Den goda drottningen

Som vi tidigare varit inne på är det svårt att definiera begrepp som ”god” eller ”ond”, ”Lycklig” eller ”olycklig”. Kanske gäller detta speciellt ifråga om kungligheter. Hur avgör man om en kung varit olycklig eller inte? Vissa fall är nog så enkla, som Gustav IV Adolf i Sverige eller Kristian VII i Danmark. Men hur beskriver man en man som Nikolaj II av Ryssland: Visst var han otursförföljd och fick, liksom resten av familjen, ett fruktansvärt slut men det är inte många kungar som varit så lyckliga som han i sitt äktenskap eller ägnat sina barn så mycken omsorg och kärlek. En annan kunglighet som är svår att definiera utifrån ett lyckobegrepp är Jane Seymour, Henrik VIII:s tredje hustru. Hon var drottning ett drygt år och dog i barnsängsfeber men hon var den enda av kungens många gemåler som födde honom en son och arvinge. Därför blev hon också den av de sex hustrurna som Henrik kom att betrakta som drottningen i sitt liv. Det är vid hennes sida han alltjämt ligger begravd i St George’s kapell i Windsor.

Jane föddes i början 1500-talet, kanske samma år som Henrik VIII besteg tronen.[1] Hennes familj hade kommit till England med normanderna på 1000-talet och var framstående i sina egna trakter men hörde inte till den absoluta högadeln vid hovet. Icke desto mindre hade Janes far, Sir John Seymour, dubbats till riddare av kung Henriks far för sina insatser vid den sista större drabbningen i ”Rosornas krig” 1497. Han fortsatte sin lovande bana under sonens fälttåg i Frankrike 1513. Hans hustru Magery hade emellertid kungligt blod i ådrorna: Hon härstammade från Edvard III. Jane var femte barnet och äldsta dottern i en syskonskara på tio. Det finns inte mycket bekant om hennes barndom, som huvudskakligen tycks ha tillbringats på familjens huvudgods Wolf Hall i Wiltshire. Äldsta dottern undervisades i skriv- och läskonsten men man verkar inte ha satsat på hennes utbildning på samma sätt som Isabella av Kastilien eller Thomas Boleyn gjorde med sina döttrar. Jane lärde sig den för tiden typiskt kvinnliga konsten att brodera, något hon blev duktig på. Hon ansågs vacker med sitt blonda hår och ljusa hy men tydligen inte särskilt attraktiv på äktenskapsmarknaden: En yngre syster giftes bort före henne. Ändå var Jane ingen hemmasittare: Hon lärde sig konsten att rida och jaga. Att hon lärde sig lite franska och latin visar att hon var tänkt att kunna uppträda i förnämt sällskap, även om man knappast föreställde sig henne som rikets första dam. Det var i huvudsak en lantflicka med ett adligt namn som i slutet av 1520-talet reste till kungens hov för att ta tjänst. Jane kom till drottning Katarinas hushåll, som vid den här tiden var på väg mot upplösning. Hovet surrade av rykten om kungens förestående skilsmässa och giftermål med Anne Boleyn. Den nya hovdamen verkar ha tagit parti för drottning Katarina, inte så förvånande med tanke på hennes konventionellt färgade uppfostran men det finns ingenting som tyder på att Jane öppet skulle ha manifesterat sina åsikter i saken. När Katarina för alltid lämnade hovet i början av 1530-talet återvände Jane till Wolf Hall men var snart åter i tjänst vid hovet, nu hos drottning Anne. Någon gång på hösten 1535 besökte kung Henrik VIII familjen Seymour på Wolf Hall. Vad som hände där är osäkert. Det finns uppgifter om att Anne var i kungens sällskap och i så fall borde det ha varit svårt för Henrik att ostörd inleda en kurtis med husets äldsta dotter. Ändå är det möjligt att det var på familjegodset som hans kärlek till Jane tändes. Kanske var hon just då ledig från hovet och hemma för att hjälpa till i hushållet och kanske Anne Boleyn i sin tur var kvar vid hovet på kung Henriks önskan. I vilket fall som helst hade hans kärlek till sin andra hustru vid det här laget naggats ordentligt i kanten. Han var trött på denna grälsjuka kvinna, som var lika urusel på att skaffa söner som Katarina av Aragonien hade varit och som å andra sidan inte på långt när var lika underdånig som Katarina. I den sinnestämningen mötte han Jane Seymour. I andra delen av ”Henrik VIII:s självbiografi” låter Margaret George först kungen se Jane ta hand om sin demente far och senare sköta bikuporna i familjens trädgård, Han blir förförd av hennes mjukhet och överhuvudtaget av hennes huslighet och värme: ”Hon var som en uppenbarelse av renhet och oskuld. Just när jag hade gett upp hoppet om sådant och trodde att ondskan höll allt i ett fast grepp fanns Jane här, hel och obesmittad, vit och ren och okomplicerad”.[2]  

