Den ridderlige mördaren - Herr Arnes penningar sedd med mördarens ögon eller Tristan och Isolde i Bohuslän.

 

 

”På den tiden då kung Fredrik II av Danmark regerade över Bohuslän, bodde i Marstrand en fattig fiskmånglare, som hette Torarin. Han var en svag och ringa man. Hans ena arm var lam, så att han dugde varken till fiske eller rodd. Han kunde inte vinna sitt uppehälle på sjön, som alla andra skärgårdskarlar, utan han for omkring och sålde saltad och torkad fisk till folk på landbacken. Han var inte hemma många dagar på året. Han reste jämt från by till by med sitt fisklass”.[1]

 

Så inleds Selma Lagerlöfs klassiska berättelse om den protestantiske prästen herr Arne och hans stora förmögenhet av silverpenningar. Det är en lugn, kall februarikväll någon gång under senare delen av 1500-talet och fiskhandlare Torarin bereder sig att åka hem till Marstrand och ta igen sig några dagar. På vägen stannar han till hos prästen herr Arne för att äta kvällsvard. Torarin är en regelbunden och välkommen gäst i prästgården och hyser stor vördnad och beundran för herr Arne, som i många år hållit bohuslänningarna i Herrans tukt och förmaning med den nya protestantiska läran. Kyrkoheden är särskilt berömd för sin oerhörda förmögenhet, som han huvudsakligen samlat på sig från de konfiskerade katolska klostren. Denna kväll är det dock något som inte stämmer. Torarins hund, som har för vana att slå larm då något inte är bra, beter sig underligt då de anländer till gården och vägrar följa sin herre in. Prästens hustru säger sig höra ljudet av knivar som slipas. Torarin erinrar sig att de fördrivna munkarna spått att herr Arne en dag skall få betala för sina stölder ur klostren. Är något ont på väg att hända?  Senare på natten mördas prästfamiljen av tre inkräktare. Endast fosterdottern Elsalill undkommer. En tid antas mördarna ha drunknat ute på isen, men de döda avslöjar sanningen. Torarin och Elsalill får i uppgift att se till att förbrytarna straffas, annars kommer herr Arnes sondotter, som Elsalill alltid varit god vän med, inte att få ro i sin grav. Mördarna visar sig vara de tre skotska legoknektarna sir Archie, sir Philip och sir Reginald.[2] De leder ett förband av landsmän som förvisats från Sverige och nu måste ta sig hem till Skottland. Inbrottet i prästgården har skett helt enkelt därför att de tre adelsmännen varit tvungna att skaffa pengar. Uppgiften att gripa de skyldiga visar sig svår. Den svage Torarin är obenägen att agera och Elsalill blir förälskad i sir Archie innan hans identitet avslöjats. Till råga på olyckan är det just han som dödat hennes fostersyster. Slutligen segrar rättvisan. Mördarna fängslas men Elsalill dör sedan hon tagits som gisslan av skottarna. Berättelsen slutar med att den döda förs till Marstrand från det fartyg där mördarna sökt skydd, hyllad av stadens alla kvinnor. Bakom dem går isen upp såsom tecken på att rättvisa skipats. Så ter sig Lagerlöfs berättelse sedd från offrens sida men vilken bild framträder om vi ett ögonblick vänder på perspektivet och ser handlingen ur mördarnas synvinkel?          

 

Mordet på herr Arne sker under en stormig tid i Europas historia. Renässansen präglas av både glans och oro. Det är en tid då nya världsdelar upptäcks och nya revolutionerande framsteg görs inom tekniken, inte minst konsten att trycka böcker. Också synen på Gud och universum förändras. Luthers reformation splittrar kyrkan och därmed också människorna. Ungefär samtidigt framlägger Kopernikus sin teori att Jorden rör sig runt solen. Nya maktkonstellationer skapas i och med Spaniens enande och, strax därefter, Burgunds och Spaniens uppgående i Habsburgarnas Tyskromerska rike. Under 1500-talet strävar de världsliga makthavarna att stärka sin ställning på kyrkans bekostnad och flera länder, särskilt i norr och Centraleuropa, skakas av revolter och inbördeskrig. I Norden blir Sverige en självständig stat under vasarnas med tiden allt stabilare och mer organiserade välde, medan Norge, där herr Arne enligt dåtida gränser verkar, blir en integrerad del av det danska riket och kommer att vara det i nära 300 år. På brittiska öarna utgör England den starkaste makten, medan Skottland visserligen fortfarande är ett eget rike men fattigt och sönderslitet av strider, både vad gäller religion och maktpolitik Även om de skotska adelsmännen inte är rena barbarer, alliansen med Frankrike har öppnat för kulturella influenser, är lorderna kända för sin vildsinthet och brutalitet. Det är sällan långt till värjan eller, i värsta fall, dolken. De flesta skotska lorder kämpar främst för sina personliga intressen och drar sig inte för handgripligt angripa kungamakten om deras självständighet hotas. De bekämpar också varandra inbördes. Då herr Arne mördas sitter Skottlands drottning Maria Stuart fången I England efter att ha flytt sina upproriska undersåtar.[3] Många skottar söker sin lycka som legoknektar på kontinenten. Den svenske kungen Johan III har flera skotska regementen i sin tjänst och några av Sveriges viktigaste slott, som Vadstena i Östergötland, får skotska befallningsmän. Det är i detta dynamiska och oroliga samhällsklimat som de tre skotska knektarna i Lagerlöfs roman verkar.       

Av de tre ädlingarna är det bara sir Archie som i romanen utrustas med vad man skulle kunna kalla en levnadshistoria och en personlighet. Vi får veta att han i tonåren tagit värvning som legoknekt och sedan inte återvänt hem, samt att han senast haft tjänst hos Johan III av Sverige men tvingats fly därifrån efter misstankar om förräderi. Hur gammal han är vid tiden för herr Arnes död framgår inte, men med tanke på att han vid ett tillfälle beskrivs som ”en lustig och djärv kavaljer” med vackert ansikte och har förmågan att charma unga flickor, kan man föreställa sig en man kring 30 år. Vad beträffar flykten från Sverige vet vi att det vid mitten av 1570-talet förekom rykten om en sammansvärjning bland Johan III:s skotska legoknektar, som inte fått ut sin sold. Enligt en klassisk version av händelseförloppet skall en grupp sammansvurna år 1573 ha planerat att mörda Johan III under en fest i avsikt att sedan återinsätta den fängslade Erik XIV på tronen. Huruvida detta är sant och vad som egentligen låg bakom är idag omdebatterat av forskningen. Säkert är att ett antal skotska officerare i svensk tjänst arresterades vid mitten av 1570-talet och antingen avled i fängelse eller avrättades. Lagerlöf gör ingen direkt koppling till denna händelse i sin roman. Där nämns bara att ”några bakdantare(ryktesspridare eller förtalare), hade sagt kung Johan att hans skotska garde inte var honom troget” – att kungen trott detta och låtit fängsla de tre anförarna som sedan lyckats fly, medan de övriga knektarna förvisats ur riket.[4]  De tre männen väljer att förklä sig till hantverkare i enkla kläder och tar sig ner mot Bohuskusten. Kort efter detta sker överfallet på prästfamiljen. Då sir Archie senare berättar om inbrottet uppger han att man först bett eller kanske snarare befallt herr Arne om pengar mot löfte att inte skada familjen. Påståendet är trovärdigt med tanke på att rymlingarna haft allt att förlora på att ställa till massaker. Herr Arne har dock valt att ta till vapen, trots att familjen knappast är att beteckna som stridsduglig. Det framgår nämligen att prästen är mycket gammal, om ”dock ännu kraftig och reslig”. Vid ett tillfälle nämns att han är nära 90 år, en även i vår tid aktningsvärd ålder. Hans hustru beskrivs som ”utnött och utgammal”, drängarna med böjda ryggar och rinnande ögon, pigorna bräckliga och fulla av krämpor. Utöver detta finns i huset en ung boklärd hjälppräst, förmodligen föga kunnig i stridsteknik, samt de två tonåriga flickorna. Att i den situationen mitt i natten ta till vapen mot tre inkräktare vars identitet och kunnighet i strid man inte känner är inte bara modigt utan dumdristigt. Med tanke på att herr Arne dessutom har ansvar för två unga flickor är det rentav berättigat att beteckna prästens agerande som ansvarslöst. Som sir Archie senare säger: När herr Arne väl börjat striden ”måste vi fälla honom. Och sedan vi hade dödat honom, måste vi fälla allt hans folk”.

