Den som förlorar i livet segrar ofta i döden

 

I inledningen till sin biografi över Karl X Gustav från 2009 reflekterar historiedocenten Björn Asker över hur det kan komma sig att den segerrike krigarkung som tågade över Stora Bält och gjorde Skånelandskapen till en del av Sverige blivit långt mindre omdebatterad av eftervärlden än sin otursförföljde sonson. Medan Karl XII:s öde ständigt diskuteras och omvärderas av såväl fackhistoriker som glada amatörer, är det i stort sett bara fackmän och personer med anknytning till de områden han erövrade som engagerat sig nämnvärt i den förste av de tre Karlarna av huset Pfalz. Asker finner själv en del av svaret i den skräck för ryssarna som uppstod i Sverige kring förra sekelskiftet och i vars skugga bland annat Karolinska förbundet bildades 1910.[1] Kungens egen framtoning, hans enkla levnadssätt och inte minst hans våldsamma, mystiska död har också bidragit att hålla Karl XII:s minne vid liv, menar Asker: ”Den välfödde och i största allmänhet mer normale Karl X Gustav, avliden på sjukbädden, har inte haft samma förmåga att tala till historieromantikernas hjärtan”.[2] De båda svenska krigarkungarna utgör emellertid långt ifrån det enda exemplet på att en förlorare väcker större intresse hos eftervärlden än en vinnare.

Paradoxalt nog är det kanske så att en förlorare har större chans att få sitt minne bevarat av historien än en segrare. Att segra innebär en ögonblicklig triumf, men när triumfen väl bleknat är det oftast inte mer att säga. Nya problem uppstår, nya strider utkämpas, nya segrar vinns av nya triumfatorer. De som förlorat är intressantare att fundera över – varför gick det snett? Kunde det ha gått annorlunda, begick den förlorande ett ödesdigert misstag eller var motståndaren för stark? Förluster och tragedier utgör också ett kärt tema inom dramatiken. Antalet dramer med sorgligt slut är med säkerhet fler än de som slutar med hjältens seger eller de älskandes lyckliga förening.[3] Det är också tragedierna som lättast gör avtryck i det kollektiva minnet – de flesta kan förmodligen, kanske utan att känna till ursprunget, citera en eller två repliker ur ”Hamlet” eller ”Romeo och Julia”, men kan samma person lika lätt recitera ”köpmannen i Venedig” eller ”Den inbillade sjuke”? Tragiska människoöden i historien är på motsvarande sätt betydligt vanligare som tema inom teatern, filmen eller poesin än de segerrika gestalterna – det finns fler dramer om Maria Stuart än om Elisabet, den ”vansinnige” Erik XIV är ett långt kärare ämne för skalder som Fröding eller Snoilsky än den segerrike krigaren Gustav Adolf.

 De framgångsrika historiska personer som ändå blivit odödliga är oftast de som fått kämpa för sina segrar eller hanterat svåra krissituationer på ett föredömligt sätt – Det är äventyren i Dalarna och ”motståndskampen mot Kristian Tyrann” som gjort Gustav Vasa till hjälte för flera generationer svenskar, inte reformationen eller krossandet av Nils Dacke. Elisabet I vann sin hjältegloria genom att visa mod inför hotet från Armadan och kanske också för sin olyckliga barndom. Maria Stuarts öde förblir å andra sidan en fläck på hennes rykte. De flesta allmänt kända kungar har fått sorgliga slut – hur lite man än kan om historia i allmänhet, så vet alla i vår del av världen vilka Ludvig XVI och Marie Antoinette var. Nikolaj II av Ryssland är kanske mindre känd i Sverige men hör utan tvivel till de mest kända europeiska monarkerna i historien.

Att förlora sitt imperium, sin krona eller rentav bli mördad är dock ingen garanti för odödlighet – man måste förlora ”med värdighet” eller åtminstone på ett spektakulärt sätt. Sigismund och Gustav IV Adolf berövades ju båda sin krona men väcker idag knappast något allmänt intresse utom hos de specifikt intresserade. Visst kan man känna medlidande och till och med sympati med deras öden, men ingen har mig veterligt hävdat att det skulle finnas något storslaget eller hjältemodigt över dem. Detta beror troligtvis på att den ene fortsatte vara kung i Polen medan den andre i stort sett blev utkastad ur Sverige och dömd till ett allt ensammare liv i exil. Det finns helt enkelt och simpelt inget av romantik, ”ingen stil ” i att bli bortkörd, som en inkompetent företagsledare eller bråkig skolelev. Bilden av den fängslade Erik XIV, som längtar efter hustru och barn och måste skriva med sotet från spisen, för att slutligen förgiftas på broderns befallning, inger en helt annan känsla av sorg blandad med vördnad.[4] ”Brodermördaren”, Johan III, tycks å andra sidan närmast bortglömd av dagens svenskar. Rektorn vid engelska elitskolan Eton lär 21maj varje år lägga en blomma på den plats i Londons Tower där skolans grundare, den fromme men psykiskt instabile Henrik VI, antas ha mördats våren 1471. Hans efterträdare och(åtminstone i moralisk mening), baneman, Edvard IV, är idag knappast ihågkommen som annat än kvinnojägare. Ibland kan ett traditionellt dåligt anseende närmast övergå i martyrskap. Rikard III av England, som i Shakespeares efterföljd länge framställts som tyrann och barnamördare, har idag minst ett sällskap som arbetar för att upprätta hans rykte som administratör och krigare. Begravningen av hans kvarlevor i Leicesters katedral 2015 blev en stor manifestation till det historiska minnet – med journalister, kungligheter och kulturpersonligheter från hela världen närvarande. Även om Rikards politiska gärning än idag är långt ifrån oomtvistad (vad hände egentligen med hans brorsöner)? är han i vilket fall långt mera känd av eftervärlden än sin besegrare och efterträdare Henrik VII(den förste kungen av ätten Tudor).        

