"Jag skulle väl mera skriva", Erik XIV:s och Karin Månsdotters fångenskap.

Att bli avsatt är det värsta en verklig härskare kan tänka sig. Också för någon som ärvt sin makt men i grunden saknar ambitioner är det påfrestande att förlora sin ställning. Denna senare kategori har dock i regel drömmar om ett annat liv att falla tillbaka på. De kan glädjas åt att få mer tid med familjen, att slippa fatta svåra beslut eller vad som helst. För en ”sann konung”, som vet sig vara född till makt och rikedom, är avsättningen en katastrof. Hela tillvaron faller samman. Kanske är de födda drottningarnas lott att föredra i sådana lägen. En drottning står som oftast under sin man och är van att aldrig spela första fiolen. I gengäld vet hon att hon är av ett förnämt hus och kan konsten att föra sig också i motgången. Att däremot som enkel kvinna först genom en serie omständigheter upphöjas till rikets högsta rang och sedan plötsligt degraderas till fånge, till på köpet i sällskap med en lynnig äkta man och två minderåriga barn, kan få vem som helst ur balans. Alltså var det inte underligt att komplikationer uppstod mellan Erik XIV och Karin Månsdotter efter avsättningen i september 1568.

De som ansvarade för den närmaste bevakningen första tiden, mest polacker som garanterat stödde den nye kung Johan och hans drottning, berättade senare att Erik förbannat sitt giftermål med Karin. Det fanns folk som ansåg att han var galen, sade han. Personligen ansåg han sig på sin höjd ha varit rubbad vid tre tillfällen: Då han inte tog chansen att göra slut på hela högadeln, då brodern Johan släpptes fri på sommaren 1567 och då han låtit kröna Karin till drottning, vilket inte varit påkallat.[1] Förmodligen insåg kungen att giftermålet och kröningen av en kvinna av folket skänkt hans fiender mycket av den ammunition de behövde för sin propaganda. Äktenskapet ingick också som en av punkterna i den amklagelseskrift som upprättats i samband med hans formella avsättning i januari 1569. Där hette det att Erik ”bespottat sin familjs härkomst” genom att gifta sig med ”en stockeknekts dotter”. I normala fall skulle kungen helhjärtat ha instämt i denna uppfattning. Att han gift sig med Karin var en följd av Sturemorden, som av naturliga skäl öppnat en avgrund mellan kungen och aristokratin. De många frierierna utomlands hade inte gett något positivt resultat. Å andra sidan var det nu mer brådskande än någonsin att skaffa en gemål, om Erik ville bevara tronen för sin familj eller sin egen släktgren. När Karin på sommaren 1567 visade sig vara gravid ingicks en inofficiell vigsel, som innebar att barnet var att se som legitimt.[2] Sommaren 1568 återstod endast den officiella vigseln och kröningen. Nu hade detta aktivt bidragit till kung Eriks fall.

Vad Karin beträffade var hon en ung levnadsglad flicka. Genom en rad delvis oklara omständigheter hade hon förts från en strävsam obetydlig men ändå relativt fri ställning som krogpiga till kungens slott; först även här som piga men snart kungens älskarinna med allt större makt. Rikets främste vände sig till henne för att få nåd för sina kära, precis som om hon varit drottning och plötsligt var hon verkligen rikets första dam! Även om hon ofta längtat hem, till en normal tillvaro där man inte ständigt var påpassad, hade hon säkert varit smickrad över all ära och uppmärksamhet som tillkon henne. Men inte hade hon räknat med att sitta som statsfånge med två minderåriga barn, det yngsta bara några månader gammalt och en man som inte gjorde annat än klagade över sin förgångna storhet. Vad var han för sorts man, denne kung som låtit mörda fängslade människor utan rättegång och utsatt henne för allt detta elände. Även om Karin kanske inte, som det senare påstods, klassade Erik som ”den slemmaste tyrann” som någonsin funnits eller önskade att någon skulle döda honom hade båda säkert anledning att gräla på den andre, som ofta händer i vilken familj som helst i pressade situationer. Samtidigt inbjuder sådana situationer till närhet. Kungaparet hade bara varandra att ty sig till och hur brutala många vasar än var är de samtidigt kända för att ha älskat sina anhöriga. Det är bevisat att två söner föddes i fångenskapen, även om deras liv blev korta.[3] Troligen var det detta umgänge mellan makarna som gjorde att kung Johan beslöt separera dem från varandra. Det fick inte uppstå en samling tronpretendenter i fångenskapen. De exakta omständigheterna kring hur de skildes åt är dunkla. På senare tid har historiker velat tona ner den klassiskt romantiska bilden av den renhjärtade Karin Månsdotter och påpekar att det är möjligt att hon varit otrogen. En del anteckningar av Eriks hand kan tyda på det. Av brev han senare skrev framgår att han fruktade att bli bedragen: ”Om onda människor säger att du skall älska andra än mig, så lyssna icke på dem”.[4] Hur än stämningen mellan makarna var under fångenskapen kan den inte ha varit helt nattsvart. Erik skriver själv om ”välgärningar från min maka” i dagboken från juni 1572. Och även om Erik anade äktenskapsbrott, nog saknade han sin Karin av fullt hjärta. Det ser man av meningar som, då han i januari 1574 berättar hur han fått ett bättre rum på Västerås slott: ”Och hörde du väl i morgens(i morse), den tid jag uppfördes hur jag uppenbarligen ropade och gav dig det tillkänna”. Och ”så vart mig tillsagt att jag aldrig skulle få se dig igen”. Kanske anade kungen att så skulle bli fallet. I slutet av detta brev från januari 1574 suckar han sorgset: ”Jag skulle väl mera skriva, men jag har så onda redskap därtill.[5] Det är dock likväl min hand. Förglöm icke att skriva mig svar igen, om du någonledes får tillfälle därtill. Härmed dig Gud befallandes.

Din alldra käraste man Erik XIV.[6]    

Makarna återsåg aldrig varandra.

              

---

[1] Lindén förutsätter att vittnesmålet är författat av någon som ingått i Katarina Jagellonicas uppvaktning, eftersom det skrivits på polska. Att Erik betraktar frigivningen av Johan som utslag av galenskap ger onekligen berättelsen en prägel av autenticitet. Det är också anmärkningsvärt att kungen vid denna tid tydligen inte ansett Sturemorden vare sig som brottsliga eller utslag av sinnessjukdom. Snarare borde fler ha röjts ur vägen.

[2] I händelse Karin Månsdotter förlösts med en flicka istället för sonen Gustav i januari 1568 kan man misstänka att fadern raskt låtit annullera eller helt enkelt förnekat vigseln. Henrik VIII av England hade trettiofem år tidigare låtit kröna sin gravida andra hustru efter alla konstens regler bara för att, förmodligen till sin oerhörda harm, begåvas med ännu en ”värdelös dotter, prinsessan Elisabet..

[3] Henrik och Arnold.

[4] Kanske försökte(och lyckades?), man förmå Karin att intressera sig för andra män. Liknande händelser är kända i historien.  När Napoleon avsatts 1814 ville kejsarinnan Marie-Louise först inget hellre än förena sig med honom, men genom sin far och furst Metternich försorg sammanfördes hon istället med officeren greve Neipperg, som hon senare gifte sig med. Napoleon var snart glömd . För en diskussion kring Karin Månsdotters eventuella otrohet, se Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), kapitel 34-35.  David Lindén ger i sin biografi över drottningen ingen antydan om osämja mellan Erik och Karin vid tidpunkten för separationen 1573, däremot under den första tiden i fångenskap. David Lindén, Karin Månsdotter, drottningens revansch(2019), kapitlet ”mänsklig”.      