Som de tre knektarna ser saken är detta inte ”mord” i egentlig mening, snarare en nödvärnshandling av det slag man får räkna med att utföra som soldat i fiendeland. Snart börjar dock sir Archie plågas av vad han tror är dåligt samvete – i själva verket hemsöks han av den döda flickans vålnad. Det visar sig också att fosterdottern Elsalill överlevt blodbadet. Sir Archie söker först förföra flickan men bestämmer sig sedan att gifta sig med henne i tron att därmed kunna försona sin förbrytelse.[5] Elsalill har under tiden upptäckt sanningen om sin kavaljer och ställs inför det fruktansvärda valet, förråda sin älskade eller svika den döda fostersystern vars ande går fredlös kring bland människorna. Slutligen följer hon sitt samvete och den väg som de flesta människor väl skulle betrakta som den rätta i en sådan situation. Då sir Archie får veta att Elsalill förrått honom blir han vred och kallar henne trolös. För oss är detta ett hårresande resonemang – Hur kan den som mördat en människas anhöriga begära trohet och kärlek av de efterlevande!  Ur den skotske adelsmannens synpunkt ter sig saken dock annorlunda. Han har visserligen begått mord men det har skett av tvång. I enlighet med sin ridderliga plikt har han sedan erbjudit den efterlevande flickan hand, hjärta och hem men till tack blivit förrådd. Det är Elsalill som svikit, inte sir Archie. Detta sätt att resonera är, det bör upprepas, frånstötande för nutidsmänniskan och säkert också för många på 1500-talet. Man behöver dock inte förutsätta att riddarens indignation över Elsalills ”svek” skulle vara spelad. Under deras sista samtal säger sir Archie bland annat:

”Varför skulle du svika mig, då jag trodde dig som bäst. Nu är jag åter sådan, som jag förr var. Nu bryr jag mig inte om att spara någon”.

Denne krigare med många liv på sitt samvete har för ett ögonblick hoppats på möjligheten att älska och bli älskad. Nu är den möjligheten förlorad.

Strax därefter gör sir Archie ändå ett försök att fly och för att lättare undkomma tar han Elsalill som gisslan men flickan, som genom hans berättelse åter erinrar sig vad hon förlorat, älskar honom inte längre och tänker endast på att rättvisa måste skipas. Hellre än att låta honom undkomma griper hon ett spjut från en vaktknekt och stöter det i sitt hjärta. Den skotske ädlingen tycks dock inte märka vad som hänt. Då de vandrar bort över isen, ty knektarna har inte lyckats gripa honom, talar sir Archie om hur han vid hemkomsten till Skottland skall bygga sin älskade ”en skön boning”. Åter tycks det vara en ridderlig plikt som driver honom:

”Jag kan inte låta henne stanna här hemma, ty vem skulle här ge sig tid att komma ihåg en sådan fattig stackare? Hon skulle bli förgäten av alla om endast några månader. Ingen skulle se till henne i hennes bostad, ingen skulle uppsöka henne i hennes ensamhet”. Vare sig sir Archie förstår att Elsalill är död eller inte - en del formuleringar tyder på att han trots allt inser detta, förs den döda med till skeppet. Men isen går inte upp som planerat och några timmar senare avslöjar Torarin sanningen om mördarna för fartygets kapten, sedan skammen över vad som hänt Elsalill kommit honom att övervinna sin fruktan för att tala. De skyldiga grips och herr Arnes penningar fördelas mellan de övriga skotska knektarna. Den döda flickan hedras för sin tappra handling – att ha ”gett sitt liv för att fördärva den hon älskade”.

 

Även om det står utom tvivel att det är rättvisan som segrar i Lagerlöfs berättelse, är det lika tydligt att frågan om skuld och oskuld inte är lika enkel som kan tyckas vid första ögonkastet. Ett mord, närapå massmord, har visserligen begåtts, men inte värre än vad man vid denna tid var tvungen att räkna med under liknande omständigheter. Mördaren visar sig dessutom beredd att i görligaste mån sona vad han gjort. Å andra sidan är mord alltid mord och rättvisa och heder fordrar att de skyldiga straffas. Kärlekshistorien mellan jungfrun Elsalill och krigaren sir Archie framstår närmast som en variant på den klassiska berättelsen om Tristan och Isolde - Ett förhållande utan hopp och framtid som måste sluta med bådas undergång: ”Han genom henne, hon genom honom”.    

               

 

 

---

[1] Selma Lagerlöf, Herr Arnes penningar – Kejsarn av Portugallien gemensamhetsutgåva (2014).

[2] I utgåvan från 2014 stavas namnet i svensk form; ”Filip”. Då jag är övertygad om att riddaren, om han existerat, skulle ha stavat med ph; ”Philip”, används denna namnform här. Övriga namn stavas som de återges i boken.

[3] Historikern Hans Villius har beskrivit de skotska adelsmännen under renässansen som ”En skara rovfåglar, färdiga att hacka ögonen ur varandra inför utsikt till byte”.

[4] I filmen Herr Arnes penningar(1954), med Ulla Jacobson och Ulf Palme i huvudrollerna och i regi av Gustaf Molander, görs icke desto mindre en direkt koppling mellan mordplanerna mot Johan III under en fest och händelserna i romanen. Angående den historiska bakgrunden, se exempelvis Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), kapitel 36 och Lars Ericsons biografi över Johan III(2004), s. 106-107).    

