Vem är
Sveriges mest kända medeltidskvinna? Det självklara svaret är naturligtvis
Birgitta, tills nyligen vårt enda riktiga helgon. Men om man räknar bort henne?
För några dagar sedan ställde jag den frågan på min bloggs egen hemsida. Sigrid
storåda och Blanka(Blanche) av Namur var två namn som kom upp till svar flera
gånger. Lustigt nog, men kanske också betecknande, var det bara en som
automatiskt svarade Kristina Gyllenstierna, trots att denna dam förknippas med
ett av de mest kända och dramatiska skeendena i vår äldre historia, Stockholms
blodbad som dessutom ”fyller” 500 år hösten 2020. Ändå har Kristina, åtminstone de senaste 150
åren, beskrivits som en tapper, ståndaktig kämpe. Fryxell framställer henne som
något av en svensk Jeanne d’Arc: ”Hon ensam förlorade icke modet, då alla andra
misströstade om Sveriges sak. Vid underrättelsen om herr Stens död skyndade hon
till Stockholm och besörjde allt som hörde till dess försvar. Hon förlorade med
detsamma en av sina späda söner, men denna dubbla sorg förmådde ej nedslå
hennes starka själ. Hennes mod och hennes framgång göt ny kraft hos de
nedslagna svenskarna”.[1]
Till och med
Strindberg, som var minst sagt misstänksam mot starka, självständiga kvinnor
och gärna vände upp och ner på etablerade historiska ”sanningar”, gör Kristina
till hjältinna i sina båda dramer med motiv från åren kring Stockholms blodbad
och Gustav Vasas befrielsekrig.[2] Så länge hennes man lever är Kristina den personifierade
troheten och helt lycklig i sitt äktenskap. Även om hon framstår som något naiv
gäller detsamma för Sten Sture. Efter hans död på Åsundens is tar änkan
ledningen och avvisar med stolt förakt den svekfulle Hemming Gads erbjudan om
fred. Trots att hon senare, efter blodbadet, antas förälskad i Sören Norby
håller hon fast vid att aldrig ”skymfa stureminnet”. Och då hon, i
”Riksföreståndarens” sista akt, vid Gustav Vasas intåg återvänder till
Stockholm, alltjämt som änka sedan hon gjort sitt offer åt ”stureminnet,
Sverige och Gustav Vasa”, hyllas hon av alla i rådhuskällaren vid Stortorget.
Också i vår
tid, som antas vara historielös och då etablerade ”hjältar”, som Gustav Vasa
eller Karl XII, ofta närmast porträtteras som förtryckare eller krigsgalna
fanatiker i nazistil, har Kristina Gyllenstiernas gloria uppenbart förblivit
orörd. I sin postumt utgivna stockholmsguide från 2008 skriver Olov Svedelid
närmast lyriskt om den tappra änkan på Tre kronor. Först skidras hur Sten Sture
avlidit och modlösheten sprider sig. Kristian II blir allt säkrare på seger men
Kristina ger inte upp: ”Hon tog av sig sina klänningar och klädde sig som man
med hjälm på huvudet och svärd i bältet och i kraft av sin beslutsamma
personlighet fick hon stockholmarna att svära henne trohet”. Danskarna börjar
tvivla på seger, men genom att sända in några omvända svenskar, som Hemming Gad
med ”en tunga av silver”, lyckas Kristian slå hål i försvaret och inom kort
måste Kristina, ”med hjärta av is” gå med på kapitulation. Därefter följer
blodbadets tragedi och Kristinas fångenskap i Danmark. Men, förklarar Svedelid:
”Ändå var det hon som var segraren i denna kamp. Att förlora genom trolöshet
från dem hon trodde var hennes och Sveriges vänner är ingen riktig förlust.
Hennes hjärta var rent och utan falskhet”. Slutligen uppmanas läsaren att
besöka hennes staty på inte borggården vid Stockholms slott: ”Buga och nig för
henne. Hon var då och borde även nu vara ett ideal för kampen mot förtryck”.[3]
Även om
tonen är mer nyanserad håller Marie-Louise Flemberg i sin biografi fast vid
bilden av Kristina Gyllenstierna som en tapper, modig kvinna i motgången. Även
om vi inte kan veta exakt vad som drev henne att fortsätta striden efter Sten
Stures död i början av 1520: Idealism, lojalitet mot den döde, önskan att
försvara barnens rättigheter och arv eller helt enkelt rent trots, finns inget
tvivel om att den unga änkan(drygt 25 år), verkligen gjorde sitt bästa. Hon
rustade Stockholm för en belägring och skrev brev både till rådsadel och
allmoge för att mana dem till fortsatt kamp. Sändebud skickades också till
hansestäderna på andra sidan Östersjön, särskilt Danzig, med förespegling om
det fördelaktiga i att stödja det svenska Sturepartiet. I sammanhanget
betecknade sig Kristina som förmyndare för såväl sina egna barn som svenska
riket. Med tiden blev det dock allt tydligare att kampen var utsiktslös.
