Karl XII:s lille prins

Karl XII är en av våra mest omtalade kungar. Hur lite historia man än kan har alla svenskar någon gång hört hans namn och vet ungefär när han levde. Karl är också en av de få svenska kungar vars liv och öde omdebatterats i utlandet kort efter deras död, ja till och med medan de fortfarande levde.[1] En nutida svensk som intresserar sig för Karl XII utan att vara professionell forskare känner förmodligen också till namnen på några av dem som ingick i kungens omgivning, som kanslichefen Piper, generalen Rehnsköld och ”finansministern” Görtz. Under de första krigsåren, från strax efter inmarschen i Polen fram till Poltava, fanns emellertid en person i kungens närhet som inte hade någon större betydelse för krigsförloppet men som för Karl själv kanske var en av de viktigaste människorna i livet. Då man läser om deras relation antyds sidor hos Karl XII som man normalt inte förknippar med "den store krigaren".

Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental var en av de småfurstar Tyskland vimlade av före enandet 1871. Han tillhörde en sidolinje av huset Württemberg och föddes i Stuttgart 1689. Fadern, Fredrik Carl, deltog i ”stora alliansen” mot Frankrike på 1690-talet men råkade olyckligt nog i fångenskap. Så småningom släptes han fri men dog i syfilis 1697, då tredje sonen Maximilian var åtta år. För en obetydlig småfurste utan någon större arvslott att se fram emot var i dåtidens Europa militärlivet i stort sett det enda till buds stående yrkesvalet. Då Maximilian, eller Max som han kallades, kommit upp i tonåren var det dags att starta utbildningen till krigare på allvar. Vid denna tid hade Karl XII just vunnit sina första segrar i ”Stora nordiska kriget”. Förmodligen ansåg Max mor, en tysk furstinna, att sonen inte kunde finna en bättre lärare i krigaryrket. Med ett rekommendationsbrev på fickan sändes pojken till Polen och anslöt sig till den svenska hären under tidiga våren 1703.

Av de ströuppgifter som återges i olika historiska verk framgår att nykomlingen blev väl mottagen. Peter From betecknar i sin bok Katastrofen vid Poltava prins Max som något av en svensk maskot och källorna är eniga om att kungen tyckte mycket om sin skyddsling och tidigt lät honom vistas i sin omedelbara närhet. En episod från våren 1706 är särskild anmärkningsvärd därför att den illustrerar det verkligt personliga förhållandet mellan kung Karl och den obetydlige småfursten. En kväll kom den 17-årige prinsen in i kungens kammare för att önska godnatt. Kungen låste dörren och frågade pojken var han varit tidigare på kvällen. När Max svarat berättade kungen att han under natten i hemlighet tänkte rida till en annan svensk förläggning och att prinsen skulle hålla sig redo utan att säga något. Max tackade för upplysningen, varpå Karl svarade: ”Jag måste säga er detta. Annars skulle ni söka mig överallt förgäves. I framtiden skall jag alltid tala om när jag rider ut”. Vid tvåtiden red de iväg helt ensamma och utan att någon fått veta det. Man kan föreställa sig hur spännande detta äventyr måste ha varit för den unge prinsen och för sin fantasi får man lätt bilden av två bröder som på egen hand rider på upptäcktsfärd.[2] Att rida med Karl XII innebar dock inte bara spänning utan också stora risker. I början av 1708 var det nära att den 19-årige prinsen tagits till fånga av ryssarna i staden Grodno och några månader senare sårades han lätt vid floden Berezina. Han hade medvetet blottställt sig för att skydda kungen, eftersom ”det är bättre att de får några av oss än honom”. Sedan prinsen blesserats viskade han till en man vid sin sida i bästa Karl XII-stil: ”Jag är skjuten. Låt inte någon något märka därom". Att kungen verkligen brydde sig om prinsen på ett personligt plan visas av att han under förberedelserna inför slaget vid Holowczyn i juli 1708 förmanade sin skyddsling: ”Skona er själv. Jag skall låta meddela er när det blir allvar”. Detta från en man som aldrig undandrog sig själv några risker. På vintern 1708 betraktades Max uppenbarligen som färdigutbildad soldat och utsågs till chef för Skånska ståndsdragonerna. I den egenskapen deltog han i slaget vid Poltava i juni 1709. Prinsen stred tappert och lyckades erövra flera ryska fanor. När fienden trängde sig allt närmare ropade han på svenska till sina sviktande mannar: ”Den som är en duktig karl ställer sig bredvid mig”. Tillslut tvingades Max dock ge sig fången. När kungen fick veta vad som hänt konstaterade han att om alla varit lika tappra som prinsen skulle svenskarna ha vunnit slaget.

En kort tid senare frigavs Max ur fångenskapen men avled tagiskt nog på vägen hem till Tyskland. Han blev 20 år gammal. Då dödsbudet nådde karl XII sade kungen sorgset: ”Han var den bäste av mina vänner”.[3]  Man kan bara spekulera i hur Karl XII såg på prins Maximilian Emanuel. Prinsen var sju år yngre än kungen men tydligen också en god kamrat. Av en tillfällighet hade de båda förlorat sina fäder 1697. Kanske var det en kombination av fosterson och fosterbror som gick förlorad för Karl i och med prinsens död. Det är också att märka att Max bara var något år yngre än kungens syster Ulrika Eleonora, blivande drottning av Sverige. Kanske prins Max blivit svensk prinsgemål eller kung om han fått leva längre.                                     

---

[1] Den andre är Gustav II Adolf.

[2] Denna berättelse återges av Hans Villius i talboken Jag upplevde hans majestät. Ögonvittnen berättar om Kar XII. Enligt inläsaren är berättelserna i boken i sin tur hämtade ur Karl XII, ögonvittnen, som sammanställts av tre andra historiker, bland andra Stig Hadenius.  .

[3] Där inte annat anges är citaten hämtade ur Kenneth Milldoffs inläsning av Katastrofen vid Poltava av Peter From.