[5] En detalj som säreget nog inte förklaras i berättelsen är hur Elsalill och sir Archie kommunicerar med varandra. En skotsk arméofficer på 1500-talet talade knappast danska eller norska, som väl bör vara det språk Elsalill talar. Adelsmän som earlen av Bothwell hade visserligen kortare förhållanden med kvinnor ur nordisk adel eller borgarklass, men de bör ha kunnat kommunicera på franska eller möjligen latin. Att Elsalill, som närmast beskrivs som herr Arnes fosterbarn, skulle ha behärskat något av dessa språk är knappast troligt. Ändå finns ingen som helst antydan om språksvårigheter mellan henne och sir Archie eller överhuvudtaget på vilket språk de kommunicerar. 

Konsten att göra en son till konung - Margaret Douglas och äktenskapet mellan Maria Stuart och Henry Darnley.

I de tidiga morgontimmarna 27 juli 1565, då solen steg upp över hustaken, firades en vigsel på Holyrood Palace i Edinburgh, den skotska drottningens huvudresidens. Bruden var klädd i svart kappa, vit huva och slöja för ansiktet. Därmed önskade hon markera sin sorg efter den förre maken, konung Frans av Frankrike. Hon gjorde detta av pliktkänsla mot riket, inte av personlig lidelse. Brudgummen, en yngling i de sena tonåren, var däremot magnifikt klädd i en dräkt översållad med juveler. Sedan de erforderliga ritualerna genomgåtts lämnade maken sin brud att ensam höra mässan. Han var visserligen lika god katolik som hon, men det var bäst att inte reta upp den protestantiska, närmast kalvinistiska, adeln mer än nödvändigt. Efter mässan klädde sig drottningen i festkläder: Nu märktes det hur glad hon verkligen var att ha fått sin unge sagoprins till make. Äktenskapet lär ha fullbordats samma natt, en inte helt vanlig företeelse i samband med kungliga giftermål. Nästa dag utropades brudgummen  till ”kung Henrik av Skottland”: unge lord Henry Darnley hade tilldelats medregentskapet över riket innan han ännu fyllt nitton år. Om deras äktenskap blev barnlöst kunde han regera vidare ensam. Det märktes att de flesta lorderna ogillade vad som skedde. Endast earlen av Lennox, brudgummens far som i många år strävat att återfå de egendomar som gått förlustiga under kriget tjugo år tidigare, var helt med på noterna: ”Gud bevare Hans Nåd”, ropade han när häråldrarna förkunnade sonens upphöjelse. En annan person som med visshet glatt sig åt att delta i festen och ceremonierna om hon kunnat var Darnleys mor, Lady Nargaret Douglas. Det var till stor del hon som verkat att få giftermålet mellan drottning Maria Stuart och älsklingssonen Henry till stånd. Just nu satt hon emellertid fången i Towern i London. Hon hade redan suttit där en månad och skulle göra det drygt ett och ett halvt år till. Det var främst hennes iver att få sonen bortgift med Skottlands drottning som fört henne dit. När hon slutligen släpptes ut skulle festglädjen från bröllopet i Edinburgh länge sedan ha övergått i tragedi, både för henne själv och för familjen.  

Margaret Douglas utgör ännu ett av dessa fascinerande kvinnoöden som de brittiska öarnas historia uppvisar vid slutet av medeltiden och under tudorernas tid. Margaret var inte av rent kunglig härkomst men nära på. Genom sin far tillhörde hon den vittförgrenade skotska släkten Douglas, en av rikets främsta familjer. Modern var en Tudor, Henrik VII:s äldsta dotter Margareta, kung Jakob IV:s efterleverska.[1]  Av fruktan för sina politiska fiender i det efter vanligheten turbulenta Skottland hade änkedrottningen inför förlösandet av sitt första(som det senare visade sig enda), barn med Douglas funnit för gott att fly till England och 8 oktober 1515, efter en strapatsrik resa och en svår förlossning, föddes dottern Margaret på slottet Harbottle Castle i Northumberland. Efter en tids vistelse i London återvände mor och barn till Skottland där Margaret kom att stanna i cirka femton år innan fadern, föräldrarna hade sedan länge separerat, åter sände henne till England 1530.[2] Efter någon tid mottogs flickan vid sin morbror Henrik VIII:s hov, där hon enligt vad hon själv senare skrivit: ”stod högt i kungens gunst, vars ömhet och givmildhet jag aldrig glömmer”.[3]  Hon placerades snart som första hovdam i sin kusin prinsessan Marias hushåll. Som den högreståndsdam hon var hade Margaret själv tillgång till tre egna tjänare. Hon blev snabbt god vän med sin nya härskarinna och de båda jämnåriga flickorna undervisades tillsammans. Margarets utbildning är inte känd i detalj, vare sig under tiden i Skottland eller senare men vi vet att hon utvecklades till en stark, självständig kvinna med intresse för tidens politik och med en klar uppfattning om hur saker och ting borde skötas. Detta visade sig långt ifrån alltid vara till hennes egen fördel. Ett utmärkande drag hos Margaret var intresset för poesi: hon uttryckte ofta sina känslor och tankar på vers. Flera av dessa dikter finns bevarade.

Det var inget harmoniskt hov Margaret Douglas kommit till. Kung Henrik befann sig vid denna tid mitt i processen för att få sitt första äktenskap upplöst. Som den goda katolik hon var och dessutom vän till prinsessan Maria tog Margaret ställning för drottning Katarina mot ”inkräkterskan” Anne Boleyn. Hon höll dock visligen en låg profil i frågan och kom snart att ingå som hovdam i den nya drottningens hov, där hon drogs in i en krets av unga män och kvinnor med intresse för musik, poesi och tidens nya tankar i religion och politik. Här blev hon förälskad i unge Thomas Howard, en yngre halvbror till hertigen av Norfolk, drottning Annes morbror. Mycket talar för att de ingick något slags trolovning, kanske med Annes bistånd, strax före drottningens fall 1536. Sedan Annes huvud väl fallit betraktades denna trolovning inte bara som värdelös utan rentav politiskt farlig. Henrik VIII hade just ingått sitt tredje äktenskap och hoppades åter på att få en son. Han hade redan två döttrar från två äktenskap, döttrar som båda nu klassades som bastarder. Att hans systerdotter på eget initiativ ville gifta sig med en nära släkting till Anne Boleyn, dessutom medlem av en av Englands mest framstående släkter, var i detta läge helt oacceptabelt. Både Margaret och Howard sattes i Towern i juli 1536. De var inte strängare hållna än att de med budbärares hjälp kunde utbyta dikter mellan varandra, men förhållandena var ändå påfrestande. Efter mer än ett år i fängelse avled Thomas Howard hösten 1537, kort innan Margaret släpptes i samband med tronföljarens födelse i oktober. Efter en tids ”konvalescens” i klostret Syon återvände hon till hovet, men lyckades några år senare åter förälska sig i en medlem av släkten Howard vid fel tidpunkt. Nu var det en bror till drottning Katherine Howard, kung Henriks femte gemål, som just avslöjats som äktenskapsbryterska.[4] Denna gång rörde det sig om ett mer oskyldigt svärmeri och varken Margaret eller hennes nya vän hamnade i Towern - de fick bara dra sig tillbaka från hovet en tid. Margaret ställdes dock inför ärkebiskopen av Canterbury och en delegation ur rådet, som på kungens uppmaning påpekade att detta var andra gången hon på eget initiativ inlett en relation och att hon gjorde bäst i att ”vara försiktig tredje gången”.                

