Två kvinnliga regenter

Rollen som drottning vid kungens sida är svår, särskilt om monarken har maktbefogenheter. Att vara regerande drottning är, eller snarare var, dubbelt så svårt. Länge betraktades kvinnliga regenter som ett undantag, något man helst borde undvika. I vår mer jämställda tid är förmodligen den svenska kronprinsessan och hennes familj de mest populära i hela kungahuset. I historiskt perspektiv är det ovanligt att en kvinna direkt ärver tronen av sin far på samma sätt som en man.[1]   Förutom vår egen Kristina är det bara Maria Stuart i Skottland och Englands nuvarande drottning som efterträtt sin far utan någon form av mellanled eller diskussion. Om man ber en genomsnittlig svensk uppge namnet på två kvinnliga europeiska regenter i historisk tid och räknar bort den nuvarande drottningen av England, blir svaret antagligen Kristina av Sverige och Elisabet I av England.[2] Dessa två kvinnor hör till de mest omskrivna regenterna i Europa, kanske världen i allmänhet. Elisabet står, tillsammans med Victoria, som något av symbol för England. Det är knappast överdrivet att påstå att Elisabet var det banbrytande exemplet på att en kvinna kunde härska likaväl som en man. Efter henne framstod tanken på en kvinnlig suverän inte längre som utesluten, åtminstone inte i Västeuropa.[3] Kristina å sin sida tog steget att frivilligt abdikera från sin tron, vilket är mycket ovanligt i historien.[4] Dessa båda regenter är på en gång mycket olika och mycket lika och sedda tillsammans ger deras respektive öden en bild av de svårigheter kvinnliga regenter haft att kämpa med nästan fram till våra dagar. Också deras respektive omgivning ger underlag för intressanta jämförelser och kan kanske delvis förklara varför deras liv i slutänden tog såpass olika riktning.

Både Elisabets och Kristinas födelse var en besvikelse för deras fäder. Henrik VIII av England och Gustav Adolf av Sverige väntade båda spänt på en son, en tronarvinge. Den engelske kungen var så säker på att få en son att han utfärdat kungörelsen av den glada nyheten i förväg. Så mycket större blev besvikelsen när barnet visade sig vara en flicka. Även om prinsessan, som fick namnet Elisabet, officiellt utropades till tronföljare var det självklart att drottningen snart skulle få en son. Knappt hundra år senare lär Gustav Adolf ha reagerat helt annorlunda. När han fick veta att den son han först trott sig få i själva verket var en dotter, sade han lugnt: ”Låtom oss tacka Gud. Jag hoppas att denna flicka ska bli mig lika god som en gosse. Jag ber Gud att han bevarar henne eftersom han har gett mig henne”.[5] Kristina förklarades för arvfurste och kungen tycks ha gett upp alla tankar på att försöka få en son, eller åtminstone inte sett det som en nödvändighet. Båda flickorna drabbades vid unga år av katastrof inom familjen. Elisabets mor avrättades då dottern bara var två och ett halvt år och Kristinas far stupade strax innan hon fyllde sex. I båda fallen innebar det omvälvningar som säkerligen var påtagligare än den rent personliga förlusten av en förälder som ingen av de båda prinsessorna kan ha känt närmare. Elisabet förklarades illegitim och uteslöts ur tronföljden. Å andra sidan fortsatte hon att vara kungadotter och tillbringade uppväxtåren i olika slott på landsbygden tillsammans med sin yngre halvbror och (de första åren), sin avsevärt äldre halvsyster. Flickan hade kloka lärare och sällskapsdamer och lärde sig bland annat flera språk som franska, grekiska latin. Att hon officiellt inte räknades som kunglig gav henne förmodligen en välkommen möjlighet att bedriva studier i lugn och ro utan att vara alltför påpassad. 1544, då hon var elva år, intogs Elisbet åter i tronföljden tillsammans med halvsystern Maria.  

