Kvinnlig regent, en fråga för krislägen

 

 

Om en knapp vecka ståndar bröllop i kungahuset.  Prins Carl Philip gifter sig och kommer förhoppningsvis med tiden att få barn. Det är dock knappast troligt att vare sig han eller hans ättlingar  någonsin kommer att bestiga tronen. Det finns två personer före dem på listan över efterträdare till vår nuvarande statschef. Vad man kanske inte tänker på är att om de gamla bestämmelserna vore i kraft, skulle det vara vår blivande konungs bröllop som går av stapeln 13 juni. Under sitt första halvår var Carl Philip Sveriges tronföljare. Visst har vi haft kvinnliga regenter förr men bara då ingen manlig kandidat funnits på nära håll. Fram till 1/1 1980 var det sönerna som normalt blev regenter i Sverige, oavsett om deras systrar var äldre.

Även om det inte varit uttryckligen förbjudet för kvinnor att regera har man i de flesta länder utgått från att det är sönerna som skall efterträda sina fäder på tronen. När frågan om kvinnlig tronföljd kommit upp har det nästan alltid varit i ett krisläge för monarkin. Det bör kanske sägas att jag här åsyftar europeiska nationer som existerat som oberoende stater före 1789. Låt oss titta på några exempel där frågan om kvinnlig tronföljd varit aktuell och vad det sedan fått för resultat. Min korta studie omfattar Frankrike, Sverige och Ryssland.

 I juni 1316, alltså för nästan exakt 700 år sedan, avled Ludvig X av Frankrike hastigt och för första gången på 300 år fanns ingen manlig arvinge till tronen. Drottningen var gravid men det skulle dröja ett halvår innan barnet kom till världen. Dessutom fanns en dotter från ett tidigare äktenskap men hennes börd var starkt ifrågasatt. Dilemmat var nu vad som borde ske om det väntade barnet också blev en flicka, vilken av de två prinsessorna skulle då ärva tronen? Efter diverse letande i gamla skrifter kom man fram till lösningen att helt enkelt förbjuda kvinnlig tronföljd i riket. Som motivering åberopade man en uppteckning från 500-talet av de saliska frankernas rättsliga sedvänjor, trots att det är tvivelaktigt huruvida dessa franker levat på fransk mark. Reglerna var dessutom svårtolkade. Här hittade man en bestämmelse som fråntog kvinnor rätten att äga jord, vilket uttolkades som att de inte heller kunde regera. (Se Saliska lagen och de saliska frankerna, Wikipedia). Följaktligen övergick den franska kronan till kung Ludvigs bror Filip, som nu blev Filip V. Det tveksamma i förfarandet understryks ytterligare av att Filip samtidigt understödde sin svärmor i en arvstvist om grevskapet Artois, som denna förde med sin brorson Robert. Sedan dess har begreppet ”salisk lag” förknippats med förbud mot kvinnlig tronföljd.

År 1590 infördes kvinnlig tronföljd i Sverige, under förutsättning att alla manliga ättlingar till Gustav Vasa avlidit. I 1544-års bestämmelser hade kvinnor uteslutits från tronföljden, såtillvida som kungaval skulle ske om ätten Vasa utslocknade på manssidan.(Se 1590 och 1544 års arvförening,). Införandet av kvinnlig tronföljd 45 år senare bottnade sannolikt i att kung Johan ville skydda sin ätt. Utöver Sigismund, som redan var kung i Polen, fanns endast en prins tillgänglig, hertig Johan, som var ett år gammal. Om det värsta skulle inträffa och prinsarna inte mäktade bevara sitt svenska rike, visste nu Johan att dottern Anna kunde ta över.

