Konung skottskadad, Gustav Adolf vid Dirschau 1627

 

Att stupa i strid är en av de saker som genom historien närmast garanterat kungars odödlighet. De flesta svenskar vet att Karl XII föll för en kula vid Fredrikstens fästning i Norge 30 november 1718. Och vi vet också att Gustav Adolf stupade vid Lützen 6 november 1632. Däremot vet inte så många vid vilken tid på året dessa kungar föddes, än mindre det exakta datumet. Enbart verkliga nördar på Karl XII och Gustav Adolf kan förmodligen utan vidare ange flera datum för viktiga händelser i deras liv(möjligen vet de initierade att slaget vid Poltava stod 28 juni 1709). Ett faktum är att berömda krigarkungars dödsdagar, åtminstone i Sverige), genom tiderna firats betydligt mera målmedvetet än samma kungars namn- eller födelsedagar. Vad som i vanliga fall skulle stämma till sorg och kontemplation tog sig under 18- och det tidiga 1900-talet uttryck i manifestationer som nästan hade karaktär av folkfester.[1]   Syftet med dessa ”jubelfester”, som Strindberg lite ironiskt kallar dem, har inte varit att glädjas åt kungarnas död utan just att fira, eller snarare högtidlighålla, deras minne. Även om ”firandet” i stort sett upphört i vår tid, är det fortfarande många svenskar (exempelvis undertecknad), som med glädje tar sig en Gustav Adolfs bakelse varje 6 november.

Gustav III:s minne högtidlighålls på liknande sätt. Han stupade visserligen inte i strid men blev som bekant skjuten under en maskeradbal på Operan. Kanske är det därför hans minne vanligen firas med större betoning på just högtidlighållande – att mördas av en fanatiker inbjuder knappast eftervärlden till festligheter eller förtärande av bakverk vilket däremot en ”ärofull död för Fäderneslandet” kan tänkas göra. Det är samtidigt betecknande att vår tids Gustavianer samlas till högtidsstund i Riddarholmskyrkan i Stockholm på kungens dödsdag(29 mars eller dagarna däromkring), inte 19 augusti(dagen för statskuppen 1772), som var Gustavs stora segerdag. Det är döden vi minns vid tanken på våra kungar, inte de stora triumferna.[2]

En dag som kunde ha blivit Gustav II Adolfs dödsdag var 8 augusti 1627. Kungen befann sig då med sin här vid staden Dirschau i polska Ostpreussen (idag Tzcew i norra Polen). Inte så långt från Danzig(Gdansk). Här hade kungen sin bas för anfallen mot den fria handelsstaden som han önskade erövra.[3] Det handlade både om att få tillgång till de polska hamnarna vid Östersjön och om att få till stånd ett avgörande i det krig med Polen som mer eller mindre pågått sedan Gustav Adolfs far Karl IX omkring trettio år tidigare berövat brorsonen Sigismund den svenska tronen och tvingat honom att fly till sitt andra rike Polen, där han alltjämt regerade utan något tecken att vilja ge upp sina svenska anspråk.

Kriget med Polen hade förts på flera fronter – i Baltikum och till och med i Ryssland, där båda Vasagrenarna på stora oredans tid sökt bemäktiga sig moskoviternas tron. Nu befann man sig alltså i Ostpreussen. Det hade inte varit något lyckat fälttåg för kungen personligen. Då han en natt i slutet av maj deltog i ett anfall för att erövra en viktig skans träffades Gustav Adolf i buken av en kula. Vare sig det berodde på chock eller något annat var kungen fast övertygad att skadan var livshotande. Dåvarande kammarherren Per Brahe den yngre, som senare blev både riksråd och riksdrots, berättar att Gustav Adolf släppte styret(anfallet gjordes i båt), satte sig och lät Brahe ta över – vilket han gjorde ”mycket sorgset och illa tillfreds för den gode Konungen, vilken befallde sig Gud och sade sig icke mera vilja hava ned världen att göra, befallde mig strax styra tillbaka igen”. Den skadan var emellertid inte så allvarlig. Det räckte med några dagars vila för att kungen skulle hämta sig igen.[4] Vad Gustav Adolf kände eller erfor vid anfallet mot skansen - feg var han bevisligen inte ty mindre än tre månader senare, 8 augusti 1627, sårades han åter av en kula då han betraktade fiendetruppernas rörelser genom fältkikare från en kulle vid Dirschau.[5] Denna gång träffade kulan i höger skulldra och fortsatte in i bröstbenet, mycket nära strupen. Återigen fick Brahe ingripa och stötta den sårade. Också kanslern skyndade till och kungen återfördes till lägret. Nu fruktade alla det värsta, men kungen repade sig på nytt. Kulan gick inte att ta ut men Gustav Adolf var nöjd: ”Må den sitta, som minne av en levnad som ej förflutit i sysslolöshet och veklighet”, förklarade han stolt, Kungen gav också order om att de kläder han burit vid Dirschau skulle föras hem och utställas till allmänhetens beskådan. Så grundades Livrustkammaren, som idag finns på Stockholms slott.

Den nya skottskadan hade rubbat motoriken i kungens högra hand. Två fingrar var obrukbara, vilket vållade besvär när han skrev brev. Att kulan satt och skavde mot bröstbenet gjorde också att Gustav Adolf i fortsättningen inte kunde bära harnesk. Detta visade sig ödesdigert vid Lützen fem år senare. Även från detta tillfälle finns föremål bevarade på Livrustkammaren i Stockholm.[6]          

 

         

---

[1] Detta gäller särskilt Gustav-Adolf firandet i Göteborg.

[2] Hur många vet numera att Gustav II Adolf segrade vid Breitenfeldt 7 september 1631

[3] Danzig var en fri statsrepublik men hörde nominellt under Polen. Själva provinsen Ostpreussen styrdes å andra sidan av Brandenburgs kurfurste, Sigismunds vasall och Gustav Adolfs svåger.

[4] För många år sedan, det bör ha varit 1987 eller 88, hörde jag i radioprogrammet ”Almanackan” journalisten och radiokåsören Anders Pontén citera ett brev av rikskansler Oxenstierna, där kungens närmaste man oförblomerat förklarade att skottskadan blivit lindrig eftersom ”lodet är fastnat uti det feta” Jag har inte kunnat finna detta brev igen. Lindqvist skriver finkänsligt att ”kungens fetma kanske räddade honom”. Något brev nämns dock inte.    

