Peter II - Den okände pojktsaren

 

De olyckligaste kungarna är utan tvivel de som aldrig varit något annat än ett verktyg i andras händer. Förklaringarna till varför det blivit så kan vara många – sjukdom, svag karaktär, låg ålder. En del av dessa furstar blir ihågkomna av eftervärlden, särskilt om de fallit offer för revolutioner. Varken Ludvig XVI av Frankrike eller Nikolaj II av Ryssland kan med bästa vilja kallas framstående eller kompetenta härskare, men deras namn har åtminstone förblivit odödliga. Sett till den rent personliga sidan av saken framstår båda dessa män också som hederliga, strävsamma och omtänksamma. De må ha misslyckats som regenter men ingen kan betvivla deras ärlighet och rättskaffenhet. Deras kärlek till sina familjer är också omvittnad. Samtidigt som de väcker medlidande kan man inte undgå att känna respekt inför det stoiska lugn de alltsomoftast visat inför sina olyckor. Kungligheter som i praktiken aldrig haft en chans att utveckla sin egen personlighet inger å andra sidan på sin höjd medlidande men blir i regel bortglömda av eftervärlden. Av någon anledning, men kanske inte så underligt med tanke på landets genom historien minst sagt stränga politiska kultur,  uppvisar Ryssland ett ovanligt stort antal pojkar som till namnet innehaft  högsta makten men aldrig varit annat än marionetter i omgivningens händer. Det mest upprörande exemplet utgörs av Ivan VI, spädbarnet som blev tsar vid ett års ålder för att efter några månader kastas i fängelse, där han fick tillbringa cirka tjugo år för att slutligen mördas under ett uppror. Ett minde känt exempel är Peter II.      

Peter föddes i oktober 1715 som son till tronföljaren Alexej och en dotter till hertigen av Braunschweig-Lüneburg. Eftersom hennes syster var gift med kejsar Karl VI hade Ryssland nu en viktig förbindelse med habsburgarna, liksom också med kurfursten av Sachsen, tsarens allierade i kriget mot svenskarna. Sorgligt nog men inte särskilt förvånande med tanke på parets minst sagt olikartade kulturella bakgrund, blev äktenskapet olyckligt. De fick ändå två barn, dottern Natalia och sonen Peter. Bara några dagar efter Peters födelse avled modern på grund av en olycka och en följande svår förlossning. Några månader senare rymde tronföljaren Alexej hemifrån av rädsla för sin far, tsar Peter I(den store).[1]  Sedan Alexej lockats hem fängslades han, förhördes och avled småningom i fångenskap, mer eller mindre ihjälpiskad av sin egen far.[2] Unge Peter stod alltså föräldralös vid knappa tre års ålder och eftersom tsaren betraktade sitt första äktenskap och den livsfrukt som kommit därav som ett misslyckande vilket helst borde glömmas redan idag, intresserade sig ingen på allvar för sonsonens uppfostran. Hans första ”lärare” var borgarkvinnor från den förort utanför Moskva där västerlänningar brukade bosätta sig. En av dessa kvinnor var hustru till en vinhandlare, något som kanske bidrog att tidigt ge pojken smak för alkohol.[3] Med åren, allteftersom det blev tydligt att Peter en dag kanske skulle bestiga tronen, tog de ledande rådsherrarna itu med att försöka organisera hans utbildning till något så när funktionsduglig härskare. Det visade sig emellertid att pojken redan utvecklat stark motvilja mot studier – något han aldrig helt kom över under sitt korta liv. De snabba kast och ommöbleringar som präglade Rysslands politiska toppskikt vid mitten av 1720-talet gjorde det också svårt att åstadkomma och genomföra en fast utbildningsplan, byggd på rutin – vilket kotteri styrde Ryssland för närvarande och vilka planer hade de för prinsen?                 

I maj 1727 avled kejsarinnan Katarina, Peter den stores änka. Hon efterlämnade endast döttrar, av vilka den äldre dessutom nyligen gift sig med hertigen av Holstein-Gottorp, en systerson till Karl XII. I synnerhet de gamla bojarsläkterna, som sett sin makt kraftigt beskuren under gamle tsar Peter, önskade hans 11-årige sonson och namne till tronarvinge i förhoppning om en återgång till forna tider.  Furst Menshikov, en av den gamle tsarens närmaste medarbetare, hade emellertid, redan före Katarinas död, sett till att få pojken trolovad med sin äldsta dotter Maria och räknade därför med att lugnt kunna regera Ryssland under tsarens omyndighet - kanske även senare.[4] De första månaderna hade han också total kontroll över både styret och Peter II och förde sig som Rysslands verklige herre. Menshikovs ohämmade maktfasoner irriterade dock så gott som hela hovet och adeln och även unge Peter, som i likhet med många svaga härskare kompenserade sin underlägsenhet med stark medvetenhet om sin upphöjda ställning och känslighet för allt som kränkte den. Efter en tids frånvaro på grund av sjukdom fann Menshikov vid sin återkomst kuppen mot honom i stort sett redan fullbordad. I sluter av oktober 1727 arresterades han och fördes till allt avlägsnare delar av riket, för att slutligen avlida i en liten sibirisk ort i november 1729.[5]      