[5] Erik hade fråntagits bläck och pennor och måste använda en trästicka som doppats i sot för att kunna skriva.

[6] Sex dagböcker av Hans Villius, ”Min maka med våld ryckt ifrån mig”, Erik XIIII:s dagbok från 1566-67 och från fängelseåren(Stockholm 1991), författarinläsning.

"Mina ögon åtrår er mer än allt annat", Katarinas av Aragonien död

”En drottning som blir fången – vilken lott! Hon har det värre än en usel slav. Hon borde leva fri”.

       Margareta av Aniou i Shakespeares Henrik VI del I, översättning Ca Hagberg



Att en kunglighet hålls fången är historiskt sett ganska ovanligt. I regel sker det bara i samband med revolutioner då monarkin avskaffats. För att en regent i en fungerande monarki skall avsättas och fängslas fordras oftast att en haft otur i krig eller kommit på kant med makteliten i sitt rike, så var exempelvis fallet med Erik XIV. Att en drottning, hustru till en regent, avsätts från sin post medan hennes man fortsätter regera är mycket ovanligt. Visserligen har många drottningar periodvis haft svårigheter i sina äktenskap men det enda som i praktiken kan leda till avsättning och skilsmässa är uppenbar otrohet. Ett av de ytterst få exemplen är den danske kungen Kristian VII:s hustru på 1700-talet. Att tänka sig en drottning som i praktiken förskjuts av sin man därför att hon varit ”för trogen” verkar otroligt. Ändå var det tillspetsat situationen för Katarina av Aragonien, Henrik VIII:s första hustru, de första dagarna i januari 1536.

För drottning Katarina måste de senaste nära 9 årens händelser i grund och botten ha förefallit helt overkliga.[1] Hon hade alltid strävat att vara en god maka för sin man och en fulländad drottning i hans rike. Då Henrik var i krig hade hon företrätt honom i England och hennes trupper hade besegrat invaderande fiender. Hon hade ömmat för sin man och påmint honom att vårda både sin lekamen och sin själ. En gång, just som hon börjat tvivla att hon någonsin skulle få gifta sig med den engelske tronföljaren hade denne kommit, likt en ståtlig riddare i sagan, och satt henne vid sin sida på tronen. Deras långa väntan var över, hans snåle far var död och äntligen kunde de vigas till ett par och krönas till kung och drottning. De hade skrattat, gråtit, dansat och älskat tillsammans. Delat glädjen då deras barn föddes och sorgen då de flesta av dem avlidit. Hon hade försökt påminna honom om allt detta den där dagen i domstolen 1529, då hon bett honom att visa barmhärtighet och återigen (för vilken gång i ordningen)? tagit Gud till vittne på att hans bror aldrig rört henne den korta tid de varit gifta.[2] Hur kunde Henrik så skoningslöst förneka det som varit och förskjuta henne. Hon var kungadotter, dotter till två av de största regenter världen skådat, morernas besegrare, av påven korade till ”deras katolska majestäter”.[3] Hennes systerson var det tyskromerska rikets kejsare. Hur kunde någon med ett sådant ursprung förskjutas till förmån för en hovdam med uttrycksfulla svarta ögon, för en Anne Bullen?[4] Nej, det var omöjligt att fatta det. När hon signerade brev hände det att hon skrev sig "Skild från min make utan att någonsin förorättat honom, den olyckliga drottning Katarina[5]. Att vara fånge har olika innebörd för olika människor och även om drottningen aldrig hållits i regelrätt fängelse mätt med en senare tids mått hade hennes tillvaro blivit alltmer kringskuren, i synnerhet sedan kung Henrik gift sig med sin nya hustru drygt två år tidigare. Det slott hon bodde på sedan ½ år, Kimbolton Castle nära Huntigdon i östra England, var förfallet och obekvämt. De flesta av hennes tjänare hade gett sig av, eftersom de inte kunde acceptera att se henne som något annat än drottning.[6] I hennes närmaste uppvaktning ingick nu bara tre hovdamer. Hennes smycken hade övergått till den nya drottningen och de flesta andra dyrbarheter hade också försvunnit. Allt detta skulle Katarina säkert kunnat uthärda, betydligt värre var att man inte låtit henne träffa sin dotter på ett drygt år. Så länge de inte erkänt de nya bestämmelserna angående kyrkan och tronföljden utgjorde mor och dotter ett potentiellt hot mot staten. För den fromma katoliken Katarina var just de nya reformer som genomförts det fruktansvärdaste av allt: Kungen hade förnekat påvens makt och gjort sig till den engelska kyrkans överhuvud. De som vägrade acceptera detta, som den fromme biskop Fisher av Rochester, han som både Katarina själv och kungens farmor uppskattat så mycket, hade avrättats som förrädare. Det måste verkligen ha förefallit drottningen som stode världen inför sin undergång.[7] Även någon med bergfast hälsa, vilket Katarina inte hade, skulle ha tagit skada av allt detta. Mot slutet av 1535 var drottningen mycket sjuk. Hon kunde varken behålla maten eller sova för sina plågor. På nyårsafton kom beskedet från Kimbolton: Katarina låg på sitt yttersta. Det kunde på sin höjd vara några dagar kvar. Den kejserlige ambassadören Chapuys, som varit hennes trognaste stöd de senaste åren, skyndade genast iväg med stort följe. Han hade försökt träffa henne tidigare på Kimbolton men blivit hejdad. Också Maria de Salinas, drottningens forna hovdam som gift sig i England och närmast var att se som en trogen vän, skyndade till Katarinas sida. Hon blev glad åt deras ankomst och sade att det var en tröst att se vänner omkring sig då slutet närmade sig. Chapuys, som stannade några dagar, berättade senare att drottningen verkligen tycktes må bättre av deras närvaro. Hon hade dock uttryckt oro för vad som hände i omvärlden: Borde hon kanske ändå ha accepterat kungens krav på skilsmässa så att förändringarna av kyrkan och de många avrättningarna inte behövt ske? Ambassadören lugnade henne. Hon hade inget att förebrå sig. Han antydde också att kungen blivit orolig för henne och lovat att hon skulle flyttas till något trevligare, bekvämare slott varhelst hon önskade(sanning eller försök att lugna en döende)?[8] Som den sanna drottning hon var beredde sig Katarina till döden som om det hade gällt en vanlig ritual. I sitt sista brev till Henrik VIII, som hon dikterade för en av sina tjänare, bad hon honom ta hand om hennes damer, de hade ju ingen som kunde försörja dem. Hon bad honom också vara god mot deras dotter Maria och, framför allt, att tänka mer på sin andliga välfärd än på den kroppsliga: Att han hittills gjort motsatsen hade ”orsakat mig många kalamiteter och er själv många bekymmer”. Slutligen försäkrade hon att ”mina ögon åtrår er mer än något annat”. 
Några timmar efter att Capuys givit sig av, natten till 7 januari 1536, blev Katarina åter sämre. Hennes läkare var ärlig: ”Madame, ni måste dö”. ”Jag vet”, svarade hon lugnt. Principfast som alltid vägrade hon att ta nattvarden innan morgonen randats. Vid tvåtiden på dagen 7 januari 1536 avled Katarina av Aragonien, förskjuten drottning av England, vid 50 års ålder. Den trogna Maria de Salinas stod vid hennes sida. Naturligtvis spreds genast rykten att kungen låtit förgifta sin förra hustru men vilket rykte  Henrik VIII än fått som hustruplågare av historien och hur välförtjänt det än kan synas, någon regelrätt mördare var han aldrig. Han föredrog skenprocesser framför gift. Senare forskning har kommit fram till att drottningen i själva verket avlidit av sarkom cancer.