[5] Alla stormaktstidens svenska kungar, från Karl IX till Karl XII, ledde vid flera tillfällen sina trupper i strid och var bevisligen alla nära att omkomma vid minst ett tillfälle. Två av dem stupade också, i strid eller under krigsoperationer. Karl XII, som eftervärlden så gärna klandrar för oförsiktighet och till och med  ibland beskyller att ha försökt ”smita” från sitt ansvar genom självmord, följde alltså bara  en väl etablerad svensk tradition för kungar i krig.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist Historien om Sverige del III, ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 158-59 och Erik Petersson, Vicekungen, en biografi över Per Brahe den yngre(2009),, s. 61-63.  

Den siste feodalherren - Edward Stafford, hertig av Buckingham

”Genom att ta ett par steg åt sidan och sträcka på halsen kunde jag se den dömde, som åtföljd av sin själasörjare långsamt kom gående från Towern mot den väntande plattformen av trä som rests på en gräsplätt. Mitt på plattformen hade stupstocken placerats. Bödeln stod redo för sitt värv. Det hela föreföll mer som ett maskspel än som en verklig händelse, och jag iakttog det som skedde lika lugnt som om det hade handlat om någon av hovets vanliga förströelser. Kungen satt på sin tron med ett frånvarande uttryck i ansiktet. Kanske gick han i huvudet igenom sitt benådningstal. …  

Hertigen av Buckingham hade kommit fram till schavotten. Nu tog han av sig den kraftiga rocken. Min far hade berättat att hertigen förolämpat kungen. Dels var även han av kunglig börd, dels omgav han sig med ett alltför stort följe av beväpnade män för att kungen skulle känna sig ohotad, men det värsta var ändå att han påstods ha yttrat att kungen saknade söner och troligen inte heller skulle få några, att han skulle gå i graven utan manlig tronföljare. Hertigen steg längst ut på schavotten för att yttra sig en sista gång. Jag stod alltför långt borta för att höra honom, och dessutom iakttog jag kungen, väntade på att han skulle träda fram för att utdela sin benådning. Mannen som stod på schavotten i den tidiga morgonsolens strålar hade spelat tennis med kungen, hade tävlat med honom i tornerspel, otaliga gånger varit hans dryckesbroder och spelkumpan. ….

På avstånd såg jag hur den dömde vände sig till sin biktfader, såg honom böja på huvudet medan välsignelsen utdelades och därefter kyssa radbandet. Han knäböjde framför stupstocken och grep tag om den med båda händerna. Bödeln lyfte yxan och jag såg på kungen. Han dröjde sannerligen med att ingripa. Jag sneglade mot träställningen där hertigen vilade med utbredda armar, ett tecken på underkastelse, signalen till att yxan kunde falla. Och medan jag betraktade honom hördes ännu en trumvirvel, som tvärt avbröts. Så hörde jag ljudet av yxan – en gång, två gånger, en tredje gång, ett ljud som lät lika hemtamt som vedhuggning. Utan att tro mina ögons vittnesbörd såg jag min morbrors huvud falla ned i halmen.[1] Från den stympade halsen sprutade klarrött blod. Bödeln ställde ifrån sig den blodfläckade yxan, grep tag om den tjocka hårmanen och höll upp huvudet så att alla kunde se det. Kungen reste sig sakta från tronstolen”.

Så beskriver författaren Philippa Gregory i upptakten till sin roman Den andra systern Boleyn(svensk översättning 2022, här dock återgivet i något förkortad version och med vissa ord utbytta), avrättningen av Edward Stafford, hertig av Buckingham i Towern 17 maj 1521. Avrättningen skildras genom bokens huvudperson och protagonist Mary Boleyns ögon. In i det längsta väntar den trettonåriga flickan att kungen skall benåda sin frände.[2] Men Henrik VIII är stenhård – hertigen måste dö som den förrädare han är, eller anses vara. Även om många detaljer är oriktigt återgivna – avrättningen ägde inte rum inom Towerns murar utan på den lika beryktade Tower Hill strax utanför och kungen var själv inte närvarande, är det ett historiskt faktum att hertigen av Buckingham, Englands främste adelsman utanför kungahuset och rangmässigt egentligen förnämare än familjen Tudor, halshöggs som en missdådare. Vem var då hertigen av Buckingham?          

Edward Stafford kom från en familj med visserligen avlägset men oavvisligt kungligt påbrå. Han härstammade från Edvard III:s yngste son, Thomas av Woodstock. Även om det var på kvinnosidan och långt tillbaka, var hans eventuella tronanspråk knappast svagare än de som framförts av huset Yorks huvudman under dennes krig mot Lancaster vid 1400-talets mitt, särskilt inte i en situation då det regerande kungahuset saknade arvingar.[3]  Det var Edwards farfarsfar, Humphrey, som på allvar förde fram släkten till en ledande ställning i riket. Genom en kombination av tapperhet i strid, lojalitet mot de styrande, ett i flera avseenden lönsamt äktenskap samt försiktigt manövrerande mellan tidens politiska fallgropar, hade denne lyckats bli släkt med samtliga tidens ledande familjer och nära förtrogen med kungaparet. Han hade också erhållit titeln hertig av Buckingham. Humphreys i slutänden definitiva ställningstagande för huset Lancaster I ”Rosornas krig” ledde dessvärre till att han stupade i slaget vid Northhampton 1460.

Humphreys sonson Henry, Edward Staffords far, kom att spela en av de mer mystiska rollerna i slutskedet av ”Rosornas krig”.[4] Då han som pojke stod helt ensam i livet tog den nye kung Edvard IV av huset York över ansvaret och gifte tidigt bort honom med sin svägerska Katherine, yngre syster till kungens beryktade drottning Elisabet Woodville. Även om ingen av dem lär ha önskat äktenskapet, varken av åldersmässiga eller personliga skäl, fick de med tiden fyra barn som uppnådde vuxen ålder.[5] Efter kung Edvards död 1483, tog Henry ställning mot sin hustrus släkt och hjälpte aktivt hertig Richard av Glouchester att genomföra den statskupp som ledde till att hertigen inom kort lät utropa sig till kung Rikard III. Ytterligare något senare vände sig Henry Stafford mot sin nye herre och inledde en resning i Walles. Sedan detta företag misslyckats fängslades han och avrättades för förräderi i november 1483. Sonen Edward var då fem år.