Kungar som aldrig regerat

Enligt nutida forskning är det Karl X Gustav som regerar Sverige nu. Det har nämligen bara funnits nio kungar med namnet Karl före vår nuvarande kung. På samma sätt har det inte funnits 14 kungar med namnet Erik, jag är dock inte säker på hur många Erik som verkligen suttit på Sveriges tron. Vår nuvarande svenska kungalängd bygger delvis på biskop Johannes Magnus uppställning från 1500-talet som börjar med Noaks sonson Magogg, vilken anses ha kommit till Sverige efter syndafloden. När Gustav Vasas söner gav sig själva ordningsnumret XIV respektive IX utgick de från denna uppställning och trots att vi nu anser oss veta att många av de kungar 1500-talets forskare räknade med inte existerat använder vi fortfarande deras regentlängd för numreringen av Sveriges monarker.

Min avsikt med detta inlägg är inte att kräva korrigering av den svenska regentlängden. Det skulle i längden bli alldeles för besvärligt och inte tjäna något verkligt syfte, lika lite som det är meningsfullt att ändra dateringen på kända historiska händelser efter nutida tidräkning. (Enligt gregoriansk tidräkning dog Karl XII exempelvis 11 december, inte 30 november). Även om man ändrade regenternas nummerordning skulle vanorna sitta i. Karl XII blir på något vis inte densamme om man kallar honom Karl VI och alla vet vi att Karl X Gustav ledde armén över Bälten. Hur skulle man kunna vänja sig att kalla vår representative kung vid hans namn?

Vissa forntida svenska kungar har alltså aldrig existerat. Detta fenomen är säkert inte unikt för Sverige. Har verkligen alla forntida norska, danska, frankiska och anglosaxiska kungar funnits i verkligheten? Underligare och smått lustigt är det med de sentida kungar som ingår i sina länders regentlängder och som verkligen existerat men som i realiteten aldrig suttit på tronen. I Sverige finns inga sådana regenter. Tronföljare som blivit suspenderade räknas Inte som kungar i vårt land, utom kanske av sina mest nitiska anhängare. I Frankrike och England är det annorlunda.

Vi vet alla att Ludvig XVI avsattes och giljotinerades i Franska revolutionen men när kungafamiljen återkom till Frankrike efter Napoleons fall kallade sig den nye kungen Ludvig XVIII och det är under det namnet han är känd i historien. Om det funnits en Ludvig XVIII förväntar man sig att det också skall ha funnits en Ludvig XVII. Men så var i realiteten inte fallet. Ludvig XVI:s son, hertigen av Normandie, överlevde sina föräldrar och satt någon tid kvar i Le Temple, dit kungafamiljen förts 1792. Efter faderns död utropade monarkisterna honom till kung och kallade honom följdriktigt för Ludvig XVII men pojken satt aldrig på tronen i praktiken och knappast ens på papperet. Hans öde är ett av de mest omdiskuterade i Frankrikes historia. Senare forskning tycks tyda på att han verkligen dog i fångenskap, sjuk och ensam. Trots att hans farbror var den förste bourbonkungen efter revolutionen räknas pojken enligt regentlängden som monark.

På samma sätt är det med ”Napoleon II”. Napoleons son i äktenskapet med ärkehertiginnan Marie-Louise fördes efter faderns fall till Österrike, med det uttryckliga syftet att få honom att glömma sitt franska ursprung. Även om han aldrig lär ha glömt sin far återvände han heller aldrig till Frankrike och dog i unga år 1831. När hans kusin i början av 1850-talet återinförde det franska kejsardömet kallade han sig likafullt ”Napoleon III” och han betecknas också så i historieböckerna. Detta exempel är egentligen mer frapperande än fallet med ”Ludvig XVIII” eftersom det låg i den gamla kungaättens intresse att markera sitt avståndstagande från revolutionen, medan familjen Bonnaparte inte vann något på att ”utropa” Napoleons son till regent.

Johan I av Frankrike utgör ett gränsfall, ty han föddes verkligen som kung men regerade aldrig. Johan föddes 1316 och eftersom hans far var död när han föddes blev han genast kung. Dessvärre avled han efter fem dagar och farbrodern Filip, som varit regent sedan gamle kungens död, besteg tronen som Filip V. frågan är öppen om Johan ”den gode”, som regerade vid mitten av 1300-talet, bör kallas II eller I.

Den engelske kungen Edvard V nådde nästan fram till tronen. Som son till Edvard IV skulle han vid faderns död ha bestigit tronen men under en resa till London greps hans anhängare och farbrodern Rickard utropades till kung sedan Edvard förklarats illegitim. Pojken är känd som den äldste av ”prinsarna i Towern”, vilkas öde debatteras än idag. Trots att prinsen aldrig tillträdde tronen fick näste engelske kung med namnet Edvard ordningsnummer VI i regentlängden.

Det är spännande att fundera över hur monarkiernas regentländer egentligen tillkommit.

                     

Den tjuvaktige fursten

Jag undrar ibland vilka som läser min blogg. Nej, jag håller inte på med någon gallupundersökning, är bara fundersam. Är mina läsare rojalister, som jag själv eller bara allmänt intresserade av historia. Finns det kanske någon ärkerepublikan som brukar gå in och kika på mina texter? En riktig republikan, alltså någon som verkligen brinner för avskaffandet av monarkin, tycker antagligen att min blogg är egendomlig, kanske rentav ett onödigt slöseri med tid. Vad är det för mening att skriva ner en massa texter om olika kungahus, tänker vederbörande. Det enda dessa potentater sysslar med är ju att lägga beslag på folkets pengar. Det är ”vanligt folks” historia som bör ihågkommas.

Uppfattningen att kungar och deras hov inte gör annat än att bestjäla folk på pengar framstår förmodligen som totalt verklighetsfrämmande för dem själva. I våra dagar kan de hävda att de representerar sina länder och sådant kräver sina utgifter. Man måste visa sig värdig att personifiera sitt land, både inåt och utåt. I äldre tid behövde kungarna skatteintäkter både till representation och till krig. Att dessa krig kostade både pengar och människoliv var en sak men på sikt skulle de gagna folket; antingen hindrades en potentiell fiende att invadera det egna landet eller också lade man själv under sig territorier vilkas tillgångar skulle öka landets och därmed folkets välfärd. Det har alltid funnits godtagbara förklaringar till de kostnader kungar och andra potentater lägger på sitt folk. Få kungligheter betraktar sig själva som tjuvar och ännu färre skulle förmodligen erkänna om de blev öppet anklagade för att ha stulit ”vanligt folks” tillgångar.  Det är inte heller vanligt att sådana personer begår ”stöld” i ordinär mening, eller kanske upptäcks de helt enkelt mera sällan än andra människor.  Det finns dock vad vi kan kalla ”vanliga brottslingar” också bland furstar. En sådan var storfurst Nikolaj Romanov, även om hans brott inte drabbade ”folket”.