Drottning Katarina begravdes i katedralen i Peterborough, cirka tre mil från Kimbolton. Drygt 20 år senare stadgade hennes dotter drottning Maria att modern skulle föras till Westminster Abbey och begravas på nytt vid hennes sida. "Hedervärda gravar eller monument" skulle resas över dem. Elisabet uppfyllde dock inte sin halvsysters önskan. I februari 1587, 51 år efter Katarinas död, begravdes en annan olycklig drottning i Peterborough, Maria Stuart drottning av Skottland, avrättad på befallning av Anne Boleyns dotter. Liksom Katarina var Maria Stuart en trogen katolik med starka känslor, både i religiöst och världsligt avseende. De båda furstinnornas öden var på ett olyckligt sätt sammanlänkade, eftersom Maria Stuarts anspråk på Englands tron aldrig skulle ha utgjort ett hot och sannolikt heller aldrig framförts utan Henrik VIII:s tilltrasslade äktenskapsliv.  Man kan undra om någon reflekterade över detta då den skotska drottningen begravdes. Maria Stuarts kista flyttades senare till Westminster Abbey, men Katarina ligger kvar i Peterborough. Frågan är om inte dessa båda kvinnor åter borde vila på samma plats.[9]                

---

[1] Det var på sommaren 1527 som Henrik VIII först begärde annullering av sitt äktenskap hos påven i Rom.

[2] https://bosonshistoria.blogspot.com/2018/05/sire-ge-mig-rattvisa.html

[3] Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien, som samtidigt varit kungapar och var för sig regerat sina respektive riken.

[4] Anne Boleyns namn har stavats olika genom tiderna. På hennes egen tid hände det att namnet stavades som jag gjort ovan. Mitt syfte är att markera det förakt den stolta spanska prinsessan måste ha känt för sin rival

[5] Fraser, s. 197-98. Ovanstående är naturligtvis skrivet ur Katarinas av Aragonien synvinkel.

[6] Officiellt var Katarina de sista åren walesisk änkeprinsessa 

[7] Fisher blev, liksom sin olycksbroder Thomas More, senare helgonförklarad inom katolska kyrkan.

[8] Författaren Claire Ridgway, som på senare år forskat mycket kring Tudortiden om än med betoning på Anne Boleyns öde snarare än Katarinas, återger via länk på you tube Chapuys brev till Karl V om Katarinas sista dagar https://www.youtube.com/watch?v=XptvWNA3RBo&feature=youtu.be&fbclid=IwAR0Qub8LqP8YumxPoohtrf7h-BgebjnbL-Ahr2lfvedakNX9hYa7aeIgsdo.   

[9] Min text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok om Henrik VIII:s hustrur(svensk översättning 1995), kapitel 10-11 samt s. 458. se även Claire Ridgway, The fall of Anne Boleyn a countdown(andra upplagan 2015), s. 9-12.

Nyårshälsning

Så har ett nytt år och ett årtionde börjat. God fortsättning, kära läsare! Det är nog många som funderar lite på vad som skall hända under det nya året och kanske med en känsla av oro. Det är så mycket som verkar upp och ner i vår tid, klimatkris och populistiska partier och allt möjligt. Vi kan trösta oss med att det inte var bättre förr. Tänk på nyårsdagen för 500 år sedan, 1520! I Sverige stod vi inför ett krig med Danmark, ett av många de senaste åren, för Sveriges riksföreståndare Sten Sture den yngre strävade efter, om inte självständighet så i alla fall större oberoende både i förhållande till Danmark och den svenska rådsadeln med biskop Trolle som en av de ledande gestalterna. Just i de här dagarna för 500 år sedan gick trupper under ledning av Otto Krumpen över gränsen till Sverige och Sten Sture gjorde sig redo att försvara sina domäner. Som ni vet så gick det inte så bra. Riksföreståndaren sårades svårt på sjön Åsunden i Västergötland och avled två veckor senare. Svenskarna hade förmodligen inte tackat nej till isfria sjöar den vintern eller oroat sig över larmrapporter om vad detta fenomen kunde tänkas bero på. De hade antagligen sett det som ett tecken på Guds bistånd. Nå, tiderna förändras och som det nu var hade svenskarna andra problem att hantera. Det följande året blev dystert, med ett stort blodbad i Stockholm som final i november. Men Sverige överlevde och en ny tid började.

I England, ni vet där de håller på och bryta sig ut ur EU i våra dagar, var det väl inte lika oroligt men hektiskt, för där började man förbereda ett toppmöte mellan kung Henrik och Frankrikes kung Frans I. Flera tusen personer samlades på gränsen mellan de båda länderna i juni samma år.[1] Rent konkret gav sammankomsten inte så mycket men som det ofta tycks vara i sådana fall var syftet minst lika mycket att visa upp sig som att fatta konstruktiva beslut.

Tiden kring decennieskiftet 1520 var överhuvudtaget en orolig tid, precis som nu. Nya upptäckter gjordes, både tekniska och i form av nya kontinenter. Nya tankar tänktes inom religionen och gamla auktoriteter ifrågasattes. Ingenting var riktigt som förr längre. En hel del människor, särskilt äldre, kliade sig oroligt i huvudet: Vad stod på! Var världens undergång nära? Det var den som bekant inte och det är den förmodligen inte nu heller.

Ett gott 2020 önskas oss alla!

---

[1] Eftersom Calais med omnejd hörde till England fanns det en landgräns mellan de båda länderna.

Julbröllop hos hertig Johan

För dem som såg det stora följet komma måste det ha varit något av livets höjdpunkt, dvs. det ståtligaste de någonsin upplevat och skulle få uppleva. Inom ett halvår skulle glädjen från idag vändas i katastrof och inbördeskrig, på sätt och vis en följd av det som nu tilldrog sig. Men vad som än skedde senare kan ingen; borgare, bonde eller daglönare som upplevde intåget någonsin ha glömt det. Det var julafton 1562 och hertig Johans brud anlände till Åbo! Hertigen själv hade kommit hem några dagar tidigare och satt hushållet i arbete: Mattor på golven, tavlor på väggarna. Varför var panelningen av rummen inte klar? Han hade ju skrivit om det från Polen! Var vinet säkert förvarat? Vad sysslade Herman vintappare med! Köken färdiga, och hertiginnans kapell, är det i ordning! Vad skall nådig frun säga om inte allt är färdigt! Sådana besvär som de haft att ta sig hem har man verkligen rätt att vänta sig att allt är till belåtenhet! Vad har jägarna för sig som inte kan åstadkomma bättre på jakten...  Johan måste ha varit nervös. Inte nog med att han stod i begrepp att välkomna sin nya hustru till deras gemensamma hem. Hustrun var också prinsessa från ett av de mest högtstående hoven vid denna tid, det polska. Säkert fick slottspersonalen veta att de levde dagarna före stora välkonstfesten. Några kanske till och med fick ett slag med den hammare hertigen alltid hade i bältet och som han gärna använde då han blev stressad. Man får hoppas att ingen tog allvarlig skada.[1]

Det är många svenska drottningar som anlänt till sitt nya hemland smått misstänksamma mot detta kalla, stela, outvecklade och ogästvänliga rike uppe i Norden och flera har tvingats utstå prövningar av olika slag. Några har till och med flytt i ren desperation eller depression. Det är dock svårt att tänka sig någon som haft större anledning än Katarina Jagellonica att klaga på välkomnandet från svensk sida, till och med innan hon satte foten på svensk mark.[2] Katarina var som bekant varken drottning eller kronprinsessa från början, bara hertiginna av Finland. Att hon inte krävde att omedelbart få resa hem redan under färden till Åbo och vad man vet inte heller senare, måste tillskrivas hennes starka religiositet och övertygelse att Gud Fader har sin mening med oss alla. En prinsessa som fått utstå samma behandling under upplysningstiden hade förmodligen deserterat.