De första åren efter faderns död, dvs. så länge Rikard III levde, tycks Edward och hans mor mer eller mindre ha levt på flykt. Slaget vid Bosworth och Henry Tudors seger i augusti 1485 ändrade situationen radikalt. Redan i samband med Henrik VII:s kröning i oktober samma år utropades den ännu inte åttaårige pojken till hertig av Buckingham och dubbades dessutom till riddare av Barthordern. Både Buckingam och hans mor knöts nära till den nya kungadynastin – Katherine Woodville gifte om sig med Jasper Tudor, den nye kungens farbror och vapenbroder, medan Buckingham och hans bröder togs om hand av Margret Beaufort, kungens mor.[6]   I likhet med fadern giftes Buckingham bort av sina förmyndare innan han ännu fyllt 12 år. Bruden hette Elenor och tillhörde släkten Percy, som i likhet med Stafforts ingick i Englands absoluta högadel. Paret delade också det dystra arvet att ingå i släkter där flera medlemmar stupat i medeltidens inbördeskrig, om det nu skett på slagfältet eller schavotten. Med tiden fick de fyra barn, en son och tre döttrar.[7]

Buckingham blev med åren en ståtlig riddersman som förde sig väl vid alla de ceremonier och festligheter som markerade huset Tudors befästande av sin makt – inte minst då prinsen av Walles gifte sig med spanska prinsessan Katarina av Aragonien 1501 och Buckingham uppenbarade sig i en dräkt värd 1500 pund i dåtida värde. Han deltog också med framgång i Henrik VIII:s franska fälttåg 1513 och vid det storslagna ”mötet på Gyllenduksfätet” mellan Henrik och Frans I 1520.[8] Då hertigen vid ett tillfälle 1517 uppmanades att ställa upp i en lagtävling på tornerbanan med kungen som ledare för ”motståndarlaget”, skall han dock ha avböjt med motiveringen att han ”inte vågade rida mot kungens person”.[9]  Tyvärr var denna finkänslighet inte nog för att avvända den misstro mot Buckingham från kungens sida som under åren kring 1520 blivit allt starkare.

Som redan nämnts var Buckingham Englands främste aristokrat utanför kungahuset, om man såg till rangen mer än till gunsten. I likhet med de flesta stormän låg hans egendomar utspridda över flera grevskap, även om hans huvudsakliga ”bas” tycks ha varit koncentrerad till västra England, nära gränsen till Walles. Hans nybygge Tornbury Castle i Glouchester, som påbörjats strax efter Henrik VIII:s tronbestigning 1509, antogs vara avsett att bli en motsvarighet till eller kanske rentav överglänsa det kungliga residenset Richmond Palace vid Themsen. Hertigen briljerade ingalunda med lånta fjädrar – hans egendomar gav honom en årlig inkomst på 6,000 pund i dåtida värde.[10] Vi har redan sett att han inte snålade när det gällde att ta sig ståtlig ut vid representativa tillfällen. Redan på Henrik VII:s tid hade denna framtoning väckt uppmärksamhet. När prins Arthur av Wales avled 1502 vid bara 15årsålder och kungen tycktes åldras mycket snabbt, viskades det på sina håll att Buckingham vore en lämplig efterträdare om kungen skulle följa sin son i graven. Han ”skulle vara en kunglig härskare”. Ingen tycktes räkna med den tioårige hertigen av York(blivande Henrik VIII).  Att Buckingham inte fick några kännbara efterräkningar för denna oförskämt kungliga utstrålning redan då, berodde kanske på att gamle kung Henrik hade farligare fiskar att hantera – personer som antingen hade eller påstod sig ha större anspråk på Englands tron än Tornburys byggherre. När Henrik VIII kom till makten tillspetsades läget snabbt.

De båda männen var för olika, eller kanske tvärtom för lika, för att passa ihop. Buckingham var nära femton år äldre än kungen och med ett minst lika väl utvecklat ego som han. Den unge Henrik VIII drömde framför allt om att bli en riddare i gammal stil, att återta de landområden som gått förlorade i Frankrike ett drygt halvsekel tidigare och naturligtvis, alldra helst, att själv bli kung av Frankrike och krönas i den ärevördiga katedralen i Reims – kort sagt att bli en ny Henrik V och mer därtill. I väntan på denna storslagna framtid ville han leva ett glatt, sorglöst liv i spetsen för andra glada ynglingar, som både visade honom vördnad i egenskap av kung och var ”kompisar” med honom i egenskap av kavaljerer.[11] Detta på samma gång lättfärdiga och underdåniga hovliv passade inte hertigen av Buckingham. Visst kunde han närvara vid statsakter som bröllop, begravningar eller större banketter, men någon inställsam gunstling vid ”solkung Henriks” hov tänkte han inte bli. Han var sig själv nog, ättling av huset Plantagenet och allting! Att hans främste undersåte på detta sätt undandrog sig att ”vara med i gänget” sårade naturligtvis Henrik djupt.  Hertigen för sin del tyckte inte om att kungen upphöjde lågadelsmän som Charles Brandon eller borgarsöner som Thomas Wolsey till hertigar och försteministrar – som om de vore lika förnäma som ättlingar till Edvard III och Vilhelm Erövraren![12] Då Wolsey en gång doppat fingrarna i det handfat varmed Buckingham stod i begrepp att betjäna konungen vid middagsbordet hällde hertigen helt sonika ut fatets innehåll över fötterna på ministern. Alla dessa förtretligheter hade kanske kunnat få passera, bara tronföljden varit säkrad. 

