Konsten att skriva ett bygdespel - Lennart Bernadotte som dramatiker

 

Ibland får man ett hugskott, gör en stor upptäckt och får Nobelpris! Eller kommer på en ny design för hemmamöbler och står plötsligt som ledare för en hel företagskedja. Det gäller bara att få den där snilleblixten! Problemet är att man sällan själv inser vilket genidrag man har gjort. Många får inte uppleva resultatet och skulle aldrig ha kunnat föreställa sig att deras lilla idé ”den där gången för länge sedan” verkligen lämnat så djupa spår. De flesta sådana här hugskott har med teknik eller andra former av vetenskap att göra men de kan också dyka upp inom kulturen. Ett fint(men allmänt mindre känt,) exempel på det finns inom släkten Bernadotte.

Det är många Bernadotter, både kungliga och icke kungliga, som sysslat med kultur. Mest känd är väl målaren prins Eugen med sina vackra landskapsvyer eller ”sångarprinsen Gustav(”sjung om” och ”Glad såsom fågeln).” Den som läst på lite extra vet kanske att både Karl XV och Oscar II försökte sig som poeter(Karl dessutom som målare). Oscars skriverier är kanske, för att utrycka sig finkänsligt, en aning svårsmälta – han blev lätt för mång- och storordig.[1] Karls poetiska förmåga må bedömas av andra. De båda bröderna blev också goda vänner med och understödde flera av tidens kulturpersonligheter - Karl ”sponsrade” exempelvis den unge August Strindberg i början av hans karriär.[2]  Att Gustav V:s yngre son Wilhelm kallades ”diktarprinsen” vet kanske inte så många svenskar idag men han omgav sig med en omfångsrik vänkrets av sin tids kulturpersonligheter ur olika genrer och skrev både reseskildringar och poesi. Hans son Lennart är känd som ”blomsterprinsen”. Rent allmänt vet man förmodligen att han bodde på slottet Mainau i Tyskland större delen av sitt liv och där skapade ett rent paradis inom hortikulturen. Han hade dock många andra strängar på sin lyra, eller snarare luta och gitarr, som han gärna spelade i yngre dagar. I Sverige blev han mest känd för sitt arbete inom fotokonst och film men sjöng också vackert och drog sig inte för att sätta ihop tillfällighetskupletter om så skulle vara, bland annat när vännen Evert Taube fyllde år. I trakterna kring tätorten Köpmanholmen, sydväst om Örnsköldsvik i Ångermanland, minns man dock Lennart Bernadotte av helt andra skäl.               

Under förra hälften av 1940-talet var Lennart Bernadotte en drygt 30-års man som mer eller mindre flytt från Tyskland för att undgå nazisternas klåfingrighet. Det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna bosätta sig permanent på det gamla ordernsslottet i Bodensjön som farmodern och hennes bror testamenterat åt honom.[3] Den suspenderade prinsen hade gjort sig ett namn som fotograf och filmman – ja även som skådespelare. Dessutom var han starkt engagerad i ideella verksamheter, som Barnens och De bindas dag. Någon gång under andra världskriget – det framgår inte exakt när men bör ha varit sensommaren eller hösten 1942, besökte herr Lennart Bernadotte den lilla orten Köpmanholmen sydväst om Örnsköldsvik, där familjen Hedberg, vänner till hans far, drev ett större industriföretag.[4] Efter några misslyckade försök som fiskare övergick den forne prinsen och hertigen av Småland till att samtala med Ingeborg Hedberg, styrelseordförande i traktens hembygdsförening. De båda tog en promenad och hamnade på en stor äng som sluttade ned mot Nätraälven, ovanför hembygdsgården – Vilken fin teaterscen, tänkte Bernadotte:[5]

-          Här brukar ni väl spela teater, frågade han närmast retoriskt.

-           Nej, svarade fru Hedberg, det har vi aldrig gjort.

-           På en sådan här plats. Den är ju som skapad för skådespel!

-          Vi har inga pjäser.

-          Det går väl att göra något åt, tyckte Bernadotte.

Fru Hedberg fick glimten i ögat – Skriver du en pjäs åt mig?

Bernadotte blev nu lite ställd, men svarade halvt på skoj – Javisst, det går väl bra,

-          OK, genmälde fru Hedberg och skakade hand.

Gustav V:s sonson erfor här ett ögonblicks fasa men samlade sig snabbt – Har du någon bygdehistoria som jag kunde spinna vidare på?

-          Ja, vi har sägnen om den despotiske storbonden som dödade prästen framför altaret, fast vad som är sant är ju svårt att avgöra efter så lång tid.

Här fanns ett fint stoff till drama, tänkte Lennart. Sedan gällde det förstås att hitta lämplig ensemble, men Ingeborg Hedberg var säker på sin sak – Skriv du pjäsen så hittar jag skådespelarna.     