Tanken att äkta en dotter av det polska furstehuset Jagello, eller åtminstone knyta nära förbindelser med polska hovet, hade av allt att döma uppstått hos hertig Johan redan i samband med faderns död i september 1560. I samma veva anställde nämligen hertigen en polsk ämbetsman vid namn Gebhart som sin personlige sekreterare. Denne hade varit i svensk tjänst tidigare men hållit sig undan de sista åren av gamle kung Gustavs regering. Erik XIV kallade senare Gebhart ”en ärelös skälm”, som förlett brodern till ”många falska och förrädeliga meningar”, vilket med säkerhet aldrig skulle ha skett om inte denne polack varit i Johans tjänst. Efter något år står Gebhart upptagen i listorna som hertigens kansler, alltså hans närmaste administrative medarbetare. Det tycks ha varit Gebhart som ursprungligen ingett Johan tanken att söka sig en polsk brud.[3] Idén var inte helt främmande för Erik XIV, som insåg att en förbindelse med Polen kunde gagna svenska intressen på andra sidan Östersjön. Polen önskade för sin del en allierad i förhållande till Ryssland, Johan såg en framtid som oberoende furste med säte i Finland och kanske på längre sikt en maktposition i både Polen och de besittningar i Italien som de polska prinsessorna kunde göra anspråk på genom moderns släkt. De första mer seriösa kontakterna togs på hösten 1561 och i juni följande år satte Johan med ett följe på över 200 personer kurs mot Polen för att äkta konung Sigismunds Augusts yngsta syster, prinsessan Katarina.

Efter fyra månader var förhandlingarna klara och 4 oktober 1562 stod bröllopet i Vilna.[4] En dryg vecka senare, 12 oktober, var det tid för hertigparet, som knappt kände vandra ännu, att anträda färden mot Åbo. Men både människor och självaste naturen tycktes vara emot deras förening. Erik XIV hade in i det sista sökt förmå sin halvbror att avstå från giftermålet, som nu inte längre stämde med Sveriges intressen. För tillfället rådde i själva verket krig mellan Sverige och Polen. Dessutom hade Johan i samband med förhandlingarna lånat sin nye svåger ett stort belopp, medan han nekat sin bror lån på grund av ”penningbrist”. Man kan misstänka att Erik dessutom ogillade att brodern lyckats göra ett så fint gifte medan hans egna engelska planer tycktes ha gått i stå. Om Johan fick barn med sin polska prinsessa innan Erik ingått äktenskap – och helst ett lika storslaget, behövde man inte vara paranoid för att se ett hot mot broderns tron. Samtidigt hade tsar Ivan av Ryssland, som en gång anhållit om Katarinas hand, sänt ut soldater för att snappa bort den åtrådda trofén under färden. Som om inte detta räckte var vintern sträng och kunde bereda de resande svårigheter. Om man därtill betänker att följet nu bestod av cirka 300 personer, med bagage, vagnar, hästar osv. kan det framstå som en gåta att resenärerna faktiskt lyckades nå målet. Bekymren tornade raskt upp sig. Efter en veckas färd landvägen till Riga frös skeppen som skulle föra dem till Finland fast i isen. När man väl fått loss dem blev det storm så att hertigens flaggskepp, Finska björnen, blev obrukbart. Hertigparet måste vänta på bättre väder och nytt skepp. En månad gick, inget hände och fortfarande lika dåligt väder. Man bestämde sig att fortsätta landvägen till Reval, idag Tallin och sedan med båt därifrån. Nya hästar måste införskaffas. I staden Pernau, Pärnu i Estland som nyligen blivit svensk, möttes sällskapet av kung Eriks folk. I stället för att bistå de säkert redan uttröttade resenärerna tog man hästarna ifrån dem. Sällskapet eller åtminstone delar av det fick fortsätta till fots.[5] Till råga på eländet visste man nu dessutom att tsar Ivan var ute på jakt efter sitt byte. Så nådde man Reval. Fortsatt dåligt väder, med resultat att man inte kunde landstiga som planerat vid Ekenäs utan fick ta sig till Pickala i Sjundeå istället. Inga hästar till hands! Det enda man fick tag på i den vägen var en hästkärra åt hertigparet. De andra fick vackert gå till fots. Man undrar vad Katarina tänkte: Var detta standarden på mottagningen av landets förnämsta herrskap. Skulle det fortsätta så här resten av livet och vad var svenskarna för slags folk. Var de ens kristna? Och vad tänkte de polska adelsmännen, som kanske inte alla hade sin härskarinnas djupa tro att falla tillbaka på? En del övervägde nog att omedelbart lämna tjänsten. Som tur var fick man tag på en gård vars husfolk lät sin stackars hertig och hans förmodligen totalt slutkörda hustru ta igen sig ett dygn. Det var värt besväret. Husbonden adlades senare under namnet Silfverpatron. Så kom en grupp ryttare och några vagnar och hämtade sin vinddrivna överhet och såg till att de kom till Ekenäs, där de hyllades som de hjältar de nu sannerligen blivit. När nu Katarina var i säkra händer fortsatte hertigen hem till Åbo för att förbereda vad som skulle bli en kombinerad jul och bröllopsfest. Man kan som sagt förmoda att tjänstefolket på slottet fick det hett om öronen.

Så kom alltså hertiginnan Katarina till Åbo slott julafton 1562. Tyvärr ger inga sekundärkällor jag funnit närmare detaljer om själva festen men vi vet att den varade i åtta dagar, alltså över hela julhelgen och ända fram till nyår. Dessutom kombinerades festen med ett antal bröllop för adelsmän inom hertig Johans domäner. Om man vet att det en ”vanlig” jul på Åbo kunde gå åt 1500 liter mjöd, så förstår man att det detta år måste spenderats oerhörda mängder både mat och dryckesvaror.[6]

Med en avundens(?), tanke till de många gästerna vid julfesten på Åbo slott för 457 år sedan tillönskas läsarna en riktigt God Jul!                             

---

[1] Jag vet uppriktigt sagt inte om Johan III hade hammare i bältet under sin hertigtid. Då han blev kung tycks den i alla fall ha brukats ofta. Mot slutet av sin regering gjorde han en gång riksrådinan Ebba Sparre(född Brahe), så vettskrämd med sina hotelser och slag med hammaren att hon svimmade.

[2] Med Sverige avses här även Finland.

[3] Kung Eriks omdöme om Gebhart påminner onekligen om hur hertig Johan och dennes anhängare senare skulle komma att beskriva Jöran Person.

[4] Dagens Viilnius i Litauern.

[5] Man kan rimligen inte ha stulit samtliga hästar för ett uppenbart förnämt sällskap som dessutom leddes av kung Eriks bror, hur oense de än var. Det talas konsekvent om att ”hästarna” tagits, så att ”delar av följet” måste fortsätta till fots. Sannolikt var det en del hästar, kanske några av de förnämaste. Som beslagtogs, vilket naturligtvis var illa nog.  

[6] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 4 av Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004 och på kapitel 5 av Eva Mattssons biografi Furstinnan över Katarina Jagellonica från 2018.

Storbrittaniens stammoder.

