Exilkung på statsbesök i Sverige

 

I våra dagar är statsbesök vanligt förekommande. Politiska ledare av olika slag besöker varandra med pomp och ståt och utbyter tankar eller umgås rent allmänt. Fenomenet är dock relativt nytt. Före 1800-talet var det mycket ovanligt att kungligheter eller motsvarande ledare personligen besökte sina kolleger i andra länder. Vid mitten av 1700-talet blev det i och för sig vanligt att unga kungligheter for på resor liknande adelsmännens Grand Tour, (som i sin tur uppstått under 1600-talet). Det hände också allt oftare att kungar reste utomlands under sina regentskap, men de for då vanligen under mer eller mindre fantasifulla antagna pseudonymer, som ”Greven av Haga”(Gustav III), eller ”Greve von Falkenstein”)kejsar Josef II).

Det var i någon mån franska revolutionen och de efterföljande Napoleonkrigen som tvingade fram en förändring. När Europas kungar måste fly undan en ny tids stormar och behovet av kollegial samverkan mellan furstarna ökade, blev det meningslöst att spela komedi och låtsas vara något annat än man var – ju mer privilegierna ifrågasattes, dess viktigare att framhålla dem inför omvärlden och sig själva. Att få besök av en kung/prins på resa eller rentav driven i exil kunde emellertid innebära pinsamma svårigheter för värdlandet, vilket svenskarna fick erfara hösten 1804.[1]      

Åren närmast efter sekelskiftet 1800 medförde på ytan en period av lugn i kriget mellan revolutionens Frankrike och Europas monarkier. Efter segern vid Marengo och freden i Amienes var Napoleon Bonaparte otvivelaktigt Europas ”starke man” och ingen kunde heller förneka att han åstadkommit lugn och ordning hemma i Frankrike. Monarker som Sveriges Gustav IV Adolf och Rysslands Alexander I hade egna problem med knotande undersåtar och upproriska adelsmän och var framför allt fokuserade på att söka bevara lugnet i sina riken. Dessutom blev de alltmer irriterade på engelsmännens översittarfasoner när det gällde handeln på världshaven och deras ovilja att respektera de nordiska ländernas neutralitet i kriget med Frankrike. Tendenser att försöka komma överens med Paris märktes allt tydligare.  Då inträffade två händelser som förändrade allt. I mars 1804 greps den franske fursten hertig Enghien i sitt slott i Baden vid gränsen till Frankrike av en kommandostyrka franska soldater, fördes med våld över gränsen och avrättades några dagar senare på slottet Vincennes utanför Paris. Napoleon såg hertigen som potentiell säkerhetsrisk och som inspirationskälla för den rojalistiska oppositionen. Dessutom var han en potentiell tronpretendent, av betydligt segare virke än Ludvig XVI:s två bröder - grevarna av Provence och Artois.[2] Om hertigen undanröjdes borde det tysta ”legallisterna” eller åtminstone försvaga deras politiska ställning. Det gjorde det också i någon mån men i stort sett hela Europa chockades. Att mer eller mindre kidnappa en man av kunglig härkomst, gäst på ett främmande lands territorium och ättling av en av Frankrikes ädlaste familjer, föra bort honom med våld och sedan låta avrätta honom efter en summarisk ”rättegång”, var snudd på helgerån – så gör man bara inte! Två månader senare, maj 1804, kom nästa chock – Napoleon ämnade kröna sig till kejsare. Uppkomlingen från Korsika ville göra sig till jämlike med habsburgarna och tsaren. Vilken skymf mot furstarna! Nu var måttet rågat. En tredje koalition mot Frankrike förbereddes och som extra markering av sitt ogillande bjöd Sveriges kung Gustav IV Adolf in de franska prinsarna Ludvig av Provence och Karl av Artois(senare Ludvig XVIII och Karl X), samt den senares son Louis Antoine, hertig av Angoulëme. De anlände i september 1804.

 

Att mötet kom att äga rum i Kalmar berodde förmodligen på att det låg bra till vid kusten, lättåtkomligt för gäster från utlandet. På grund av ogynnsamt väder råkade emellertid greven av Provence(den äldre av de två kungabröderna), och hans brorson hamna på Öland, där resurserna att ståndsmässigt mottaga ättlingar av huset Bourbon hösten 1804 var minst sagt begränsade. Det enda fortskaffningsmedel man fick tag i var ett gammalt uttjänt elände till vagn som numera förfallit till bostad för höns, med ty åtföljande bieffekter. Man får hoppas att prinsarna, som vid det här laget levt i landsflykt över tio år, tog saken med jämnmod och kanske till och med en smula humor. Slutligen nådde man fastlandet och prinsarna mötte den småländska societeten, inberäknat biskop och landshövding, Den högst ansvarige för evenemanget var en gammal bekant till gästerna – ingen annan än Axel von Fersen deras svägerska Marie Antoinettes förtrogne och kanske mer än så.[3] Vad han i grund och botten ansåg om att agera värd för furstar som lyckats fly det revolutionära Frankrike medan de han älskat och kämpat för mött en neslig död på schavotten, kan vi bara gissa oss till. Hans dagbok visar att han hyst blandade känslor men om det berodde på gamla minnen eller gästernas allmänna attityder här och nu är svårt att avgöra. Angående Karl(greven av Atois), medgav Fersen att han var begåvad och kvick men ”hans svaga karaktär gör honom minde lämpad för den roll han har spelat. Han har inget sinne för politik”. Grevens son, hertig Angouléme, avfärdades med orden ”Ynklig, moraliskt och fysiskt”.[4] Å andra sidan var alla de tre prinsarna artiga mot svenskar som besökte dem, menade Fersen och med tanke på att småländska borgare i regel inte förstod franska fortlöpte programmet förhållandevis friktionsfritt[5]. 

För Ludvig av Provence tycks en höjdpunkt med besöket i Kalmar ha varit att se den plats där Gustav Vasa en gång landsteg vid sin återkomst till Sverige efter danska fångenskapen och exilen i Lübeck. Om han läst på inför resan till Sverige eller faktiskt var kunnig i svensk historia får lämnas därhän. Hur som helst besökte han Stensö udde utanför Kalmar och lät på en av platsens minnesstenar inrista att ”Frankrikes övergivne konung” varit där 1 oktober 1804. Tronpretendenten medförde dessutom vid sin avresa ett stycke jord från Stensö – kanske han ansåg det bringa tur för den som önskade befria sitt land från ”förrädare och upprorsmän” och återta sina fäders tron.