Även om Georges bok är en roman finns det ingenting som motsäger att det varit Janes lugna lite alldagliga sätt som fängslat Henrik, snarare tvärtom. En sådan kvinna var vad han just nu längtade efter.[3] Jane återvände till hovet, där hon snart blev en av centralgestalterna i det drama som utspelades. Exakt när beslutet fattades att göra Jane Seymour till drottning vet vi inte men det bör rimligen ha skett i samband med eller kort efter det missfall Anne Boleyn fick i slutet av januari 1536. Det är möjligt att Anne vid den tiden förstått att kungen kastade sina blickar på Jane. En del trodde att chocken över denna upptäckt orsakat olyckan. Det sades till och med att drottningen hade hittat sin hovdam sittande i makens knä.  En sådan skamlöshet kan definitivt uteslutas: Det stämmer inte med vad vi vet om Janes läggning. Däremot är det tänkbart, som en del hävdar, att Anne sett föremål som Jane fått av kungen och blivit mycket upprörd.[4] Det står hur som helst klart att drottningen känt till sin mans böjelse och tillskrivit den en avgörande betydelse för sitt kommande öde.[5]   Jane själv höll en markerat låg profil i detta skede: ”I denna fråga har hon uppträtt högst blygsamt”, som kungen uttryckte saken. Den pågående förändringen märktes som krusningar på ytan vid hovet: Janes släktingar fick plötsligt våningar i de kungliga palatsen. Utmärkelser som normalt borde ha tillfallit drottningens anförvanter kom istället familjen Seymour och deras vänner och släktingar till del.  Fraser skriver träffande att förloppet för tankarna till hur man i Sovjet utläste politiska konjunkturer genom att observera den inbördes turordningen vid militärparader. I början av maj 1536 arresterades slutligen Anne Boleyn. 19 maj avrättades hon i Towern. 20 maj 1536 trolovades Henrik VIII och Jane Seymour på Hampton Court. Tio dagar senare vigdes de i Whitehall. Den nya drottningen visades den närmaste tiden upp för folket i samband med flera ritualer och ceremonier. Därmed var Jane Seymour så att säga introducerad i sin nya roll som landets första dam.