                                      Detta porträtt uppges föreställa Margaret Tudor.
                                     Då porträtt av kungliga personer på hennes tid snarare gjordes                                      efter mall än efter faktiska modeller kan autenticiteten ifrågasättas.

                                                             

Så vann Torrys nyvalet i Storbritannien! Med största sannolikhet innebär detta att Brexit kommer att genomföras, vilka följderna sedan blir. Men skottarna har tydligt markerat att de vill stanna inom EU och att man ämnar kräva ny folkomröstning om självständighet, vilket engelsmännen å sin sida lika tydligt markerat att man inte tänker acceptera. Med andra ord tycks allt upplagt för nya konflikter och kanske i förlängningen upplösandet av UK. I dessa tider kan det vara av intresse att titta närmare på hur Storbritannien en gång skapades. Följande text skall handla om den kvinna som ofrivilligt lade grunden till det förenade kungadömet, även om de första verkliga stegen togs över ett halvt sekel efter hennes död.

Hon hette Margareta(Margaret), Tudor, var äldsta dotter till Henrik VII och Elisabet av York och äldre syster till Henrik VIII. Några år innan hon föddes hade fadern vunnit kronan på slagfältet och började nu så sakta bygga upp en dynasti. I det sammanhanget var det som alltid viktigt att få barnen ingifta i etablerade furstedynastier. För Margaretas del valde man Skottlands kung till brudgum. Äktenskapet väntades stärka banden mellan de båda rikena och vända Skottland från dess gamla allians med Frankrike. Det var inte första gången Jakob IV erbjudits en engelsk prinsessa till drottning. Tjugo år tidigare hade Edvard IV stått beredd att ge sin dotter Cecily till grannen i norr. Frieriet hade slutat i krig som lett till att gränsstaden Berwick, denna utpost som ständigt låg i skottlinjen då de båda grannarnas latenta krig blossade upp, för alltid kom i engelska händer.[1] Nu gick dock allt väl och i augusti 1503 vigdes kung Jakob och Margareta. Naturligtvis hade en vigsel genom ombud då redan hållits i London. Margareta skall i samband med giftermålet ha beskrivits som ”något omogen för sin ålder”. Vad det i realiteten innebär är svårare att avgöra. Kanske var den tonåriga flickan helt enkelt blyg inför den omvälvning som väntade henne. Hur som helst var hon vacker med ljust hår och blå ögon och förstod att föra sig med behag i officiella sammanhang, vilket var ungefär vad som dåförtiden väntades av en drottning. Inför giftermålet och avresan till Skottland hade hon både fått nya kläder och lärt sig dansa: Den nya drottningen tänkte uppenbarligen inte sitta som någon obemärkt statist i kulisserna. Vid ankomsten till Edinburgh satt hon till häst bakom sin nye make, vilket gjorde starkt intryck på åskådarna.  Jakob IV var en man av sin tid, renässansen. Han gynnade poeter, konstnärer och grundandet av universitet. Under hans tid kom den första tryckpressen till Skottland och den första moderna översättningen i Europa av Aeneiden genomfördes, Samtidigt strävade kungen att stärka sin makt inåt och utåt och inledde uppbyggandet av en skotsk flotta.[2] Den unga drottningen fick också del av all glans och prakt men längtade naturligt nog hem, vilket man kan se av hennes brev till familjen. Kungaparet tycks ha väntat med att söka avla barn, vilket i så fall tyder på humanitet hos maken: Han var sexton år äldre än sin hustru. Första barnet, en pojke, föddes i februari 1507, drygt tre år efter giftermålet. Margareta drabbades emellertid av samma öde som de flesta kvinnor av Tudorernas ätt, vare sig de var infödda eller ingifta; svårighet eller oförmåga att föda livskraftiga barn, i synnerhet söner. Av parets sex barn överlevde endast sonen James, senare Jakob V, spädbarnsåren. Till råga på allt blev Skottland kort efter pojkens födelse 1512 invecklat i krig med Margaretas fädernesland. Kung Jakob stupade i det blodiga slaget vid Flodden 9 september 1513, det största slag som utkämpats mellan England och Skottland, räknat i antal stupade. Flera skotska adelsfamiljer dog ut på manslinjen.[3] Drottning Margareta var nu knappt 24 år och dessutom gravid. Barnet, sonen Alexander, avled vid drygt 1 års ålder     

Enligt kung Jakobs testamente var Margareta nu regent för deras äldste son och arvinge. Änkedrottningen tycks också i början ha lyckats ena de efter vanligheten motstridiga krafterna i det skotska parlamentet och bland lorderna. Året efter makens död tog hon emellertid steget att gifta om sig med earlen av Angus, huvudman för ätten Douglas. Det kan diskuteras vad som i första hand låg bakom. Kanske blev Margareta uppriktigt förälskad i den unge mannen, som var jämnårig med henne själv. Hans far hade stupat vid Flodden, vilket bör ha skapat en känsla av samhörighet. Det faktum att mannen tillhörde en av Skottlands förnämsta ätter spelade säkert också sin roll. Här fanns en möjlighet för Margareta att skaffa sig flankskydd i förhållande till de många fraktionerna i riket. Om detta var huvudskälet till äktenskapet visade det sig vara ett ödesdigert misstag: Istället för att samla adeln kring änkedrottningen stärkte det hennes fienders parti. Enligt den döde kungens förordnanden hade Margareta förlorat rätten till regentskapet i och med sitt nya giftermål. Allt flera inom adeln krävde nu att hertigen av Albany, en släkting till kungahuset, skulle överta rikstyrelsen. Änkedrottningen vägrade dock acceptera detta och flydde till slottet Stirling med familjen. Efter någon tid tvingades hon ge upp och överlämna sina barn till Albany. Själv flydde hon kort därefter till England, där hennes make övergav henne och återvände hem. I exilen föddes dottern Margaret i oktober 1515.[4] Sedan hon tillbringat ett år som broderns gäst i London återvände Margareta själv till Skottland, för att finna att Angus skaffat sig en älskarinna. Sådant var i och för sig kutym i förnäma familjer. Ingen kvinna kunde utan vidare räkna med att hennes man skulle vara obrottsligt trogen, i synnerhet inte om hustrun av något skäl var frånvarande och inte kunde stå till tjänst som partner. (Det var betydligt viktigare att en hustru var trogen sin make än motsatsen). I detta fall fanns det emellertid särskilda orsaker för den bedragna hustrun att känna sig förorättad. Earl Angus hade nämligen haft fräckheten att bekosta sitt kärleksliv med inkomsterna från de gods som tillkom Margareta i egenskap av skotsk änkedrottning. Trots detta ställde sig kung Henrik VIII, av alla människor, på sin svågers sida och manade sin syster att hålla fast vid äktenskapet med Angus.[5] Detta var något den stolta änkedrottningen inte tänkte acceptera. Hon förklarade för sin bror att relationen till maken försämrades för varje dag. Hon tänkte skilja sig: ”Både Gud och hedern tillåter det, ty jag vet att han(Angus), inte älskar mig”.[6] Medan drottningen strävade att bli kvitt earl Angus måste hon också tänka på att stärka sin egen maktbas i Skottland. Enligt principen ”min fiendes fiende är min vän” vände hon sig till samme hertig Albany som några år tidigare berövat henne både regentskap och ansvaret för sina barns uppfostran. De båda slöt en allians och Margareta lyckades till slut återta kontrollen över den minderårige Jakob V. Vid tolv års ålder förklarades han myndig men makten låg i praktiken hos modern. Trots att Margareta inte lär ha glömt sitt engelska ursprung kom hon genom sina försök att stärka sin ställning oundvikligen i konflikt med brodern och hans ministrar, som både av princip och politiska skäl fortfarande höll på Angus i äktenskapsstriden. När denne, med engelskt bistånd, lät belägra Edinburgh beordrade änkedrottningen till engelsmännens fasa att kanoner skulle brukas mot angriparna. Slutligen lät Margareta sig övertalas till något slags försoning med sin make, men strävade målmedvetet att bli fri från honom. Detta lyckades efter några år, men då hade Angus haft ansvar för sin styvson kung Jakob en tid, vilket tydligen inte slog väl ut eftersom Jakob resten av livet kom att hata både styvfadern och den övriga familjen Douglas.[7] Då Margaretas skilsmässa väl fått påvens välsignelse år 1527 gifte hon om sig med ännu en skotsk högadelsman, Henry Stewart av Methven.[8] Olyckligtvis visade sig även detta äktenskap vara en missräkning och inte heller lyckades Margareta få till stånd något förbund mellan Skottland och England. Alla påfrestningar som den stackars Jakob V fått utstå hade gjort honom djupt skeptisk till både grannriket och modern. När sonen år 1538 gifte sig med Maria av Guise blev det bättre för änkedrottningen, som fick en god relation till sin svärdotter.