När riksdagen i Norrköping bekräftade bestämmelsen om kvinnlig tronföljd 1604 fanns det minst två manliga tronarvingar men Karl IX ville gardera sig mot faran att brorsonen Sigismund skulle återta sin svenska tron. Att beslutet om kvinnlig tronföljd inte bottnade i någon tidigmodern föreställning om jämställdhet visas av att samma riksdag beslutade att gods som donerats av kronan inte kunde ärvas av kvinnor; om ägaren av ett donerat gods dog utan söner skulle egendomen återgå till kronan, såvida inte dottern fann en passande make. (Se Norrköpings besluts gods.). Sverige tillät således kvinnlig tronföljd men begränsade kvinnors rätt att äga jord, medan man i Frankrike gjort tvärtom två århundraden tidigare

Med kortare avbrott för perioden 1650-83 gällde bestämmelsen om kvinnlig tronföljd fram till 1743, då ätten Hollstein Gottorp introducerades i Sverige. Ständerna fastställde då att endast Adolf Fredriks manliga ättlingar skulle ärva tronen, vilket kom att gälla även för huset Bernadotte fram till 1980 .

Vad Ryssland beträffar kan helt kort nämnas att efter Peter den stores död 1725 regerade ett flertal kvinnor under återstoden av seklet, med undantag för kortare perioder av manligt styre. Liksom i de övriga fall vi granskat saknades en självklar manlig arvinge till tronen men här var inte tal om några nedskrivna bestämmelser, utan om regelrätta stadskupper som förde de olika kvinnorna till makten, Då Paul I bestigit tronen 1796 införde han genast förbud mot kvinnlig tronföljd, troligen av hat mot sin mor Katarina.

Av alla dessa exempel ser vi att frågan om kvinnliga regenters vara eller icke vara ofta kommit upp i krislägen. Sverige och dess kronprinsessa kan glädja sig åt att leva i en lugnare tid.

           

              

Drängens vittnesmål

I söndags var det 448 år sedan ”Sturemorden”, då ett antal svenska adelsmän miste livet på Uppsala slott på order av Erik XIV. I samband med denna händelse blev kungen sjuk och för någon tid ej i stånd att styra riket. Ett drygt år senare avsattes han och tillbringade sina sista år i fångenskap.

Erik har länge förknippats med dessa mord; om man inte har särskilt breda kunskaper om honom men ändå vet något så är det att han var galen och mördade några adelsmän, att han gifte sig med en vacker flicka som hette Karin och att han blev förgiftad av sin bror.

Än i dag är det vanligt att avfärda hans handlande I Uppsala med att han var sinnessjuk; det märks i ett inlägg från13/12 2004 på historiesajten.se och i ett inlägg från 22/11 2008 på svensk historia.se, även om det senare inlägget problematiserar ämnet en aning. Vad jag här vill diskutera är inte så mycket vad som låg bakom Sturemorden utan snarare hur lite vi vet om vad som egentligen hände.

För några år sedan läste jag för nöjes skull vad några mer eller mindre etablerade historiker haft att säga om händelserna 24 maj 1567. Resultatet blev överraskande, inte därför att de bedömde vittnesmålen på olika sätt utan för att de inte var ense om vad huvudvittnet egentligen uppgivit.

Det vittnesmål som brukar åberopas som det viktigaste lämnades av en av Svante Stures anställda, drängen Anders. En så känd fackman som Hans Villius beskrev 1991  i sex dagböcker  detta vittnesmål som en av de färgstarkaste skildringar som finns av en dramatisk händelse i vår historia. Det framgår klart att han bedömer vittnesmålet som sannfärdigt. Enligt Villius uppger drängen att kungen besökte hans herre i dennes fängelse på morgonen 24 maj och bad om förlåtelse för att han gripit honom. Sedan gick kungen sin väg men lite senare såg Anders honom springa ute på borggården och gå åt det håll där Nils Sture, Svantes son, satt fängslad. Sedan följde morden.

I sin biografi över kungen från 1996 åberopar Knut Carlqvist samma dräng som vittne men hävdar att han påstått att kungen besökte Svante Sture fört efter att Nils dräpts och att Erik då bad om förlåtelse för att han låtit gripa Svante. Carlqvist menar å andra sidan att drängen förmodligen tagit fel på tidsföljden och att kungen i själva verket besökte Svante Sture före hans sons död.