Åren kring 1520 var Henrik VIII cirka 30 år. Han hade regerat i tio år, blivit mer stadgad och medveten om sin värdighet men hade fortfarande ingen manlig arvinge till tronen. Hans hustrus sista graviditet hade slutat i en dödfödd dotter och sannolikheten att hon skulle få fler barn kunde betraktas som lika med noll. I detta läge kom de gamla viskningarna från tjugo år tillbaka upp igen – att Buckingham vore en lämplig tronföljare både vad härkomst och utstrålning beträffade. En utländsk diplomat rapporterade hem att hertigen var ”mycket omtyckt” och lätt kunde ta kronan om han önskade. Kungen kände sig allmänt orolig och bad våren 1518 sin trogne kardinal Wolsey hålla ögonen på ett antal adelsmän, bland dem Buckingham. Snart kom oroande rapporter: Hertigen hade sagt att kungen aldrig skulle få någon manlig arvinge, en siarkunnig munk i hertigens hushåll hade förutspått kungens död och att Buckingham skulle efterträda honom. Varför lät hertigen utöka sitt följe då han begav sig på resa till Walles? Det påstods till och med att hertigen skulle ha planerat att mörda Henrik VIII vid en privat audiens. Att han dessutom i början av 1519 gifte bort sonen Henry med en ättling till huset York, vilket ytterligare stärkte familjens potential som framtida tronarvingar, gjorde ingalunda kungen mindre misstänksam.[13]

Det mesta av detta byggde på skvaller av det slag som lätt sprids vid ett hov, särskilt då man redan vet att kungen misstror en av dess mest framstående medlemmar. Då förtalet en gång fått fäste är det nästan omöjligt att tysta ned. Buckingham, som förmodligen kände hur vinden blåste, sökte gjuta olja på vågorna genom att till nyår 1521 i present skänka kung Henrik en utsökt vacker vinbägare, ”given av det ödmjukaste, trognaste hjärta”, men inget kunde längre rädda den bördsstolte aristokraten från ett oundvikligt slut.[14]  

I april 1521, ungefär samtidigt som den unge Gustav Eriksson av ätten Vasa organiserade dalkarlarna till uppror mot den danske unionskungen Kristian(Tyrann), greps hertigen av Buckingham under en resa till Windsor och sattes i Towern. I maj ställdes han inför en högadlig domstol anklagad för högförräderi – Han skulle ha ”föreställt sig och konspirerat om” kungens död. Att på 1500-talet anklagas för högmålsbrott var i stort sett detsamma som att vara dömd på förhand och Henrik VIII var inte förtjust i några långdragna processer. Domstolen, under ledning av hans egen svärson Thomas Howard, sedermera hertig av Norfolk, dömde Buckingham förlustig liv, ära och gods efter bara någon dags ”förhandlingar” och 17 maj fördes han till stupstocken på Tower Hill. Kung Henrik var dock inte närvarande – Han brukade för övrigt inte närvara vid avrättningar, vare sig det gällde hustrur, ministrar som fallit i onåd eller medlemmar av högadeln. Vid just detta tillfälle sades han ligga sjuk i tredjedagsfrossa(malaria.).

Avrättningen av Englands främste ädling lär ha skakat landet, till och med diskuterats vid Europas hov. Enligt ett mönster som känns igen från tiden, inte minst Sverige under Vasasönerna, var det kardinal Wolsey, kungens ”onde rådgivare” som fick skulden för vad som hänt. Det råder dock inget tvivel om att Buckinghams död iscensattes av Henrik VIII själv, som önskade befria sig från en potentiellt farlig konkurrent om makten.[15] För en svensk med kunskaper är det lätt att göra kopplingar till Sturemorden 1567. I likhet med Henrik VIII, som förresten lär ha varit en av hans idoler, saknade Erik XIV arvingar till tronen – han hade inte ens lyckats finna en passande drottning. En av de viktigaste anklagelserna mot sturarna var just att de sades ha motarbetat kungens utländska frierier i syfte att hindra honom från att få legitima arvingar. Om kung Erik dog barnlös skulle Svante eller Nils Sture, på samma sätt som Buckingham nästan 50 år tidigare, vara en lämplig kandidat till tronen. Också efterspelet till Buckinghams död har vissa likheter med Sturemorden, då kung Henrik garanterade änkan en livstidspension(beloppet framgår dessvärre inte) och dessutom lät skriva kondoleansbrev till de efterlevande. En del av hertigens konfiskerade egendomar återlämnades också till arvingarna.[16] Ett sådant beteende från kungens sida bör nog inte tolkas vare sig som uttryck för direkt ånger, dåligt samvete eller som höjden av cynism. Renässansens men också medeltidens kungar tog i regel hand om efterlevande till sina offer, i synnerhet om dessa tillhörde förnäma familjer. Man ställde inte adelsynglingar på bar backe hur som helst. Såg man sig tvungen att döda eller förvisa en förnäm man sörjde man ofta för de efterlevande. Därmed fick man ju också möjlighet att kontrollera att dessa inte tog chansen att hämnas på den som dödat deras föräldrar eller släktingar.[17] Kanske ville Henrik VIII visa att han inte hade något personligt emot Buckinghams familj, bara hans ”övermod” och potentiella tronanspråk. Vad som än drev Henrik VIII att handla som han gjorde och vad han än kände efteråt – hertigen av Buckingham var död och därmed var också en viktig markering gjord. Aldrig mer skulle någon engelsk adelsman tillåtas bli så mäktig att han fick potential att hota kungamakten. Även om detta inte var sista gången en man ur högadeln avrättades, vare sig under Henrik VIII eller senare regenter, var Buckingham den siste riktige engelske feodalherren, den siste som med hjälp av egna eller släktingars resurser varit i stånd att göra kungen makten stridig. Från och med nu ägde engelska staten våldsmonopol. Adelns tid som enskild maktfaktor var över.[18]                                                  

  

                         

---

[1] Flickorna Boleyns morbror, Thomas Howard hertig av Norfolk, var i själva verket gift med en dotter till hertigen av Buckingham, vilket gjorde denne till deras Grandeonkel, eller gammelmorbror. I den svenska översättningen av Gregorys roman används konsekvent beteckningen ”farbror”, vilket troligen beror på en felaktig(eller slarvig), tolkning av engelskans ”uncle”. Här används istället den benämning som ligger närmast till på svenska för Marys och Buckinghams släktrelation.       

[2] Mary Boleyns födelseår är liksom för den yngre systern Anne, omtvistat. Hon anses dock vara född mellan 1499-1504, vilket betyder att hon var minst sjutton år, högst tjugotvå, då Buckingham halshöggs. I Gregorys roman(översättningen), anges dock hennes ålder till tretton år.

[3] Hertig Richard av York(”Vita rosen”), hävdade större rätt till tronen än Lancaster(”Röda rosen”), då han genom sin mor härstammade från en äldre son till Edvard III än den senare släkten gjorde. I sammanhanget bör påpekas att släkten Tudor(Henrik VIII:s familj), dynastiskt sett förfäktade ett betydligt svagare anspråk, som främst byggde på härstamning från ett inte helt okontroversiellt äktenskap mellan en engelsk prins från 1300-talet och en hovdam. Även om allt detta i våra ögon kan förefalla trassligt och ovidkommande(och knappast blir mindre trassligt om man går in på ytterligare detaljer), var det frågeställningar som i hög grad engagerade tidens aristokrater och genealoger. För kungar som Henrik VIII var det livsavgörande att hålla reda på alla dessa släkttrådar.