Margareta Tudor avled 18 oktober 1541, nära 52 år gammal på Methven Castle i centrala Skottland, i sviterna av en hjärnblödning. Hennes son hann inte fram i tid till dödsbädden och då döden kom hastigt hade hon inte gjort något testamente. Kungen övertog därför all sin mors kvarlåtenskap, trots att Margareta uttryckt en önskan att en del skulle gå till hennes dotter med Angus.[9] Så slutade ett stormigt och på det hela taget sorgligt liv, ett utmärkt exempel på hur prinsessor nästan in i modern tid varit redskap för kungars och ministrars politiska planer, samtidigt som Margaretas exempel visar att kvinnor av tillräckligt hög status även i äldre tid kunnat hävda sitt egenvärde. Margaretas familj var dock långtifrån utslocknad eller politiskt utspelad. År 1603 blev hennes ättling i tredje led, kung Jakob VI av Skottland, sedan Margaretas brorsdotter Elisabet avlidit barnlös, också konung av England under namnet Jakob I. Därmed skapades ”The Union of The Crowns” som ytterligare ett drygt sekel senare ledde till bildandet av det förenade kungadömet Storbritannien. Eftersom det nuvarande brittiska kungahuset Windsor ytterst härstammar från en dotter till Jakob I, är Margareta Tudor i realiteten stammoder till Elisabet II. Frågan är om den statskonstruktion som Margareta omedvetet lade grunden till kan hålla för våra dagars påfrestningar.[10]                

---

[1] Cecily av York var moster till Margareta Tudor. Hon giftes senare bort med en adelsman som hade nära släktband med det nya engelska kungahuset. Cecily dog 1507.

[2] Ett av de nya krigsskeppen fick namnet ”Margaret”.

[3] Jakob IV blev därmed (hittills), den siste brittiske kung som stupat i strid https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Flodden. 

[4]Under vistelsen i England lär familjen en tid ha bott i de skotska kungarnas Londonresidens, som kallades Scotland Yard. Margaretas och Angus dotter föddes dock inte där. Margaret Douglas blev senare mor till lord Henry Darnley, Maria Stuarts andra gemål. Båda makarna härstammade alltså från Margareta Tudor, hon var Marias farmor, Darnleys mormor. 

[5] Man bör kanske ändå inte bli alltför upprörd över kungens agerande. Han var inte den ende manen i sin tid att predika sedlighet och samtidigt inte leva som han själv lärde. Erik XIV hade många älskarinnor, men ställde till med ett fruktansvärt rabalder vid upptäckten att systern Cecilia mottog sin svåger Johan av Ostfriesland om nätterna på Vadstena slott. Deras bror hertig Karl(senare Karl IX), bistod i sin ungdom Erik Stenbock med enleveringen av Malin Sture men blev rasande då hans brorsdotter Anna på eget bevåg stod för vigseln mellan Sigrid Brahe och Johan Gyllenstierna, trots att Sigrid var bortlovad till en annan. Kvinnor som tog egna initiativ betraktades med stor misstänksamhet på 1500-talet, i synnerhet i äktenskapsfrågor. Vid tiden för Margaretas svårigheter med earl Angus hade Henrik VIII inte heller inlett sin halsbrytande äktenskapliga karriär och framstod närmast som ett dygdemönster i förhållande till Katarina av Aragonien.   

[6] Enligt Fraser skall Margareta ha motiverat skilsmässan inför påven, den enda instans som kunde upphäva ett äktenskap ingånget med kyrkans välsignelse, med det egendomliga påståendet att hon gift sig med Angus medan Jakob IV ännu var i livet(Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur, svensk översättning 1995, s. 149). Margareta skulle alltså ha ingått tvegifte, olagligt ännu i vår tid. Detta verkar otroligt och enligt Fraser stämmer det inte heller med fakta. Kanske de två inlett någon form av oskyldig kurtis medan kungen ännu levde, eller var Margareta så desperat angelägen att göra sig fri från sin andre make att hon drog fram alla skäl hon kunde komma på, oavsett om det ställde henne själv i ofördelaktig dager? Senare upphävdes äktenskapet istället med den fullt riktiga motiveringen att Angus varit trolovad med en annan vid tiden för giftermålet med änkedrottningen. Eftersom Margareta ansågs ha handlat i god tro påverkades inte hennes dotters ställning.

[7] I ett brev till sin blivande hustru, Maria av Guise, betecknade sig Jakob V senare som ”fader- och moderlös från barndomen” och ”ärelystna adelsmäns fånge”.

[8] Henrik VIII var med andra ord långt ifrån den ende i familjen Tudor som ingick vågade äktenskap. Hans yngre syster Mary gifte sig på eget bevåg med Charles Brandon, hertig av Suffolk, sedan hennes förste man, kung Ludvig XII av Frankrike, avlidit 1515. Margaretas skilsmässa från Angus gick för övrigt igenom strax innan kung Henrik började sin process för att bli fri från drottning Katarina. Förmodligen kände sig den egocentriske kungen högst orättvist behandlad då påven vägrade honom samma förmån som systern. Henrik menade dessutom att Roms dom i Margaretas fall varit olaglig eftersom Påven inte låtit utfråga parterna i målet, vare sig personligen eller genom ombud.    

[9] Detta spelade inte så stor roll eftersom Margaret Douglas vistades i England, där hon behandlades som en fullvärdig medlem av kungafamiljen. Jakob V hade för övrigt aldrig erkänt moderns andra äktenskap och betraktade därför halvsystern som bastard.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Tudor och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Tudor.

Då Maria Stuart kunde ha blivit Englands drottning.