I äldre tid menar Fryxell i första delen av berättelser ur svenska historien att kungen besökt Svante Sture två gånger, före och efter Nils Stures död. Han uppger inte var uppgiften kommer ifrån. I en biografi över Erik från 1935 menar Ingvar Anderson att drängen Anders vittnesmål inte stämmer kronologiskt men lämnar samma beskrivning av händelseförloppet som Hans Villius.

Hur kan vi med en sådan oenighet om förspelet till Sturemorden påstå oss veta vad som egentligen hände?

Om man försöker utreda vad som rent konkret utlöste morden blir resultatet detsamma. Flera författare nämner kungens bror hertig Johan i sammanhanget men vilken betydelse han haft kan de inte enas om. Hertigen satt fängslad på Gripsholms slott i maj 1567 och enligt Fryxell skall underrättelsen att denne lyckats fly ha gjort kungen så upprörd att han beordrat Sturemorden. Carlqvist nämner också en sådan underrättelse men den skall ha anlänt först Efter morden. Den utlösande faktorn skulle istället ha varit att en i övrigt obekant person uppenbarat sig på borggården och då misstänkts vilja mörda kung Erik.

En nutida jurist skulle förmodligen dra slutsatsen att vi med ledning av alla dessa olikartade uppgifter i stort sett inte vet något om vad som verkligen hände i Uppsala 24 maj 1567, utom namnen på dem som dödades. Vi kan följaktligen inte heller lättvindigt avfärda kungens  handlande som en galnings verk.     

               

Var gråkappan en folkmördare?

I måndags sände studio ett ett inslag om den svenska 500lappen, som är på väg att försvinna. Utgångspunkten var oviljan och protesterna i Skåne då den nuvarande sedeln infördes 1985. Invånarna i Lönsboda i Osby kommun protesterade då mot att Karl XI avbildades på sedeln i fråga. Kungen hade nämligen i april 1678 beordrat att Örkeneds socken, där Lönsboda ingår, skulle brännas ned och de manliga invånarna dödas. 307 år senare förklarade ortens invånare i en skivelse till regeringen att den nya 500lappen borde prydas ”av en värdig representant för det svenska folket, inte av en folkmördare”. Även om maningen inte fick någon praktisk verkan väckte den såpass stor uppståndelse att Rapport den gången fann anledning att ta upp saken.I studio ett´s  inslag intervjuades en man som berättade att han ännu 30 år senare undviker att lägga ut 800 kronor på en gång för att inte riskera att få en femhundralapp tillbaka och det framgick även att han och även andra ser avskaffandet av sedeln som en seger i efterhand (Sveriges radios hemsida).Var då Karl XI, som historiskt belästa människor vanligen förknippar med ärlighet och effektivitet, en folkmördare?

För att börja med själva termen ”folkmord”, som togs i bruk 270 år efter händelserna i Örkeneds socken, måste avsikten med ett sådant enligt FN:s stadgar vara att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”. (Se folkmord, Wikipedia).   I Karl XI:s fall rörde det sig som vi sett om en specifik skånsk socken, inte om själva Skåne, som ur lokalpatriotiskt perspektiv kan definieras som ”nation” Det är med andra ord tvivelaktigt om ens våra dagars folkrättsexperter skulle använda termen ”folkmord” för att beteckna händelserna i april 1678.