Kanske i känslan att systerdottern måste tyglas började nu kung Henrik allvarligt överväga hennes kommande giftermål. Dessutom hade förhållandena i Skottland tillspetsats till den grad att England måste bevaka sina intressen. Både änkedrottning Margareta(Margarets mor), och hennes son kung Jakob hade avlidit. Närmaste arvinge till tronen var Maria Stuart, drottning vid sex dagars ålder). Henrik VIII var fast besluten att få henne bortgift med sin arvinge prins Edvard och drog sig inte för krig för att uppnå sitt syfte. Han behövde nu en pålitlig man inom den skotska adeln till sin hjälp. En sådan man var eller kunde bli Matthew Stuart, earl av Lennox. Denne adelsman hade i unga år sett sin fader mördas i det ständiga småkriget mellan olika skotska klaner, gått i fransk tjänst och gjort så bra ifrån sig att han nu räknades som fransk undersåte. När han återvände hem vid 27 års ålder 1543 var han dock fullt beredd att byta sida. Han såg med harm att släktingarna till dem som mördat hans far fått makten i den späda drottningens förmyndarregering. Efter att vid flera tillfällen ha friat till Jakob V:s änka, Maria av Guise, lämnade han i vredesmod Skottland och gick i engelsk tjänst. Därmed klassades Lennox som förrädare och fick alla sina skotska förläningar indragna till kronan. Fast besluten att ta revansch sökte han en möjlighet att stärka sin ställning och fick ögonen på Margaret Douglas: En medlem av den skotska högadeln, samtidigt systerdotter till Henrik VIII och dessutom bara något år äldre än han själv vore ett utmärkt parti…: Lennox anhöll om Margarets hand hos kung Henrik. Efter att högtidligen ha lovat att på alla sätt stödja Englands intressen i Skottland fick han ja och 29 juni 1544 stod vigseln i St James Palace i London. För att vara ett aristokratiskt äkta par på 1500-talet blev de tu mycket lyckliga. Lennox kallade Margaret ”min älskade Meg” i sina brev, ibland ”min största glädje”. Hon för sin del beskrev deras förening med orden: ”Han tillhörde mig och jag var hans sanna hustru”. De fick många barn men som så ofta vid denna tid dog de flesta i späd ålder – av åtta barn, därav gissningsvis fyra flickor, uppnådde endast två pojkar vuxen ålder. Det sades att en siare år 1545 då första barnet, sonen Henry, föddes, förutspått att gossen skulle bli konung. Barnet dog emellertid efter några månader. Kanske bidrog detta till att näste son, som fick samma namn, blev särskilt omhuldad och bortskämd av föräldrarna. Detta skulle senare leda till tragedi, såväl för Margarets familj som för det skotska kungariket.

Under de närmaste tjugo åren efter giftermålet hade Margaret och Lennox sin huvudsakliga bas i Yorkshire där deras främsta egendomar låg. Deras huvudgods var Temple Newsam(ungefär ”det nya tempelhuset”), som kallades så därför att tempelriddarna en gång i världen haft sitt främsta ordenshus i Yorkområdet på platsen.[5] Godset var så ståtligt att det ansågs utgöra en nordlig motsvarighet till Hampton Court utanför London. Parets ställning skiftade under de smått kaotiska åren efter Henrik VIII:s död. Efter att ha bemötts med misstänksamhet under Edvard VI:s regering, både på grund av earl Lennoxs bakslag i kriget i Skottland och Margarets uttalade katolska tro, verkade det under drottning Marias tid inte omöjligt att herrskapet på Newsam en dag skulle komma att bestiga tronen. Drottningen, som av naturliga skäl ogillade tanken på halvsystern Elisabet som sin efterträdare, behandlade sin kusin och väninna som rikets första dam efter sig själv och ansåg Margaret vara ”den lämpligaste att efterträda mig”. När drottningen 1555 gifte sig med Spaniens kung Filip bar Margaret hennes släp vid bröllopet. Som vi vet blev det Elisabet som i slutänden ärvde Englands tron efter sina båda halvsyskon.[6] Därmed försämrades åter Margarets position. Elisabet och hon hade aldrig gillat varandra. Det sades till och med att Margaret en gång, då Elisabet suttit i husarrest i London på Marias tid, medvetet fört oväsen i sin våning för att hindra prinsessan att sova. Genast efter sin tronbestigning i november 1558 meddelade den nya drottningen att familjen på Newsam inte skulle besvära sig att ta kontakt med henne – hade de något att säga fick de vända sig till hennes statssekreterare. Sålunda mobbad på högsta ort var det bara att se sig om efter andra möjligheter till makt och inflytande. Från Frankrike kom nyheter som tycktes lovande.