Besöket varade i tre veckor, Rent praktiskt hade det ingen större betydelse, mer än att det markerade var Sverige stod i konflikten mellan det gamla och nya Frankrike. Fersen ville dock tona ned den politiska aspekten genom att be prinsarna att inte göra några offentliga uttalanden mot Napoleon på svensk mark.[6] Framför allt blev det ett storslaget evenemang för Kalmar som stad och på sätt och vis det första moderna statsbesöket i Sverige, låt vara av en kungafamilj i exil.[7]               

      

             

---

[1] Ovanstående reflektioner kring kungligheters förändrade beteende under sina utlandsresor i början av 1800-talet är författarens egna. 

[2] Enghien tillhörde familjen Condé och var således ättling till den store krigaren från solkungens dagar. Han hade flera gånger deltagit i kriget mot revolutionsarméerna på habsburgarnas sida. Det är inte egendomligt att Napoleon och andra revolutionsledare betraktade hertigen som en potentiellt farlig motståndare som måste undanröjas – även om Talleyrand senare fördömde det inträffade som ”något värre än ett brott. Det var en dumhet”. De flesta fransmän tycks ha godtagit hertigens öde som åtminstone ett nödvändigt ont, även om kritik förekom också inom landet. Det verkligt ödesdigra var hur händelsen upptogs utomlands. Efter hertigens död blev det för många europeiska ledare moraliskt omöjligt att komma överens med Napoleon, trots att de ännu många år skulle smickra och buga för honom – allt i syfte att i görligaste mån bevara sin självständighet. På sikt var de dock övertygade om att mannen som ”mördat” en fransk prins av blodet måste störtas. Med viss överdrift kan man jämföra hertig Enghien med markisen Monaldesco, som avrättades efter att ha förrått drottning Kristinas planer på Neapel. Liksom Napoleon i fallet Enghien  såg drottningen och med rätta markisen som en  förrädare som förtjänade sitt straff men hennes politiska rykte tog svår skada. Även markisen avrättades på ett berömt franskt slott, Fontainebleau.     

[3] Gustav IV Adolf vistades för tillfället hos sin hustrus släktingar i Tyskland, ett besök som blev allt dyrare för värdfolket. Kungen återkom hem i februari 1805 och hade då vistats utomlands i 1,5 år.

[4] Greven av Artois, blivande Karl X, hade flytt från Frankrike redan några dagar efter Bastiljens fall i juli 1789. (Familjen Condé hade för övrigt gjort detsamma. Den blivande hertigen av Enghien var sonson till dåvarande prinsen av Condé). Greven av Provence(Ludvig XVIII), hade ironiskt nog lyckats fly ur Paris samma natt som kungaparets misslyckade ”flykt till Varennes iscensattes i juni 1791.  

[5] De tre prinsarna besvarade de hyllningar Kalmarborna gav dem med att säga ”Tackar” , på svenska.  

[6] Så blev också fallet. De franska prinsarnas deklaration mot Napoleons upphöjelse till kejsare daterades ”Östersjön”.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist Historien om Sverige del VII, ”När riket sprängdes och Bernadotte blev kung”(1998), s. 164-67.

Gustav Mauritz Armfelt - en verklighetens sagohjälte

 

Förr i världen kände de flesta förmodligen till namnet Armfelt. Gissningsvis tänkte de då på Carl Gustaf Armfelt, karolinergeneralen som ledde dödsmarschen över fjällen hem till Sverige efter Karl XII:s död i november 1718. Den som idag känner till generalen är troligen historiker eller så är vederbörande född i Jämtland eller kanske Finland. Om man är uttalat kritisk till Karl XII, utgör general Armfelts marsch ett utmärkt exempel på följderna av kungligt envälde. Utanför dessa exklusiva kretsar är den gamle karolinen (tyvärr), nog ganska bortglömd.

Generalens sonsonson, Gustaf Mauritz Armfelt, är antagligen än mera bortglömd av den i allmänhet historielösa eftervärlden. Är man däremot specifikt intresserad av den gustavianska tiden, vet man definitivt vem denne Armfelt var. Historiskt pålästa republikaner känner kanske till Gustaf Mauritz, då som personifikation av Kungagunstlingen jasägaren, ”skärtslickaren, en som alltid fjäskar för överheten. Det är som ”gunstling” Armfelt blivit känd i Sverige. Han var definitivt en av Gustav III:s närmaste förtrogna och visade gärna utåt hur nära han stod högsta makten – i samband med riksdagen 1792 lät han sig förflyttas i bärstol genom Gävle.[1] I likhet med de flesta hovmän som har framgång stoltserade han helt öppet med sin priviligierade ställning, vilket inte brukar leda till popularitet. Att kungen, Gustav III, dessutom i stor utsträckning byggde sin maktställning på att spela rollen av Solkung skapade naturligtvis god jordmån för avundsjuka. Armfelt var dock oändligt mycket mer än ”bara” kungens gunstling.

Han föddes på gården Juva i Finland inte långt från Åbo 31 mars 1757. Fadern var officer och inte särskilt välbärgad men man hade ändå råd att låta äldste sonen studera vid Åbo akademi, vilket inte blev så lyckat. Vid 15årsålder sökte han sig till det militära och utbildade sig till officer i Karlskrona, varefter han fortsatte till Stockholm för att ta tjänst vid hovet.

För den som kan sina litterära klassiker vilar det något av musketör över Armfelt. Stig Ramel som skrivit den modernaste levnadsteckningen över honom, jämför uttryckligen den unge adelsjunkern vid ankomsten till Stockholm med Dumas tappre Gascognare Det är emellertid för enkelt att enbart beskriva Armfelt som en D’Artagnan. I själva verket ägde han något av alla de fyra musketörerna inom sig – temperament som D’Artagnan, kvinnojägare som Aramiss, fåfäng som Portos, kungatrogen som Athos. Med en sådan karaktär förstår man att det gick galet från början. Inom kort var Armfelt invecklad i en duell, vilket ledde till att han fick lämna Stockholm och gav sig ut på resa i Europa. Under en vistelse i Spa i Belgien 1780, då Armfelt var 23 år, mötte han emellertid Gustav III, som var på rekreationsresa.                     