Inslaget i Studio ett berörde knappt med ett ord bakgrunden till händelserna 1678. Man fick närmast intrycket att en grupp motståndsmän helt på eget bevåg bekämpat svenska staten och att kungen slutligen utsatt området för repressalier. Historikern Dick Harrisson kom dock med en antydan om verkliga förhållandet då han konstaterade att: ”så förde man krig på 1600-talet”. I april 1678 rådde krig i Skåne och så hade det varit i snart två år. Själva kriget hade inletts med den danska krigsförklaringen i september 1675 och i juni följande år landsteg danskarna i Skåne. Syftet var att återta de delar av Danmark som svenskarna erövrat vid freden i Roskilde 1658. Skåne var alltså inte ockuperat av svenskarna, det var svenskt territorium som vunnits enligt fredsavtal mellan två suveräna stater. Att bistå danskarna var följaktligen liktydigt med förräderi. Ändå var det just vad många skåningar gjorde. Varför de gjorde det är en sak för sig. Från Karl XI:s synpunkt var dessa människor inget annat än rebeller som måste straffas, i likhet med alla andra som trotsade ordningen i riket. Kungen försökte dock slå ann en försonlig ton i januari 1677, då han i ett manifest förkunnade att, trots att invånarna i Skåne och Blekinge visat sig trolösa, var han beredd att skona dem: ”såvida de hädanefter för slika tecken på trolöshet sig bättre akta”. Snapphanarna (en beteckning som i svenskarnas ögon innefattade både helt fristående gerillaförband och ”friskyttarna”, som verkade på egen hand men ingick i danska armén), fotsatte dock sin partisanverksamhet. De anföll inte endast reguljära svenska trupper utan även ”landsmän” som stödde svenskarna. Prästen i Järnarp överfölls flera gånger därför att han visat sig lojal mot svenske kungen. Vid ett tillfälle slog man ut hans tänder.

Det var mot denna bakgrund Karl XI i april 1678 beslutade att tre socknar, Örkened, Gammalstorp och Jemshög, skulle brännas och alla män i vapenför ålder dödas. I den order som utfärdades stod uttryckligen att kvinnor och barn skulle   skonas. Däremot skulle alla hus brännas och allt av värde föras bort (https://sv.wikipedia.org/wiki/Nedbränningen_av_Örkeneds_socken ). 

Ordern fullföljdes i Örkened 22-23 april och så när som på två gårdar brändes hela socknen ned. Som tur var hade de flesta hunnit fly, så att bara tio personer dödades i angreppet. Föga förvånande pacificerades inte bönderna med denna metod, utan fientligheten mot svenskarna stärktes. Kungen avblåste därför aktionen mot de två andra socknarna, en omständighet som på intet sätt berörs av studio ett. Där nämns förövrigt inget om att man ursprungligen planerat att bränna tre socknar. .Av detta ser vi, dels att aktionen i realiteten fick mycket mindre omfattning än planerat, dels att den specifikt var riktad mot vapenföra män. Det som hände Örkeneds socken i april 1678 var inte någon masslakt på oskyldiga människor utan en straffexpedition mot potentiella rebeller. Mänskligt sätt var det som skedde naturligtvis förfärligt men inte värre än vad dåtida upprorsmän måste räkna med.

I TV programmet Jakten på snapphanarna från 1992, som denna texts ”historiska” citat hämtats ur, nämner Hans Villius att svenskarna efter kriget skonade flera av snapphanarna eftersom ”freden skulle vinnas”. Det vore läge för invånarna i Örkeneds socken att efter nästan 340 år följa segrarens exempel.  

                                 

Den dömda ätten, bokserie i fyra delar

Tornet och elden av Maurice Druon

Frankrike 1314.

Konung Filip den sköne regerar riket med fast hand. Alla andra maktfaktorer tycks kuvade – till och med påven står under fransk kontroll. Det enda som återstår är att avsluta den långa processen mot tempelherreordern.

Men orosmoln tornar upp sig vid horisonten. Rykten går att kungens svärdöttrar är otrogna mot sina gemåler, i Artois rasar en bitter kamp mellan de två släktingarna Mahaut och Robert om rätten till grevskapet och när tempelherrarnas stormästare bränns på bål uttalar han en fruktansvärd spådom: Inom ett år skall de som dömt honom själva vara döda. Snart börjar underliga saker hända. Är kungafamiljen fördömd av Gud?

Mitt i allt detta anländer den unge köpmannen Guccio Baglioni till Paris och sänds genast iväg på ett hemligt uppdrag. Under resan möter han den vackra men fattiga adelsflickan Marie de Cressay…

Kronan och arvet av Maurice Druon.

Frankrike 1315.