Henrik VIII:s planer att genom giftermål mellan sin arvinge Edvard och Maria Stuart äntligen förena Skottland och England till ett rike hade misslyckats. Istället hade skottarnas unga drottning förts till Frankrike för att småningom gifta sig med dess unge tronföljare Frans. Nu, tio år senare, rullade händelserna på andra sidan kanalen iväg med närmast lavinartad hastighet. Maria och Frans hade planenligt gift sig sommaren 1558. Bara något år senare avled Frankrikes kung vid en olyckshändelse under ett tornerspel.[7] Därmed blev Maria Stuart drottning över både Frankrike och Skottland men den nye kung Frans var sjuklig och svag och kunde förväntas avlida utan arvinge. Sannolikt skulle Maria Stuart i ett sådant läge återvända till sitt arvrike för att överta regentskapet. Den skotska drottningen hade ovedersägliga, om än inte odiskutabla, anspråk på den engelska tronen. Eftersom ingen av Henrik VIII:s ättlingar fått barn kunde hennes kandidatur inte helt avvisas. Den gamle kungen hade visserligen uteslutit sin äldsta systers ättlingar ur successionen, men med tanke på Henriks trixande fram och tillbaka med hustrur, döttrar och deras legitimitet gick det i princip att bevisa vad som helst med ledning av det ena eller andra parlamentsbeslutet som varit rättsligt giltigt under någon period av hans regering. Elisabet, Anne Boleyns dotter, hade förklarats för bastard efter sin mors död, även om hon senare återinsatts i tronföljden. För att markera sin svärdotters rätt till Englands tron hade den franske kungen låtit sätta in det engelska riksvapnet i hennes sköld i samband med giftermålet, något som självklart irriterade Elisabet. Margaret Douglas hade samma genetiska förbindelse med ätten Tudor som Maria Stuart. Skillnaden var att hennes far inte var av kunglig börd och att giltigheten i föräldrarnas äktenskap kunde betvivlas.[8] Både Margaret och hennes äldste överlevande son, Henry Darnley, var å andra sidan födda i England och räknades som engelska undersåtar. Om Maria Stuart blev änka, vilket verkade troligt, kunde ett äktenskap mellan henne och Darnley resultera i ett förstärkt anspråk på Englands tron.[9] När Frans II kröntes till kung i september 1559 var således Henry Darnley på plats i Reims. Det officiella skälet var att framföra moderns gratulationer till Maria Stuart men sannolikt försökte Margaret Douglas sammanföra de båda ungdomarna och knyta ett vänskapsband. När stackars Frans II ”planenligt” avled ett år senare sände Margaret än en gång sin son till Frankrike, nu för att ”kondolera” den nyblivna änkedrottningen och tala för sin fars rättigheter i Skottland, men i själva verket i avsikt att väcka Maria Stuarts intresse för sin unge kusin. Drottningen var emellertid fullt upptagen att planera återfärden till sitt hemland och intresserade sig inte särskilt för Darnley.[10] Efter Marias ankomst till Skottland sensommaren 1561 fortsatte grevinnan av Lennox att hålla kontakt med hovet i Edinburgh, men utan särskild framgång. Maria Stuarts drömmar om en medregent och äkta man var mer fokuserade på spanske kung Filips äldste son än på släktingarna i England. Däremot väckte Margarets aktiviteter drottning Elisabets misstänksamhet. Bortsett från att hon ogillade tanken på ett kungapar med starka anspråk på hennes rike på andra sidan gränsen hyste hon som vi sett antipati mot Margaret Douglas personligen. Spioner på godset i Yorkshire kunde dessutom berätta om förrädiska uttalanden, både mot drottningen själv och hennes vänner.[11] I mars 1562 arresterades både Margaret och hennes man. Earl Lennox sattes i Towern medan Margaret hamnade i husarrest hos en högt uppsatt ämbetsman och nära släkting till Elisabet. Efter ett drygt år, under vilket man bland annat försökt få Margaret förklarad för bastard med hänvisning till att föräldrarnas äktenskap varit ogiltigt, släpptes familjen på nytt och tycktes åter i nåder. Elisabet skrev till och med till Maria Stuart och bad henne att återlämna de skotska egendomar earl Lennox förlorat 20 år tidigare.             

Händelseförloppet under de närmaste två åren är förvirrat, mycket därför att ingen med säkerhet vet vilka planer Elisabet egentligen hyste beträffande sina skotskengelska släktingar. Var hennes förslag att gifta bort Maria Stuart med Robert Dudley, earl av Leichester, allvarligt menat eller bara ett försök att skymfa sin granne. Var hennes vrede över den skotska drottningens giftermål med Henry Darnley ett spel för gallerierna – önskade hon i själva verket att de skulle gifta sig eftersom hon kände till Darnleys veka karaktär och förutsåg de svårigheter han skulle bringa Maria Stuart i? Vad vi vet är att den skotska drottningen slutligen tröttnade på sitt spanska giftermålsprojekt och riktade intresset mot sin granne i söder. I februari 1565 sändes Henry Darnley till Skottland, skenbart för att hjälpa sin far med översynen av de egendomar familjen nu återfått, men fem månader senare, 27 juli 1565, stod bröllopet på Holyrood Palace i Edinburgh mellan skottarnas drottning och Margaret Douglas´ äldste son, knappt 18 år fyllda. Margarets dröm hade gått i uppfyllelse. Hennes son och brorsdotter kunde nu tillsammans grunda en dynasti som kanske i sinom tid skulle förena England och Skottland till ett enda rike. Margaret själv var dock inte närvarande vid festen. Hon hade arresterats en dryg månad tidigare och satt nu för andra gången i sitt liv fängslad i Towern i London, som straff för det äktenskap hon så ivrigt verkat för. Trots att hennes ansträngningar på sikt bar frukt – ty hennes sonson blev verkligen kung över både Skottland och England,[12] visade sig själva giftermålet leda till oenighet, mord och förödelse, men det är en senare historia.[13]              

                 

 

---

[1] Jakob IV av Skottland hade stupat i slaget vid Flodden i september 1513. Följande år gifte änkedrottning Margareta om sig med Archibald Douglas, earl av Angus. I enlighet med vedertagen praxis ges kungligheter i denna text svenska namnformer medan övriga namn återges på originalspråk.

[2] Earl Angus hade vid denna tid kommit i onåd hos sin styvson Jakob V)drottning Margaretas son i första äktenskapet), och gått i engelsk tjänst.

[3] Ungefärlig översättning från vers skriven av Margaret Douglas och återgiven av Weir. Alla citat i texten är översatta från engelska. Om någon felaktighet uppstått ligger ansvaret självklart hos mig.  

[4] Detta hände på hösten 1541.

[5] Borgen Newsam blev senare förebild för Templestowe i Walter Scotts roman. Det var således hit som den fale broder Gilbert förde den modiga judinnan Rebecca att brännas på bålet, om inte Iwanhoe i sista stund ingripit.   

[6] Henrik VIII avled 1547. Han efterträddes i tur och ordning av sina tre barn, vart och ett från varsitt äktenskap.

[7] Henrik II av Frankrike, regent 1547-59. Efterträddes av Frans II, Maria Stuarts första gemål, regent 1559-60

[8] För att bringa någon sorts reda i detta virrvarr av släktförbindelser skall upprepas att Henrik VII:s äldsta dotter Margareta först varit gift med Jakob IV av Skottland och i den egenskapen var farmor till Maria Stuart. Margaret Douglas var hennes dotter i äktenskapet med earlen av Angus. Halvkusinerna Maria Stuart och Henry Darnley var alltså båda ättlingar till Margareta Tudor men från varsitt äktenskap. Båda var ättling i tredje led till Henrik VII, den förste engelske kungen av ätten Tudor.  

[9] Både huset York (”Vita rosen”), och Tudor hade stärkt sina tronanspråk genom giftermål med kvinnor som hade starkare eller liknande anspråk att åberopa.

[10] Tillnamnet Darnley kom från en skotsk egendom som av tradition tilldelades earlens av Lennox äldste son.

[11] Det är svårt att avgöra sanningshalten i anklagelserna mot Margaret och hennes man. De hade många fiender och en del av vad som påstods var bevisligen rena fantasier i tidens anda – så sades Margaret genom trolldom ha hindrat engelska flottan att gripa Maria Stuart under hennes återfärd till Skottland 1561. Klart står dock att familjen på Newsam var eller kunde bli en samlingspunkt för den katolska adelns motstånd mot centralregeringens protestantiskt färgade politik. Under Henrik VIII:s regering avrättades högt uppsatta personer för betydligt mindre.

[12] Jakob VI av Skottland/I av England, 1566-1625. Blev skotsk kung i sin mors ställe vid ett års ålder 1567 och efterträdde Elisabet 1603.  

[13] Denna text bygger på Alison Weir, The lost Tudor pricess – a life of Margaret Douglas, Countess of Lennox(2016).   