[4] Henry Stafford tilldelades, liksom sin farfar och son, rang av hertig av Buckingham och betecknades även så officiellt. För att undvika förväxling nämns han här dock endast vid förnamn och familjenamn. 

[5] De var omkring 10 respektive 7 år när äktenskapet ingicks officiellt. Det är knappast förvånande att äldste sonen Edward föddes först 12 år senare. Henry Stafford lär heller aldrig ha uppskattat sin hustru på grund av hennes ”låga börd”. 

[6] Margret hade också ansvar för hertigens landområden tills han uppnått myndig ålder. När detta skedde är osäkert men med tanke på sedvana i liknande situationer bör det ha varit då pojken var mellan 15-17 år, alltså 1493-95.

[7] Liksom Buckinghams föräldrar var brudparet bara barnet då de gifte sig. Därför dröjde det även nu cirka tio år innan sonen Henry föddes. Vi bör minnas att äktenskap inom aristokratin minst lika mycket hade till syfte att skapa allianser som att avla barn.

[8]  Field of the Clof of Gold. Om detta, seDynastihistoria: Ett gyllene toppmöte.

[9] ”Feared to run  against the ”King’s  person”. Om det främst handlade om fruktan att skada kungen eller obenägenhet att segra mot(eller bli besegrad av), Henrik VIII får lämnas därhän. Översättningen till svenska ovan är min egen.

[10] Weir anger olika värderingar av Buckinghams förmögenhet i nutida värde, kanske beroende på att hennes bok utgivits flera gånger. Hertigen tycks hur som helt ha haft omkring 1,5 miljoner pund i årlig inkomst i nutida värde..

[11] Man kan säga att Henrik VIII de första åren ville vara solkung med betoning på den värme och glans solen sprider, medan Ludvig XIV fokuserade på solen i betydelsen galaxens medelpunkt.

[12] Som exempel på den tidigt ansträngda relationen mellan kung Henrik och Buckingham kan anföras en episod från 1510, se Dynastihistoria: Kung Henriks första kärlekshistoria?.

[13] Ändå lär äktenskapet ha ingåtts på förslag av ingen mindre än kardinal Wolsey, Henry Stafford, 1st Baron Stafford - Wikipedia. Med tanke på Buckinghams inställning till kungens närmaste man låter detta otroligt, men i hovkretsar är allt möjligt. (Det är naturligtvis tänkbart att kardinalen föreslagit äktenskapet som en provokation för att sätta Buckinghams lojalitet på prov).

[14] En fascinerande och för eftervärlden komplicerade omständighet vid forskning om medeltid och renässans utgörs av den dåtida tidräkningen. Trots att gåvor och nyårsönskningar utdelades 1 januari, inleddes det officiella engelska kalenderåret på Henrik VIII:s tid 25 mars, alltså på Marie bebådelsedag. Detta gällde fram till 1752.   

[15] Enligt Weir skall Wolsey till och med ha rått kungen till återhållsamhet mot Buckingham, trots det förakt denne alltid visat honom.

[16] Erik XIV lät efter Sturemorden skänka Märtha Lejionhufvud 1,000 mark i silver såsom bot för att hennes make och två söner avrättats. Därav slogs senare de ”blodsklippingar” som användes för att bekosta brödernas uppror mot kung Erik.

[17] Richard av York, huvudman för ”Vita rosen”, ställdes under Kronans beskydd sedan han far avrättats 1415. I Sverige kan man tänka på Sigrid Vasa(Erik XIV:s dotter) , som efter faderns död skickades till Johan III:s hov som hovdam, vilket gav henne möjlighet att skapa sig  en trygg tillvaro. Eller sönerna till Karl IX:s fiender som tog tjänst hos efterträdaren Gustav Adolf. Å andra sidan fanns det inga garantier. Både Henrik VII och Henrik VIII spärrade in barn i Towern på grund av deras potentiella tronanspråk eller släktskap med ”fel personer”.    

[18] Flera böcker om Henrik VIII och hans tid berör mer eller mindre utförligt hertigens av Buckingham öde. De som jag främst använt mig av är Antonia Frasers Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), kapitel 2 och 5 och Alison Weirs Henry VIII King and Court(2001, nyutgåva 2008), där Buckingham omnämns på flera ställen, bland annat s. 103, 170 och 232-35. Se även Edward Stafford, 3rd Duke of Buckingham - Wikipedia.

Concino Concini - en gunstlings uppgång och fall

 

En regelbundet återkommande figur i kungahusens historia är outsidern, mannen eller kvinnan av låg härkomst som på kort tid blir landets eller åtminstone hovets mäktigaste och lever och för sig som vore den självaste kungen. Deras tid vid makten är ofta dramatisk men kort - De flesta blir avrättade eller mördade av nästa regim eller av enskilda individer som fått nog av deras välde. Deras ställning är naturligtvis beroende av var och när de lever – i ett land där kungamakten är begränsad eller rent representativ får dessa gunstlingar begränsat inflytande, vilket å andra sidan ökar deras chanser att överleva. Är kungen – drottningen enväldig blir favoritens makt större och risken för ett våldsamt slut avsevärt högre. Den historiska gestalt som i de flestas ögon kommit att symbolisera denna typ av hovman är utan tvivel Grigori Rasputin, den ryske helbrägdagöraren och ”gudsmannen” som var närmaste förtrogne till tsaritsan Alexandra åren före ryska revolutionen. Att vara ”en Rasputin” är väl fortfarande ett relativt känt begrepp för en person vars inflytande anses både skadligt och lite mystiskt. Rasputin mördades i december 1916 av en grupp sammansvurna ur ryska högadeln. Hans samtida ”kollega”, läkaren Axel Munthe, klarade sig emellertid – förmodligen just därför att den svenska kungamakten åren kring förra sekelskiftet redan var begränsad. Gustav V:s gemål kunde, till sin egen harm, inte utöva samma makt som kejsarinnan i Kreml, vilket å andra sidan innebar att såväl Victoria av Baden som hennes läkare och familj överlevde det omvälvande första världskriget och att Sverige än idag har kvar sin monarki.[1]

 

En i våra dagar närmast bortglömd och i Sverige förmodligen så gott som okänd favorit av detta slag är italienaren Concino Concini, som var Frankrikes de facto politiske ledare några år i början av 1610-talet, samtidigt som Gustav Adolf besteg svenska tronen och Axel Oxenstierna så smått inlett sitt arbete att organisera förvaltningen. Frankrikes kung Ludvig XIII var då omyndig sedan hans far, Henrik IV, mördats på en gata i Paris då sonen bara var nio år. Makten låg, åtminstone till namnet, hos hans mor, drottning Maria av släkten Medici från Florens.