Den unge kung Ludvig X står i begrepp att gifta om sig med den vackra och godhjärtade prinsessan Clementia. Allt bådar gott för det nya kungaparet

Men bröllopet hålls mot en mörk bakgrund. Hungersnöd rasar i landet och olika särintressen gör sig breda utan hänsyn till kungamakten. Svårast är konflikten i Artois, där de båda släktingarna Mahaut och Robert inte tvekar att ställa till med rent inbördeskrig i sin kamp om grevskapet. Förgäves söker den oerfarne kungen mäkla fred. Då Ludvig oväntat dör utan arvinge blir förvirringen total, vem skall nu regera riket och hur dog egentligen kungen?

Samtidigt har de båda ungdomarna Guccio Baglioni och Marie de Cressay beslutat att gifta sig Maries familj blir förfärad och då det visar sig att hon är havande förskjuter de henne. De båda unga skils åt. Marie sätts i kloster och Guccio kastas in i turerna kring konklaven i Lyon, som på två år inte lyckats välja en påve och vars medlemmar inte drar sig för att bruka trolldom. På ett sällsamt sätt dras de två älskande in i kampen om kronan och arvet.

Varginnan från Frankrike av Maurice Druon.

England 1323.

Drottning Isabella trakasseras allt värre av sin make kung Edvard II och hans vidriga gunstlingar. Hon fruktar för sitt liv. En dag kommer ett budskap till hovet; adelsmannen Roger Mortimer, som alltid stått på drottningens sida, har lyckats fly ur Towern. Är detta ett gott tecken för Isabella? Under ett diplomatiskt uppdrag till Frankrike möts drottningen och Mortimer och börjar genast planera ett uppror mot kung Edvard. Deras allt ömmare vänskap lägger nytt bränsle på intrigerna vid det franska hovet.

Guccio Baglioni, som under de senaste åren levt i Italien, har återvänt Till Frankrike för att hämta sin son med Marie de Cressay men är det verkligen sin son han för med sig? I Avignon får påven Johannes besök av ett sändebud från franske kungen. I förtroende avslöjar ambassadören en viktig hemlighet som gör den helige fadern mycket bekymrad.   

Liljan och lejonet av Maurice Druon

Frankrike 1328.

Karl IV är död. Därmed är Filip den skönes ätt utslocknad och ny kung måste väljas. Flera kandidater aspirerar på tronen. Den dödes kusin Filip av Valois vinner slutligen valet och kröns till Filip VI.

Robert av Artois vädrar morgonluft. Äntligen tycks han på väg att vinna striden om grevskapet. Men hans metoder blir allt vanskligare. Till och med kungen, som alltid varit hans vän, börjar tröttna på hans envishet.

I England har den nykrönte och nygifte Edvard III lyckats göra sig fri från moderns och lord Mortimers förmynderskap och kastar allt lyssnare blickar på Frankrike. Är det inte han, Edvard, som borde äga den franska tronen. Faran för krig mellan de båda länderna blir allt större.

I Italien driver Giannino Baglioni, son till Guccio Baglioni och Marie de Cressay, i lugn och ro sin bankverksamhet. En dag kallas han till Rom. Vad han där får veta ändrar fullständigt hans liv.  

Om monarkin

Om värdet av monarki.

Nu rustas det till bröllop igen i kungahuset. För en god rojalist, som undertecknad, är detta något positivt men det aktualiserar också frågan om monarkins berättigande. När jag sökt efter artklar i ämnet har jag hittat två med republikansk prägel som väcker mitt intresse, även om de inte är dagsfärska. Den ena, Monarki eller republik, är skriven i Sydsvenskan av Bengt Lang, medlem av republikanska föreningen, http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/monarki-eller-republik/  Den andra är ett blogginlägg författat av professor Daniel Waldenström på bloggen www.ekonomistas.se, a under rubriken Monarki eller republik i Sverige, låt diskussionen börja. Medan Lang är uttalat republikansk, förordar Waldenström en öppen diskussion i frågan, om än med tydlig republikansk underton.    