Eftertankens kranka blekhet grep honom – Vad hade han gett sig in på! Men en uppmuntrande stämma viskade i hans inre – Visst fixar du det. Visa vad du kan!

 

Det tog sin tid, omkring 1,5 år gissade han senare, men på vårkanten 1944 dök bygdespelet Kam i Nesom upp med sin intrig och sina karaktärer. Lennart beskriver i sina memoarer hur spännande och roligt det var att se de olika gestalterna ta form i fantasin och, ännu underbarare, att när skådespelet väl antagits av Ingeborg Hedberg, finna att hon lyckats hitta precis de rätta skådespelarna till varje roll: - De spelade inte, de föreställde inte de var. Att ge dem regi var en njutning, skriver greve Lennart. 

Projektet brottades med svårigheter som med 80 års distans och en helt annan teknikvärld nästan kan verka medeltida – eftersom man inte hade någon som helst ljudförstärkning måste alla vara noga med att tala högt och tydligt. Inga peruker – det blev till att låta håret växa till rätt längd inför premiären! Scenkläderna var(åtminstone delvis), gjorda av filt och pappersmassa – billigt men inte så lätt att använda som material för sömnad. Tillslut sommaren 1945, med andra ord strax efter krigsslutet, var det dags för premiär på skådespelet Kam i Nesom, där kärlek och rättvisa segrar över ondska och grymhet under brytningstiden mellan asatro och kristendom.[6] Författaren var själv sufflör och ”skådespelet blev en stor framgång”.

När man läser greve Lennarts minnen av denna tid, är det bestående intrycket hans och aktörernas genuina glädje över ett fint samarbete Han skriver:

– Känslan att väcka tankar och hugskott till liv med hjälp av äkta människor. Sällan har jag utanför Mainau upplevt något dylikt. Jag känner ännu värmen och hänförelsen när jag ledde min entusiastiska och av premiärnervositet eggade skara mot seger.

 

30 år senare skrevs ytterligare ett bygdespel – Häxan, med handlingen förlagd till samma trakter men med motiv från 1600-talet. Här får vi inte samma utförliga beskrivning av styckets tillkomsthistoria och premiär, troligen därför att författaren inte själv haft möjlighet att leda arbetet på samma sätt som med Kam i Nesom.[7]   Kontakterna från förra gången fanns emellertid delvis kvar och traktens entusiaster sägs ha klarat uppgiften ”med den äran”. Som avslutning på berättelsen om sitt författarskap skriver greve Bernadotte;

”Mina båda bygdespel har hittills framförts nästan varje sommar. För samordning av verksamheten har de ansvariga på de berörda orterna bildat den gemensamma institutionen Bernadotte-spelen. Det är inte utan att man känner sig stolt, tacksam och hedrad”.

Av sökningar på nätet framgår att åtminstone Kam i Nesom spelats regelbundet sommartid, om än inte varje år. Senast det med säkerhet framfördes i Ångermanland var 2017, även om det framgår att planer funnits att sätta upp spelet till 75årsjubleet 2020.[8] Ännu för några år sedan uppfördes det på samma äng där en gång Lennart Bernadotte vandrade omkring med en energisk dam och spontant frågade: ”Ni brukar väl spela teater här”? Vilka succéer kan inte uppstå av en slump!                               

---

[1] Herman Lindqvist diskuterar kung Oscars litterära verksamhet i sin biografi Oscar II, den konungsligaste av alla kungar(2022).

[2] Kanske ett skäl så gott som något till den avsky broder Oscar senare kom att hysa mot den etablerade författaren?

[3] Noga räknat åt prins Wilhelm, med avsikt att efter dennes död övergå till sonen. I praktiken blev det från början Lennart som tog ansvar för ”eländet”, som prinsen betecknade det då ganska förfallna och vanvårdade Mainau. Med tanke på resultatet måste man säga att arrangemanget utföll lyckligt.

[4] Titeln greve av Visborg erhölls först 1951.

[5] Följande replikskifte och citat är hämtade ur Lennarts Bernadottes memoarer, Mainau- min medelpunkt(1995), s. 80 ff. Även om några ord och formuleringar bytts ut återges texten i stort sett ordagrant.   

[6] Av Nätra hembygdsförenings historik framgår att spelet uruppfördes 15 juli 1945, alltså för nästan exakt 80 år sedan. Det är inte utan att man i efterhand undrar om spelets upplägg gjorts med en liten blinkning åt det aktuella världsläget. Själva författandet tycks nära på ha sammanfallit med västmakternas landstigning i Frankrike. Angående Nätra hembygdsförening, se Historik | Nätra Hembygdsförening.

[7] Av ovannämnda historik framgår att det senare spelet uruppförts 1977.

[8] Det har även uppförts på skansen i Stockholm.