När en drottning ligger i barnsäng är uppståndelsen stor. Om allt går väl står glädjen högt i tak, särskilt om det blir en son. Är det en flicka skiftar reaktionerna. Har familjen redan en son är det både praktiskt och trevligt med en prinsessa. Skulle det röra sig om första barnet spelar könet i regel ingen större roll, bättre tider kommer. Har familjen enbart döttrar höjer hovfolket på ögonbrynen: Blir det någonsin en son? Kanske någon släkting börjar hoppas på att ärva tronen för egen del.[1] Ingen prinsessas födelse torde ha väckt sådan förstämning som Maria Stuarts på slottet Linlithgow i Skottland 8 december 1542. Inte nog med att barnet var en flicka; de pojkar kungaparet tidigare fått var döda och kungen, Jakob V, låg just nu döende på ett slott i närheten, nedbruten av sorg och motgångar. Dessutom var den skotska armén i stort sett knäckt, eller åtminstone högst opålitlig efter det senaste nederlaget mot engelsmännen.[2] Av allt att döma skulle alltså Skottland inom kort ”styras” av ett spädbarn som dessutom var flicka. Det gick som man fruktat. När kungen fick besked om sin dotters födelse drog han en djup suck: ”Kronan kom med en flicka, den kommer att försvinna med en flicka”, mumlade han och vände sig mot väggen. Några dagar senare var han död.[3]

Skottland befann sig nu i samma läge som man gjort vid kung Alexander III:s död nära 300 år tidigare. Då hade kungens dotterdotter, prinsessan Margareta av Norge, varit närmaste arvinge till tronen. Den engelske kungen Edvard I lyckades något senare driva igenom ett avtal om giftermål mellan prinsessan och hans egen son och tronarvinge Edward av Caernarfon. Olyckligtvis, för Edvard, hade prinsessan avlidit några år senare och den tid av förvecklingar och krig inletts som slutade med huset Stuarts uppstigande till makten år 1371. Nu drömde en sentida ättling till Edvard Longshanks om att äntligen fullfölja sin förfaders plan att förena de båda rikena, om nödvändigt med våld. Så snart Henrik VIII fått veta att Jakob V avlidit och efterträtts av sin sex dagar gamla dotter, tog han kontakt med representanter för den skotska adeln för att få till stånd ett avtal om giftermål mellan Maria Stuart och den engelske tronföljaren Edvard, prins av Wales. I detta sammanhang kom de högättade skottar som nyligen blivit engelska krigsfångar väl till pass: Förhandlarna fanns så att säga redan på plats. Det var lätt att, mot klingande mynt och löfte att få återvända hem, övertala dem att verka för ett giftermål Skottland-England. I juli 1543 slöts ett fördrag i Greenwich som bekräftade den framtida föreningen.[4] Maria Stuarts mor vägrade dock att sända sin dotter till London, om av religiösa skäl eller fruktan för den vid detta laget smått legendariske ”hustrumördaren” Henrik VIII får lämnas därhän. Kanske handlade hon av vanlig moderlig omtänksamhet.[5] Till detta kom en naturlig tvekan från skotsk sida inför tanken att i praktiken göra sitt rike till en engelsk provins. Några månader senare, i början av 1544, föddes dessutom en prins, en Dauphine, i Frankrike. Flera skotska röster höjdes för att den lilla drottningen borde giftas bort med den franske tronföljaren istället för den engelske. Kung Henrik reagerade omedelbart. En engelsk här sändes in i Skottland, med order att bränna de viktigaste städerna och att döda alla invånare på de platser där man mötte motstånd. Soldaterna lydde order och det kungliga residenset Holyrood utsattes för beskjutning. Förödelsen blev stor men den oskyldiga Maria hade förts i säkerhet och var utom räckhåll för engelsmännen.[6] I slutänden blev det Frankrike som tog hem spelet. På sommaren 1548 fördes den sexåriga drottningen över havet för att växa upp vid hovet i Paris och i sinom tid gifta sig med dess tronföljare Frans.[7]

Vi vet hur det slutade. Efter sin franske makes död återvände Maria Stuart till Skottland 1561, knappt 19 år gammal. Efter några års kamp med den upproriska adeln och den strängt protestantiska kyrkan tvingades hon fly till England, där hon slutligen avrättades av sin släkting Elisabet. Låt oss för ett ögonblick vara kontrafaktiska. Vad hade hänt om Maria Stuart skickats till England som planerat? Hennes tilltänkte make Edvard(senare Edvard VI), avled knappt 16 år gammal 1553 och efterträddes i tur och ordning av sina båda systrar, katoliken Maria och protestanten Elisabet. Om Maria Stuart växt upp vid engelska hovet och kanske till och med hunnit vigas vid Edvard VI skulle en presumtiv tronarvinge ha funnits till hands vid den unge kungens död. Visserligen är det knappast troligt att rådet utan vidare utsett en minderårig skotsk prinsessa till ensam engelsk regent men om Maria Tudor, som i verkligheten också skedde, tagit makten efter de förvecklingar som följde på Edvards död, kunde läget ha blivit ett annat. Maria Tudor var inbiten katolik och hyste av djupt personliga skäl motvilja mot halvsystern Elisabet. Maria Stuart hade också katolskt påbrå och kom med tiden att framstå som en kunglig symbol för katolicismen. Edvard VI och hans ministrar var protestanter och skulle säkert ha sökt uppfostra Maria Stuart i samma lära. Men vid tiden för Marias Tudors maktövertagande var hennes namne ännu ung och borde vara möjlig att ”omskola”. Dessutom var hon till hälften en Tudor och född av katolska föräldrar i ett bortom allt tvivel lagligt äktenskap.[8] Här hade således funnits en möjlighet att gå förbi Elisabet med en kvinna av odiskutabelt kunglig börd, av katolsk tro och uppväxt i England, naturligtvis under förutsättning att Maria Tudor själv inte lyckats nedkomma med en arvinge.  Hade Maria Stuart, vars olycksöde fängslat och alltjämt fängslar så många, i tidens fullbordan blivit Englands drottning i istället för den av historien så högt aktade Elisabet om Henrik VIII:s planer gått i lås. Hur hade Europa i så fall utvecklats?               

                                       

---

[1] Alla dessa scenarior utgår självfallet från en tid då statschefen styrde riket och kvinnlig tronföljd amsågs mindre lämpligt.

[2] Slaget vid Solway Moss https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Solway_Moss.  

[3] Kungahuset Stuart hade grundats på 1300-talet genom giftermålet mellan kung Robert 1:s dotter och adelsmannen Sir Walter Stewart.

[4] Ingen av de sekundärkällor jag haft tillgång till går i detalj in på fördragets innehåll. Zweig menar i sin biografi över drottningen från 1935 att avtalet stipulerar att Maria Stuart ”genast” skall skickas till England, samt(vilket måste ha väckt betänklighet i Skottland), att riket, om flickan avlider, ändå skall övergå till England.. Fraser berör överhuvudtaget inte fördragets innehåll, nämner bara var och när det slutits.

[5] Då Maria av Guise några år tidigare själv varit på tal som gemål till Englands kung skall hon, då engelsmännen prisade hennes storväxthet, ha svarat att även om hon var lång var hennes hals liten. Maria gifte sig istället med den skotske kungen.

[6] Detta härjningståg går i historien under beteckningen ”det hårdhänta frieriet.

[7] Den rent historiska delen av denna text bygger på första kapitlet av Stefan Zweigs biograf över Maria Stuart från 1935(svensk översättning i nyutgåva 1990 ) och Antonia Frasers bok henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), främst s. 386 och 399.

[8] Maria Stuarts farmor var äldre syster till Henrik VIII.  

Kung Johan II - Vem var han och hur dog han?