Det nya äktenskapet tycktes förebåda en ny fredligare tid i England. Nu kom Maria, Henriks dotter med Katarina av Aragonien, tillbaka till hovet. Många trodde att den goda drottning Jane bevekt sin man att ta flickan till nåder och säkert var hon glad åt händelseutvecklingen. Som vi sett hade hon hört till sin föregångares hov en tid och i den egenskapen åtminstone träffat eller sett den unga prinsessan. Att Maria återvände hade dock minst lika mycket med hennes egen och kungens önskan som med Janes förböner att göra. Katarina hade alltid inpräntat lydnad mot kungen i sin flicka så länge ”du inte förlorar din själ”. När nu både Katarina och Anne Boleyn var döda och kungen ingått ett nytt äktenskap, på vars laglighet ingen kunde tvivla, fanns ingen anledning för Maria att hålla sig borta från hovet. Hennes far tog mer än gärna emot henne. Henrik VIII var, hur otroligt det än kan låta, en varm och kärleksfull natur, givetvis under förutsättning att man lydde honom oreserverat. Nu när han snart väntade sig en son var det säkert med oblandad förtjusning han återsåg sin äldsta dotter. Mer anmärkningsvärt var att kungens släkting Reginald Pole, som i det närmaste gått i exil utomlands på grund av sin ovilja mot Henriks politik de senaste åren, gratulerade till det nya äktenskapet i ett personligt brev till monarken. Till och med Chapuys, det kejserliga sändebudet vid engelska hovet, som i många år helhjärtat stöttat Katarina och hennes dotter och därför av naturliga skäl varit illa sedd av och själv ogillat kungen, uppenbarade sig hos de nygifta vid allra bästa lynne. Han anspelade därvid på att drottning Anne betecknat sig själv som ”Den allra lyckligaste”: Ambassadören var säker på att drottning Jane, i motsats till sin närmaste företräderska, verkligen skulle bli lycklig och dessutom att hon skulle skapa fred i sin omgivning. Henrik var nöjd men bad diplomaten att dämpa lovorden en aning: Den blyga Jane var inte van vid ambassadörers artigheter sade han, säkert med glimten i ögat. Jane för sin del hade tagit sig mottot ”förpliktad att lyda och tjäna”, ett tydligt tecken på att hon inte ämnade besvära sin herre och man med egna åsikter i politiska frågor. Denna förutsatts kom emellertid att sättas på prov av tidens politiska händelser, vilket också visade hur svår uppgiften att ”stifta fred i sin omgivning” var för en hustru till Henrik VIII, hur blygsam hon än var. På hösten 1536 utbröt uppror i norra England. Rörelsen, som i själva verket var flera grupperingar vilka med tiden sammansmälte till en, betecknade sig ”Den heliga nådens pilgrimsfärd” och protesterade mot indragningen av klostren och överhuvudtaget mot centralregeringens nya skatter och allt hårdare kontroll över rikets alla delar.[6] Revolten spred sig till allt större områden. Kungens fogdar dödades, ibland med rent bestialiska metoder. I motsats till vad som tycks ha varit förhållandet under den samtida Dackefejden i Sverige deltog också adelsmän i revolten, om av egen böjelse eller inte är ovisst. Revolten fick tillslut sådan spridning att kungen utfärdade amnesti för brott begångna före 7 december 1536. I längden visade sig denna amnesti sakna värde. Enligt flera andrahandsuppgifter försökte Jane Seymour, som var obrottsligt trogen påvekyrkan, vid åtminstone ett tillfälle under revolten få sin man att inta en mildare hållning mot rebellerna. Hon föll på knä för Henrik och bad honom att återta indragningen av klostren. Enligt en uppgift var hon djärv(eller dumdristig), nog att säga att Gud kunde ha ”sänt” revolten som straff för de många kyrkor och kloster som plundrats på kungens order. Kungen påpekade i skarp ton att Anne Boleyn hade fått betala med sitt liv för sin benägenhet att lägga sig i hans angelägenheter, varpå ämnet var att betrakta som slutdiskuterat. Bevarade brev från tiden visar otvetydigt att Jane antingen vidarebefordrat eller på eget initiativ framfört supliker till sin man angående bevarandet av minst ett kloster, dock utan framgång. Den skarpa avhyvlingen med sin farliga anspelning på ”den framlidna drottningens öde”, som en ambassadör skrev, hindrade inte Jane Seymour från att på våren 1537, enligt vad hon själv sade till det kejserliga sändebudet, inför kungen antyda fördelarna med ett närmande till Habsburg. Att hon vågade göra det, trots tidigare bakslag, berodde förmodligen på att man nu fastslagit att hon var gravid .[7]  Nu väntade alla ivrigt att en tronföljare, en son, äntligen skulle förunnas kungen efter två misslyckade äktenskap: Te Deum sjöngs i kyrkorna, de fattiga i London gavs vin att dricka vid väldiga bål, som om detta skulle garantera en lycklig förlossning och den nya drottningens köning förbereddes. Enligt gammal sed drog sig Jane tillbaka till en sluten avdelning på Hampton Court inför sin förlossning i slutet av september 1537 och 9 oktober började födslovåndorna. Processen blev långdragen, nära tre dagar, innan drottningen natten till 12 oktober 1537 förlöstes med en son, Edvard, prins av Wales. Inte bara hovet utan hela riket firade med kanonsaluter, fester och dryckeslag. En biskop gick i sitt glädjerus, kanske påbättrat av mer jordiska drycker, så långt som att i ett brev utropa att Vår Herre nu visat sig som ”Englands Gud”, men tillfogade strax: ”Vilken dåre är jag inte”. Drottningen tycktes må bra och mottog efter några dagar den vanliga samlingen gratulanter vid en kungasons födelse. Kungen grät av glädje: Efter nära 30 år på tronen hade han äntligen fått sin arvinge.[8] Men efter ytterligare några dagar grumlades glädjen av en stor sorg. Drottningen fick barnsängsfeber som övergick i blodförgiftning, vilket gjorde slutet ofrånkomligt. Jane Seymour avled 24 oktober 1537 vid 28 års ålder.[9] Kungen sörjde djupt och drog sig tillbaka i avskildhet medan drottningens begravning i Windsor förbereddes. Jordfästningen skedde 13 november 1537, med den dödas styvdotter Maria som främsta sörjande. Henrik VIII bevarade minnet av Jane Seymour livet ut. Han besökte regelbundet Wolf Hall där de hade träffats och kallade henne mot slutet av sitt liv ”min trogna och kärleksfulla hustru”.[10]  Men en kung får inte hänge sig åt sorg. Nya uppgifter måste lösas. Henriks rådgivare förberedde redan ett nytt äktenskap: Livet gick trots allt vidare.