Lang har fyra huvudargument för sin ståndpunkt:

1 Det är orimligt att landets högsta ämbete går i arv.

2 Det är orimligt att innehavaren av landets högsta ämbete står över lagen.

3 Kungahuset är anakronistiskt eftersom så många länder blivit republiker.

4. Monarkin skapar en farlig tendens till underdånighet.

De två första argumenten är i och för sig helt riktiga rationellt sett men bygger i viss mån på ett tankefel. Den svenska monarkin har inte alltid varit ärftlig. Denna regel infördes av riksdagen i Västerås 1544 och borde kunna ändras genom ett nytt beslut. I samband därmed kunde man också införa kriterier för ämbetet, med innebörden att innehavaren mister det om han bryter mot något av dem.  Argument 3 berörs också av Waldenström, som i sin artikel konstaterar att endast 44 länder är monarkier i vår tid. Ingen av skribenterna tar dock upp frågan under vilka omständigheter monarkier normalt avskaffas. Hos Waldenström finns emellertid en länk till en Wikipediasida abolished monarchy, av vilken det tydligt framgår att monarkier i regel upphör i samband med konflikter. De båda världskrigen, i synnerhet det första, ledde exempelvis till att monarkin avskaffades i flera länder. Sverige har besparats krig i 200 år och genomlevt två världskrig utan att byta statsskick. Någon direkt anledning att göra det i vår tid finns därför, såvitt jag ser, inte.
I sin artikel åberopar Lang ett citat av Vilhelm Moberg, där denne påpekar de farliga tendenser till fjäsk och underdånighet som lätt uppstår kring en monark. Återigen ett gott argument, kan man tycka men är det monarkin i sig som leder till underdånighet och inställsamhet? Är vår konungs omgivning mer inställsam än president Putins omgivning i republiken Ryssland?

Langs argument MOT monarkin kan alltså avfärdas relativt enkelt men, frågar sig säkert läsaren, finns det något egentligt skäl FÖR monarkin? Jag menar att så är fallet. En institution som på en gång saknar direkt politiskt inflytande och har högt symbolvärde kan vara av stor betydelse i en krissituation. Vem minns inte kungens tal 10/1 2005 efter tsunamin, där han önskade att han kunnat hjälpa de drabbade men påpekade att han bara var en människa och manade till sammanhållning och gemenskap. Den gången framstod han säkert som en representant för nationen även bland inbitna republikaner. (Talet finns i tryck på www.kungahuset.se under kungens personliga länk).

Så länge det finns enväldiga monarkier har en konstitutionell kung rimligen större möjligheter att få kontakt med sin motsvarighet i en diktatur. En enväldig kung har förmodligen lättare att förhandla med en rangmässigt jämbördig motpart. Det är kanske inte helt utan värde att vår kung erbjudit sig att hjälpa till att upprätthålla goda förbindelser med Saudiarabien.

Vi bör inte heller glömma att alla system, även svensk politisk demokrati, kan falla sönder och att den monarkiska institutionen kan bidra till att bevara stabiliteten i ett sådant hypotetiskt läge.

Ett mer personligt argument är att monarkin funnits så länge i Sverige. Den är en del av den svenska kulturen och traditionen och så länge som dess representanter visar sig kapabla till anpassning finns det ingen orsak att göra slut på ett system som i sig inte är skadligare än andra. En republik är, som jag antytt ovan, lika förkastlig som en monarki om dess ledare missbrukar sin makt.
Låt oss alltså inte avskaffa monarkin enbart av principskäl. Om den skall avskaffas bör det ske när det finns en direkt anledning till det. Någon sådan föreligger, enligt min åsikt, inte i nuläget.     

         

      

Islossning

 

Den långa kvinnan med det ljusbruna håret kastade en hänförd blick över bukten nedanför. Hon andades djupt och hostade till. Det fanns de som påstod att luften här långt ifrån var hälsosam för lungorna. Men vad spelade det för roll! Hon litade på doktorn. Och även om han skulle ha fel bekom det henne inte.