Nikolaj Romanov föddes 1850 och var brorson till tsar Alexander II av Ryssland. Fadern hette Konstantin och var den högste ansvarige för rikets östersjöflotta. Han var dessutom känd som liberal och hade både arbetat aktivt för livegenskapens upphävande och i egenskap av polsk guvernör gjort vad han kunde för att på fredlig väg åstadkomma lugn i sin provins. Furst Konstantin hade många barn och ståtligast av dem alla var Nikolaj, hans äldste son.

Som många rikemanssöner var Nikolaj en playboy som älskade livet bland skådespelerskor och ballerinor i Petersburg. Att ha ”historier” var inget ovanligt i släkten Romanov; både tsar Alexander och storfurst Konstantin hade fasta förhållanden utanför äktenskapet, samtidigt som de troget skötte sina plikter i rikets tjänst. Nikolaj var dessutom ogift så det fanns inte mycket att anmärka på den unge furstens leverne. Någon gång i början av 1870-talet dök emellertid en farlig kvinna upp på scenen. Hon var amerikanska och hette Fanny Lear, om det nu var ett riktigt eller fingerat namn. Edvard Radzinskij skriver i Alexander II att hon liknade de äventyrare som på 1700-talet gjorde sig pengar på godtrogenheten i Europas förnäma salonger, sådana som Cagliostro eller Madame de La Motte.[1] Även om han stämplar Fanny som tillhörig det förgångna redan under hennes egen livstid är det ändå betecknande att en sådan kvinna gjorde intryck i Ryssland några årtionden före 1917 på samma sätt som föregående sekels motsvarigheter gjort i Frankrike kort före 1789. Hursomhelst lämnade Fanny USA, som det verkar i den bestämda avsikten att lägga an på karlar av tillräckligt förnäm börd och (antagligen), med tillräckligt mycket pengar för att kunna bekosta en ”dams” uppehälle. Hon kom till franska Rivieran där Europas ädlingar gärna höll till under säsongen. Av någon anledning tycks hon ha gjort särskilt intryck på ryssar, som gärna hade henne till sällskap. Hon bestämde sig för att fortsätta till Petersburg. För att undvika att stämplas som lyxprostituerad kallade hon sig ”dansös”. Om hon var utbildad i detta yrke är en annan fråga. Man kan utgå från att hon åtminstone dansade tillräckligt bra för att göra intryck på sin publik, vare sig föreställningen hölls på en allmän teater eller i mer privat omgivning.

I Petersburg gjorde Fanny succé och träffade snart tsarens brorson storfurst Nikolaj, som nu var något över tjugo år. Exakt vad som sedan hände är osäkert. Enligt Radzinskij ska Nikolaj ha blivit helt betagen i Fanny, gett henne pengar och lovat att skriva testamente till hennes förmån, trots att han ännu inte hade egna tillgångar utan levde hos och av föräldrarna. Deras olika palats var å andra sidan utmärkta kärleksnästen för Nikolaj och Fanny då föräldrarna var frånvarande. Förhållandet kom naturligtvis ut och för att undvika tråkigheter skickade tsaren efter samråd med Konstantin unge Nikolaj till dagens Uzbekistan, där Ryssland just förde expansionskrig mot områdets olika lokala härskare.

Vid hemkomsten till Petersburg var storfursten överste och hade erhållit utmärkelser för tapperhet. Hans bravader som krigare hade dock inte dämpat intresset för kvinnor. Han lär under kriget ha planerat att våldgästa ett lokalt harem men hindrats av sansade personer i sin omgivning. Tillbaka i huvudstaden återupptog han förbindelsen med Fanny. Deras förhållande underlättades av att Nikolaj nu fått ett eget palats. Familjen funderade på att snabbt gifta bort den unge playboyen med någon passande kunglighet men innan man kom så långt inträffade katastrofen.

En vacker dag i april 1874 upptäckte Nikolajs mor att några ädelstenar fattades i infattningen till en ikon hon fått i gåva vid sitt bröllop nästan trettio år tidigare. Tjuven hade helt enkelt brutit loss dem. Först misstänkte man att någon klåfingrig tjänare varit i farten men utredningen visade att en av Nikolajs anställda pantsatt stenarna i huvudstaden. Mannen förklarade att han agerat på Nikolajs order. Tsarens brorson fast för stöld av sin egen mors ädelstenar! Detta var fruktansvärt och ännu värre att han tagit stenarna från en ikon, något av det heligaste som finns för en ortodox kristen. Den 24årige Nikolaj togs i förhör, både av sin egen far och av chefen för hemliga polisen. Enligt Staffan Skott skall han ha varit feg och skyllt på andra medan Radzinskij, som citerar storfurst Konstantins dagbok, ger intrycket att han helt frankt erkände vad han gjort. Furst Konstantin beskrev sonen som ”förhärdad och utan ånger”. Tsar Alexander och hans bror kom överens om att brottslingen skulle förklaras otillräknelig. På detta sätt räddades faderns prestige och han kunde fortsätta att tjäna riket. Nikolaj fråntogs sina krigsutmärkelser och sändes långt bort från Petersburg. Fanny Lear tvingades lämna landet och också att lämna ifrån sig de pengar hon fått av sin älskare.[2]

Nikolaj led ingen materiell nöd i sin exil. Först bodde han i Ural och sedan i Tasjkent, där han byggde sig ett eget palats för det rikligt tilltagna underhåll han fick av släkten. Han tycks ha fördrivit sin tid med nya kvinnohistorier men även med arkeologiska forskningar och förbättringar av områdets infrastruktur.[3] Exilen varade till hans död i början av 1918. Drygt fyrtio år hade gått sedan historien med Fanny Lear och ett knappt år före storfurstens död hade tsardömet fallit i revolutionen. När man läser historien om denne excentriske furste är man frestad att citera Napoleons förmodade konstaterande: ”Från det sublima till det löjliga är det blott ett steg”.[4]          

                              

---

[1]  Den kvinna som låg bakom den beryktade ”hallbandsaffären”, vilken underminerade den franska kungamaktens anseende och indirekt anses ha bidragit till revolutionen.