Alltfler av dem som stött Sten Sture gick nu över till kung Kristians parti.
Den stora skillnaden mellan Flemberg och tidigare historiker och författare i
synen på händelserna sommaren och hösten 1520 gäller frågan varför Stockholm
slutligen gav upp. I stället för att lägga skulden på en femtekolonn under
ledning av Hemming Gad, vilket som vi sett varit kutym så sent som i början av
2000-talet, menar Flemberg att Kristina Gyllenstierna drivits av förnuftsskäl.
Det var helt enkelt meningslöst att fortsätta slåss längre, även om det
teoretiskt hade varit möjligt. Ingenting tydde på att en slutgiltig seger gick
att uppnå, medan å andra sidan båda sidor skulle vinna på en uppgörelse innan
vintern kom. Kristina måste ha varit trött både i fysisk och psykisk bemärkelse
av det senaste dryga halvårets påfrestningar och sorger. Hon hade dessutom en
liten familj att tänka på – fem barn i livet, plus ett sjätte som föddes(och
dog), någon gång under hösten 1520.[4]
Äldste sonen, sjuårige Nils, befann sig dessutom i exil i Danzig. Därför valde
Kristina Gyllenstierna att, mot löfte om fullständig amnesti för sig själv, sin
familj och sina och sin döde makes anhängare, överlämna Stockholms stad och
slott till konung Kristian II 7 september 1520.[5]
Vi vet hur
det slutande. Kristians löften om amnesti och förmåner visade sig vara tomma
ord. På dagen två månader efter överlämnandet av slottet framlade Gustav Trolle
sin klagoskrift mot Sturarna och nästa dag inleddes blodbadet. Kristina
Gyllenstierna hörde till de överlevande. Efter några års fångenskap återvände
hon till Sverige för att börja ett nytt liv, nu i skuggan av en annan dynasti,
vasarna. Hennes sorger var långt ifrån slut. Gustav Vasa och hans ättlingar
skulle komma att hysa stark misstänksamhet mot den släkt som härskat före dem
och som(trots att de aldrig officiellt varit kungar), därför kunde göra anspråk
på den nyskapade svenska tronen. Det är inte omöjligt att den yngling som mot
slutet av 1520-talet reste runt i Dalarna för att mana till uppror mot kung
Gustav och som i historien går under namnet ”Daljunkern” verkligen var Sten
Stures äldste son Nils. I så fall förmåddes Kristina Gyllenstierna att, för att
skydda sig själv och sin återstående familj från repressalier, förneka och i
praktiken offra sin äldste son åt stupstocken. Andre sonen Svante och två
sonsöner miste livet under Erik XIV, lyckligtvis efter Kristinas död.[6]
I längden tillhörde hon och hennes familj den förlorande sidan. Men minnet av
den drygt halvårslånga kampen mot Kristian II har i 500 år förblivit levande i
Sveriges historia.
[1] Anders
Fryxell, Berättelser ur svenska historien
del 1(nyutgåva 1982), s. 170.
[2] Siste riddaren och Riksföreståndaren(1909).
[3] Olov
Svedelid, Älskade Stockholm(2008), s.
134-36.
[4] Liket av
detta spädbarn brändes senare på bål som ”kättare”, tillsammans med Sten Sture
den yngre och offren för Stockholms blodbad.
[5]
Marie-Louise Flemberg. Kristina
Gyllenstierna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), s. 65 och
83-87.
[6] Kristina
Gyllenstierna avled i januari 1559 vid cirka 65 års ålder.
Intressant läsning. När man börjar läsa går det inte att sluta. Medryckande. Måste medge att jag inte kände till den här damen. Har hört om rivalitet mellan Sturar och Vasar...
SvaraRaderaDu har säkert hört hennes namn men inte kommit ihåg det.
Radera