Jag avslutar denna text med att upprepa den fråga den började med: Bör Jane Seymour kallas lycklig eller olycklig?                 

                               

---

[1] 1509.

[2] Margaret George. Henrik VIII:s självbiografi, del II ”Söndra och härska" (isvensk översättning 1989), s. 33-36.

[3] Kungen tycks ha haft en tendens att välja hustrur efter tillfälliga känslostämningar. När han av någon anledning tröttnat på en hustru tog han en ny som på något sätt utgjorde en kontrast till den föregående: Den fromma om än viljestarka Katarina av Aragonien ersattes av den äventyrliga ”pojkflickan” Anne Boleyn, som i sin tur trängdes ut av den konventionellt kvinnligt uppfostrade Jane Seymour. Den blyga och lite stela Anna av Kleve ersattes av den sprudlande flickan Katherine Howard, som slutligen följdes av den tvåfaldiga änkan Catherine Parr  

[4] Förstårligt nog med tanke på hur Anne själv blivit drottning.

[5] Detta framgår av det brev Anne Boleyn skrev till kungen några dagar efter sitt gripande i maj 1536. Se https://bosonshistoria.blogspot.com/2016/05/en-drottning-i-towern.html not 7.

[6] Dackefejden hade ungefär samma motiv. Denna revolt bröt dock ut några år senare.

[7] En drottning förväntades ha en mildrande effekt på sin makes politik. Janes svenska motsvarighet Margareta Lejonhuvud, som vigdes vid Gustav Vasa några månader efter att äktenskapet mellan Jane och Henrik ingåtts, förblev också hon vid sin katolska tro. I motsatts till Jane tycks Margareta redan på ett tidigt stadium aktivt ha påverkat sin kung  till förmån för olika personer och i olika sammanhang utan att riskera hot om dödsstraff eller avsättning https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Eriksdotter_(Leijonhufvud). Eftersom Jane dog så tidigt är det omöjligt att veta hur hennes ställning skulle ha blivit om både hon och barnet överlevt. Kvar står att Jane och Margareta uppenbarligen båda var sina maktfullkomliga makars favoriter i egenskap av hustru. Den omständigheten att Margareta Lejonhuvud vad det verkar utan fara kunde vädja till sin man i olika frågor, medan Jane Seymour var tvungen att iaktta viss försiktighet, visar förövrigt indirekt att Gustav Vasa inte,  som hans fiender hävdat, i vredesmod slagit ihjäl sin första hustru, Katarina av Sachsen-Lauenburg.

      

[8] Detta trots att minst två söner i det första äktenskapet avlidit kort efter förlossningen. Det är sannerligen en ödets ironi att Edvard VI, vars födelse firades med sådan glädje, kom att bli den minst kände av Henrik VIII:s arvingar medan Elisabet, vars kön var en besvikelse för alla utom kung Henriks skadeglada motståndare, inte bara blev Englands störste regent genom tiderna utan också en av de mest omskrivna härskarna i världshistorien.  

[9] Åldersangivelsen är inte hundraprocentigt säker men följer Frasers antagande.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 9-11 av Antonia frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995).