Den egentliga makten i Ryssland övertogs nu av familjen Dolgorukij – en gammal bojarsläkt med anor tillbaka till Ruriks dagar på 900-talet. Dess nuvarande huvudman Aleksej hade, åtminstone till namnet, tjänst som tillförordnad lärare eller ”guvernör” hos den omyndige tsaren. Hans son, Ivan, var en elegant adelssprätt på tjugo år som snabbt blivit god vän med Peter och nu följde honom mellan fester och jaktpartier, där den knappt tonårige pojken lär ha fört sig som ”den simplaste av ryssar” - fullt i klass med de orgier farfadern brukade ägna sig åt när andan föll på, dock utan att äga dennes begåvning och mångsidiga intressen.

   För att garantera sin framtida maktställning, kanske också för att avvärja en homosexskandal, sammanförde familjen Dolgorukij Peter med Ivans syster Katarina och lät proklamera deras förlovning. Efter första tidens förtjusning verkade tsaren måttligt intresserad, men familjen gav sig inte. Efter att en sen afton ha arrangerat ett möte mellan de unga tu steg plötsligt flickans far, furst Aleksej, fram och förklarade sig kränkt å sin dotters och familjens vägnar – förlovningen bekräftades vid en högtidlig ceremoni i ett av Moskvas palats vintern 1729. Men Peter verkade fortfarande inte riktigt med på noterna – han var tyst och dyster. Allt tycktes stå och väga. Då, i januari 1730, insjuknade Peter plötsligt i vad som först antogs vara förkylning efter en ceremoni vid Neva på trettondagen.[6] Efter några dagar visade det sig att pojken fått smittkoppor, en på den tiden så gott som dödlig sjukdom. Efter tre svåra veckor avled Peter II, 30 januari 1730, den dag då hans giftermål med Katarina skulle ha ägt rum. Peter blev 14 år. Familjen Dolgorukij försökte först förfalska ett testamente där Peter gav tronen till sin fästmö. Den illa förberedda kuppen misslyckades och flera medlemmar av familjen deporterades, på samma sätt som de själva några år tidigare deporterat Menshikov, Både furst Aleksej och Peters vän Ivan avled i exilen medan Katarina hann bli benådad och slutade som hovdam hos kejsarinnan Elisabet, faster till den döde tsaren.[7]

Peter II ”regerade”, om det nu är en korrekt benämning, Ryssland i två år och 8 månader. Han kan sannerligen beskrivas som ett verktyg i andras händer.[8]             

---

[1] Ironiskt nog flydde Alexej till den döda hustruns svåger, kelar Karl VI.

[2] Angående tsrevitj Alexejs dramatiska och olyckliga liv, se Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. Och Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland"..

[3] Att en sjöman lär ha undervisat prinsen i navigation, om än bara helt ytligt, kan möjligen tyda på att Peter den store trots allt hyst visst intresse för sin sonson(navigation var ju ett av tsarens stora intressen). 

[4] Det var samme Menshikov som en gång för rysk räkning lett kapitulationsförhandlingarna vid floden Dnepr med de besegrade svenskarna efter slaget vid Poltava och Karl XII:s flykt till Turkiet.

 

[5] Det skall kanske i rättvisans namn påpekas att den forne statsmannen och generalen – som en gång börjat som bagarbiträde, visat sig tapper i sitt elände. När hans grannar i den sibiriska byn trakasserade familjen skall han ha ropat: ”Slå gärna mig men låt kvinnorna vara”.  Hans dotter Maria, tilltänkt tsaritsa av Ryssland, avled liksom han själv och hans hustru i exilen. Övriga barn befriades  av senare regenter och fortsatte familjens karriär vid hovet.    

[6] Som bekant är trettondagen inom ortodoxa kyrkan den dag då gåvor utdelas till åminnelse av de tre konungarnas ankomst till Betlehem – alltså motsvarigheten till de västliga kyrkornas högtidlighållande av Juldagen eller Julafton.    

[7] Familjen Dolgorukij fortsatte att vistas nära tronen. Då tsarfamiljen 1917 fördes till Sibirien ingick en furst Dolgorukij i deras följe. Han följde med till Jekaterinburg men fördes sedan bort och avrättades av allt att döma före massakern i Jepatjevs hus.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på tredje kapitlet Henri Troyarts bok Fantastiska furstinor(svensk översättning 1999). Se även Peter II of Russia - Wikipedia.