Peter II - Den okände pojktsaren

 

De olyckligaste kungarna är utan tvivel de som aldrig varit något annat än ett verktyg i andras händer. Förklaringarna till varför det blivit så kan vara många – sjukdom, svag karaktär, låg ålder. En del av dessa furstar blir ihågkomna av eftervärlden, särskilt om de fallit offer för revolutioner. Varken Ludvig XVI av Frankrike eller Nikolaj II av Ryssland kan med bästa vilja kallas framstående eller kompetenta härskare, men deras namn har åtminstone förblivit odödliga. Sett till den rent personliga sidan av saken framstår båda dessa män också som hederliga, strävsamma och omtänksamma. De må ha misslyckats som regenter men ingen kan betvivla deras ärlighet och rättskaffenhet. Deras kärlek till sina familjer är också omvittnad. Samtidigt som de väcker medlidande kan man inte undgå att känna respekt inför det stoiska lugn de alltsomoftast visat inför sina olyckor. Kungligheter som i praktiken aldrig haft en chans att utveckla sin egen personlighet inger å andra sidan på sin höjd medlidande men blir i regel bortglömda av eftervärlden. Av någon anledning, men kanske inte så underligt med tanke på landets genom historien minst sagt stränga politiska kultur,  uppvisar Ryssland ett ovanligt stort antal pojkar som till namnet innehaft  högsta makten men aldrig varit annat än marionetter i omgivningens händer. Det mest upprörande exemplet utgörs av Ivan VI, spädbarnet som blev tsar vid ett års ålder för att efter några månader kastas i fängelse, där han fick tillbringa cirka tjugo år för att slutligen mördas under ett uppror. Ett minde känt exempel är Peter II.      

Peter föddes i oktober 1715 som son till tronföljaren Alexej och en dotter till hertigen av Braunschweig-Lüneburg. Eftersom hennes syster var gift med kejsar Karl VI hade Ryssland nu en viktig förbindelse med habsburgarna, liksom också med kurfursten av Sachsen, tsarens allierade i kriget mot svenskarna. Sorgligt nog men inte särskilt förvånande med tanke på parets minst sagt olikartade kulturella bakgrund, blev äktenskapet olyckligt. De fick ändå två barn, dottern Natalia och sonen Peter. Bara några dagar efter Peters födelse avled modern på grund av en olycka och en följande svår förlossning. Några månader senare rymde tronföljaren Alexej hemifrån av rädsla för sin far, tsar Peter I(den store).[1]  Sedan Alexej lockats hem fängslades han, förhördes och avled småningom i fångenskap, mer eller mindre ihjälpiskad av sin egen far.[2] Unge Peter stod alltså föräldralös vid knappa tre års ålder och eftersom tsaren betraktade sitt första äktenskap och den livsfrukt som kommit därav som ett misslyckande vilket helst borde glömmas redan idag, intresserade sig ingen på allvar för sonsonens uppfostran. Hans första ”lärare” var borgarkvinnor från den förort utanför Moskva där västerlänningar brukade bosätta sig. En av dessa kvinnor var hustru till en vinhandlare, något som kanske bidrog att tidigt ge pojken smak för alkohol.[3] Med åren, allteftersom det blev tydligt att Peter en dag kanske skulle bestiga tronen, tog de ledande rådsherrarna itu med att försöka organisera hans utbildning till något så när funktionsduglig härskare. Det visade sig emellertid att pojken redan utvecklat stark motvilja mot studier – något han aldrig helt kom över under sitt korta liv. De snabba kast och ommöbleringar som präglade Rysslands politiska toppskikt vid mitten av 1720-talet gjorde det också svårt att åstadkomma och genomföra en fast utbildningsplan, byggd på rutin – vilket kotteri styrde Ryssland för närvarande och vilka planer hade de för prinsen?                 

I maj 1727 avled kejsarinnan Katarina, Peter den stores änka. Hon efterlämnade endast döttrar, av vilka den äldre dessutom nyligen gift sig med hertigen av Holstein-Gottorp, en systerson till Karl XII. I synnerhet de gamla bojarsläkterna, som sett sin makt kraftigt beskuren under gamle tsar Peter, önskade hans 11-årige sonson och namne till tronarvinge i förhoppning om en återgång till forna tider.  Furst Menshikov, en av den gamle tsarens närmaste medarbetare, hade emellertid, redan före Katarinas död, sett till att få pojken trolovad med sin äldsta dotter Maria och räknade därför med att lugnt kunna regera Ryssland under tsarens omyndighet - kanske även senare.[4] De första månaderna hade han också total kontroll över både styret och Peter II och förde sig som Rysslands verklige herre. Menshikovs ohämmade maktfasoner irriterade dock så gott som hela hovet och adeln och även unge Peter, som i likhet med många svaga härskare kompenserade sin underlägsenhet med stark medvetenhet om sin upphöjda ställning och känslighet för allt som kränkte den. Efter en tids frånvaro på grund av sjukdom fann Menshikov vid sin återkomst kuppen mot honom i stort sett redan fullbordad. I sluter av oktober 1727 arresterades han och fördes till allt avlägsnare delar av riket, för att slutligen avlida i en liten sibirisk ort i november 1729.[5]      