Marias familj hade på drygt 100 år avancerat från bankirer till furstar. Några medlemmar i släkten hade till och med varit påvar. Marias egen far var storhertig av Toscana och modern dotter till kejsar Ferdinand I av huset Habsburg. Maria själv växte upp omgiven av lyx och överdåd men knappast i ett lyckligt hem. Modern dog när flickan var liten och fadern då hon var 13 år. Hennes farbror, den nye storhertig Ferdinand, tog hand om hennes uppfostran.

Maria var inte obegåvad, tvärtom var hon intresserad av både musik teckning och vetenskap. Hon sjöng vackert och spelade luta. Ändå verkar det som hon haft svårt att verkligen fördjupa sig i något ämne – hon hörde till dem som lär sig lite om allting men aldrig på allvar tränger in i ett specifikt ämne. Hon sägs också lätt ha tagit intryck av dominerande personligheter i sin omgivning. Hennes närmaste vän var en flicka som hette Leonora Dori. Leonora var egentligen av borglig släkt men genom att bli adopterad av den fattiga men adliga familjen Galigai var hon fin nog att ingå i hovet. Leonora och Maria blev snart oskiljaktiga och den något äldre Leonora var den dominerande i deras relation. Mot vanligheten för tidens furstinnor fick Maria vänta länge på att gifta sig. Anledningen skall ha varit att man önskade ett verkligt förnämt äktenskap för flickan, gärna kungligt. Inte förrän år 1600, då hon var 25 år, blev det klart att Maria skulle äkta den franske kung Henrik IV av huset Bourbon. Med på resan till Frankrike fanns, förutom väninnan Leonora, också en drygt 30-års man som ingick i följet som sekreterare. Han hette Concino Concini.            

Författaren, översättaren och läraren Sven Wikberg framställer Concini som en äventyrare, som på något mystiskt sätt verkar dyka upp ur tomma intet i Frankrike, gifter sig med den lättledda Marias väninna Leonora och inom kort samlar på sig en stor förmögenhet: ”det mesta förvärvat på orättfärdigt sätt”.[2]  Oavsett vad man anser om Concinis senare roll vid franska hovet och som förste minister – son till någon fattig fåraherde från Ligurien var han inte. Familjen Concini var visserligen av bondesläkt till ursprunget men hade tjänat huset Medici på viktiga poster de senaste femtio åren. Både Concinos farfar och far hade utfört viktiga diplomatiska uppdrag, fadern också som juridisk rådgivare och (i praktiken), utrikesminister åt storhertigen. Att släktingar rekommenderade Concino som medföljande då Frankrikes blivande drottning hösten 1600 reste till sitt nya land, var mot den bakgrunden fullständigt logiskt – Vilka möjligheter till karriär kunde inte Frankrike bjuda!

Bilden av Henrik IV:s och Maria av Medicis äktenskap synes skiftande. Enligt Wikberg skall kungen ha funnit Maria ful och ansett sig ha blivit ”bedragen”. Andra hävdar tvärtom att kungen beskrivit sin nya gemål som ”vackrare än han trott” och sagt sig älska henne ”både som hustru och älskarinna”(dvs. både som drottning och privat).[3]  Samtidigt fortsatte kungen sitt vanliga ”ungkarlsliv” med många älskarinnor och drottningen var svartsjuk av sig. Hennes strikt katolska tro och släktband till Habsburgarna gjorde henne vänligt stämd mot Spanien och kejsaren, medan kungen sökte begränsa dessa makters inflytande på kontinenten. Även om Henrik konverterat till katolicismen för att kunna bestiga tronen, var han främst inriktad på att åstadkomma enighet mellan katoliker och hugenotter.[4]  Dylika meningsskiljaktigheter var å andra sidan fullt naturliga i kungliga äktenskap på 1600-talet. En drottning måste räkna med att hennes make var otrogen, kanske rentav fientlig mot hennes hemland. Så länge drottningen visade sig lojal mot sin make och åstadkom de avsedda arvingarna, brydde sig omgivningen inte stort om hur kungaparets förhållanden gestaltade sig på ett mer personligt plan. Ingenting tyder heller på direkt fientlighet mellan Henrik och Maria. Med tiden fick de fem barn, tre döttrar och två söner. Även om äktenskapet kanske inte var vad vi skulle kalla ”lyckligt”, var det knappast sämre än många liknande resonemangspartier på den tiden.[5]      

I likhet med de flesta kungar ogillade Henrik IV hovmän från sin hustrus hemland och sökte i görligaste mån begränsa deras antal, men Leonora och Concino stannade i Frankrike och några månader efter kungaparets giftermål ingick också de äktenskap. Att båda hade ambitioner för egen del visas av att de hade separat egendom efter giftermålet. Trots att kungen inte var odelat förtjust i sin drottnings favoriter stod han och Maria fadder åt var sitt av deras två barn: drottningen åt sonen, kungen åt dottern.[6] Concino tilldelades ståtliga men i praktiken ceremoniella titlar vid Marias personliga hov men så länge kungen levde var hans och Leonoras roll begränsad till att vara just drottningens personliga förtrogna – de hade ingen politisk makt. Mordet på Henrik IV i maj 1610 förändrade allt.      