   Från detta ögonblick regnade titlar och befattningar över den vackre men ganska obetydlige adelsmannen. Under de närmaste tolv åren blev han bland annat: Chef för Operan och Dramaten, överstekammarjunkare vid hovet, ledamot av kungliga vetenskapsakademien och Svenska akademien, överste vid Nylands infanteriregemente. Inte bara Gustaf Mauritz(eller Gösta som familjen kallade honom), gynnades av kungen.[2] 1782 utnämndes Armfelts far till landshövding i Åbo och några år senare förvärvade man godset Åminne i Halikko socken. Armfelt gjorde dock främst karriär som hovman. Det var uppenbarligen humorn som slog an bäst – När Gustav III under det påfrestande kriget mot Ryssland visade tecken att låta favoriten falla i onåd, räckte det för Armfelt att locka kungen till skratt för att deras vänskap skulle bestå.

Skottet på maskeraden tycktes innebära katastrof. Gustavianerna i allmänhet och Armfelt i synnerhet var illa sedda av den nya regeringen. Den forne gunstlingen sändes till Neapel som ”ambassadör”, en utnämning som i praktiken var en förvisning. Från sin exil sökte han organisera en revolt mot den nye kungens förmyndare, vilket endast lände honom och hans vänner till skam och förnedring. Armfelt och flera andra dömdes till döden och i nära sju år tvingades han leva under antaget namn i den ryska småstaden Kaluga, söder om Moskva.[3] Då han slutligen återvände till Sverige 1801, fann han att inget var som förut. Han var visserligen välkommen vid hovet men Gustav IV Adolfs hov var inte som faderns. Dessutom tornade de utrikespolitiska problemen upp sig. Armfelt blev alltmer bekymrad för Finlands säkerhet under de pågående Napoleonkrigen.    

Sedan Finland skilts från Sverige 1809, emigrerade Armfelt efter något år till Ryssland. Redan under gamle kung Gustavs tid hade han skaffat sig goda kontakter vid tsarhovet, vilket nu kom väl tillpass. Tillsammans med andra gustavianer av finländskt ursprung arbetade han aktivt för att ge Finland en autonom ställning inom det ryska kejsardömet. På liknande sätt som med Gustav III blev han nära förtrogen med Alexander I(till stort förtret för de fiender till det forna svenska kungahuset som tidigare slagit sig ned i Ryssland). En kort tid var Armfelt i praktiken finsk minister i Petersburg genom sin direkta tillgång till tsaren. Precis som i gamla tider på Haga var han nu kejsarens festarrangör – Det var under en fest anordnad av Arnfelt vid midsommar 1812 man nåddes av budskapet att Napoleon gått över ryska gränsen och att krig utbrutit.

Armfelt hann uppleva Napoleons nederlag och Alexanders återkomst till Petersburg sommaren 1814. Men hans krafter var förbrukade. Han led av hjärtproblem, andnöd och svullna ben. Av en ödets ironi avled han 19 augusti 1814(årsdagen av Gustav III:s statskupp 1772 som alltid varit en bemärkelsedag för honom). Enligt tsar Alexanders instruktioner fick Armfelt statsbegravning i Finska kyrkan i Petersburg, varefter kroppen fördes till familjegodset Åminne i Finland. Gustaf Mauritz Armfelt blev 57 år.

Fulländade hovmän får i regel ett solkigt eftermäle. Att vara kungars gunstling är, som ovan påpekats, knappast meriterande i eftervärldens ögon. Det står utom tvivel att Armfelt behärskade konsten att ställa sig in och snickra. Hans många kvinnohistorier(inte minst med den olyckliga fröken Rudenschöld), utgör förvisso en fläck på hans minne för en senare, mer ”moralisk” tids ögon. Samtidigt är det tydligt att det här rör sig om en sann äventyrare – Armfelt var en av dem som inte är gjorda att leva ett ”vanligt” alldagligt liv, en av dem som spred ett skimmer över Gustavs dagar och en av dem vars exempel visar att äventyr faktiskt finns också i verkligheten. Sina sista år ägnade han åt att trygga Finlands framtid under rysk överhöghet, ett arbete som bidrog till att landet hundra år senare hade möjlighet att bli en egen stat. Därför är Gustaf Mauritz Armfelts minne värt att fira på 268årsdagen av hans födelse.[4]   

 

      

---

[1] Det bör i sammanhanget nämnas att Armfelt vid tillfället hade svårt att gå på grund av skador han ådragit sig i kriget mot Ryssland.

[2] Här kan tilläggas att mellannamnet Mauritz lagts till av Armfekt själv som en hyllning till fältherren Moritz av Sachsen, vilken fadern tjänstgjort under.

[3] Det var i samband med denna process som Armfelts mest kända älskarinna, Magdalena Rudenschöld, råkade i olycka. Hon dömdes till utställning vid skampålen och livstids fängelse på Spinnhuset i Stockholm, som om hon varit prostituerad. Man läste till och med upp hennes kärleksbrev offentligt. Magdalena frigavs visserligen sedan förmyndarregeringen upphört med hennes tid som romantisk hovdam var förbi. Hon levde flera år utomlands och avled slutligen i Stockholm 1823. Det är utom allt tvivel att hon fick ta mycket av det straff som Armfelt lyckades undkomma.  

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Stig Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, dödsdömd kungagunstling i Sverige, ärad statsgrundare i Finland(1997). Se även Torsten Ekman, Alexander I, Rysslands kejsare, storfurste av Finland(2011), där några kapitel ägnas åt Armfelts arbete i Finland och Ryssland.  