Vem Johan III var vet kanske inte alla svenskar. Däremot vet de förmodligen att vi haft en kung med det ordningsnumret. Om inte annat kan de lätt hitta honom i regentlängden. Den svensk som läst sin politiska historia från vasatiden och framåt har hört eller sett namnen på våra regenter under de senaste 500 åren i något sammanhang. Hur mycket de sedan vet om respektive kung är en annan sak. Om Johan III alltså är lätt åtkomlig för den intresserade, hur är det då med Johan II? Har det överhuvudtaget funnits en svensk kung med detta ordningsnummer. Vår regentlängd bygger än idag på Johannes Magnus uppställning i hans bok Alla Göta – och Sveakonungars historia från 1500-talet. Johan III:s båda bröder, Erik och Karl, använde boken som underlag då de fastställde sina egna platser i regentlängden, trots att det varken funnits 13 kungar med namnet Erik eller 8 kung Karl före dem. Broder Johan lyckades dock pricka rätt bland regenterna: Han var verkligen den tredje svenske kung som bar namnet Johan. Vem var då hans närmaste föregångare med detta namn?[1]

Johan II är identisk med ”kung Hans”, en relativt bortglömd men inte helt okänd kung i vår historia. Den som studerat Kalmarunionen närmare har förmodligen stött på namnet. Kung Hans var pappa till den i Sverige så avskydde Kristian II, Kristian Tyrann. Han föddes 1455 och dog 1513.[2]  Johans egen far, Kristian I, var den förste i släkten Oldenburg att bestiga Danmarks tron, vilket han uppnådde genom att gifta sig med den förre kungen Kristoffers av Bayern änka.[3] Den nya dynastin sökte upprätthålla Kalmarunionen som drottning Margareta med tålamod och krig skapat i slutet av förra århundradet, men vars stabilitet naggats ordentligt i kanten genom efterträdarens äventyrliga politik och inte minst Engelbrekts uppror i början av 1400-talet. För Kristian I slutade det med nederlaget vid Brunkeberg 1471. Men sonen Hans var fast besluten att återuppta hans verk. Han måste dock först bli godkänd som kung även i Danmark och Norge, vilket inte kunde ske utan eftergifter till rådsadeln. Samtidigt strävade kungen i tidens anda att stärka furstens makt på bekostnad av adelns: en minst sagt svår balansgång. Dock visade ”kung Johan” förmåga att bedriva politiskt spel, inte minst i förhållande till Sverige. Efter att ha underblåst och utnyttjat de motsättningar som fanns mellan riksföreståndaren Sten Sture d. ä och svenska riksrådet belägrade han Stockholm och lyckades genom förhandlingar bli vald till svensk kung i oktober 1497. Vid den efterföljande kröningen i november slogs såväl svenskar som danskar till riddare och representanter för båda sidor tilldelades förläningar. I anslutning till förhandlingarna om maktfördelningen mellan kung och råd utsågs också kungens son Kristian till svensk tronföljare, vilket bekräftades formellt något år senare, på våren 1499.[4]

Olaus Petri, som ju efter sina erfarenheter från 1520 inte hade något skäl att prisa danskarna, sade senare om kung Hans att han varit ”en from och redlig man” och att hans regering präglats av lugn och ordning. Om något negativt kunde anföras fick det skrivas på fogdarna, av vilka några varit ”arghe”(grymma eller hårda), och ”gjort mycket övervåld”. Detta med ”from och redlig” är som bekant en smakfråga. Kanske var det Olofs hantverksbakgrund som fick honom att uppskatta kung Hans, som i sin strävan att begränsa adelns makt helt följdriktigt gynnade borgarna.  Han skall också ha varit trofast mot sina vänner och effektiv i sitt arbete som regent. Adeln fick dock känna på en annan sida av kungens karaktär. Den danske rikshovmästaren Laxman, som 1501 överfölls och kastades i vattnet i Köpenhamn av kung Hans män, skulle förmodligen inte ha instämt i Olaus Petris positiva omdöme. Inte heller den norske adelsman som mördades på ett skepp i Oslo, sedan han kommit för att söka förlikning med kungens parti. Också inom den svenska adeln uppkom med tiden motstånd mot kung Hans. Trohetseden till kungen uppsades och initiativet övergick än en gång till Sten Sture d.ä.[5]  Kampen om herraväldet var dock ännu inte över och vid midsommartid 1505, sedan Sten Sture avlidit, infann sig kungen med stora truppstyrkor i Kalmar i ett försök att få till stånd en uppgörelse.[6] När de svenska representanterna inte infann sig till mötet dömdes deras ledare i sin frånvaro som förrädare till döden, varpå ett antal borgare avrättades i deras ställe.[7] Under de närmaste åren fördes kriget mellan unionskonung och svenska riksföreståndare ömsom med vapen, ömsom förhandlingar, utan att något väsentligt genombrott skedde. Under tiden avled kung Hans i februari 1513. Det vilar något mystiskt över detta dödsfall. Såväl nätartiklar som professor Lars Olof Larsson konstaterar helt kort att kungen avlidit medan Åke Ohlmarks ger en saftig skildring av hur han mördats av representanter för dansk högadel som ogillat hans borgarvänliga politik. I spetsen för de sammansvurna skall ha stått ingen mindre än kungens egen son Kristian, otålig att bestiga sin faders tron. Den hatade tyrannen skulle således ha lagt fadermord till sitt i svenska ögon redan digra syndaregister. Enligt denna berättelse skall kung Hans först ha kvävts med en säck av sonen, varpå de övriga i tur och ordning gått fram och huggit honom i huvudet med pikar. Ohlmarks skriver att kungens kranium uppvisar spår av flera hugg. Men varför nämns inte detta mord av andra historiker?[8] Hur kung Hans än mötte döden fördes hans kropp inte till domkyrkan i Roskilde som skett med föräldrarna och senare danska kungar utan till franciskanernas kyrka i Odense. Senare flyttades den till domkyrkan i samma stad. Där vilar nu kvarlevorna av kung Johan II av Sverige.                          

---

[1] För ordningens skull kan noteras att ”Johan I” är identisk med Johan Sverkerson, son till kung Sverker den yngre. Denne Johan regerade Sverige, eller åtminstone delar av dagens Sverige, i början av 1200-taket och var den siste kungen av Sverkersätten https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Sverkersson. 

[2] Att kung Hans är identisk med Johan II förstod jag plötsligt då jag första gången läste Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004.  Där citeras en rapport från Johans barndom, som visar att tekniken att låta de två bröderna Erik(blivande Erik XIV), och Johan dela rum skapat vissa komplikationer. Erik var fyra år äldre än lillebror Johan som vid tillfället var 2-3 år. Rapportören meddelade att ”hertig Erik” ibland blev störd i sin sömn av ”hertig Hans”. Jag minns än hur det omedelbart slog mig att Kristian tyranns far måste vara ”Johan II”. 

[3] Hur länge släkten Oldenburg suttit på danska tronen kan diskuteras. Huvudgrenen utslocknade i och med Fredrik VII:s död 1863. Men även det nuvarande kungahuset Glücksburg utgör en gren av Oldenburg och härstammar från en yngre son, eller noga räknat sonson, till Kristian I. Som så ofta är frågan vilken dynasti en viss kunglighet tillhör sist och slutligen upp till den enskilde betraktaren att avgöra. Om man utgår från att huset Oldenburg utslocknade 1863, innehade de tronen i 415 år, vilket är svårslaget.   

[4] Detta användes som ett bärande argument av kung Kristians anhängare 20 år senare, vid de förhandlingar som ledde till hans kröning och det efterföljande Stockholms blodbad.

[5] En av de borgar som höll ut längst var Stockholm, som försvarades av kungens hustru Kristina av Sachsen https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Sachsen.

[6] Att det blev just Kalmar berodde på att slottet ännu hölls av kung Hans män.

[7] Kung Hans borgarvänliga inställning hade uppenbarligen sina begränsningar.

[8] Ohlmarks uppgifter återfinns i Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 67. I övrigt bygger texten på Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid –från drottning Margareta till Kristian II(1997), s. 375 ff och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_(kung).