[2] Jag har inte funnit några uppgifter om hennes fortsatta öden. Det enda som framgår är att hon skrev sina memoarer. Förmodligen dog hon utfattig men eftersom hon tycks ha varit intelligent är det också möjligt att hon fann nya hållpunkter att ta fasta på.

[3] Nikolaj fick åtminstone en son i förvisningen. En sondotter till storfursten levde i Moskva under Sovjettiden och hade till yrke att göra cirkuskonster på motorcykel. Hon beskrivs som mycket vacker och hade tydliga minnen av farfaderns palats i Tasjkent. För att undgå trakasserier av kommunisterna kallade hon sig Natalia Androsovna, efter sin styvfar. Hon dog 1999.  

[4] Min text bygger huvudsakligen på Radzinskijs skildring. I sin bok Romanovs skriver Staffan Skott att det finns flera versioner av bakgrunden till storfurst Nikolajs öde. Eftersom Ra:s bok är skriven efter Sovjetunionens fall och man kan förmoda att han haft tillgång till säkrare uppgifter har jag valt att hålla mig till hans text. Jag avstår dock från att diskutera författarens spekulationer kring hur olika politiska intriger kan ha påverkat hanteringen av skandalen med ädelstenarna.  

Disneys löjlige tyrann

Det sägs ibland att svenskar är historielösa. När det gäller kungar finns det i alla fall ett par stycken de flesta har hört talas om, även om de inte läst mycket historia. De flesta av dem är naturligtvis svenskar, som Karl XII eller Gustav III. Man vet ungefär när de levde och ofta, lustigt nog, var och hur de dog eller anses ha dött. Några få europeiska kungar är också bekanta till namnet bland svenskar i allmänhet, Ludvig XVI av Frankrike och Elisabet I av England exempelvis. När det gäller England känner man kanske också till Henrik VIII. Svenskar som är mellan 10-40 år har säkerligen stött på en engelsk kung till någon gång i livet hur lite historia de än har läst, fast de troligen inte vet exakt när han levde, inte tänker på honom som kung och kanske tror att han är en figur som Disney hittat på. Just det, ”prins John”, den fåniga typen som blir snuvad på sitt guld på julafton i Kalle Anka. Är man förtjust i äventyrsfilmer eller lite historieintresserad har man nog sett honom i ”Ivanhoe” på nyårsdagen också. Där är han inte lika fånig men fortfarande en tyrann som olovandes lagt beslag på tronen i den ädle kung Rickards frånvaro. I själva verket var han både en verklig människa och en kung som ärvde tronen, även om han faktiskt försökte ta makten medan brodern levde.  I svenska historieböcker benämns han ofta som ”Johan utan land”.   

 Det är egendomligt att svenska forskare inte intresserat sig mer för ”prins John”. Med tanke på att han regelmässigt återkommer i svensk tv två gånger om året borde någon ha satt sig ned och författat en biografi. När jag försökte få fram mer konkreta fakta om ”Johan utan land”, fann jag ingen referens till någon svensk bok om honom. På engelska finns det naturligtvis flera verk som berör Johans epok, även om det verkar som hans personliga öde börjat intressera historikerna närmare först under de allra senare åren. Detta hänger kanske samman med att det år 2015 är 800 år sedan Johan undertecknade Magna charta, som anses vara grundstenen för engelsk demokrati. Personligen har jag i skrivande stund inte lyckats komma över någon bok om Johan.  Detta inlägg baserar sig därför på de uppgifter som finns på engelska wikipedia, vars artikel om Johan är utförlig.

John var yngst av den engelske kungen Henrik II:s söner.[1] Att han betecknas som ”utan land” lär bero på att fadern inledningsvis inte gav honom något apanageland och det är tänkbart att han från början var öronmärkt för en kyrklig karriär. På grund av starka motsättningar inom familjen, där yngste sonen länge visade fadern lojalitet vilket han i stort sett var ensam om, fick han så småningom flera domäner; bland annat blev han på papperet kungens högste representant på Irland. När Rickard, som var äldst av de kvarvarande bröderna gav sig ut på korståg efter faderns död 1189, tilldelades John inkomsterna från flera engelska landområden. För den som är insatt i legenderna om Robin Hood är det särskilt intressant att Nottingham hörde till hans territorier. Prinsen lovade dock att själv inte vistas i England under de första åren av Rickards frånvaro och de viktigaste slotten inom hans sektorer lades i andra händer. Mot sitt givna löfte återvände John till England från familjens franska besittningar och försökte under kommande år ta kontroll över hela riket utan att någonsin lyckas fullt ut. Under en period påstod han att brodern avlidit. När Rickard återvände hem 1194 benådades John med förklaringen att han förletts av sin omgivning. Disneys påstående att han fängslades är alltså felaktigt. Under resten av broderns regering tycks han ha förhållit sig lojal. Efter Rickards död 1199 besteg Johan sin broders tron.

Det är svårt att efter 800 år och med det knappa material jag haft till förfogande bedöma Johan som regent. Den som i likhet med mig sett hela Disneyfilmen om Robin Hoods äventyr har lärt sig att han rent allmänt var sniken, att han samlade på dyrbarheter, samt sög på tummen i mellankoliska lägen. Det tycks ligga en viss sanning i detta. Johan var känd för att samla juveler och sägs ha klätt sig extravagant Då han var vred kunde han bita sig i fingrarna. Han tycks ha varit något instabil i karaktären och kunde både visa stor generositet och avundsjuka gentemot sin omgivning.