"Äntligen en ärans man" - Ture Bielkes självmord 22 mars 1792

 

Attentatet mot Gustav III är en av de mest kända händelserna i svensk historia, även om de flesta nog inte vet mycket om detaljerna. Vad alla vuxna svenskar vet är att en svensk kung blev skjuten på en maskerad i Stockholm i slutet av 1700-talet och namnet på attentatsmannen – Anckarström. Förmodligen vet man också att Gustav III var exceptionellt intresserad av teater och kultur och att en större konspiration låg bakom mordet. Den som läst på lite extra kan antagligen också namnen på de främsta konspiratörerna i komplotten och hur det gick för dem – namn som Horn, Ribbing och Liljehorn. Kanske vet de också att ”spaningsledaren” som utredde mordet hette Liljensparre. Den som vet ännu mer är gissningsvis historiker eller åtminstone specifikt intresserad av gustaviansk tid. Ett i vår tid närmast okänt öde med anknytning till sammansvärjningen är adelsmannen Ture Stenson Bielke, som tog livet av sig några dagar efter skottet på maskeraden.[1] Av rädsla att tvingas eller lockas förråda vad han visste intog han gift och avled efter några timmar. Han blev därmed den tredje aktören i dramat, utöver Kungen själv och Anckarström, som förlorade livet.

Vid tiden för skottet på maskeraden var Bielke en 50årsman. Han beskrivs som sjuklig med ”klen hälsa och snedvriden kropp”. Han hade sökt sin lycka som jordbrukare på eget gods men utan större framgång. Skulderna var stora. Hans huvudintressen var musik och klassisk litteratur. Som adelsman av gammal ätt ogillade Bielke starkt de inskränkningar i adelns privilegier Gustav III genomfört under det nyss avslutade kriget mot Ryssland. Han fruktade att kungen planerade ytterligare reformer som i praktiken skulle innebära adelns undergång som politisk korporation. Dessutom hoppades han att vid ett eventuellt regimskifte tilldelas en post i den nya regeringen – kanske som finansminister.[2]  Bielke var sålunda en ivrig oppositionsman mot gustavianska enväldet och åberopade gärna de klassiska exemplen från antiken för att rättfärdiga ett tyrannmord. Mer garvade politiker, särskilt den slipade Pechlin som satt som spindeln i det konspiratoriska nätet, tvivlade dock på den värde baronens praktiska förmåga om det blev allvar. Han pratade för mycket och gjorde ibland ett smått förvirrat intryck på omgivningen. Å andra sidan hade han skaffat sig många vänner inom Stockholms borgerskap och hans huvuduppgift inför maskeraden var att se till att tillräckligt många borgare ställde sig på konspiratörernas sida sedan skottet väl fallit. Bjelke deltog i den middag general Pechlin bjudit till i sitt hem på Blasieholmen eftermiddagen 16 mars men var inte med på själva maskeraden.

Efter attentatet, då kungen blivit skadad men inte dött omedelbart, följde avslöjandena snabbt. Inom några timmar var attentatsmannen gripen och under de närmaste dagarna arresterades ytterligare ett antal sammansvurna, många av hög börd. Panik började spridas i de oppositionellas led. En kanslist Enhörning på Rådhuset vid Riddarhustorget avslöjade för en överordnad att han uppmanats av bekanta att gå på maskeraden och sedan berätta ”om något hände”[3]. I sammanhanget nämndes baron Bielkes namn. Det lät visserligen ganska vagt men den överordnade fann ändå för gott att söka upp riksdrots(motsvarade våra dagars Justitieminister), Wachtmeister och berätta vad han hört. Strax därefter arresterades Enhörning. Det var 21 mars 1792.  

Bielke ägde inget eget hus i Stockholm utan hyrde rum hos en skräddarmästare på Malmskillnadsgatan. På morgonen 22 mars 1792 låg han länge kvar i sängen och grubblade, eller samlade kanske mod inför vad som förestod. De som kom för att servera frukost eller städa fick svaret att baronen ville vara ensam. Bielke visste att kanslist Enhörning och andra av hans vänner arresterats. Dessutom hade han själv några dagar före makeraden skrivit ett brev till en svärson i Småland, där han i hemlighetsfullt kryptiska ordalag förklarat sig förhindrad att resa till familjen på grund av ”en tårta”. ”Kalaset” skulle kanske bli så kännbart att mågen tvärtom fick lust att komma upp till Stockholm. Det lät ju knappast som anspelning på kungamord men just de mystiska formuleringarna kunde vara nog för att ana ugglor i mossen i det politiska klimat som rådde efter maskeraden och all post kontrollerades. Det var bara en tidsfråga när han skulle kallas till förhör och skulle han då vara istånd att tiga med vad han visste om komplotten och de inblandade? För en antiksvärmare som Bielke fanns bara ett sätt att lösa problemet: Han måste ta sitt liv. Romare som misslyckats i något fälttåg eller politiskt projekt brukade göra så, hellre än att ställas inför senaten som en missdådare. Vilken förebild!      

Bielke intog nu gift och lade sig åter till sängs,[4] När plågorna började sätta in bad han en bekant att gå efter kyrkoheden i Kungsholms församling Magnus Lehnberg, som också var hovpredikant. Lehnberg var känd för sin talekonst och trots att han ännu inte fyllt 34 år, var han redan ledamot av svenska akademien och hade vunnit dess Stora pris två gånger.[5] Strax efter klockan 11 på förmiddagen 22 mars steg han in till den sjuke adelsmannen. Sedan han frågat hur baronen mådde och fått svaret att denne varit sjuk några dagar men att det inte tjänade till att sända efter läkare, sporde Bielke i sin tur om inte präster var skyldiga att tiga med sådant som anförtroddes dem.

Jo, det stämde.

Då bekände Bielke att, som han sade, han varit delaktig i anläggningen att ”befria landet från den här mannen som styr så besynnerligt”. Eftersom attentatet misslyckats hade han intagit gift. Det hade skett ”av förtvivlan för saken” och för att inte riskera att vid ett förhör förråda andra och göra fler olyckliga än där redan var.

Prästen var förfärad: Hur kunde Bielke, medlem av en av landets ädlaste ätter, ha varit delaktig i något så förfärligt. Visste han inte att näst kärleken till Gud fanns inget heligare än kärleken till den världsliga överheten. Hur kunde han nu dessutom vilja beröva sig livet!

”Kärleken till frihet har drivit mig till det förra, nödvändigheten till det senare”, genmälde baronen.

Lehnberg försökte nu få den döende att avslöja allt också för den världsliga rättvisans representanter.

”Begär inte något så gement av mig”, snäste Bielke.