Kort efter kungens död utropades Maria till regent för sin minderårige son Ludvigs räkning.[7] Den situation som uppstått var potentiellt oerhört farlig. Det var inte länge sedan de fruktansvärda hugenottkrigen upphört och när nu den man som för de flesta framstått som en enighetens symbol var borta, var risken stor att nya oroligheter skulle uppstå. Att Maria av Medici i detta läge valde att förlita sig på sin bästa väninna från ungdomsåren och hennes make är i och för sig inte konstigt, mänskligt sett rentav begripligt. Concini och Leonora fick rätt att själva sälja kungliga ämbeten upptill ett visst värde.[8]  Concini tilldelades också snart ett mindre imperium i Picardie i rikets norra del. Efter några år var han i praktiken provinsens guvernör. Han erhöll också titeln ”Markis av Ancre”, efter det främsta av sina gods och dessutom (hösten 1613), hederstiteln ”marskalk av Frankrike”, trots att han inte var militär och än mindre hade lett trupper i strid.[9]  Han omgav sig med en egen vaktstyrka på omkring fyrtio man, som han(med en ordlek på deras årslön), kallade ”Mina tusenlivre vakter”. Det är osäkert om Concini hade något högre politiskt mål än att vinna fördelar för egen räkning. En av hans medarbetare, en ung biskop från Poitou, konstaterade senare att Concini inte hade gynnat sina anförvanter eller landsmän i överdriven grad, vilket han tolkade som att marskalken trots allt främst varit lojal mot sitt adoptivland, Frankrike. Mannen som gjorde denna bedömning hette Armand de Plessis, men som de flesta adelsmän använde han släktens huvudgods som tillnamn.[10]            

Oavsett om Concino Concini varit den otadligaste av män och levt som en munk, skulle hans ställning väckt avund och hat inom den franska aristokratin. Kring 1615 var det i praktiken så att allt gick genom hans händer – utnämningar, utrikespolitik, allt! Som de flesta uppkomlingar visade han sig högdragen och överlägsen mot sin omgivning – ”Han sårar alla”, sade en av tidens iakttagare. Än värre var att kungen, den unge Ludvig XIII, systematiskt hölls utestängd från politiken. Enligt reglerna skulle en fransk kung anses myndig vid 13 år, vilket innebar att Ludvig skulle ha övertagit regentskapet hösten 1614.[11] Men Maria av Medici vägrade. När Ludvig visade sig i rådskammaren avfärdades han med ett ”Gå och lek någon annanstans”. Istället visade modern stort intresse för den yngre sonen Gaston, hertig av Orléans, trots att denne var sju år yngre än sin bror och fyllde åtta i april 1616. Det sades att änkedrottningen och hennes rådgivare hoppades att Ludvig skulle dö utan arvingar, Allt fler hade känslan att något måste göras.[12]            

Bland kungens närmaste vänner fanns adelsmannen Charles de Luynes. Han var drygt tjugo år äldre än Ludvig och hade tjänstgjort vid hovet sedan kung Henriks dagar. Nu var han kungens falkuppfödare och följeslagare på hans många jaktpartier. Med säkerhet utgjorde han något av en fadersgestalt för den osäkre och oerfarne tonårspojken. De Luyne låg ständigt över kungen: Var det värdigt en konung av Frankrike att låta sig ledas som en annan marionett, därtill av en framfusig utlänning som lät sig hyllas som vore han kungen själv? Ludvig måste göra sig fri från Concinis välde! Kungen instämde, säkerligen efter viss tvekan. Han var trots allt bara 15 år.  Den som skall lyckas med en statskupp måste först och främst ha militärens stöd, med åtminstone ett eller ett par regementen bakom sig. Tursamt nog fanns en lämplig medhjälpare i kungens personliga garde. Han hette Nicolas de L´Hópital de Vitry och tillhörde en familj som tjänat Frankrike sedan gammalt. Liksom de Luynes var han påtagligt äldre än Ludvig men kände honom väl. Dessa tre började nu planera revolten.

På morgonen 24 april 1617 stod ett följe vagnar samlat på borgården till Louvren i Paris i väntan på kungen, som antogs bereda sig för dagens jakt. Han dröjde emellertid och man undrade varför. Det verkade ligga en underlig spänning i luften. Ovanligt många soldater tycktes också vara i rörelse denna morgon. Gardeschefen Virtry visade sig på slottsgården i spetsen för en stor avdelning av sina mannar. De gick in i slottet och fattade posto vid strategiskt viktiga dörrar och korridorer. Samtidigt samlades en stor skara människor till audiens för minister Concini, som numera officiellt benämndes ”marskalk Ancre”. Plötsligt visade sig kung Ludvig i sällskap med sin vän de Luyne. De satte sig i rummet utanför mottagningssalen, där de viskade några ord till Vittry och hans män. Så hördes Concinis steg i korridoren. Han steg in i salen och började växla ord med de kringstående. Gardeschefen steg hastigt fram mot honom men hejdades av en bekant som hade något att fråga om. När han lyckats göra sig fri var italienaren uppslukad av hopen. ”Var är marskalken” ropade officeren, men fick i nästa ögonblick syn på Concini som stod försjunken i ett brev. Vittry gick åter fram: ”I Konungens namn”, sade han skarpt och grep ministern i armen. ”Hjälp”, ropade Concini, som måste ha anat vad som höll på att ske. Några av Vittrys män sprang då fram med dragna pistoler och sköt flera skott mot ministern. Han föll död till golvet, träffad i huvudet och bröstet.

”Leve Konungen”, ropade gardisterna, varpå de kastade sig över den döda kroppen, plundrade den och kastade den utför slottstrappan – ungefär som romarna plägade kasta resterna av misshagliga ledare i Tibern.[13] Senare på kvällen begravdes liket i en närbelägen kyrka men en mobb bröt sig in, öppnade kistan och hängde liket i en galge vid Pont Neuf, en galge som Concini själv låtit resa.[14] Hans FD hustru(Leonora och Concini hade separerat några år tidigare men samarbetade fortfarande som ”affärskompanjoner”), tycktes ta saken kallt: ”Jag förstår såväl att kungen dödat honom. Han var en högmodig narr. Det har jag sagt flera gånger”. Sedan hon konstaterat detta, lär hon ha gömt sina dyrbarheter i madrassen samt lagt sig på densamma. Attityden räddade emellertid inte änkedrottningens väninna. Leonora Dori arresterades kort efteråt, dömdes till döden och brändes på bål som trollpacka. Änkedrottning Maria själv lär ha trott att allt var slut och berett sig för ”himlens härlighet”, utan att bry sig särskilt om vad som hände hennes båda vänner. Hon blev emellertid bara förvisad till slottet i Blois, varifrån hon skulle leda intriger ännu i många år tills både Ludvig XIII och hans rådgivare tröttnade på eländet och landsförvisade henne. Maria av Medici avled, ensam och bortglömd i Köln 1642.