Mord på helgad dag - Kung Sverker och hans död

 

Enligt de legender som berättas om Jesu födelse var natten då han föddes så fylld av helighet att inget ont kunde ske. Inga redskap lånade sig till att skada eller döda någon eller användas vid stöld. Ja, själva rovdjuren avstod från att gå på jakt. Därför kunde hedarna som såg stjärnan lugnt följa dess maning och söka upp barnet i stallet: Deras får var trygga den natten. Inte ens hundar lär ha givit skall då en främmande kom dem för nära och om de ville anfalla någon vägrade deras tänder att bita eller hugga. Också Shakespeare poängterar julens förmåga att filtrera bort det onda. I upptakten till ”Hamlet” talar knektarna som sett kungens vålnad om att detta inte kunnat hända på julnatten: ”Då sjunger morgonfågeln hela natten. De onda stjärnorna har ingen verkan och älvor liksom häxor saknar makt. Då vågar ingen ande visa sig. Så helig och nådefull är den tiden”.[1]

Kanske var Sverige vid mitten av 1100-talet ännu inte tillräckligt kristnat för att denna julens helighet skulle ha slagit rot, eller kanske svenskarna aldrig blivit riktigt invigda åt Gud med tanke på allt elände i form av bränder, fyllslagsmål och liknande som tyvärr brukar förknippas med julen. På juldagen 1156 mördades hur som helst kung Sverker den äldre. Till råga på allt skall dådet ha skett då han var på väg till julottan. 

Det är ytterst svårt att skilja legend från fakta då man rör sig i äldre svensk medeltid men Sverker den äldre tycks ha varit än av de viktigaste ledargestalterna före Bjälboättens tid. Han regerade ovanligt länge, omkring tjugo år och blev dessutom för sin tid ovanligt gammal, omkring 65 år. Hans huvudsakliga maktbas låg i Öst- och Västergötland men han tycks också, åtminstone delvis, ha erkänts som Svearnas herre. Det är under Sverker Sverige på allvar knyts till det kristna Europa i och med grundandet av de första stora klostren, Alvastra i Östergötland och Nydala i Småland.[2] Vid ett kyrkomöte i Linköping 1152 bekräftades officiellt att Sverige nu var inlemmat i den kristna gemenskapen. Bland annat beslutades här att svenskarna i fortsättningen skulle betala skatt till Rom i form av peterspenningen. Däremot lyckades man inte enas om var en eventuell svensk ärkebiskop skulle residera. Kung Sverker ville naturligtvis ha kyrkan nära knuten till sig och låta dess primas slå sig ned i Linköping, medan svearna krävde att Uppsala, liksom under hednatiden, skulle vara rikets andliga centrum. Resultatet blev ”kompromissen” att inte ha någon svensk ärkebiskop överhuvudtaget. I ännu dryga tio år fortsatte Lund, som ju då hörde till Danmark, att utgöra högsta instans för den kristna verksamheten i Norden.[3]  I och med att Sverige så att säga officiellt blivit kristet öppnades nya kontaktvägar till kontinenten. Både intellektuella och materiella nymodigheter kom till det avlägsna landet i norr: böcker, ny teknik för jordbruk, hantverk och byggenskap, organiserad sjukvård och hjälp för fattiga… allt detta huvudsakligen skapat och åstadkommet genom de katolska munk och nunneordnarna och deras kloster. Även om Sverige fick vänta drygt 300 år på ett eget universitet började nu unga svenska män studera utomlands, huvudsakligen vid universitetet i Paris. Den kung under vars regering grunden till allt detta hade lagts hann dock bara se just grunden av sitt verk. Sverker den äldre mördades som redan nämnts på juldagen 1156 på väg till julottan i västra Trollstads kyrka i närheten av Alvastra. Gärningsman lär ha varit kungens egen kusk. Vem som ytterst låg bakom mordet fastställdes aldrig. Flera teorier har framförts. Möjligen var det den man som senare skulle gå till historien som ”Erik den helige” och som fyra år senare själv mördades i Uppsala.[4]                 

---

[1] Ungefärlig återgivning från Laurence Oliviers filmatisering av Hamlet 1948)svensk översättning Allan Bergstrand). Angående legender kring Jesu födelse, se Selma Lagerlöf, Kristuslegender(1904/1946), ”Den heliga natten” och ”Kejsarens syn”.

[2] Båda dessa institutioner tillhörde cistercienserorden som grundats i Frankrike. Dess ledare, Bernhard av Clairvaux, sände de första munkarna till Sverige. Bernhard grundade förövrigt även Tempelherreorden.   

[3] Först 1164 utsågs munken Stefan till ärkebiskop i Uppsala.

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist. Historien om Sverige, del 1, ”Från islossning till kungarike”(1992), s. 240-44. Se även Sverker den äldre – Wikipedia.

"Konungarikets höglovliga furstinna och drottning" - Katarina Stenbock

 