Efter ytterligare en stunds parlamenterande lyckades Lehnberg få Bielke att sända efter en läkare och gick sedan själv för att finna en. Då det misslyckades sökte han upp justitiekanslern och berättade vad han fått höra. De sökte tillsammans upp polismästare Liljensparre och lyckades också få tag på några läkare. Även regeringen underrättades.

Då sällskapet återvände till Malmskillnadsgatan, var emellertid Bielke obeveklig. Nu vägrade han att ens bekräfta vad han sagt till Lehnberg Varken hotelser eller böner hjälpte. Baron Ture Bielke avled vid halvfyratiden på eftermiddagen 22 mars 1792. In i det sista var han vid medvetande och alldeles lugn.

Sedan predikant Lehnberg inför hovrätten avslöjat vad Bielke anförtrott honom, beslöts att den dödes kropp skulle föras till galgbacken vid Skanstull och nedgrävas där. Bielke berövades också sitt adelskap – Han var nu Ture Stensson, en ärelös förrädare.

Men alla instämde inte i förkastelsedomen. Då brittiske ambassadören fick höra vad som hänt utbrast han ”Äntligen en ärans man”.[6]         

   

      

---

[1] Noga räknat Ture Johan Stenson Bielke. Genom adliga familjers vana att ge sina barn samma eller likartade namn är namnet Ture särskilt vanligt förekommande inom släkten Bielke(tätt följt av Nils och Sten). Det finns åtminstone fyra ”Ture Bielke” som gjort sig ”ett namn” i historien, som krigare ämbetsmän eller halshuggna ”förrädare”(ibland alltsammans på en gång). Det är därför till fördel för den intresserade forskaren att söka skaffa sig någon hållpunkt varigenom ”hen” kan skilja ”sin” Ture Bielke från de andra. Vår Ture hade som sagt Johan till mellannamn. Han var dessutom baron, dvs. friherre och stod således ett pinnhål under grevesläkten Bielke.  

[2] Om så blivit fallet skulle sannolikt(under förutsättning att ovanstående beskrivning av baronen är fullt rättvis), korruptionen vid dåtida motsvarigheten till finansdepartementet ha stigit markant.

[3] Rådhuset var vid denna tid inrymt i Bonderska palatset vid Riddarhustorget, där HD i våra dagar residerar.

 

[4] Ingen av de böcker jag läst nämner vilket ”gift” det skall ha rört sig om.  Eftersom Bielke avled efter några timmar bör det ha varit relativt starkt men uppenbart inte så förtärande att han inte kunde kommunicera  med sin omgivning.  Att Bielke haft giftet nära till hands(det låg i hans koffert), antyder att baronen räknat med denna utveckling, kanske redan före skottet på maskeraden.

[5] Magnus Lehnberg blev senare kyrkoherde i Vreta klosters församling och biskop i Linköpings stift. Han var även ordförande i den alltjämt verksamma sammanslutningen Pro fide et Christianismo Lehnberg avled vid 50 års ålder 1808.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på nionde kapitlet av Gardar Sahlbergs bok Den aristokratiska ligan, sammansvärjningen mot Gustaf III(1969), där baron Bielkes sista timmar behandlas utförligt. Hans Villius och Olle Häger berör Bielkes öde mer kortfattat i Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986/inläst av Hans Villius 1992). 

En självhärskares uppväxt

 

I mitten av januari 1744 färdades två kvinnor i vagn genom Tyskland, Polen och Baltikum mot ryska huvudstaden Petersburg. De reste med begränsat följe – en hovdam, en officer, några kammartjänare och jungfrur och en kock. Att de var av någorlunda fin släkt var tydligt, bönder färdades ju inte i vagn och knappast heller borgare. Borgarkvinnor gav sig dessutom inte ut på långresor praktiskt taget ensamma. Nej, de måste vara av adlig börd. I resedokumenten kallade de sig ”grevinnorna Reinbeck”. Man kunde gissa att den yngre av de båda resenärerna, en flicka på dryga 14 år, var dotter till den äldre, en dam på dryga 30. Emellanåt blev färden påfrestande. Det var svårt att få tag på hästar och de fick ofta sova på enkla skjutshåll – till och med i gästgivarnas egna boningsrum, omgivna av husgeråd, snoriga ungar och familjens(säkert inte alltid rumsrena), djur.   I synnerhet den äldre av de båda kvinnorna var mycket irriterad över att tvingas leva under så simpla förhållanden, medan den unga flickan snarast verkade nyfiken. När de omsider nådde Kurland var bekymren emellertid över. Detta var ryskkontrollerat område och de mottogs som kejsarinnans ärade gäster. I Riga hölls den första stora mottagningen. Nu hävdes inkognitot och de två damerna framträdde som vad de var: Hertiginnan Johanna av Anhalt-Zerbst och hennes dotter Sophie. Färden fortsatte. För den äldre kvinnan var det en resa mot ett misslyckande. Trots sina höga ambitioner(eller snarare på grund av dessa), skulle hon snart förvisas från Ryssland och genom de krig som senare kom att skaka Tyskland skulle familjen också förlora sitt furstendöme. Hertiginnan skulle dö som skuldsatt flykting i Paris. Hennes dotter färdades å andra sidan mot en strålande karriär. Hon skulle sluta sina dagar i sitt palats i Petersburg över femtio år senare som Rysslands självhärskare, Katarina den stora.     

Sveriges Karl XIV Johan sade lite skrytsamt mot slutet av sitt liv att ingen följt en bana sådan som hans. Sett till hans ursprung och att han slutade som dynastigrundare - en dynasti som efter 200 år fortfarande innehar svenska tronen, är det sant att få kan mäta sig med borgarsonen från Pau. Men Katarina II(den stora), av Ryssland är definitivt i position att ta upp tävlan. Det finns exempel på kvinnor av lägre börd som nått lika högt i livet, till och med blivit regenter. Men hur många kvinnor av visserligen furstlig men obetydlig familj, utan egentlig egendom och inflytande, hämtad från utlandet och länge betraktad som bara en liten pjäs i det stora spelet, slutar som regent över ett imperium, en av sitt nya lands viktigaste och mest legendariska härskare och i det närmaste grundare av sin egen dynasti?