För Kristina innebar Gustav Adolfs död 1632 att hennes barndom tog slut. Nu började studierna på allvar. Liksom Elisabet hade hon lätt att lära och hade också fått kloka och vidsynta lärare. Men ack, hur annorlunda var inte hennes tillvaro jämförd med den engelska prinsessan ett sekel tidigare. För det första var det nu en drottning man uppfostrade och en drottnings studier är en statsangelägenhet. Även om Kristina inte utövade makt var hon rikets regent och fick tidigt vänja sig att i officiella sammanhang uppträda som sådan. Därtill kom oenigheten mellan riksrådet och Kristinas mor hur flickan bäst skulle uppfostras. Rådsherrarna ansåg att änkedrottningen utövade dåligt inflytande på sin dotter, både vad gällde synen på rådet självt och den rent praktiska uppfostran.[6] Förmodligen kunde Kristina vid så unga år inte bedöma sin mor logiskt. Även om drottningen tycks ha varit betydligt mer omtänksam mot sin flicka än vad eftervärlden länge ansett, kan hennes djupa sorg efter maken ha irriterat Kristina och fått henne att senare i livet ta rådsherrarnas parti gentemot modern. Hur som helst måste oenigheten mellan moder och rådsherrar, de två viktigaste faktorerna i flickans liv, ha varit påfrestade för den lilla drottningen. Vid tio års ålder skildes hon helt från sin mor. En tredje besvärlig faktor utgjordes av den omyndiga regentens kön. Vare sig det berodde på negativa personliga erfarenheter av en obalanserad mor eller på indoktrinering av manliga lärare förstod Kristina uppenbarligen snart att hon tillhörde ”det svagare könet”. Trots detta skulle hon en dag bli rikets härskarinna och ledare. Det gällde för henne att på alla sätt bekämpa sin ”destruktiva” kvinnlighet och visa sig värdig den manliga härskarrollen. Om man därtill betänker att den unga furstinnan levde i en omgivning där hennes far ständigt framhölls som något av en svensk Alexander och eftersträvansvärd förebild inser man att den psykiska påfrestningen måste ha varit svår, för att inte säga fruktansvärd. Men Kristina var stark. Hon insåg att hon måste skapa sig en egen maktposition om hon ville härska själv, kanske hon rentav måste lämna sin tron för att bli helt självständig.

Också för Elisabet innebar faderns död 1547, då hon var drygt tretton år, en omvälvning med problem som följd. För kung Henriks dotter var dessa problem emellertid av annat slag än för olyckssystern Kristina. Både som kungadotter och som flicka, med den tidens sätt att se snarast en yngre kvinna, var Elisabet attraktiv och hon drogs snart in i intrigerna kring den omyndige halvbroderns tron. Unge kung Edvard VI:s morbror Thomas Seymour, som genom giftermål också kunde räknas som Elisabets styvfar, gjorde närmanden till henne.[7] Det hela tycks ha börjat som en oskyldig lek av det slag som lätt övergår i våldtäkt om den äldre parten inte hejdar sig i tid . Eftersom Seymour var känd kvinnokarl blev leken dubbelt farlig och det är möjligt att den någon gång gick över gränsen. Seymours hustru blev svartsjuk, skvallret flödade, Elisabet sändes bort och inom kort var den forna drottningen död i barnsäng. Änklingen fortsatte med sina intriger, som dels gick ut på att få makt över unge kung Edvard, dels gifta sig med Elisabet. Slutligen fängslades han av riksföreståndaren Sommerset, hans egen äldre bror. Thomas Seymour dömdes till döden för förräderi och prinsessan Elisabet förhördes om sina kontakter med honom.  Mestadels var hon ståndaktig men några gånger vacklade hon inför förhörsledarens hotelser och sin egen ängslan. Särskilt påfrestade var att hennes trogne guvernant och sällskapsdam satts i Towern. Vid ett tillfälle tycks man ha gjort anspelningar på hennes mors öde.[8]  För Elisabets del var saken snart utagerad men ärren läktes aldrig. Starkey menar att alla män Elisabet senare haft en närmare relation till liknat Seymour och att de puritanskt lagda personer hon under förhören omgivits av efterlämnat en avsky för ortodoxi, oavsett om det rört sig om katolsk eller protestantisk sådan.[9]  Ett århundrade senare uttryckte drottning Kristina exakt samma känslor för överdriven fromhetsnit av alla sorter. Man kan gissa att historien med Seymour också efterlämnat en visshet hos Elisabet: Bara som drottning kunde hon vara helt trygg. Så länge hon inte satt på tronen skulle hon vara ”kung Henriks bastard” med en misstanke svävande över sig men också ett redskap för missnöjda politiker, redo att utnyttja henne för sina egna syften. Dessutom väcktes säkert hennes ärelystnad. Man hade utnyttjat och skymfat henne, behandlat Henne, en kungadotter, som en brottsling. Något liknande fick aldrig ske igen.      