I rättvisans namn skall dock framhållas att de pengar kungen fick in med säkerhet inte bara gick till överflödigt grannlåt. Rikets problem krävde en jämn inströmning av pengar till statskassan, eller åtminstone av produkter som kunde omsättas i pengar. Det stora utrikespolitiska problemet under Johans regering var, som vanligt när det gäller England, Frankrike. Vid denna tid ägde den engelske kungen flera landområden i dagens Frankrike; exempelvis Normandie och I början av Johans regeringstid gick stora delar av dessa kontinentala besittningar förlorade till franske kungen. Det gällde nu både att försöka återta dem och att förhindra att själva England invaderades av Frankrike. Ett sådant företag krävde naturligtvis pengar, både till uppsättandet av flotta och här och till att sluta allianser med Frankrikes potentiella motståndare på kontinenten. Johan lär ha varit duktig på att finna ut nya skatter; bland annat infördes en skatt på all import och export, vilket var nytt vid denna tid. Detta irriterade förmodligen dem som sysslade med handel men knappast ”de fattiga”, som vi ju lärt oss att kungen gav sig på av rent djävelskap. Det är väl inte heller sannolikt att ett statsöverhuvud vars mål är att skaffa pengar, om det nu beror på snikenhet eller görs för att rädda finanserna, i första hand ger sig på folk som inte har mycket pengar. Man kan snarare förvänta sig att han.. råkar i konflikt med samhällets högre klasser som adeln eller prästerskapet. Så blev också fallet för Johan. Högadeln ålades att bidra till bekostandet av kriget i Frankrike och de som vägrade straffades strängt.  Vid ett tillfälle sändes en adelsman som nekat att betala en högre summa i exil och hans hustru och en son sattes i fängelse där de avled. Sådana metoder gör inte statsmän populära och det faktum att framgångarna i kriget på sikt uteblev försvagades ytterligare kungens ställning i förhållande till storbaronerna. Adeln i norra England var särskilt kritisk eftersom man inte påverkades direkt av kriget i Frankrike.  Till detta skall läggas att prinsen på kung Rickards tid tycks ha haft för vana att inleda sexuella förbindelser med gifta kvinnor ur adelsståndet, trots att han själv var gift.[2] Även om detta verkar ha upphört efter tronbestigningen var beteendet av förstårliga skäl inte populärt hos adeln.

Som om detta inte räckte kom Johan i konflikt med påven, vilket han inte var ensam om bland dåtidens europeiska furstar. Till följd av oenighet angående kandidaturen till ny ärkebiskop av Canterbury blev England först belagt med interdikt och Johan själv därefter bannlyst. Kungen drog då helt sonika in inkomsterna för de biskopar och abbotar som stödde Rom och lade beslag på dem för egen räkning. När rykten börjat gå att påven ämnade låta Frankrikes kung avsätta Johan i hans namn, gav Johan emellertid upp och erkände påven som sin länsherre år 1213.
Kung Johan var överhuvudtaget inte känd för undergivenhet mot katolsk ortodoxi: en del har till och med tvivlat på att han överhuvudtaget haft någon religiös tro. Bland annat skall han ha uttryckt tvivel på Jesu uppståndelse. Samtidigt är det tydligt att han deltagit i de religiösa ceremonier en kung förväntades medverka i och vissa präster lär han ha kommit väl överens med. Om han slarvat med att ta nattvarden visar bevarade räkenskaper i gengäld på gåvor till de fattiga, alltså motsatsen till vad vi lärt oss. Förmodligen är det konflikterna med kyrkan, vilka varken är specifika för Johan bland dåtida kungar eller avslöjar något om hans ”grymhet”/”godhet” i allmänhet, som i sentida skönlitteratur och dramatiseringar förvanskats till förföljelse av godhjärtade präster och munkar.

Efter uppgörelsen med påven återupptog Johan striden med franske kungen. Att kriget åter blev ett nederlag tycks ha berott mer på högadelns ovilja att samarbeta med kungen än på inkompetens från hans sida. Då Johan återkom till England hösten 1214 låg uppror i luften. Rebellerna var huvudsakligen adelsmän från norr. Johan försökte vinna tid i väntan på stöd av påven, som hade allt intresse av att skydda sin vasall efter deras ingångna avtal. Roms garanti kom i början av 1215 men rebellerna hade då hunnit organisera sig och i juni tvingades kungen gå med på den uppgörelse som blev känd som Magna charta och som utarbetats med hjälp av biskopen av Canterbury. Bestämmelserna var snarare inriktade på att garantera adelns och kyrkans rättsäkerhet än folkets men innebar i alla fall att kungens skattepolitik övervakades av ett råd. Trots överenskommelsen bröt inbördeskrig ut mellan kungen och baronerna en kort tid senare. Rebellerna erbjöd den franske kungens son Englands krona men detta skrämde å andra sidan en del av dem att återvända till Johans parti. Mitt under inbördeskriget dog Johan av difteri i oktober 1216. Kriget fortsatte dock till följande år. Politiskt blev resultatet att Johans ätt satt kvar på tronen men att Magna charta å andra sidan bekräftades som grundval för rikets styrelse.

Som jag ovan konstaterat är det svårt att, med utgångspunkt från mitt knapphändiga källmaterial definiera Johan som regent. De negativa drag vi vanligen förknippar honom med är som vi sett inte helt gripna ur luften. Samtidigt är det tydligt att problemen var många och behovet av pengar stort. Det står också klart att det inte var ”folket” som i första hand fick lida av Johans skattepolitik utan makteliten inom adeln och kyrkan. Kungen förlorade flera av sina franska landområden och statsmän som har otur bedöms sällan positivt av eftervärlden. Det faktum att den äldre brodern Rickard på sin tid deltog i korståg, det ärofullaste en kristen furste kunde göra under tidig medeltid, har säkert också spelat en roll. Alla vet att en ”hjälte” fordrar en ”skurk” som kontrast. Om Johan hade tendenser till snikenhet var han med visshet inte ensam om det. Som Jonathan Lindström skriver om den med Johan samtida lundabiskopen Andreas i sin nyligen utkomna bok biskopen och korståget: ”Det var inte han utan tiden som var sniken”. Även om det inte är någon förtjänst hos kungen är det slutligen värt att notera att ”Johan utan land” faktiskt blev stamfar för en ny gren inom ätten Plantagenet. Fram till sekelskiftet 1400 var de engelska kungarna ättlingar till honom i rakt nedstigande led. Därefter splittrades familjen i flera grenar och så småningom tog nya släkter över tronen. Eftersom alla dessa släkter bygger sina tronanspråk på släktskap med den föregående dynastin är det ändå så att den engelska drottningen än i dag härstammar från den av tradition föraktade ”Johan utan land”, som 800 år efter sin död varje år görs till åtlöje för historiskt ovetande svenskar. Detta är värt att tänka på nästa gång ni ser Kalle Anka.

God jul!            

           

                                 

---

[1] Jag följer här den av många använda tekniken att beteckna prinsar med engelskt namn och kungar med försvenskat.