Den flicka som skulle bli Katarina den stora föddes i nuvarande nordvästra Polen i den stad som nu heter Szczecin men som för oss är mer känd som Stettin, 2 maj 1729.[1] Om hon kommit till världen några år tidigare skulle hon ha fötts som svensk undersåte, för Stettin hörde till den del av svenska Pommern som gått förlorad vid fredsförhandlingarna med Preussen i slutskedet av stora nordiska kriget.[2] Efter Westfaliska freden och fram till fredsslutet 1720 hade staden varit huvudstad i svenska Pommern. Nu lydde den under kung Fredrik Wilhelm av Preussen. Kommendanten i stadens fästning hette Christian August och var yngre bror till hertigen av Anhalt-Zerbst, ett litet furstendöme i dagens Sachsen-Anhalt. Han var 39 år gammal och gift med en drygt tjugo år yngre flicka, Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp. Det var detta par som i maj 1729 fick dottern Sophie Frederike Auguste eller ”Fiekchen”(ibland ”Fike”), som hon kallades i familjen.[3]

”Fiekchens” familj var visserligen inte kunglig, vare sig på faderns eller moderns sida, men Johanna Elisabet kom från en familj med starka kopplingar till de stora furstehusen runt Östersjön. Hennes kusin Karl Fredrik var hertig av Holstein men också systerson till den svenske krigarkungen Karl XII. Han hade till stora delar fått sin uppfostran i Sverige och ansågs av många, sig själv inberäknad, som rättmätig arvtagare till svenska tronen efter Karls död.[4] Dessutom var han gift med Peter den stores äldsta dotter Anna. De hade en son som var något år äldre än Fiekchen och hette Karl Peter Ulrik. Eftersom han var ättling av både svenska och ryska kungahuset var han en seriös kandidat till att ärva båda tronerna – åtminstone vad gällde anor. Hans andliga förståndsgåvor var kanske inte de lämpligaste för att ärva ett eller flera stora riken.

Johannas egen nära familj innehöll också intressanta personligheter. Hennes far bar titeln ”furstbiskop av Lübeck”, en till namnet ståtlig men inte särskilt inflytelserik position. Av hans elva barn levde hela åtta till vuxen ålder, ganska ovanligt i det tidiga 1700-talet. Johanna var sjunde barnet i syskonskaran. En äldre bror till henne hade varit förlovad med ryska prinsessan Elisabet, syster till hertig Karl Fredriks maka.  Fästmannen hade emellertid avlidit i smittkoppor just som bröllopet skulle firas. Det sades att Elisabet sedan dess hyste speciell värme för den dödes familj. En annan äldre bror till Johanna hette Adolf Fredrik och hade övertagit titeln som biskop av Lübeck sedan både fadern och den äldre brodern avlidit. Han skulle i sinom tid utses till kung i Sverige.              

Med denna, för en nutida läsare något förvirrande men för samtiden stolta, bakgrund var det kanske inte så konstigt att Johanna kände sig felplacerad som hustru till garnisonsstaden Stettins kommendant. Hon ansåg sig ha ”gift ned sig” och drömde om att spela en roll i det politiska spelet om Europa. Att hennes första barn blev en flicka och förlossningen dessutom så svår att hon lär ha legat till sängs drygt fyra månader efteråt, gjorde att hon fick ”en komplicerad relation” till sin dotter – Sophie sade långt senare att hon ”inte blev mer än tåld” av sin mor. I gengäld visade fadern ”större glädje än omgivningen”, tillade hon. Sophies förhållande till fadern tycks alltid ha varit gott. På grund av ett olyckstillbud då hon var sju år blev Sophie sned i ryggen och fick bära korsett ett par år. Detta pinoredskap var säreget nog tillverkat av stadens bödel, tydligen den bäste ”läkare” staden Stettin hade att erbjuda. Denne yrkesman tillrådde även att en ”ung oskyldig flicka” var morgon skulle gnida in patientens axlar och ryggrad med saliv. Om det nu var korsetten, saliven eller något annat – efter tre år var Sophie återställd och pinoredskapet kunde läggas av.

Sophie var både livlig och beläst. Familjen var visserligen av furstlig rang men eftersom de i praktiken närmast var att betrakta som småborgare, mötte det inga hinder att flickan lekte med ”vanliga” barn i trakten. En av kompisarna från den tiden berättar att hon inte kunde sägas ”vara direkt vacker” men att hennes allmänna attityd och sätt att föra sig gjorde ett behagligt intryck. Det var oftast Sophie som var ledaren när ”gänget” var ute och lekte. Hon berättade senare att ”man)modern)? ofta sade henne att hon var ful och att hon därför lade särskilt an på att få bra resultat i studierna, eftersom hon tydligen inte kunde behaga som kvinna. Efteråt var hon inte säker på om hon verkligen varit ”så ful som man påstod”, men ett porträtt från barndomen hon såg på senare år fick henne att instämma: ”Om det verkligen var likt hade man inte fel”.[5] Sophies bästa vän i världen var guvernanten(i det här fallet troligen en kombination av lärare och sällskapsdam), Elisabeth Cardel, med smeknamnet Babette. De läste franska tillsammans och hade ”Fike” gjort bra ifrån sig läste ”Babette” gärna högt för henne. Kejsarinnan Katarina beskriver sin forna lärare som ”Ett mönster av dygd och klokhet” och hon hade ”en naturligt högsint själ, bildning och ett hjärta av guld. En kvinna man kunde önska alla barn”. Det är inte utan att man misstänker att ”Babette” utgjort den verkliga modersgestalten i lilla ”Fikes” liv.

Någon alltigenom lydig elev var Sophie emellertid inte. I religionsundervisningen(Sophie var naturligtvis protestant), hade hon en benägenhet att ställa besvärande frågor till de präster som undervisade henne – vad var egentligen omskärelse för något, hur kunde romerska kejsare som aldrig upplevt kristendomen vara dömda till helvettet? Minst en gång hotade henne den ärevördige prästen med stryk, varvid ”Barbette” ingrep och uppmanade sin skyddsling att byta samtalsämne.[6]    Då hon vid en mottagning förväntades kyssa kappfållen på konungen av Preussen(som ju var hennes fars överherre), nekade Sophie med motiveringen att hon var så kortväxt att hon inte nådde upp – Näsvist, tyckte Fredrik Wilhelm I. En begåvad, glad lagom uppkäftig tjej med skinn på näsan – det är bilden vi får av den flicka som skulle bli en av Rysslands mest berömda härskare och definitivt dess viktigaste kvinnliga regent. Men ännu visste hon inget om sitt öde.