Som vi vet blev både Elisabet och Kristina med tiden regerande drottningar. Man kan fråga sig varför de båda aldrig gifte sig och varför den ena slutade som något av en engelsk nationalsymbol medan den andra övergav sitt land och till och med bytte religion. Ingen av dessa frågor går att besvara entydigt men när det gäller äktenskapsfrågan finns det en förklaring som kan passa in på båda drottningarna. I en kultur där mannen sågs som överlägsen kvinnan fanns det onekligen ett fullt logiskt skäl att undvika kvinnliga regenter: Vem skulle drottningen gifta sig med utan risk att landet blev ett redskap för en utländsk dynasti eller att regenten själv kom i händerna på en ärelysten inhemsk adelsman?  Om hon inte gifte sig, hur skulle det då gå med dynastin? Före franska revolutionen, som på sikt innebar att kungamaktens politiska betydelse minskade i Västeuropa, var det ganska ovanligt att kvinnliga regenter gifte sig efter att de bestigit tronen. Däremot kunde de åberopa ett tidigare äktenskap som skäl för sitt tronanspråk.[10]   Bortsett från sina personliga erfarenheter i ungdomen hade Henrik VIII:s yngsta dotter en del exempel i sin nära släkt på kvinnliga regenter som fått betala dyrt för förhastade äktenskap med olämpliga män och kände knappast någon iver att följa efter.[11] Vad Kristina beträffade var hon uppfostrad till att vara regent. Om hon gifte sig förväntades den rangen, liksom för Elisabet, gå henne förlustig. De båda kvinnorna hade säkert också andra skäl att inte gifta sig, som en förstålig rädsla för sex och barnafödande men tanken att förlora sin självständighet och makt var säkert viktigast för de stolta drottningarna. Istället valde de att ha nära och ofta stormiga relationer med adelsmän vid sina respektive hov.  I England var den viktigaste Dudley av Leicester, i Sverige Magnus Gabriel De la Gardie. De hade också nära kontakt med varsin kvinna, som av och till delade säng med dem för att hålla värmen. Lustigt nog var Elisabets favorit en svensk adelsflicka som kommit till England i sällskap med Gustav Vasas levnadsglada dotter Cecilia. Drottningen blev förtjust i flickan och gjorde henne till sin hovdam. Hon kom att gifta sig med flera engelska adelsmän, bland dem en gammal svåger till Henrik VIII.[12]  

Frågan varför Kristina abdikerade har debatterats sedan 1654. Delvis hänger svaret säkert ihop med motviljan att gifta sig. Men en kvinnlig regent kunde mycket väl förbli ogift, det visade Elisabets exempel. Bytet av religion var säkert viktigt men det kan finnas en subtilare, kanske avgörande förklaring, som blir tydligare om vi än en gång jämför Kristina med hennes engelska föregångare och fokuserar på under vilka omständigheter de båda fick tronen och på deras respektive omgivning. Elisabet blev drottning drygt tio år efter sin fars död. Hans gamla rådgivare var borta, ofta avrättade av honom själv och hans eget rykte var mångtydigt. Kung Henrik hade väl inte varit någon massmördare men framstod inte heller som någon renodlad hjälte. Man erkände säkerligen att han varit en ”stark” kung men de många äktenskapsäventyren kastade med visshet ett skimmer över hans minne i folkets ögon, halvt legendariskt, halvt löjeväckande. Åren närmast efter hans död hade varit oroliga, med intriger, religionsförföljelser och tendenser till inbördeskrig. Mycket få tänkte längre på att Elisabet var av ”oäkta börd. Man önskade sig en stark ledare, istånd att ena det splittrade riket och som helst var en verklig ättling av huset Tudor. Elisabets rådgivare tillhörde också hennes egen generation. Sir William Cecil. henne trognaste medarbetare genom alla år, var visserligen äldre än hon men kom ur samma gruppering av en ny tids intellektuella som hade format hennes egen världsbild. Han hade inlett sin karriär först efter hennes fars död och hade alltså ingen bindning till denne. Elisabet kunde kort sagt ”börja från början” med ”nya män som tillhörde henne”. För Kristina av Sverige var läget ett helt annat. Inte nog med att hennes far i det närmaste framställdes som en gudomlig krigare i propagandan hans, i alla avseenden gamla, rådgivare var i högsta grad fortfarande politiskt aktiva. Inte så att Axel Oxenstierna var opålitlig, tvärtom. Men hans långa politiska karriär och vana vid att styra måste ha varit påfrestande för en ung suverän som dessutom fått ärva tronen trots att hon var kvinna, vilket säkerligen markerades när så befanns lämpligt. Det står helt klart att rikskanslern, som var över 40 år äldre än drottningen, gärna använde hennes far som en måttstock att gå efter, både inför Kristina själv och inför andra. Om drottningen tog ett beslut som misshagade honom hette det genast ”Så skulle inte er far ha gjort” och diplomater fick höra att Gustav Adolf minsann aldrig varit lika självsvåldig som sin dotter.[13] Nu var Kristina inte den som lät sig hunsas. Även om hon aldrig slutade respektera den gamle, som hon prisar i sina minnen, lyckades hon på sikt skapa sig en oberoende maktställning, inte minst som vågmästare i politiskt känsliga lägen. Hennes ofta kritiserade godsdonationer och gunstlingssystem bottnade säkert också i en önskan att skaffa sig anhängare som helt var hennes egna. Att vara ”den store Gustav Adolfs dotter” tyngde lika fullt på Kristinas sinne. Visst ville hon gärna vara regerande drottning om det kunde ordnas, men då i ett rike där man inte ständigt kom stickande med denne gudomlige fader som det alltid gällde att efterlikna, naturligtvis genom att handla just så som den dödes trotjänare önskade. Ett land med lite högre kulturnivå än vad som bjöds i Sverige var också önskvärt, någonstans i Italien tillexempel.Alltså fattade Kristina det stora beslutet att abdikera från sin tron och börja om från början. Elisabet av England hade blivit en symbol för sitt land. Kristina Av Sverige ville endast symbolisera sig själv .

