tidigare berövat
brorsonen Sigismund den svenska tronen och tvingat honom att fly till sitt
andra rike Polen, där han alltjämt regerade utan något tecken att vilja ge upp
sina svenska anspråk.
Kriget med
Polen hade förts på flera fronter – i Baltikum och till och med i Ryssland, där
båda Vasagrenarna på stora oredans tid sökt bemäktiga sig moskoviternas tron.
Nu befann man sig alltså i Ostpreussen. Det hade inte varit något lyckat
fälttåg för kungen personligen. Då han en natt i slutet av maj deltog i ett
anfall för att erövra en viktig skans träffades Gustav Adolf i buken av en
kula. Vare sig det berodde på chock eller något annat var kungen fast övertygad
att skadan var livshotande. Dåvarande kammarherren Per Brahe den yngre, som
senare blev både riksråd och riksdrots, berättar att Gustav Adolf släppte
styret(anfallet gjordes i båt), satte sig och lät Brahe ta över – vilket han
gjorde ”mycket sorgset och illa tillfreds för den gode Konungen, vilken befallde
sig Gud och sade sig icke mera vilja hava ned världen att göra, befallde mig
strax styra tillbaka igen”. Den skadan var emellertid inte så allvarlig. Det
räckte med några dagars vila för att kungen skulle hämta sig igen.[4]
Vad Gustav Adolf kände eller erfor vid anfallet mot skansen - feg var han
bevisligen inte ty mindre än tre månader senare, 8 augusti 1627, sårades han
åter av en kula då han betraktade fiendetruppernas rörelser genom fältkikare
från en kulle vid Dirschau.[5]
Denna gång träffade kulan i höger skulldra och fortsatte in i bröstbenet,
mycket nära strupen. Återigen fick Brahe ingripa och stötta den sårade. Också
kanslern skyndade till och kungen återfördes till lägret. Nu fruktade alla det
värsta, men kungen repade sig på nytt. Kulan gick inte att ta ut men Gustav
Adolf var nöjd: ”Må den sitta, som minne av en levnad som ej förflutit i
sysslolöshet och veklighet”, förklarade han stolt, Kungen gav också order om
att de kläder han burit vid Dirschau skulle föras hem och utställas till
allmänhetens beskådan. Så grundades Livrustkammaren, som idag finns på
Stockholms slott.
Den nya
skottskadan hade rubbat motoriken i kungens högra hand. Två fingrar var obrukbara,
vilket vållade besvär när han skrev brev. Att kulan satt och skavde mot bröstbenet
gjorde också att Gustav Adolf i fortsättningen inte kunde bära harnesk. Detta
visade sig ödesdigert vid Lützen fem år senare. Även från detta tillfälle finns
föremål bevarade på Livrustkammaren i Stockholm.[6]
[1] Detta gäller särskilt Gustav-Adolf firandet i Göteborg.
[2] Hur många vet numera att Gustav II Adolf segrade vid Breitenfeldt 7 september 1631
[3] Danzig var en fri statsrepublik men hörde nominellt under Polen. Själva provinsen Ostpreussen styrdes å andra sidan av Brandenburgs kurfurste, Sigismunds vasall och Gustav Adolfs svåger.
[4] För många år sedan, det bör ha varit 1987 eller 88, hörde jag i radioprogrammet ”Almanackan” journalisten och radiokåsören Anders Pontén citera ett brev av rikskansler Oxenstierna, där kungens närmaste man oförblomerat förklarade att skottskadan blivit lindrig eftersom ”lodet är fastnat uti det feta” Jag har inte kunnat finna detta brev igen. Lindqvist skriver finkänsligt att ”kungens fetma kanske räddade honom”. Något brev nämns dock inte.
[5] Alla stormaktstidens svenska kungar, från Karl IX till Karl XII, ledde vid flera tillfällen sina trupper i strid och var bevisligen alla nära att omkomma vid minst ett tillfälle. Två av dem stupade också, i strid eller under krigsoperationer. Karl XII, som eftervärlden så gärna klandrar för oförsiktighet och till och med ibland beskyller att ha försökt ”smita” från sitt ansvar genom självmord, följde alltså bara en väl etablerad svensk tradition för kungar i krig.
[6] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist Historien om Sverige del III, ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 158-59 och Erik Petersson, Vicekungen, en biografi över Per Brahe den yngre(2009),, s. 61-63.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar