I
inledningen till sin biografi över Karl X Gustav från 2009 reflekterar
historiedocenten Björn Asker över hur det kan komma sig att den segerrike
krigarkung som tågade över Stora Bält och gjorde Skånelandskapen till en del av
Sverige blivit långt mindre omdebatterad av eftervärlden än sin otursförföljde
sonson. Medan Karl XII:s öde ständigt diskuteras och omvärderas av såväl
fackhistoriker som glada amatörer, är det i stort sett bara fackmän och
personer med anknytning till de områden han erövrade som engagerat sig nämnvärt
i den förste av de tre Karlarna av huset Pfalz. Asker finner själv en del av
svaret i den skräck för ryssarna som uppstod i Sverige kring förra sekelskiftet
och i vars skugga bland annat Karolinska förbundet bildades 1910.[1]
Kungens egen framtoning, hans enkla levnadssätt och inte minst hans våldsamma,
mystiska död har också bidragit att hålla Karl XII:s minne vid liv, menar
Asker: ”Den välfödde och i största allmänhet mer normale Karl X Gustav, avliden
på sjukbädden, har inte haft samma förmåga att tala till historieromantikernas
hjärtan”.[2]
De båda svenska krigarkungarna utgör emellertid långt ifrån det enda exemplet
på att en förlorare väcker större intresse hos eftervärlden än en vinnare.
Paradoxalt
nog är det kanske så att en förlorare har större chans att få sitt minne
bevarat av historien än en segrare. Att segra innebär en ögonblicklig triumf,
men när triumfen väl bleknat är det oftast inte mer att säga. Nya problem
uppstår, nya strider utkämpas, nya segrar vinns av nya triumfatorer. De som
förlorat är intressantare att fundera över – varför gick det snett? Kunde det
ha gått annorlunda, begick den förlorande ett ödesdigert misstag eller var
motståndaren för stark? Förluster och tragedier utgör också ett kärt tema inom dramatiken.
Antalet dramer med sorgligt slut är med säkerhet fler än de som slutar med
hjältens seger eller de älskandes lyckliga förening.[3]
Det är också tragedierna som lättast gör avtryck i det kollektiva minnet – de
flesta kan förmodligen, kanske utan att känna till ursprunget, citera en eller
två repliker ur ”Hamlet” eller ”Romeo och Julia”, men kan samma person lika
lätt recitera ”köpmannen i Venedig” eller ”Den inbillade sjuke”? Tragiska
människoöden i historien är på motsvarande sätt betydligt vanligare som tema
inom teatern, filmen eller poesin än de segerrika gestalterna – det finns fler
dramer om Maria Stuart än om Elisabet, den ”vansinnige” Erik XIV är ett långt
kärare ämne för skalder som Fröding eller Snoilsky än den segerrike krigaren Gustav
Adolf.
De framgångsrika historiska personer som ändå blivit
odödliga är oftast de som fått kämpa för sina segrar eller hanterat svåra
krissituationer på ett föredömligt sätt – Det är äventyren i Dalarna och ”motståndskampen
mot Kristian Tyrann” som gjort Gustav Vasa till hjälte för flera generationer
svenskar, inte reformationen eller krossandet av Nils Dacke. Elisabet I vann
sin hjältegloria genom att visa mod inför hotet från Armadan och kanske också
för sin olyckliga barndom. Maria Stuarts öde förblir å andra sidan en fläck på
hennes rykte. De flesta allmänt kända kungar har fått sorgliga slut – hur lite
man än kan om historia i allmänhet, så vet alla i vår del av världen vilka
Ludvig XVI och Marie Antoinette var. Nikolaj II av Ryssland är kanske mindre
känd i Sverige men hör utan tvivel till de mest kända europeiska monarkerna i
historien.