Elisabet och Kristina är, som konstateras ovan, på en gång lika och olika varandra. Men visst är båda fascinerande, intressant!     

                                  

                 

---

[1] Att en mor ger tronen i arv till sin dotter är ännu ovanligare. Det enda exempel jag kunnat hitta är Johanna den vansinniga som, i samregentskap med sin, make, ärvde Kastilien efter sin mor Isabella på 1500-ralet.

[2] Ett tänkbart alternativ kan vara Katarina den Stora av Ryssland och Victoria av Storbritannien .

[3] Det har naturligtvis funnits kvinnor som regerat före Elisabet, som Margareta i Norden på 1300-talet eller Elisabets egen halvsyster Maria. Men ingen av dessa har personifierat sitt land på det sätt hon kom att göra och ingen har fått ett sådant rykte för framgång som hon. Drottningen var naturligtvis inte ensam i sin gärning men det var hon som förkroppsligade den.

[4] Kejsar Karl V gjorde samma sak på 1500-talet men var då gammal och trött. Kristina  stod i blomman av sin ålder.

[5] Citatet återgivet efter Sven Stolpes inläsning av Kristina i ”Tre historiska kvinnoöden”.

[6] Maria Eleonora lär bland annat ha vägrat aga sin dotter. För oss är detta något positivt men vid denna tid ansågs prygel dana barnens karaktär.

[7] Seymour var gift med kung Henriks sista drottning Catherine Parr och samtidigt bror till hans tredje drottning, Jane

[8] I översättningen av David Starkeys populärt skrivna men dokumentära redogörelse för Elisabets väg till makten sägs att utfrågaren påpekat för prinsessan att hon ”bara var en undersåte”. I Susan Kays roman är tonen än hotfullare: ”Ni är bara en undersåte – precis som er mor före er”).. Med tanke på att formuleringarna är så pass lika och att en anspelning på Anne Boleyns avrättning måste ha legat nära tillhands som skrämseleffekt,finner jag det sannolikt att Kay återger vad som verkligen sagts vid utfrågningen av Elisabet. Citatet återges på s. 90n i Susan Kays roman Elisabet Anne Boleyns dotter,(översättning 1988).    

[9] Beträffande Elisabets relation till Thomas Seymour och den efterföljande processen, se David Starkey Elisabet, vägen till tronen kapitel 11, svensk översättning 2003. 

[10] Så var exempelvis fallet med drottning Margaretas anspråk på sin makes norska och svärfaderns svenska tron på 1300-talet och Katarina den Storas på Rysslands tron. Ingen av dessa kvinnor övertog dock makten utan kamp.

[11] Det ena var hennes egen halvsyster Marias giftermål med Filip II av Spanien. Det andra Maria Stuarts olika äktenskapliga äventyr.

[12] I sin populärbiografi över Helena Snakenborg från 1973 jämför Gunnar Sjögren uttryckligen Elisabet och Helena med drottning Kristina och hennes väninna Ebba Sparre. Helena Snakenborg, en svenska vid Elisabet I:s hov, s. 43-44. 

[13] Se Erik Petterson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt,(2011),  s. 155 och 162.