Frågan om vilka människoöden som förtjänar att ihågkommas av eftervärlden har debatterats sedan historieskrivningens begynnelse under antiken. Det brukar sägas att männen fram till vår tid dominerat bilden av det förgångna och att dessa män dessutom oftast tillhört samhällets övre skikt. Detta är en sanning med modifikation. Förvisso har individer ur samhällets toppskikt, oavsett kön, lättare att sätta avtryck i historien – för bara några sekel sedan var det nästan uteslutande människor ur samhällets högre klasser som hade möjlighet att utbilda sig och följaktligen kunde göra sin stämma hörd, i kraft av sin börd, sin begåvning eller sina pengar. Att kvinnorna skulle ha spelat en undanskymd roll är däremot oriktigt. Männen har visserligen överlag ansetts vara de naturliga makthavarna, men åtskilliga kvinnor har på olika sätt lyckats skaffa sig inflytelserika positioner inom politik, kultur, vetenskap eller samhället i allmänhet. I lägen där männen inte mäktat hantera en svår situation har ofta en kvinna dykt upp och tagit över. I ett större tidsperspektiv rör det sig visserligen om undantag, men undantagen är å andra sidan ganska många. Tittar man specifikt på europeiska furstedynastier är det anmärkningsvärt hur många furstinnor som genom århundradena lyckats ta kontroll över den politiska makten i respektive land, eller åtminstone kommit att framstå som den styrande maktens ansikte utåt. En kvinna som detta inte stämmer in på men som kanske just därför är värd extra uppmärksamhet är den svenska 1500-talsdrottningen Katarina Stenbock som avled för exakt 400 år sedan, 13 december 1621. Som person var hon obetydlig, om man med ”betydelsefull” uteslutande avser människor med stor politisk eller ekonomisk makt. Hon var drottning endast en kort tid i sin ungdom, vilket dessutom hindrade henne från att göra ett gott gifte med någon förmögen, inflytelserik eller vacker adelsman som kunde ha gett henne stora gårdar att styra över och kanske rentav gjort henne lycklig i sitt äktenskap. Istället fick hon en cirka fyrtio år äldre man, visserligen kung men gammal och sjuklig och ofta irriterad eller rent rasande på medlemmar av familjen eller sina fogdar ute i landet. Då gällde det för drottningen, som det ofta gjort genom tiderna, att agera stötdämpare och fredsmäklare. Vid 25års ålder blev hon änka efter Gustav Vasa, en roll hon skulle spela i 62 år. Bortsätt från hennes även i vår tid rätt aktningsvärda ålder av 86 år, hade Katarina tur som levde så länge. Hon var nämligen omgiven av blod och död, både i form av maktlystna och paranoida furstar som förföljde hennes familj och av nära släktingar som var minst lika brutala eller oförsiktiga när ruset steg eller känslorna på annat sätt kom i svallning: Två av hennes bröder mer eller mindre mördades på order av två av hennes styvsöner. En av dessa bröder förgrep sig å andra sidan på en fängslad konung. En broder slog under ett dryckeslag ihjäl en finländsk adelsman, medan en annan av våda råkade skjuta ihjäl en av sina systersöner. En tredje broder enleverade sin hustru mitt för näsan på hennes respektingivande mor, medan en svåger gjorde sig ett beryktat namn som bondeplågare i Finland. Det överväldigande flertalet av dessa män dog antingen en våldsam död eller som flyktingar i exil.[1] Under allt detta satt Katarina Stenbock på sitt slott, vid denna tid snarare kungsgård, Strömsholm i Västmanland och såg åren dra förbi.[2] Hennes ställning som på en gång riksänka och släktens stöttepelare gjorde att man gärna sökte sig till henne då något viktigt var å färde. Det var Katarina som stod för bröllopet då någon i högadeln gifte sig, stod fadder för de nyfödda barnen eller tog hand om unga släktingar som förlorat sina närmaste i de politiska stormarna. Ett av de bröllop hon höll mot slutet av sitt liv var det för systersondottern Ebba Brahe 1617. Detta var särskilt pikant eftersom Ebba en tid varit mer eller mindre förlovad med Gustav II Adolf men blivit avvisad av sin presumtiva svärmor drottning Kristina.[3] En gång i tiden hade Katarina själv fått avstå från giftermål med en adelsman för att gifta sig med Gustav Vasa. Nu var det tvärtom. Det var Katarina som sammanfört Ebba med den som tillslut blev hennes man, krigaren Jakob de la Gardie. Det sista bröllop hon upplevde var styvsonsonen Gustav Adolfs giftermål med Maria Eleonora av Brandenburg. Katarina orkade själv inte delta men lät köpa ett vackert halsband till bruden. Ett drygt år senare, 13 december 1621, avled hon.

I sin likpredikan beskrev biskop Rudbeckius i Västerås träffande Katarina Stenbock som ”en moder utan barn”. Hon hade själv dömts till ett ofruktsamt liv men i gengäld varit ett stöd och en tröst både för landet och sina närmaste under Vasasönernas inbördes stridigheter. Biskopen betecknade henne som ”Rikets höglovliga furstinna och drottning”.

Visst hör Katarina Stenbock till de människoöden som förtjänar att ihågkommas av eftervärlden?[4]                  

 

       

---

[1] Abraham Stenbock hörde till offren för Sturemorden 1567.(Han hade dock redan dömts i domstol). Som vedergällning för detta stack något år senare brodern Olof den fångne Erik XIV i armen. Då Hertig Karl(Karl IX), omkring 30 år senare utan rannsakan lät sticka ned Olof i Finland motiverades detta bland annat med övergreppet på Erik. Arvid Stenbock stack under en dryckesfest ihjäl adelsmannen Ivar Stjernkors, medan Sten Stenbock av misstag råkade skjuta ihjäl systersonen Joachim Brahe(detta skedde dessutom samma år som Sturemorden). Erik Stenbock förde, med hennes vilja, bort Malin Sture då dennas mor vägrade godkänna deras förening. Claes Fleming slutligen, gift med Ebba Stenbock, tyranniserade och pinade under sin tid som ståthållare i Finland bönderna, viket ledde till det blodiga Klubbekriget. Fleming blev vid samma tid hastigt sjuk och avled, vilket ned visshet besparade honom att få huvudet avhugget av hertig Karl. Arvid och Erik dog båda i exil under Karls regering.    

[2] Hon måste dock kämpa för att behålla Strömsholm eftersom hertig Karl ansåg att det hörde till hans domäner.

[3] Karl IX:s andra hustru.

[4] För en utförligare beskrivning av Katarina Stenbocks liv, se Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadrottningen, en biografi över Katarina Stenbock 1535-1621.

Henrik VI - Kungen som inte kunde kriga.

 

I upptakten till sitt program för SVT om Gustav IV Adolf från 1994 konstaterar populärhistorikern Herman Lindqvist att ”det låg som en mörk skugga över hans liv, trots att han var son till vår ende solkung, Gustav III. Men kanske var det just därför, för att han var solkungens son, som Gustav IV Adolf hade ett så olyckligt liv. Få människor har haft så mycket olyckor och så mycket otur som han”.

Med vissa justeringar skulle detta lika väl kunna sägas i upptakten till ett program om den engelske kungen Henrik VI. Liksom Gustav var han son till en hyllad och av strålglans omgiven fader. Henrik V glänste dock inte som kulturpersonlighet eller mästare på politiska intriger utan som krigare. När hans ende son föddes för 600 år sedan, 6 december 1421 på Windsor Castle utanför London, var fadern fullt upptagen i Hundraårskriget i Frankrike men gav order om att pojken skulle få hans namn och att mässor skulle hållas till tacksägelse. Sedan var det som om olyckorna samlades kring den nyfödde. Knappt nio månader senare, 1 september 1422, avled fadern plötsligt i dysenteri och lämnade riket och kronan i händerna på ett spädbarn.[1]

Detta skedde 300 år före skapandet av Storbritannien och England ledde långt ifrån något imperium men var ändå just nu nära att bli en verklig stormakt i Europa. Henrik V hade lagt under sig stora delar av Frankrike med betoning på landets norra del. Både Calais och Paris var engelska besittningar. I samband med sitt giftermål med en fransk prinsessa hade kungen lyckats få till stånd ett fördrag som innebar att när den franske kungen dog skulle han själv efterträda sin svärfar på tronen – England och Frankrike skulle bli ett enat rike under engelsk överhöghet.[2] Så blev nu inte fallet – kriget fortsatte men engelsmännen och deras anhängare i Frankrike betraktade lille Henrik VI som självklar arvtagare till den franska tronen.

