torsdag 22 juni 2017

Misslyckandet i Varennes, bar hovetiketten skulden?


En kvart före tio på kvällen tjugonde juni 1791 stannade en mindre hyrvagn vid Cours des Prince på baksidan av Tuilerierna, det palats i Paris där kungafamiljen residerade sedan snart två år tillbaka. Det var inte ovanligt att en vagn stannade till just här. Hovmän som inte bodde i slottet eller personer som varit på besök brukade ta en vagn härifrån för att åka hem, besöka någon av stadens många politiska klubbar eller kanske i hemlighet avlägga visit hos sin käresta.  Mannen på kuskbocken tycktes som en av många med samma syssla. Han bar en sliten brun peruk och den svarta rock som var karaktäristisk för yrket. Alltemellanåt sparkade han på vagnshjulen för att kontrollera att de var ordentligt fästade och tog sig en pris ur dosan. När en yrkesbroder kom förbi nickade han vänligt och bjöd på snus. Om någon tittat närmare efter skulle han kanske ändå ha undrat om allt stod rätt till med kusken. Hans hållning var extremt förnäm och värdig, händerna var vita och smala som på en adelsman och han tycktes inte vilja prata med de andra kuskarna på platsen utan mumlade bara något ohörbart när han blev tilltalad. Han verkade också egendomligt spänd och kastade då och då blickar på en bakdörr till palatset, som om han väntat på någon särskild person. Plötsligt öppnades bakdörren och en grupp människor kom ut. Två av dem var kvinnor. Av de tre andra var en man och två barn, båda klädda i flickkläder. Den yngsta i sällskapet, som tycktes vara i sexårsåldern verkade glad och uppspelt, ungefär som om hon deltog i ett lustigt teaterstycke. Hennes syster, om de nu var syskon, verkade mer allvarlig, som om hon fruktade att något skulle hända. Den lilla gruppen gick fram till kusken som log ett snabbt leende och bjöd barnen och en av kvinnorna att stiga upp i vagnen. Han slog med piskan och det lilla ekipaget satte sig i rörelse. Kvinnan som lämnats kvar såg efter de bortfarande med en oroligt kärleksfull blick och torkade sig i ögonen. Därpå återvände hon och mannen som ledsagat henne hastigt in i slottet. Den första delen av planen hade lyckats. Barnen var i säkerhet. Nu återstod bara kvinnan själv, hennes man och hans syster.[1]
Detta var upptakten till den händelse som i historien kom att kallas ”flykten till Varennes”. Kusken som väntat utanför palatset var ingen mindre än den svenske adelsmannen Axel von Fersen. Barnen han fått hand om var Frankrikes kronprins, utklädd till flicka och pojkens äldre syster. Kvinnan som lämnats kvar var deras mor, drottning Marie Antoinette. Hon och kungen skulle snart ansluta sig till de andra. Kvinnan som stigit upp i vagnen var prinsens guvernant, som under resan skulle kallas Madame De Korfff, rysk baronessa. Den som intresserar sig för franska revolutionens historia vet att flykten misslyckades. Kungafamiljen hejdades i den lilla staden Varennes ett dygn efter avfärden och nästa dag fördes de tillbaka till Paris, närmast som fångar. Vi ska inte diskutera själva flykten närmare. Frågan är istället varför den misslyckades, eller snarare om kungafamiljen på något sätt bär skulden för misslyckandet. Kunde de ha handlat annorlunda?  

Det finns en tendens bland skribenter att skylla den misslyckade flykten på kungaparets, vanligen drottningens, oförmåga att ”inte vara kungliga”.[2]  Stefan Zweig radar i sin karaktärsstudie över drottningen upp de begångna felen på ett sådant sätt att en modern, oförberedd läsare frestas att undra om kungaparet med omgivning helt saknat omdöme.  Enbart författarens uttryckssätt är nog för att man nästan ska känna förakt för dem: ”Även på den farligaste av alla färder måste den odödliga etiketten med”, skriver han och ”om kungen och drottningen skall resa tjugofyra timmar måste de färdas bekvämt, om det också gällde att komma ut ur själva Gehenna”. Som slutkläm konstateras, apropå alla saker som togs med, hur stor vagnen var osv ”Det förvånar bara  att man inte också sätter upp liljevapnet(franske kungens vapen), fullt synligt på vagnsdörren”.[3] Herman Lindqvist konstaterar slutligen i sitt program om Axel von Fersen från 1992, ursäktande men ändå med en kritisk underton, att man ju inte hade någon erfarenhet av att låta Frankrikes kungapar rymma: ”De visste inte hur många eller hur få tjänare de kunde vara utan”. [4] Marie Antoinette och Ludvig XVI får med andra ord i stort sett skylla sig själva att det gick som det gick. Är då denna tillsynes allmänna förkastelsedom över ”flykten till Varennes” berättigad? Låt oss börja med att fråga oss vad det innebär ”att färdas enkelt”. Svaret blir, precis som när man definierar skönhet, en fråga om personliga värderingar och referenser. Att färdas i en enda vagn, med bara några få möbler och lite husgeråd, måste sannerligen framstå som enkelt, för att inte säga primitivt, om man till vardags är kung och drottning av Frankrike, en roll dessa människor normalt aldrig trädde ut ur.[5]  Madame de Tourzel, guvernanten, som under flykten spelade rollen av baronnesa, påpekade senare att vagnen faktiskt inte var så märkvärdig med tanke på att den var avsedd för en längre resa på besvärliga vägar. En sådan vagn måste vara stadig och stark.[6] Att inte ta med matförråd, köksattiraljer och sängkläder skulle för övrigt ha inneburit att resenärerna tvingats förlita sig enbart på vad värdshusen efter vägen förmådde av mat och logi, vilket naturligtvis i sig måste öka risken för upptäckt då man lämnade vagnen. En annan omständighet som brukar väcka kritik är att några hovdamer sändes iväg för att vid resans mål ansluta sig till kungaparet, så att drottningen inte skulle vara utan tjänstefolk och att diverse dyrbarheter anförtrotts åt drottningens frisör, för naturligtvis måste majestäterna uppträda som sådana även om det var revolution!  Vi bör då komma ihåg att revolutionen vid denna tid ännu inte segrat. Den var fortfarande ett visserligen framgångsrikt men begränsat uppror; ”en inre fransk angelägenhet” skulle man säga idag. De flesta europeiska länder styrdes fortfarande av enväldiga, eller närapå enväldiga monarker. Det dröjde till efter första världskriget innan idén om monarken som envåldshärskare utsedd av Gud kunde anses helt avförd från agendan i Europa. Kung Ludvigs bröder och flera släktingar hade redan lämnat Frankrike. De hade på intet sätt gett upp tanken att kväsa dessa simpla upprorsmän som kallade sig ”revolutionärer”. Att i det läget framträda som fattiga flyktingar, fördrivna från sin huvudstad av de egna undersåtarna, gick inte ann. Det vore att sänka sin prestige i andra furstars ögon. Så snart resan var slut måste kungaparet åter bli kungligt och uppträda i enlighet därmed.[7]  Drottningen, som stod för flyktplanerna inom familjen, tycks också haft uppfattningen att revolutionen i stort sett var en angelägenhet för Paris. Till en av sina förtrogna skrev hon: ”Jag tror att landsbygden är mindre fördärvad än huvudstaden, men det är Paris som anger tonen för hela kungariket.  …Först när konungen kan visa sig fri i en befäst stad, skall man bli förvånad över att se hur många missnöjda(med revolutionen), som skall komma fram”. Att fly var följaktligen liktydigt med att komma bort från själva huvudstaden. Hade man väl hunnit så långt skulle säkert ingen stoppa Frankrikes kung, även om hans identitet avslöjades.[8]  Även om ett sådant synsätt kan förefalla naivt hade drottningen bara Paris att referera till. De få delegationer från riket hon sett, senast 14 juli 1790 då årsdagen av Bastiljens fall högtidlighölls, antydde snarast att lojaliteten mot kungamakten var långtifrån utslocknad i Frankrike i stort.

Om alltså flyktvagnen, för övrigt en så kallad ”Berlinare”, inte kan anses ha varit oproportionerligt tung och om de medförda möblerna och efterföljande dyrbarheter och tjänare kan förklaras och ursäktas, begick då kungafamiljen inget misstag som med rätta kan läggas dem till last och som avsevärt bidrog till flyktens misslyckande? Svaret på den frågan är dessvärre ”jo”. Det begångna felet uppmärksammas av Zweig men han fokuserar inte på det. Det sorgliga är att det ödesdigra misstaget inte alls hade med hovetikett att göra utan med en mänskligt sett fullt förstårlig önskan att hålla ihop. Sedan de skräckfyllda dagar i oktober 1789 då en folkmassa stormat in i Versallies, dödat flera av kungaparets livvakter och tvingat dem att flytta till Paris hade familjen lovat att aldrig skiljas åt så länge oroligheterna pågick. Redan kort tid efter ankomsten till Paris hade drottningens vänner föreslagit att hon själv och kronprinsen skulle lämna Frankrike i hemlighet. ”Vad säger ni”, utbrast Marie Antoinette. ”Skulle jag lämna kungen ensam?” Efter någon betänketid fastslog hon: ”Jag kommer inte att resa; Min plikt är att dö vid konungens fötter”.[9] I denna rörande önskan att hålla ihop ligger, som jag ser det, det avgörande misstaget i flyktplanen. Som bekant reser Sveriges kung och kronprinsessa i denna dag inte tillsammans för den händelse att någon olycka skulle ske. Hur mycket större skäl hade då inte Ludvig XVI och Marie Antoinette att med tanke på de oroliga tiderna färdas var för sig, låta någon pålitlig, exempelvis Fersen, föra bort kronprinsen och systern eller kanske endast låtit drottningen och prinsen fly, med tanke på att hon var hatad och han Frankrikes tronföljare. Genom att resa tillsammans maximerades risken för upptäckt och förutsattes i det närmaste alla de hämmande detaljerna; den tunga vagnen, de många möblerna osv. De i grund och botten demokratiskt, eller åtminstone republikanskt, sinnade författare som velat förklara det ödesdigra slutet på ”flykten till Varennes” med ett etikettsbundet, ståndsfixerat och högdraget hovs oförmåga att inse att det överlevt sig självt, bortser från att även kungligheter i första hand är människor med mänskliga behov av gemenskap och sammanhållning. Säkerligen gäller detta främst då en dödlig fara hotar.                                 



[1]] Denna smått dramatiserade beskrivning av flyktkvällen bygger på Margareta Beckmans bok Axel von Fersen och drottning Marie Antoinette från 2010, s. 143-44.
[2] Journalisten och författaren Lars Widding nämner i samband med en  kortfattad redogörelse för Fersenska kravallerna att flykten skulle ha lyckats om drottningen nöjt sig med en mindre vagn ”istället för den jättelika tunga vagn hon fordrade för sin bekvämlighet”. (Författarinläsning av talboken En historisk rundtur i Stockholm med Lars Widding, 1987).
[3] Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia (nyutgåva i snensk översättning 1989), s. 238-39.
[4] https://www.oppetarkiv.se/video/1366923/hermans-historia-sasong-1-avsnitt-3-av-4. Påståendet att flykten var unik i Frankrikes kungliga historia är emellertid felaktigt. Under Fronden på 1640-talet lämnade änkedrottning Anna av Österrike i hemlighet Paris med sina båda barn. Detta skedde dock före Solkungens dagar och hade förmodligen glömts bort under det följande seklet, då kungamakten framstod som gudomlig och osårbar. Det ironiska är att Ludvig XIV:s förflyttning av hovet till Versallies, som på ett farligt sätt isolerade  kungen i en egen liten värld och på sikt bidrog till revolutionen, skedde just på grund av hans upplevelser under Fronden.
[5] Möjligen med undantag för drottningen i slottet Petit Trianon.
[6]  Antonia Frasers biografi  över Marie Antoinette i svensk översättning 2002 s. 309.
[7] Kungafamiljen tycks förövrigt aldrig haft för avsikt att lämna själva Frankrike, bara att uppnå en plats som låg nära gränsen till Habsburgska Nederländerna och där invånarna kunde antas vara lojala mot kungamakten. Angående valet av destination och vikten av att uppträda kungligt, se Fraser s. 310 och 313.  
[8] Zweig, s.234. Denna föreställning om huvudstaden som mer eller mindre bestående av uppstudsiga förrädare, i kontrast till ”de trogna undersåtarna” på landsbygden, återkommer hos tsar Nikolaj II:s maka. Under oroligheterna 1905 skrev hon i ett brev ””Petersburg är en erbarmlig stad. Inte en atom av den är rysk. Ryska folket är djupt och sant hängivet sin härskare”. Greg Kings biografi Den sista kejsarinnan, i svensk översättning 1995 s. 170.
[9] Fraser s.297

2 kommentarer:

  1. Tack för intressanta funderingar som gör att man själv tvingas tänka om lite angående historien runt flykten.
    Just detta med att det fanns en fördel om vagnen var lite större så att de inte behövde gå ur för att införskaffa mat och därmed öka risken för upptäckt.

    Adrian Osterberg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den aspekten kom jag själv på när jag läste Frasers bok.

      Radera