Att se solen gå upp över bukten på morgonen och sjunka ned bakom Vesuvius på kvällen, lyssna till vågorna som slog mot stranden och klipporna. Att besöka de berömda grottorna, sätta sig vid pianot och spela musik, vara fri från all uppvaktning, nåja, nästan all uppvaktning och inte minst de långa samtalen med doktorn Allt detta var paradiset. När hon var här kändes det verkligen som en isskorpa lossnade från hjärtat och sinnet. Som hon nyligen utryckt det i ett brev.

Kvinnan vände blicken mot himlen.

-          Tack, herre, att du lett mina steg till denna plats, sade hon högt. Till svar kom den mjuka drillen från en fågel. Hon log och slöt ögonen för att låta sången riktigt tränga in i själen. Hon älskade fåglar, liksom hon älskade de flesta djur. Det var en av de många punkter som förenade henne och doktorn. Hur kunde någon vilja skada något som sjöng så vackert. Både hon och han gjorde vad de kunde för att få slut på fågeljakten men det skulle nog ta tid, tyvärr. Hennes ansikte blev bistert: om en person i hennes ställning befallde folk att sluta jaga fåglar borde de lyda!

 

Plötsligt hördes ett hundskall bakom henne. Hon skrattade till; doktorns hund, förstås.

-          Hitåt, kom, ropade hon och i nästa ögonblick strök sig en stor, svart hund tillgivet mot hennes ben medan den utstötte glada skall. Hundens ägare, en lång, bredaxlad man med mörka glasögon och en aning ovårdat hår, kom några steg efter sitt husdjur Han smekte hundens huvud.

-          Plats, sade han mjukt men bestämt. Lugna dig!

Hunden lade sig genast vid sin herres fötter. Denne i sin tur vände sig till kvinnan.

-          Du har stått här länge nog, sade han i samma halvt ömma, halvt bestämda ton som till hunden. Du måste hem och sova.

Hon nickade och tog hans hand i sin.

-          Jag känner mig så lycklig här, sade hon lågt. Som om inga bekymmer fanns i världen.

Han såg henne djupt in i ögonen.

-          Inget annat är möjligt, Det finns inga sorger här.     

Med hunden skuttande efter sig gick de sakta tillbaka mot villan.

 

 

 

          

Kungen som inte ville vara med

Det var en gång ett litet land som hade en illa utrustad armé. Detta land var omgivet av flera större länder där det bodde elaka kungar som ville härska över hela världen. En dag bestämde sig en av de elaka kungarna för att börja krig mot en annan elak kung. För att komma till det land där kriget skulle föras måste han passera genom det lilla landet vars armé var så svag. Den elaka kungen skickade genast en budbärare till det lilla landet och begärde att få föra en del av sin här genom det. Om de som bestämde i det lilla landet inte gick med på saken hotade kungen att han kunde börja krig mot dem istället. Kungen i det lilla landet var en mycket gammal och vis man som för allt i världen inte ville ha krig.

-          Om ni inte går med på det här kravet avgår jag, sa kungen i det lilla landet till sin regering.

              Då gick regeringen i det lilla landet med på den elaka kungens krav.

Så skulle en sagoversion av midsommarkrisen 1941 kunnat låta. Frågan om samlingsregeringens beslut att låta tyskarna transitera en armédivision genom Sverige i inledningen av kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen i juni 1941 har debatterats enda sedan dess. Inte minst gäller detta Gustaf V:s roll i spelet; hotade han med att abdikera och var hotet i så fall allvarligt menat? Nu senast har författaren och historikern Erik Carlsson tagit upp frågan i sin bok Midsommarkrisen 1941.

Carlson ställer sig tvivlande till om kungen menat alvar och om han ens hotat att avgå.

Carlsson utgår huvudsakligen från tre källor i sin bedömning av vad kungen sagt och tänkt; utrikesminister Christian Günthers redogörelse för ett samtal med kungen 22/6 1941, given vid två tillfällen under 1950-talet, Per Albin Hanssons relation av ett möte med kungen samma dag i Günthers närvaro, avfattad någon månad efter händelserna och Annelie Posses redogörelse för ett samtal med prins Eugen 1944.