Den egentliga makten i Ryssland övertogs nu av familjen Dolgorukij – en gammal bojarsläkt med anor tillbaka till Ruriks dagar på 900-talet. Dess nuvarande huvudman Aleksej hade, åtminstone till namnet, tjänst som tillförordnad lärare eller ”guvernör” hos den omyndige tsaren. Hans son, Ivan, var en elegant adelssprätt på tjugo år som snabbt blivit god vän med Peter och nu följde honom mellan fester och jaktpartier, där den knappt tonårige pojken lär ha fört sig som ”den simplaste av ryssar” - fullt i klass med de orgier farfadern brukade ägna sig åt när andan föll på, dock utan att äga dennes begåvning och mångsidiga intressen.

   För att garantera sin framtida maktställning, kanske också för att avvärja en homosexskandal, sammanförde familjen Dolgorukij Peter med Ivans syster Katarina och lät proklamera deras förlovning. Efter första tidens förtjusning verkade tsaren måttligt intresserad, men familjen gav sig inte. Efter att en sen afton ha arrangerat ett möte mellan de unga tu steg plötsligt flickans far, furst Aleksej, fram och förklarade sig kränkt å sin dotters och familjens vägnar – förlovningen bekräftades vid en högtidlig ceremoni i ett av Moskvas palats vintern 1729. Men Peter verkade fortfarande inte riktigt med på noterna – han var tyst och dyster. Allt tycktes stå och väga. Då, i januari 1730, insjuknade Peter plötsligt i vad som först antogs vara förkylning efter en ceremoni vid Neva på trettondagen.[6] Efter några dagar visade det sig att pojken fått smittkoppor, en på den tiden så gott som dödlig sjukdom. Efter tre svåra veckor avled Peter II, 30 januari 1730, den dag då hans giftermål med Katarina skulle ha ägt rum. Peter blev 14 år. Familjen Dolgorukij försökte först förfalska ett testamente där Peter gav tronen till sin fästmö. Den illa förberedda kuppen misslyckades och flera medlemmar av familjen deporterades, på samma sätt som de själva några år tidigare deporterat Menshikov, Både furst Aleksej och Peters vän Ivan avled i exilen medan Katarina hann bli benådad och slutade som hovdam hos kejsarinnan Elisabet, faster till den döde tsaren.[7]

Peter II ”regerade”, om det nu är en korrekt benämning, Ryssland i två år och 8 månader. Han kan sannerligen beskrivas som ett verktyg i andras händer.[8]             

---

[1] Ironiskt nog flydde Alexej till den döda hustruns svåger, kelar Karl VI.

[2] Angående tsrevitj Alexejs dramatiska och olyckliga liv, se Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. Och Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland"..

[3] Att en sjöman lär ha undervisat prinsen i navigation, om än bara helt ytligt, kan möjligen tyda på att Peter den store trots allt hyst visst intresse för sin sonson(navigation var ju ett av tsarens stora intressen). 

[4] Det var samme Menshikov som en gång för rysk räkning lett kapitulationsförhandlingarna vid floden Dnepr med de besegrade svenskarna efter slaget vid Poltava och Karl XII:s flykt till Turkiet.

 

[5] Det skall kanske i rättvisans namn påpekas att den forne statsmannen och generalen – som en gång börjat som bagarbiträde, visat sig tapper i sitt elände. När hans grannar i den sibiriska byn trakasserade familjen skall han ha ropat: ”Slå gärna mig men låt kvinnorna vara”.  Hans dotter Maria, tilltänkt tsaritsa av Ryssland, avled liksom han själv och hans hustru i exilen. Övriga barn befriades  av senare regenter och fortsatte familjens karriär vid hovet.    

[6] Som bekant är trettondagen inom ortodoxa kyrkan den dag då gåvor utdelas till åminnelse av de tre konungarnas ankomst till Betlehem – alltså motsvarigheten till de västliga kyrkornas högtidlighållande av Juldagen eller Julafton.    

[7] Familjen Dolgorukij fortsatte att vistas nära tronen. Då tsarfamiljen 1917 fördes till Sibirien ingick en furst Dolgorukij i deras följe. Han följde med till Jekaterinburg men fördes sedan bort och avrättades av allt att döma före massakern i Jepatjevs hus.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på tredje kapitlet Henri Troyarts bok Fantastiska furstinor(svensk översättning 1999). Se även Peter II of Russia - Wikipedia.