Kungens båda medhjälpare vid maktövertagandet belönades rikligt för sin insats. De Luyne blev i praktiken rikets nye styresman, även om hans inflytande över Ludvig minskade med tiden. Han utnämndes till Konnetabel och sigillbevarare, vilket är ungefär som försvars- och justitieminister på en gång. Under ett fälltåg mot hugenotterna insjuknade han och avled 1621. Gardesofficeren Vittry övertog Concinis hederstitel som marskalk av Frankrike. Han blev med tiden guvernör över Provence men föll som många andra offer för sin egen snikenhet och arrogans. 1637 sattes han på Bastiljen, där han fick tillbringa fem år innan han frigavs 1643(för övrigt samma år som Ludvig XIII dog). Vittry avled själv året därpå.

Biskop Armand de Plessis slutligen hade under Concinis sista år fungerat som Frankrikes utrikesminister. Då mordet begicks var han inte närvarande men begav sig till Louvren då han fick veta vad som hänt. Ludvig verkade först benägen att arrestera honom, men Luyne påpekade att hans råd alltid varit goda och han kunde oantastad lämna rummet. Då han nästa dag for över Pont Neuf i vagn, var en folkmassa samlad vid galgen med Concinis lik. ”Det är ett av hans kreatur”, ropade någon och vagnen hejdades. Med den beräknande kallblodighet som snart skulle styra Frankrike lutade sig prelaten ut genom fönstret och ropade ”Leve Konungen”! Massan jublade och vagnen fortsatte. Armand de Plessis tillbringade de närmaste åren vid den förvisade änkedrottningens hov i Blois och lär ha haft den otacksamma uppgiften att sköta hennes affärer samt få henne att avstå från att syssla med politik. Han skulle i sinom tid komma tillbaka till hovet i Paris, då som dess främste man och en av Europas ledande politiker. I historien är han känd som kardinal Richelieu.[15]                                     

       

                  

---

[1] Ett historiskt faktum är att det oftast är drottningar som skaffar sig denna typ av framfusig, lite mystisk gunstling. Även om det finns undantag, som Gaveston i England under Edvard II eller ”Kristian Tyranns” ”Mor Sigbritt”, är det vanligare att drottningar håller sig med hemlighetsfulla favoriter. Kanske förklaringen delvis ligger i att kvinnor med makt, just på grund av de fördomar det dominerande patriarkatet länge hyst mot dem, ansett sig ha större behov av ”flankskydd” när de väl uppnått en verklig maktposition? Att då välja någon som inte hör till den egna inre kretsen, exempelvis vid ett hov, bör framstå som önskvärt.       

[2] Sven Wikberg. Den store kardinalen, Armand de Richelieus levnad(1958), s. 27. 

[3] Henrik hade tidigare varit gift med franska prinsessan Margareta av Valois. På den tiden var han enbart arvtagare till det mindre riket Navarra vid Pyrenéerna. Paret levde i praktiken som frånskilda sedan många år men äktenskapet upplöstes först 1599, då Frankrikes nye kung snabbt behövde trygga sin dynasti med en tronarvinge. Margareta avled 1615.

[4] Henrik IV lär som bekant ha yttrat att ”Paris är värt en mässa”. Även om vi inte med säkerhet vet vilken religion Henrik i praktiken hade på äldre dagar, kan vi nog utgå från att denne man, som ett antal gånger tvingats ”hoppa” mellan katolicism och protestantism - bokstavligt talat för att överleva, i sitt hjärta fortfarande stod närmare hugenotterna än katolikerna.  Det vore inte förvånande om han mot slutet av sitt liv mer eller mindre varit ateist, även om han självfallet aldrig skulle erkänt det öppet.

[5] Detta är skrivarens personliga bedömning.

[6] Barnen hette betecknande nog Henrik och Maria.

[7] Hennes avlägsna släkting Katarina av Medici hade under många år varit fransk regent efter sin makes olyckliga död i samband med en tornering 1559. Katarina var dock av allt att döma utrustad med ett starkare psyke och hade dessutom bott i i Frankrike nära trettio år innan hon övertog makten(de första åren dessutom som tämligen obemärkt prinsessa, gift med frans I:s yngre son). Katarina avled ungefär tio år innan Maria kom till Frankrike,

[8] Om de också hade rätt att behålla vinsterna för egen del är en annan fråga. I vilket fall som helst lär franska statskassan endast ha sett en mycket liten del av intäkterna på paret Cocinis affärer. 

[9] Concini kom dock att senare framgångsrikt bekämpa ett adelsuppror, lett av dåvarande prinsen av Condé

[10] I motsatts till Concinni var kardinal Richelieu infödd fransk adelsman. Men familjens relativa obetydlighet och hans med tiden allsmäktiga ställning gjorde småningom kardinalen lika hatad som sin föregångare, inte minst inom högadeln. Också Mazarin(italienare liksom Concini), gjorde sig hatad under sin tid som Ludvig XIV:s förmyndare. Fronden vid mitten av 1600-talet kan närmast ses som en ”generalrepetition” till revolutionen. Det är mot denna bakgrund av ministerstyre, mord och folkliga upplopp man bör se ”Solkungens” närmast maniska strävan att markera sin ställning som absolutistisk enväldig monark.     

[11] I Sverige höjer en del  på ögonbrynen över att Karl XII var femton år vid sin myndighetsförklaring! Gustav Adolf och Karl XI förklarades myndiga vid sjutton års ålder (Kristina vid 18). Att ”förklaras myndig” behövde dock inte betyda att kungen övertog regeringsmakten. Ludvig XIV förklarades myndig vid tretton års ålder(1651), men modern och Mazarin fortsatte som de facto förmyndare tills kungen var drygt tjugo år(1660). 

[12] Naturligtvis skvallrades det om att Gaston i själva verket var Concinis son.

[13] Mordet på Concini kan jämföras både med mordet på Caesar och mordet på hertig Henri av Guise 1588. Om detta senare, se Dynastihistoria: "Låt oss då göra slut på honom" - Mordet på hertigen av Guise 23 december 1588. 

[14] Concinis död och vad som hände med kroppen återges här efter Wikberg, s. 46-49.

[15] Utöver Sven Wikbergs populärbiografi över kardinal Richelieu, där Concino Concini förekommer rikligt i de första kapitlen, bygger denna text huvudsakligen på Concino Concini - Wikipedia och Maria av Medici – Wikipedia.