Att förlora
sitt imperium, sin krona eller rentav bli mördad är dock ingen garanti för
odödlighet – man måste förlora ”med värdighet” eller åtminstone på ett
spektakulärt sätt. Sigismund och Gustav IV Adolf berövades ju båda sin krona
men väcker idag knappast något allmänt intresse utom hos de specifikt
intresserade. Visst kan man känna medlidande och till och med sympati med deras
öden, men ingen har mig veterligt hävdat att det skulle finnas något storslaget
eller hjältemodigt över dem. Detta beror troligtvis på att den ene fortsatte
vara kung i Polen medan den andre i stort sett blev utkastad ur Sverige och
dömd till ett allt ensammare liv i exil. Det finns helt enkelt och simpelt inget
av romantik, ”ingen stil ” i att bli bortkörd, som en inkompetent
företagsledare eller bråkig skolelev. Bilden av den fängslade Erik XIV, som
längtar efter hustru och barn och måste skriva med sotet från spisen, för att
slutligen förgiftas på broderns befallning, inger en helt annan känsla av sorg
blandad med vördnad.[4]
”Brodermördaren”, Johan III, tycks å andra sidan närmast bortglömd av dagens
svenskar. Rektorn vid engelska elitskolan Eton lär 21maj varje år lägga en
blomma på den plats i Londons Tower där skolans grundare, den fromme men
psykiskt instabile Henrik VI, antas ha mördats våren 1471. Hans efterträdare
och(åtminstone i moralisk mening), baneman, Edvard IV, är idag knappast
ihågkommen som annat än kvinnojägare. Ibland kan ett traditionellt dåligt
anseende närmast övergå i martyrskap. Rikard III av England, som i Shakespeares
efterföljd länge framställts som tyrann och barnamördare, har idag minst ett
sällskap som arbetar för att upprätta hans rykte som administratör och krigare.
Begravningen av hans kvarlevor i Leicesters katedral 2015 blev en stor
manifestation till det historiska minnet – med journalister, kungligheter och
kulturpersonligheter från hela världen närvarande. Även om Rikards politiska
gärning än idag är långt ifrån oomtvistad (vad hände egentligen med hans
brorsöner)? är han i vilket fall långt mera känd av eftervärlden än sin
besegrare och efterträdare Henrik VII(den förste kungen av ätten Tudor).
En särskild
kategori kungligheter ur den engelska historien utgörs av Henrik VIII:s sex
gemåler. Kungen som halshögg sina hustrur hör till Europas mest ökända furstar.
Trots att ”bara” två av hans drottningar verkligen blev avrättade, definieras
Henrik mer eller mindre slentrianmässigt som ”hustrumördare” av eftervärlden.
Att avgöra vilken av dessa sex drottningar som varit mest olycklig(ingen av dem
kan på allvar sägas ha varit lycklig i sitt äktenskap), är inte lätt. Utgår man
från kvinnornas olika ursprung och fortsatta liv, får nog Katarina av Aragonien
sägas ha lidit det bittraste ödet. Sett till rang var hon den förnämsta – den
enda som var av obestridligt kunglig härkomst. Som drottning var hon fulländad
och förstod både att göra sig respekterad och älskad bland folket. Eftersom hon
var Henriks första gemål lärde hon känna den blivande kungen i ungdomen, då han
ännu var en vacker, glad, charmig pojke med romantiskt hjärta, oförstörd av maktbegär,
egocentricitet och fetma. Att kungaparet länge verkligen älskat varandra står
bortom tvivel. Desto grymmare blev omslaget när Henrik förälskade sig i Anne
Boleyn och hävdade att äktenskapet med Katarina aldrig varit giltigt. Steg för
steg fick drottningen uppleva hur allt fråntogs henne – makens kärlek, hennes sviter
i de statliga palatsen, kontakten med dottern Maria, hennes värdighet som
drottning, de kostbara smyckena och de flesta i hennes svit. Slutligen levde
hon på det förfallna och obekväma Kimbolton Castle nära Huntigdon i östra
England med endast tre tjänare, föga bättre än statsfånge. Under allt detta
fortsatte Katarina envist hävda att hon var landets lagliga drottning och kung
Henriks gemål. Ändå sade hon aldrig något ont om sin make och
försäkrade i sitt sista brev till honom att ”Mina ögon åtrår er mer än allt
annat”.