[2] Prinsen hade minst fem utomäktenskapliga barn med olika älskarinnor av vilka åtminstone två var adelsdamer.

En krigares hemkomst

Tidigt på morgonen 13 december 1715 ösregnade det vid det lilla fiskelägret Skåre utanför Trelleborg. Såväl historiker som skönlitterära författare avger denna väderrapport när de beskriver dagens händelser. Denna regniga luciamorgon, som ännu inte firades på det sätt vi är vana vid, landsteg en grupp män från en roddbåt vid fiskelägret. En av dem var Sveriges envåldshärskare, hans majestät konung Karl XII.

Det var femton år sedan kungen senast satt sin fot på svensk mark, åtminstone om man tillämpar vår tids geografiska definition av ”Sverige”, vilket kungen inte nödvändigtvis behöver ha gjort. Han kom närmast från den svenska besittningen Stralsund i Tyskland, som stått i begrepp att kapitulera för fienden då han slutligen lämnat staden några dagar tidigare. Även om man räknade bort de perioder kungen vistats på svenskägt område hade han mest varit utomlands de senaste fjorton-femton åren. Han hade, för att citera vad Strindberg låter taffeltäckaren Hultman säga i Karl XII, rört sig i ”Sachsens städer, i Polens landsbygder, kring Rysslands slätter och Turkiets lustgårdar” och han hade upplevt många bittra stunder: Hans baltiska besittningar hade tagits av ryssarna, de tyska tycktes stå i begrepp att hamna under preussiskt styre och Finland, som varit en del av riket i 600 år, var i stort sett ockuperat av ryssarna. Två gånger hade han tvingats lämna sina soldater för att undvika att bli krigsfånge. Den första av dessa gånger hade den general som fått ansvaret att leda armén i hans ställe helt sonika kapitulerat utan strid och därmed avsevärt förlängt hans vistelse på turkiskt område. De flesta gamla veteraner han litat på som ung var döda eller krigsfångar och det sista året i Turkiet hade han själv varit föga bättre än sultanens fånge. Ovanpå allt detta kom han hem till ett land som några år tidigare drabbats av pesten och som mycket väl kunde tänkas bli invaderat av fienden inom en snar framtid.

Vad tänkte 33åringen som stod på stranden i Skåre den där regniga decembermorgonen. Vad kände han vid återkomsten till sitt sargade rike?

Heidenstam och Strindberg tar var för sig upp denna fråga i sina litterära och dramatiska gestaltningar av kungen från åren kring förra sekelskiftet. De båda antagonisterna är i själva verket ganska eniga i sin dubbeltydiga framsällning av Karl, även om Heidenstam är mer positiv än Strindberg. Den senare framhåller åtskilliga gånger i sin pjäs, som börjar just med kungens ankomst till Skåne, att han är sjuk. I första akten framträder han utan att säga ett hörbart ord och han beskrivs som ”blek och frusen”. I nästa akt beskriver ett ögonvittne honom som ”en död man vars hydda går omkring och spökar” och det berättas att kungen har halsfluss. När han strax därefter gör sin entré är ansiktet ”sjukligt askgrått”. I alla akter där kungen är på scen en längre stund ligger han till sängs kortare eller längre perioder. Han anklagas också öppet för feghet, eftersom han på grund av blygsel över sitt nederlag inte vågar återvända till Stockholm. Vidare misstror kungen sin svåger Fredrik av Hessen, som han inför Ulrika Eleonora rent ut betecknar som ”ett svin”. Han antyder också bitterhet mot folket för deras kritik, då han i andra akten konstaterar: ”De är onda på mig för att jag inte är död”. De oppositionellas representanter betecknar å sin sida regelbundet kungen som ”boven” och en av dem, en hemkommen krigsfånge från Sibirien, går i pjäsens upptakt så långt att han söker mörda kungen genom att tända en falsk fyr för dennes fartyg.

 Ändå saknar Karl långtifrån energi och utstrålning: I första akten får hans blotta åsyn de kritiska ständerna att ödmjukt falla på knä.  Han kan både föra politiska samtal med Görtz och utan vidare spisning kasta ut besvärliga kvinnor.

Heidenstam förmedlar samma blandning av skam, besvikelse och storhet hos den hemvändande Karl XII i sin karolinernovell kungsritten. Under resan från Stralsund känner kungen stark bitterhet mot sitt folk, som han vet till stora delar är emot honom. Det sägs uttryckligen att han inte vill visa sig för stockholmarna och sina närmaste som en förlorare. Han tänker på det orättvisa i att de som stupat blir hyllade, medan de som överlevt föraktas. För en krigare finns det uppenbarligen bara två möjligheter; att segra eller dö. (Man känner igen tonen från den ovan citerade repliken i Strindbergs pjäs). Ändå är kungen bistert övertygad om att han skall återvinna folkets lojalitet; inte genom skräckvälde utan genom tapperhet och beslutsamhet. Så vill han visa svenskarna att ”de ännu voro (är), honom trogna”.

Även om Strindberg betonar kungens svaga sidor kan sammanfattande konstateras att Karl XII i båda dessa framställningar visserligen är deprimerad av sina många motgångar men långt ifrån krossad.

Övergår man till att granska moderna historikers beskrivning av kungen och av folkets syn på honom i december 1715 finner man, kanske med viss förvåning, att bilden blir helt annorlunda. Med hänsyn till vad kungen och riket gått igenom vore det helt naturligt om han känt sig sjuk och olycklig vid hemkomsten. Istället tycks han ha varit full av optimism. De som sett honom före kriget sade visserligen att kungen verkade äldre rent fysiskt och det syntes att krigets prövningar satt sina spår men i kontakten med sin omgivning var han öppnare och mindre blyg än förr. En diplomat, som Liljegren citerar, skriver att de som känt kungen tidigare aldrig sett honom så tillgänglig och glad under hans framgångsdagar som vid återkomsten till det hotade Sverige. Den enda antydan till sjukdom som tycks ha funnits är ”en envis hosta”, som Hatton omtalar i sin brett upplagda bok om Karl XII; (något som Liljegren inte alls nämner). Postmästaren i Ystad, dit Karl kom på eftermiddagen 13 december, betecknade kungen som ”vid god hälsa”, i ett brev till Stockholm. I ett eget brev till sin syster sade sig Karl vara säker på att alla svårigheter skulle kunna redas ut. Han försäkrade henne också att han gärna hade velat träffa henne i Stockholm men att han helt enkelt inte kunde resa dit. Däremot tog han emot många gäster i sitt högkvarter i Ystad. En av dem var svågern Fredrik av Hessen som han, långt ifrån att avfärda som ”ett svin”, prisade för stora förtjänster. Överhuvudtaget tycks kungen ha varit angelägen om att kväva, eller dämpa, alla motsättningar inom familjen genom att helt enkelt ignorera dem. De två kandidater som stod närmast att efterträda honom om han dog, svågern Fredrik och systersonen Karl Fredrik av Holstein, behandlades med lika stor uppmärksamhet då de besökte kungen.

Det finns heller inte några spår i källorna av öppet uttalad kritik mot Karl XII vid hemkomsten och allra minst några mordförsök. Tvärtom. I det ovan citerade brevet talar postmästaren i Ystad om ”den glädjesolen”, som i femton år och mer ”förnekat Sveriges barn sin ljuvaste och angenämaste glans” men som nu åter var upprunnen ”i vårt Svea rike”. Att kungen kommit till staden var ”till allas nöje och hjärtans glädje”. Den kritik som ändå fanns tycktes kungen ta med gott humör. Då han fick veta att en general dömts till döden bland annat för att ha kritiserat honom, konstaterade han leende att om detta skulle medföra dödsstraff blev det inte många innevånare kvar i riket. Någon bitterhet mot folket tycks således inte ha funnits hos den hemkomne suveränen.

Naturligtvis fanns det svenskar som kritiserade kungen i december 1715, så som maktens innehavare alltid blir kritiserade och visst önskade man, som Liljegren skriver, att kriget som pågått i femton år skulle ta slut, något annat vore underligt men det var långtifrån fråga om det hat mot Karl XII som Strindberg förmedlar. Inte heller var kungen å sin sida bitter på folket för rikets motgångar; den bilden har utformats av senare tiders föreställningar om hur ”despoter” beter sig när de misslyckats. Kanske kände kung och folk en ömsesidig glädje i december 1715; kungen för att han var på egen mark och hade helt fria händer att agera, folket för att de hoppades att kungens hemkomst skulle leda till fred. Om så var fallet bedrog sig båda parter. Kriget skulle fortsätta ytterligare sex år och även om kungen nu var sin egen herre hade han bara knappt tre år kvar att leva. När han dog var stormakten han i så många år kämpat för krossad.    

                                   

Tolerant konung offer för terrordåd

I dessa tider när blodiga terrordåd i Paris skakar världen kan det vara på sin plats att påminna om ett annat terrordåd, eller åtminstone attentat, i samma stad. Det drabbade visserligen bara en enskild individ men i gengäld en av de mest populära och toleranta statscheferna i historien; Henrik IV av Frankrike.

Henrik tillhörde genom sin far en sidogren av huset Capet som vid tiden för hans födelse spelade en ganska obetydlig roll i politiken. Hans mor var hugenott och skall ha påverkat sin man att ansluta sig till det protestantiska lägret. Hennes far var konung av Navarra och vid hans död övertog hon i praktiken regentskapet. Efter moderns död ärvde Henrik själv sin morfars rike.[1]

Det Frankrike där Henrik växte upp präglades av oroligheter och krig, ungefär som Mellanöstern i våra dagar. Som det brukar vara när ett land drabbas av inbördes strider var bakgrunden komplex; sociala spänningar, oenighet mellan de ledande familjerna återverkningar av utrikespolitiska beslut, det faktum att landet saknade en självklar ledare och oenigheten mellan katoliker och protestanter(hugenotter), som i sin tur hämtade näring i de andra konflikthärdar jag nämnt, ledde till att landet under 1500-talets andra hälft befann sig i ett närmast permanent tillstånd av inbördeskrig. De olika försöken att hitta en fredlig lösning ändade i nya krig och blodiga massakrer, med Bartolomeinatten i augusti 1572 som värsta exempel. Unge Henrik tvingades balansera mellan de olika lägren och bytte bland annat religion minst tre gånger i sitt liv. Det ständiga växlandet av trosuppfattning och kontakterna i båda lägren bör ha gett fursten en relativt nykter syn på trosläror och dessas värde.  Efter många om och men, som bland annat omfattade kungamord och mord på en av tidens mer framstående adelsmän, blev Henrik av Navarra Frankrikes konung 1589. Det dröjde dock enda till 1594 innan Paris öppnade sina portar för honom. Han hade då definitivt blivit katolik året innan. När katolikerna efter den gamle kungens död 1589 krävde att Henrik genast skulle konvertera för att få bli kung undrade han om de verkligen önskade sig en kung som bara bytte tro utan vidare: Det vore närmast detsamma som ateism, menade han.

Henriks stora mål sedan han blivit konung var ENIGHET. Alla måste samarbeta för Frankrikes bästa, oavsett stånd eller religion. Han hävdade det individuella ansvaret framför massans oreflekterade underkastelse under en ledare och han framhöll vikten av att ingen samhällsgrupp gynnades på någon annans bekostnad. Hans mest kända insats för fred och endräkt är ediktet i Nantes 1598. Det innebar att katolicismen å ena sidan erkändes som fransk statsreligion, medan hugenotterna å andra sidan garanterades rätten att fritt utöva sin tro i områden som de behärskade vid tiden för ediktets införande. Vidare fick de rätt att inneha statliga tjänster. Hugenotterna tilldelades också vissa städer i landet som eget territorium. Paris förblev dock en alltigenom katolsk stad och det var inte tillåtet att utöva protestantisk gudstjänst vid hovet, inom armén eller i sådana städer där katolska biskopar residerade.[2] Ediktet var alltså en kompromiss avsedd att tillfredsställa båda sidor i så stor utsträckning som möjligt. Kungen förklarade samtidigt att alla som tjänade landet skulle ses som goda medborgare utan hänsyn till trosuppfattning.