Günther berättar att kungen vid en audiens på slottet 22 juni 41 sagt att om tyskarnas krav inte tillgodosågs så ”vill jag inte vara med” Denna formulering återkommer flera gånger hos Günther och låter onekligen en smula småbarnsaktig. Per Albin menar att kungen sagt sig inte vilja riskera att Sverige hamnade i krig på grund av ett avslag beträffande transiteringen. Han skulle hellre ”ta sin ställning i övervägande”. /Regeringskolleger uttryckte det, efter att ha hört statsministerns föredragning av samtalet, som att kungen var ”beredd att ta konsekvenserna av ett avslag).   

Annelie Posse tog upp frågan om kungens eventuella abdikation 1941 med prins Eugen några år efter händelserna och fick till svar att prinsen inte hört något om sådana planer. Då prinsen frågade sin bror om saken, svarade denne att han aldrig övervägt att abdikera sommaren 1941. När händelserna togs upp till debatt 1947, konstaterade dåvarande riksmarskalken att ingen som han talat med tycktes ha haft uppfattningen att kungen planerat att abdikera om transiteringen avslogs. Det finns inte heller några tecken på att Gustav V skulle ha underrättat sin familj om möjligheten att han skulle avgå under midsommaren 1941 (Carlsson 2014, s. 76-80 och 95).

Vad sade då egentligen kungen vid sitt möte med Hansson och Günther 22 juni 1941 och vad menade han?   

Formuleringen ”Jag vill inte vara med”, låter som sagt småbarnsaktig men också trovärdigt naturlig. En detalj som Carlsson inte uppmärksammat är den nära vänskapen mellan kungen och utrikesministern. I sin bok Spelaren Christian Günther visar journalisten Henrik Arnstad att de två stod varandra nära. Familjen Günther var adlig och hade tidigare haft förbindelse med kungafamiljen. Christian Günther brukade regelbundet spela bridge på slottet och det hände rentav att kungen själv besökte Günthers för ett parti. Arnstad hävdar att kungen i stort sett varit Günthers redskap under midsommarkrisen. (Arnstad 2006, s. 15, 28 och 194-95). Även om detta inte stämmer blir formuleringen ”jag vill inte vara med” naturlig om man tänker sig att orden i första hand sagts av en man till hans nära vän, inte av en konung till hans utrikesminister. Till detta kommer att Per Albin Hanson enligt alla uppgifter anlänt till slottet en stund efter Günther på förmiddagen 22 juni. Även om Günther i sina sentida redogörelser inte nämner att han talat med kungen ensam innan Per Albin dök upp, kan vi nog utgå från att formuleringen ”vill inte vara med” användes under det enskilda samtalet med utrikesministern. Det förklarar den påtagliga skillnaden i ordval mellan Günthers och statsministerns redogörelser. Den Gustav som mötte sin gode vän enskilt ”ville inte vara med” om ett avslag på kravet om transitering. Konungen som strax efteråt mötte sina två ministrar hotade ”ta sin ställning i övervägande”,

Menade då kungen allvar? Källorna tycks peka på att så inte var fallet. Det råder inget tvivel om att Günther var för transiteringen. Om han och kungen ”pratat ihop sig” på tumanhand innan statsministern kom, kan de ha gjort upp om vad som borde sägas. Det är också tänkbart att kungen agerat på eget bevåg, lugnt räknande med att bara antydan om en abdikation eller annan form av kunglig missnöjesyttring skulle få de politiker och ämbetsmän som framför allt önskade sammanhållning i en svår tid att böja sig för hans vilja.

Hur kungen än tänkte och vad eller vem som än styrde honom, lyckades taktiken. Även om det inte var kungens agerande som främst ledde till att transiteringen godkändes, visste man vilken åsikt han hade och att en abdikation från hans sida inte var utesluten i händelse av avslag på tyskarnas begäran om transitering. Gustav V var en av de aktörer som verkade för transiteringen. Det sista ordet om huruvida godkännandet var strategiskt och moraliskt försvarbart lär inte ha sagts ännu.