Efter sin
död i februari 1536 begravdes Katarina i katedralen i Peterborough, omkring tre
mil från Kimbolton. Jordfästningen blev efter omständigheterna ståtlig men det
var en begravning för änkeprinsessan av Wales, inte drottningen av
England. Hennes vän den spanske
ambassadören vägrade av den anledningen att delta.. Under de följande seklen
genomgick graven skiftande öden, alltefter tidens konjunkturer men mot slutet
av 1800-talet skedde den stora ”upphämtningen” i och med att ett nytt monument
restes. Här anges hon som ”Katarina, drottning av England”, fast naturligtvis
på engelska. Monumentets fanor var de som tillkom en spansk prinsessa och en
engelsk drottning.[5] 1986 hölls
en ”repris” på begravningen, då en ceremoniell kista fördes från Kimbolton till
katedralen efter samma ritual som 450 år tidigare, denna gång dock med Spaniens
ambassadör närvarande. Då restes också en minnestavla över drottningen, där
Katarina prisas för sitt mod, sin lojalitet, gudfruktighet och medkänsla.[6]
I våra dagar hålls årliga minnesstunder i katedralen till hennes ära och det
lär alltid finnas färska blommor vid graven. Historikern Antonia Fraser
konstaterar i sin bok om Henrik VIII:s gemåler(svensk översättning 1995), att
Katarina av Aragonien ”segrat i döden så som hon inte lyckades göra i livet”. Som
förhoppningsvis framgått av denna text är hon långt ifrån ensam om detta öde
bland Europas historiska kungligheter.
[1] Som bekant har dagens krig i Ukraina också väckt minnet av stora nordiska kriget på såväl ukrainsk som rysk och(i någon mån), svensk sida
[2] Ordet ”Normal” bör nog här översättas med konventionell.
[3] I den rena sagovärlden är det å andra sidan regel att ”prinsen får prinsessan”.
[4] Ovanstående skall inte tolkas så att skrivaren personligen hyser förakt för vare sig Sigismund eller Gustav IV Adolf. I synnerhet den senare har tvärtom alltid väckt min djupaste medkänsla.
[5] Fanorna skänktes av den blivande Georg V:s gemål, prinsessan Mary av Teck .
[6] 2002 hölls motsvarande ”repris” på prins Arthurs av Walles begravning, Katarinas första gemål som avled 1502.
Välskriven och tänkvärd artikel.
SvaraRaderaTack!
RaderaMycket intressant och tänkvärd artikel. Fast jag håller knappast med om att det var Katarina av Aragonien som var den värst drabbade av Henrik VIII:s sex fruar. Värre att bli halshuggen, tycker jag!
RaderaAnnars är det verkligen sant att vi är fascinerade av loosers, typ Karl XII. Voltaire skrev om honom att han var en lysande hjälte, men en olycka för sitt land, eftersom han saknade måttlighet.
Kanske vi svenskar har en särskild svaghet för nederlag. Vi celebrerade med stor högtidlighet minnet av slaget vid Poltava och förlusten av Finland - men inte freden i Roskilde!
Stellan Ottosson
Tjena Stellan!
RaderaOm man tänker på Katarinas börd, hur länge hon var gift med kungen och att hon verkligen tycks ha älskat honom, måste man nog ändå säga att hennes öde var det grymmaste. Anne var en tuff, djärv spelare som siktade högt. Sådana kan vinna eller förlora. Anne förlorade, men hennes dotter blev å andra sidan en av världens största regenter genom tiderna. Är det inte snarare Lützen vi brukar "fira". Poltava är väl knappast omgivet av någon hjältegloria.