Åren kring 1740, då Sophie var mellan 11 och 13 år, skedde stora förändringar på Europas troner som direkt inverkade på hennes familj. Senhösten 1741 gjorde ryska prinsessan Elisabet, yngre dotter till Peter den store, statskupp i Petersburg och utropade sig till kejsarinna. Eftersom hon inte tänkte gifta sig hämtade hon efter några månader systersonen Karl Peter Ulrik till Ryssland och gjorde honom till sin tronarvinge. Peter och Sophie hade träffats på släktmöten vid de små tyska furstehoven och verkade komma relativt bra överens. Ett giftermål mellan dem båda hade redan diskuterats. Sophie skrev senare att hon i stort sett varit inställd på ett giftermål med blivande hertigen av Hollstein. Vid det här laget hade hennes ”fulhet” börjat försvinna. Hon tyckte faktiskt själv att hon blev vackrare för varje dag och hon hörde faderns anställda diskutera vilken framtid som kunde tänkas vänta henne. När unge Karl Peter blivit rysk storfurste och tronarvinge, blev han ännu mer spännande i Sophies ögon. Dessutom hade hon blivit spådd av en siarkunnig man att en dag äga tre kronor: ”Tanken att bli drottning tilltalade mig”, erkänner Katarina oförbehållsamt i sina minnen.

Det fanns flera omständigheter som gjorde Sophie attraktiv som rysk storfurstinna.  Hennes far hade blivit hertig av Anhalt-Zerbst. Även om det som sagt inte var mycket att skryta med, lät det bra – det är ju onekligen finare att vara dotter till en hertig än Stettins kommendant, särskilt om man kandiderar till att bli rysk kejsarinna.     Fredrik Wilhelm av Preussen hade dött något tidigare. Han efterträddes av sonen Fredrik(snart kallad den store), Fredrik drömde om att stärka sitt rikes ställning i Europa. Om dottern till en av hans vasaller gifte sig med Rysslands tronarvinge(som sades vara mer preussare än ryss till sin läggning), borde det gynna hans intressen.[7]

Det slutliga avgörandet låg självklart i kejsarinnan Elisabets händer. Varför hon valde en obetydlig tysk småfurstinna till maka åt sin systerson, Rysslands blivande tsar, är osäkert. Troyat ger intrycket att det i stort sett var Sophies mor som initierade projektet. Hennes äldre bror hade ju en gång varit förlovad med Elisabet och när den ryska prinsessan genomfört sin statskupp, gratulerade hennes ”svägerska” till framgången. Därmed var kontakten etablerad och eftersom det var viktigt för Elisabet att snabbt befästa sin makt låg Sophie bra till att giftas bort med Peter. Tetzlaff framhåller flickans ”låga” ursprung som en paradoxal men viktig faktor. En dotter till hertigen av Anhalt-Zerbst skulle inte bereda några svårigheter. Hon hade inga mäktiga släktingar som skulle ta sig ton vid ryska hovet och själv skulle hon bara vara tacksam att ”plockats upp” från faderns ”furstendöme” – ingen risk för konkurrens om makten, såsom kunde bli fallet om Peter gifte sig med exempelvis en preussisk eller polsk kungadotter.

Nyårsdagen 1744 anlände en kurir till Zerbst, där hertigfamiljen då befann sig. Han medförde ett brev till hertiginnan Johanna med ett mycket viktigt och hemlighetsfullt budskap från ryska kejsarinnan – Johanna och Sophie var inbjudna att besöka hennes hov. Vad det gällde stod inte utsagt men, som kejsarinnan sade: Hon var säker på att Johanna var ”alltför upplyst att inte fatta arten av den brådska Hennes Majestät kan visa att se er här tillsammans med er dotter, om vilken det ryktesvis sägs förtjusande ting”. – med andra ord, Sophie var påtänkt som hustru till ryske tronarvingen. Elisabet poängterade att det var viktigt att de reste snabbt och att resan skedde med största möjliga sekretess – Det här var ju en ren chansning. Om den där okända fickan inte passade för ändamålet måste man kunna skicka hem henne så obemärkt som möjligt. Alltså skulle de resa med liten svit och utan att någon officiellt visste vad som pågick. Precis när brevet från Ryssland anlänt dök det upp ännu en kurir på löddrig springare. Han kom från Berlin och hade med sig brev från kung Fredrik av Preussen, som förklarade att han gärna ville bereda Sophie ”exceptionell lycka” och därför önskade att hon skulle bli bortgift med Rysslands tronarvinge. Samtidigt passade han på att bjuda familjen att göra en avstickare till hovet i Berlin, på vägen till Ryssland.            

Nu följde några dagars intensiva diskussioner mellan Sophies föräldrar. Christian August var långt ifrån säker på att ett ryskt giftermål skulle bereda hans dotter ”exceptionell lycka”, snarare kunde hon vänta sig exceptionell sorg och fördömelse. Såg man till läget i Ryssland var det minst sagt osäkert. Det var ju bara knappt två år sedan kejsarinnan Elisabet själv tagit makten genom en statskupp. Vem visste hur länge hon fick sitta på tronen? Så var det religionen – Sophie måste konvertera till rysk ortodoxi för att gifta sig med tronföljaren, en otänkbar sak för dottern till den lutheranske hertigen av Anhalt-Zerbst. Hustrun avfärdade hans oro. Chansen var helt enkelt för bra för att missa. Tänk vad hon, Johanna, skulle kunna uträtta som svärmor till Rysslands tronföljare – hon kunde närma Ryssland till Preussen![8]  Som vuxna(och kanske särskilt vuxna av furstlig börd), har för sed stängde föräldrarna sin dotter ute från dessa samtal. Men Sophie märkte vad som försiggick – Dels hade hon ju länge varit inställd på att gifta sig med Karl Peter Ulrik, nu storfurst Peter av Ryssland. Dels hade hon hunnit ”tjuvläsa” tillräckligt av innehållet i det ryska brevet för att fatta vad det rörde sig om. Tillslut gick hon till sin mor och sade rent ut att hon var trött på alla dessa fånigheter. Varför inte säga som det var! Johanna blev svarslös och började plötsligt berätta för ”Fike” vilket förfärligt barbarland Ryssland var. Var det verkligen ett land att flytta till, än mindre regera över?