En särskild kategori kungligheter ur den engelska historien utgörs av Henrik VIII:s sex gemåler. Kungen som halshögg sina hustrur hör till Europas mest ökända furstar. Trots att ”bara” två av hans drottningar verkligen blev avrättade, definieras Henrik mer eller mindre slentrianmässigt som ”hustrumördare” av eftervärlden. Att avgöra vilken av dessa sex drottningar som varit mest olycklig(ingen av dem kan på allvar sägas ha varit lycklig i sitt äktenskap), är inte lätt. Utgår man från kvinnornas olika ursprung och fortsatta liv, får nog Katarina av Aragonien sägas ha lidit det bittraste ödet. Sett till rang var hon den förnämsta – den enda som var av obestridligt kunglig härkomst. Som drottning var hon fulländad och förstod både att göra sig respekterad och älskad bland folket. Eftersom hon var Henriks första gemål lärde hon känna den blivande kungen i ungdomen, då han ännu var en vacker, glad, charmig pojke med romantiskt hjärta, oförstörd av maktbegär, egocentricitet och fetma. Att kungaparet länge verkligen älskat varandra står bortom tvivel. Desto grymmare blev omslaget när Henrik förälskade sig i Anne Boleyn och hävdade att äktenskapet med Katarina aldrig varit giltigt. Steg för steg fick drottningen uppleva hur allt fråntogs henne – makens kärlek, hennes sviter i de statliga palatsen, kontakten med dottern Maria, hennes värdighet som drottning, de kostbara smyckena och de flesta i hennes svit. Slutligen levde hon på det förfallna och obekväma Kimbolton Castle nära Huntigdon i östra England med endast tre tjänare, föga bättre än statsfånge. Under allt detta fortsatte Katarina envist hävda att hon var landets lagliga drottning och kung Henriks gemål. Ändå sade hon aldrig något ont om sin make och försäkrade i sitt sista brev till honom att ”Mina ögon åtrår er mer än allt annat”.

Efter sin död i februari 1536 begravdes Katarina i katedralen i Peterborough, omkring tre mil från Kimbolton. Jordfästningen blev efter omständigheterna ståtlig men det var en begravning för änkeprinsessan av Wales, inte drottningen av England.  Hennes vän den spanske ambassadören vägrade av den anledningen att delta.. Under de följande seklen genomgick graven skiftande öden, alltefter tidens konjunkturer men mot slutet av 1800-talet skedde den stora ”upphämtningen” i och med att ett nytt monument restes. Här anges hon som ”Katarina, drottning av England”, fast naturligtvis på engelska. Monumentets fanor var de som tillkom en spansk prinsessa och en engelsk drottning.[5] 1986 hölls en ”repris” på begravningen, då en ceremoniell kista fördes från Kimbolton till katedralen efter samma ritual som 450 år tidigare, denna gång dock med Spaniens ambassadör närvarande. Då restes också en minnestavla över drottningen, där Katarina prisas för sitt mod, sin lojalitet, gudfruktighet och medkänsla.[6] I våra dagar hålls årliga minnesstunder i katedralen till hennes ära och det lär alltid finnas färska blommor vid graven. Historikern Antonia Fraser konstaterar i sin bok om Henrik VIII:s gemåler(svensk översättning 1995), att Katarina av Aragonien ”segrat i döden så som hon inte lyckades göra i livet”. Som förhoppningsvis framgått av denna text är hon långt ifrån ensam om detta öde bland Europas historiska kungligheter.                              

---

[1] Som bekant har dagens krig i Ukraina också väckt minnet av stora nordiska kriget på såväl ukrainsk som rysk och(i någon mån), svensk sida

[2] Ordet ”Normal” bör nog här översättas med konventionell.

[3] I den rena sagovärlden är det å andra sidan regel att ”prinsen får prinsessan”.

[4] Ovanstående skall inte tolkas så att skrivaren personligen hyser förakt för vare sig Sigismund eller Gustav IV Adolf. I synnerhet den senare har tvärtom alltid väckt min djupaste medkänsla.

[5] Fanorna skänktes av den blivande Georg V:s gemål, prinsessan Mary av Teck .

[6] 2002 hölls motsvarande ”repris” på prins Arthurs av Walles begravning, Katarinas första gemål som avled 1502.