Dessvärre innebär tolerans inget garanterat skydd mot fanatism och detta var något som också Henrik IV fick erfara. 14 maj 1610 verkade kungen orolig och nervös. Han siade om sin snara död, vilket dock inte tycks ha varit helt ovanligt. På eftermiddagen lämnade han Louvren för att besöka en av sina ministrar i dennes bostad. Då vagnen tvingades stanna på en trång gata hoppade en man upp på fotsteget och stack kungen två gånger i bröstet med en dolk. Det första hugget gjorde mindre skada men det andra trängde in nära hjärtat. Med blod rinnande ur munnen viskade Henrik två gånger: ”Det är ingenting”, varpå huvudet föll framåt. Sannolikt avled han omedelbart.

 

Mördaren var en katolsk munk och lärare som regelbundet ansattes av visioner och uppenbarelser. Enligt vissa uppgifter skall han först ha planerat att övertala kungen att omvända samtliga hugenotter till katolicismen men då han inte lyckades få kontakt med Henrik fattade han beslutet att döda honom.[3] Som straff för sin gärning blev han söndersliten mellan fyra hästar. Av någon anledning används hans namn, Ravaillac, på svenska närmast som beteckning för en lättsinnig skojare, något av en playboy, vilket ju inte alls behöver vara negativt. Kanske är det läge att ändra betydelsen av detta ord till ”fanatiker”, med betoning på religiös fanatism. Med detta synsätt skulle de män som i vår tid utför terrordåd i Henrik IV:s huvudstad alla kunna betecknas som Ravaillacer.[4]            

      

 

                

---

[1] Henrik föddes i staden Pau vid Pyrenéernas fot, i likhet med  Karl XIV Johan av Sverige 210 år senare.

[2] Se ”ediktet i Nantes”, Wikipedia.

[3] Se ”Ravaillac”, Wikipedia..

[4] Detta inlägg bygger huvudsakligen på Sven Wikbergs bok ”Henrik IV”, (Stockholm 1942).

Oycksbringande kunganamn

Är du skrockfull? Vägrar du stiga in i ett hus om du måste gå under en stege eller ser ändlösa olyckor framför dig om en svart katt korsar din väg. Avstår du från en middag om ni är sammanlagt 13 gäster vid bordet?

Huruvida kungar är mer lagda för skrock än andra människor är omöjligt att säga men i ett speciellt avseende verkar de genom tiderna ha varit mycket vidskepliga; beträffande namnen på sina söner. Inom flera dynastier finns exempel på dopnamn som länge varit populära och som, till synes oförklarligt, plötsligt försvunnit ur längderna. Om en kung sedan vågat använda dem är det ett faktum att vissa av prinsarna fått ett olyckligt liv.[1] Här följer några exempel.

Ett otvetydigt fall utgörs av det svenska kunganamnet Erik. Enligt den delvis fiktiva kungalängden är detta namn fortfarande det näst vanligaste kunganamnet i Sverige (14 regenter), endast överträffat av Karl (16 regenter). Även om vi utesluter de fiktiva kungar som tilldelats namnet Erik är det tydligt att det haft en positiv klang under medeltiden. När Bogislav av Pommern utsågs till Margaretas efterträdare i slutet av 1300-talet ändrades namnet till Erik av Pommern. Efter Erik XIV:s sinnessjukdom och avsättning 1567-68 försvinner namnet helt ur kungafamiljen för drygt 300 år. Den son som Gustav V, eller kanske Victoria, lät döpa till Erik visade sig ha epilepsi och vara lätt utvecklingsstörd. Han tillbringade ett kort liv i obemärkthet innan han avled på Drottningholms slott, knappt 30 år gammal.

Ett lika påtagligt exempel på ett populärt kunganamn som plötsligt blivit bannlyst utgörs av Filip i Frankrike[2]. Filip II August var en av de stora franska regenterna under medeltiden. Han utvidgade kronans makt till flera områden som tidigare legat under adelns kontroll och gynnade borgarna och handeln. Efter hans död 1223 blev det sed att någon prins i varje generation bar namnet Filip. Genom olika omständigheter kom också flera av dem att bestiga tronen, även om de inte alltid fötts till kungar. Under Filip VI utbröt hundraårskriget och år 1346 led fransmännen det fruktansvärda nederlaget vid Crécy, där deras kavalleri närapå förintades av de engelska bågskyttarna och kung Filip tvingades ta till flykten. Att pesten bröt in över Europa strax efteråt åstadkom visserligen en för Frankrike välbehövlig paus i striderna men gjorde knappast bokslutet över Filips regering mer upplyftande vid hans död 1350.  Det dröjde nästan exakt tre sekler innan någon ny Filip föddes i det franska kungahuset. Med Ludvig XIV:s yngre bror, hertig Filip av Orleans, grundades å andra sidan en ny gren av huset Bourbon, som än i dag pretenderar på den avskaffade franska tronen. Det förtjänar dock att nämnas att ”Filip jämlike” avgav den fällande rösten när Ludvig XVI dömdes till döden 1793, vilket inte räddade honom från giljotinen senare samma år.

Det ryska furstenamnet Alexej utgör ett gränsfall eftersom det aldrig varit särskilt vanligt inom tsarfamiljen och å andra sidan inte varit helt bannlyst som namn. Sedan Peter den Store mer eller mindre på egen hand torterat sin son till döds i början av 1700-talet ansågs det dock inte lämpligt för ryska tronföljare att bära detta namn. Om någon höjde på ögonbrynen när Nikolaj II år 1904 kallade sin efterlängtade arvinge Alexej fick de mer än rätt. Pojkens blödarsjuka hade följdverkningar som delvis bidrog till revolutionen 1917. Angående Ryssland kan också nämnas att det tidigare ganska populära tsarnamnet Ivan helt försvinner efter avsättningen av den lille Ivan VI 1741

I England upphör det under medeltiden relativt vanliga kunganamnet Rickard att användas efter den enligt myten ondskefulle Rickard III:s död 1485

Som synes saknas det inte exempel på svartlistade namn inom europeiska kungahus. Kanske det är läge för Victoria och Daniel eller Carl Philip och Sofia att klämma till med en liten Erik om de i framtiden får en son. Kanske bör prinsarna William och Henry fundera på att ge en framtida son namnet Richard, eller vore detta att frambesvärja republikens lömska skugga?        

                       

---

[1] Jag har inte kunnat finna något kvinnonamn som utmärkt sig på samma sätt. En möjlig förklaring kan vara att prinsessor i regel inte förutsetts bli regenter och att man därför inte varit lika noga med att ge dem ”ofarliga” dopnamn.

[2] För enkelhetens skull används svensk stavning.