Nära trettio år senare hävdade kejsarinnan Katarina att hon avfärdat moderns oro med överlägset lugn: ”Jag känner att allt kommer att gå bra”. Men var den 14åriga flickan verkligen så kallblodig. Är det sant att hon hårdhjärtat vägrade att avslöja ens för den trogna ”Barbette”, som hon snart skulle skiljas från för alltid, vad som planerades. Den stackars kvinnan grät och frågade varför ”Fike” var så tystlåten och sluten om målet med den förestående avfärden. De som alltid varit vänner! Men ”Fike” förblev kall och sade att hon lovat hålla tyst. Man vill gärna tro att hon i verkligheten svek sitt ord och berättade för sin väninna vad som stod på. (Åtminstone gav de säkert varandra ett par ordentliga kramar innan det var tid att ta farväl).

Hur det än förhöll sig med den unga flickans känslor – en knapp vecka efter att brevet från Ryssland anlänt lämnade Sophie och hennes föräldrar slottet i Zerbst, med några få tjänare och ett minimum av kläder.[9] Delvis berodde det kanske på att den puritanskt lagde Christian August var snål av sig men kejsarinnan hade ju också anbefallt sina gäster att färdas enkelt och diskret. Officiellt var man bara på väg att avlägga visit hos Fredrik II av Preussen. Det första målet var mycket riktigt hovet i Berlin, där unga Sophie till sin mors förvåning och harm blev finare placerad än hon själv – vid kungens sida! Fredrik konverserade ”Fike” om allt mellan himmel och jord och tycks ha funnit henne charmant. (Men han kunde knappast förutse den kvällen att han en dag skulle föreslå inte en utan två lämpliga brudar i rad åt Sophies son och arvtagare. Än mindre att de två skulle hjälpas åt att, med ”bistånd” av Österrike stycka upp Polen. Hertigparet av Zerbst och deras dotter stannade i Berlin fem dagar.[10]  Till synes reste man sedan mot Stettin men vid Oder tog hustru och dotter farväl av sin make och far. (Han hade inte fått följa med till Ryssland). Från och med nu och tills de nådde rysskontrollerat område var Johanna och hennes dotter ”grevinnorna Reinbeck”. Den verkliga resan hade börjat.  Utan att någon av de tre visste det, föräldrarna fick aldrig uppleva det, inleddes därmed också ett nytt kapitel i Rysslands och Europas historia.[11]                    

 

 

                    

           

---

[1] Då Katarina senare skrev sina memoarer angav hon sitt födelsedatum enligt dåtida rysk tidräkning till 21 april 1729. Den julianska kalendern låg på 1700-talet 11 dagar efter den i de flesta västeuropeiska länder gällande gregorianska. Sverige behöll dock juliansk tidräkning till 1753. Enligt Katarinas egen uppgift inledde hon arbetet på sina minnen på sin 42årdag, 21 april(rysk tid), 1771. Hon hade då varit rysk självhärskare i nära nio år.   

[2] Stettin var den första större stad som föll för Gustav Adolfs trupper efter landstigningen 1630. Staden var då residensstad i det självständiga hertigdömet Pommern.

[3] Smeknamnet stavas olika i olika böcker. Tetzlaff skriver ”Fiekchen”,Troyat ”Figchen”

[4] Karl Fredrik var son till Karl XII:s äldre syster Hedvig Sofia och dennes make hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hedvig Sofia var kungens favoritsyster och hertigen hans lek- och stridskamrat de första krigsåren. En del antog därför att kungen ämnade utse sin systerson till tronföljare, i synnerhet som ”finansministern” Görtz tillhört Karl Fredriks stab innan han gått i svensk tjänst. Som bekant blev det istället Karls yngre syster och hennes man som efter kungens död i november 1718 besteg svenska tronen.

[5] Kejsarinnan Katarina blev sedermera närmast legendarisk för sina många älskare. Sammanlagt 12 lär vara kända till namnet.

[6] Dessa skildringar från Katarinas barndom uppvisar flera likheter med Sveriges drottning Kristinas ”självbiografi” hundra år tidigare. Båda beskriver i sina minnen en ansträngd relation till sin mor och att de i ungdomen ansetts fula. Hos båda återfinns också ordväxlingar med lutherska präster angående vissa religiösa dogmer. Man bör komma ihåg att båda dessa kvinnor, som var för sig och på olika sätt gjort exempellösa karriärer och som båda, om än av olika skäl konverterat till en annan tro, haft intresse av att i efterhand framhålla sin egenart i förhållande till kvinnor i allmänhet.  Det är beklagligt att den tredje legendariska drottningen i Europas historia, Elisabet I av England, inte skrivit likartade memoarer.

[7] Ytterligare ett dödsfall kring decennieskiftet 1740 var svenska drottningen Ulrika Eleonora, som avled 1741. Därmed inleddes den process som två år senare ledde till att Sophies morbror Adolf Fredrik, efter direkta påtryckningar från Ryssland, utsågs till svensk tronföljare. Elisabet av Ryssland är med andra ord initiativtagare både till blivande Katarina den storas ankomst till Ryssland och ”gustaviansks dynastin” i Sverige.  

[8] Då man läser dessa skildringar, som bygger på Katarinas sentida memoarer, får man onekligen känslan av att det var Johanna, inte hennes dotter, som skulle gifta sig med Rysslands tronarvinge.

[9] Sophie hade exempelvis inte med sig en enda riktig festklänning och modern hade bara två hovdräkter i bagaget.

[10] Det är troligt att Sophie under vistelsen i Berlin träffade kung Fredriks yngre syster Lovisa Ulrika, som var nio år äldre än hon och som ett halvår senare skulle resa till Sverige för att gifta sig med Sophies morbror, Adolf Fredrik.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Marie Tetzlaffs och Henri Troyats biografier över Katarina den stora(svensk översättning 1997 respektive 1979/nyutgåva 1987). Beskrivningen av Katarinas barndom och inledningen av resan till Ryssland omfattar hos Troyat bokens hela första kapitel och början på det andra. Hos Tetzlaff s. 11-28.