Att i sin tidigaste barndom få veta att man är arvtagare till en stor krigarkung man aldrig träffat och har rätt till två troner, samtidigt som man är enda barnet och mest omgiven av allvarliga stränga vuxna, vilka å ena sidan kräver disciplin, studieflit och fromhet och å andra sidan väntar sig att man en dag skall utföra stordåd på slagfältet, ”som pappa gjorde”, leder ganska säkert till ettdera av två resultat: Antingen blir man odrägligt självmedveten och högmodig eller försagd och tillbakadragen. Henrik VI blev det senare. Därmed inte sagt att han saknade begåvning eller stolthet: Då han var i sina tidiga tonår konstaterade rådet att få furstar eller människor i allmänhet vid hans år hade så lätt att uppfatta och analysera vad som diskuterades i hans närvaro. Redan som barn protesterade han, till lärarnas irritation, mot att tuktas som andra pojkar. Han var ju kung![3] Henrik var också lärd. Han läste krönikor om Englands äldre historia, talade både engelska och franska flytande och kunde skriva ledig latin. Intresset för bildning var överhuvudtaget starkt utvecklat hos kungen. Henrik VI:s verkligt bestående historiska insats är grundandet av Eton och Kings collage i Cambridge.[4] Ändå märktes det snart att kungen inte riktigt var den kraftkarl och krigare man väntat sig – han hade svårt att ta motgångar och började exempelvis gråta när hertigen av Burgund per brev meddelade att han uppsagt sin trohetsed till England.[5] I sin härskargärning kom Henrik främst att låta sig styras av religionens bud. Även om han under inbördeskriget mot huset York(”Rosornas krig”), någon gång sov under bar himmel tillsammans med sina soldater, kan man säga att kungen föredrog att vädja till Skriften snarare än svärdet. Han ägde också en engelsk bibelöversättning, vilket inte var så vanligt före reformationen.[6]  

James Ross, överdocent i senmedeltida historia i Winchester, betecknar i sin minibiografi från 2016 Henrik VI som ”tillfällighetskungen”, dvs. om han var specifikt engagerad i ett visst ärende, som till exempel skapandet av Eton eller försöken att få en vapenvila med Frankrike, agerade han kraftfullt och beslutsamt. Om det däremot rörde sig om något mindre fängslande lät han hellre sina rådgivare fatta besluten. En annan svaghet var hans överdrivna generositet. Henrik hade en tendens att ge bort egendomar till höger och vänster. Ibland fick två personer samma egendom därför att kungen råkat glömma att han redan skänkt ett visst markområde eller ett gods till någon han uppskattade, vilket naturligtvis ledde till förvirring och frustration, både i parlamentet och hos gåvomottagarna.

Allt detta hade kanske kunnat få passera om det gällt en monark med enbart representativa uppgifter. I ett land där kungen betraktades som rikets främste beskyddare, som sedan många år var i krig med sin arvfiende Frankrike, vilken å sin sida visade obehagliga tendenser att gå till offensiven och återta nästan allt vad engelsmännen erövrat under lång tid och med mycken möda, var det en katastrof. Drygt tio år efter att Henrik VI 1437 förklarats myndig rasade inbördeskriget i England, med folkliga resningar och periodiska uppror inom högadeln. Henrik var dessutom periodvis sjuk, vilket yttrade sig i att han förlorade kontakten med sin omgivning och var helt onåbar, för att sedan plötsligt vakna upp på nytt och återta sin makt och myndighet. Mot bakgrund av detta är det kanske inte så konstigt att han 1461 avsattes av sina släktingar i huset York och efterträddes av den betydligt mer krigiske och glansfulle Edvard IV. Ändå var inte Henrik VI:s politiska roll helt utspelad. Missnöjda adelsmän fortsatte att använda den olycklige kungen som en bricka i sina personliga spel, tills han 21 maj 1471 slutligen mördades i Towern vid 49 års ålder. Än idag brukar rektorn vid Eton varje år 21 maj lägga en bukett med liljor och röda rosor på den plats där kungen antas ha mördats.[7]

Henrik VI:s öde är ett tydligt exempel på historiens grymhet mot dem som inte passar in i dess lopp. I likhet med Gustav IV Adolf var Henrik inte någon dålig kung i egentlig mening. Han hade ett oerhört starkt rättsmedvetande och föredrog i princip alltid fred framför krig. Enkelt uttryckt var det grundläggande felet just att Henrik inte var någon krigare i en tid då detta var vad som förväntades av en sann konung. Sorgligt nog är det ofta just dessa, visserligen svaga men i grund och botten välmenande och godhjärtade ledare, som faller offer för revolter och revolutioner.[8]                           

---

[1] Enligt en legend skall Henrik V, som själv föddes på Monmouth Castle i Wales, ha förbjudit sin gemål att föda deras son på Windsor, eftersom han blivit spådd att ”Henrik av Monmouth skall regera en kort tid och vinna allt, men Henrik av Windsor skall förlora allt och regera länge”. Drottningen trotsade emellertid förbudet. Detta är en av dessa typiska ”förutsägelser” som brukar framletas i efterhand för att förklara otursförföljda kungars öden. Liknande historier återges exempelvis om vår egen Erik XIV. Jag har tyvärr inte kunnat hitta några detaljerade beskrivningar av Henrik VI:s födelse. Det enda som nämns är att ”förlossningen var smärtsam”. Kanske ådrog sig Henrik under sin födelse någon skada som delvis kan förklara hans senare perioder av sjuklighet.  

[2] Henrik V var gift med den sinnessjuke Karl VI:s dotter Katarina. Karl avled en dryg månad efter Henrik, i oktober 1422.

[3] Henrik accepterade med andra ord inte att få stryk av sina lärare. I våra dagar framstår en sådan reaktion som fullt naturlig och sund men ännu för knappt 100 år sedan ansågs det rimligt och positivt att även kungliga barn pryglades.

[4] Grundades 1440 respektive 1441.

[5] Burgund, som i stort omfattade Nederländerna och delar av dagens västra Frankrike, var länge Englands allierade i hundraårskriget. 

[6] Även Henriks fiende och tänkbare mördare, den långt mer krigiske Rikard III, ägde dock en engelsk bibel. Den heliga Birgitta lät på 1300-talet översätta delar av Bibeln till svenska. Det vore intressant att forska i förekomsten av den Heliga Skrift på folkspråket inom överklassen i europeiska länder de närmaste århundradena före reformationen.

[7] Henrik VI fick helgonstatus bland folket nästan omedelbart efter sin död. Till och med Rikard III, som åtminstone var delaktig i hans död, sökte utnyttja detta till sin fördel genom att flytta kungens kvarlevor från det kloster utanför London där han först begravdes till ST Georges Chapel i Windsor, där han fortfarande ligger. Föremål som tillhört Henrik placerades vid graven i uttrycklig avsikt att dyrkas som reliker. Henrik VII, förste kungen av huset Tudor, verkade aktivt i Rom för att få sin släkting helgonförklarad. Det misslyckades men fram till reformationen var Henrik VI i praktiken engelskt kungahelgon, precis som Erik den helige i Sverige.  

[8] Ross gör följande sorgliga sammanfattning av Henrik VI:s karaktär och gärning(i min egen översättning), "En religiös man som förväntades vara politiker; en kung oförmögen att engagera sig i det politiska arbetet då kungaämbetet krävde politiskt engagemang; en fridens man som ärvde en utrikespolitisk konflikt och vars styre ledde till inbördeskrig"(Ross s. 99). Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av James Ross, Henry VI – A good, simple and inocent man(2016). Se även Alison Weir, Lancaster and York, The Wars of the Rosses(nyutgåva 2009), s. 67-68 och 417-19.