Farväl till Versailles

1788-89 var en explosiv tid i Frankrike. Dåligt väder ledde till att skördarna slog fel och boskap dog av svällt eller dödades i hagelstormar. Matbristen blev allt värre och priserna på de varor som fanns steg. Antalet tiggare och arbetslösa ökade kraftigt. Som så ofta i sådana situationer tog sig allmänhetens desperation uttryck i kraftiga protester mot regeringen och regelrätta upplopp. Denna gång fångades dessa stämningar upp av de nya idéströmningar som ivrade för ett förändrat samhällssystem och som enkelt och något tillspetsat innebar att folket och förnuftet borde råda istället för Gud och Konungen. I ett försök att lösa rikets problem och lugna den hotande stämningen hade kung Ludvig gått med på att kalla in Riksständerna i maj 1789 men utvecklingen gled nu snabbt de styrande ur händerna. Under sommaren 1789 rullade händelserna framåt med lavinartad hastighet: juni, Nationalförsamlingen bildas under ledning av det tidigare ”Tredje ståndet”. Juli, Bastiljen i Paris stormas. Augusti, adelns privilegier avskaffas och deklarationen om de mänskliga rättigheterna antas. ”Aldrig har i Frankrike en skörd mognat så snabbt som denna sommar 1789”, konstaterar Stefan Zweig. Hovet och kungafamiljen å sin sida tycktes stå handfallna. Till stor del berodde detta på att revolutionen kommit så hastigt. De intellektuella, de som eftervärlden kallat ”upplysningsfilosofer”, hade visserligen sedan länge förutspått vad komma skulle men kungen och hovet, noga inneslutna bakom Versailles´ och etikettens tjocka murar, anade inte faran. Sommaren 1789 var dessutom tung för kungaparet på ett rent privat plan: Deras äldste son Louis Joseph avled strax efter att ständerna samlats och föräldrarna drog sig tillbaka vid en tid då de bort koncentrera sig på den politiska utvecklingen. När allvaret slutligen gick upp för hovet efter 14 juli kunde man, främst kung Ludvig själv, inte bestämma vad som var att göra. Några föreslog att man borde lämna det farliga grannskapet runt Paris och Versailles och resa till någon stad nära gränsen mot Nederländerna(nuvarande Belgien), varifrån man lätt kunde fly utomlands om så krävdes. Men tanken på Frankrikes kung som flykting var främmande för både Ludvig XVI själv och hans hovmän: Som en av dem sade när saken kom på tal: ”Visst kan vi resa till Metz, men vad skall vi göra när vi är där”? Alltså stannade kungen, drottningen och deras barn kvar i Versailles och försökte leva ungefär som vanligt, trots att många av deras vänner flydde.[1] För att stärka skyddet kring kungapalatset kallades några av kungens utländska regementen till Versailles: Man litade inte längre på de inhemska militärerna. De första dagarna i oktober hölls en välkomstbankett för ett av dessa regementen. Kungafamiljen var närvarande och soldaterna hyllade sina suveräner och svor dem trohet. Detta blev den tändande gnistan för revolutionärerna. I Paris rådde hungersnöd. Nya rättigheter må stimulera människor men de ger inte mat åt hungrande. Däremot surrade staden av rykten och motrykten. Man fruktade att kungens parti skulle gå till motoffensiv och krossa revolutionen. Dessutom hade antalet tidningar och ströskrifter ökat markant: Politiken angick plötsligt alla. Man föreställde sig också de stora spannmålslager kungen hade undangömda och de pengar drottningen sände till sin bror, den österrikiske kejsaren. .Dessutom tänkte man att det politiska reformarbetet skulle påskyndas om kungen flyttade till Paris. I detta läge kom nyheten om banketten för soldaterna i Versallies. Rösterna blev allt starkare: ”Kungen samlar trupper för att krossa revolutionen”. ”Kungen tänket döda sitt folk”. ”Hos kungen finns bröd och spannmål”: ”Kungen måste flytta till Paris”! Den 5 oktober 1789 satte sig ett tåg människor, många av dem kvinnor, i rörelse mot Versailles för att hämta kungen och hans familj till huvudstaden.[2] Rykten om vad som var på gång nådde snart slottet. Det är möjligt att en av de första som gav utförligare detaljer var Axel von Fersen, som skall ha skyndat ut från Paris så snart han förstod vad som höll på att ske och på sidovägar lyckats ta sig förbi demonstranterna. Det är dock tänkbart att han redan var i Versailles.[3] Alla är däremot ense om att Ludvig XVI som vanligt var på jakt och att drottningen unnat sig en stund för sig själv i Petit Trianon, när de båda kallades tillbaka av de oroande rapporterna. Frågan var vad som nu var att göra: Skulle man slutligen fly? Eftersom vagnar gjorts i ordning för kronprinsens vanliga åktur, stod lakejer och hästar redo. Det ända som behövdes var en tydlig order. Men, än en gång, vart skulle man fly och vad skulle hända sedan? Kungen var som vanligt osäker och inte mannen att fatta snabba beslut. Dessutom stred det alltjämt mot hans värdighet som konung att fly från sitt eget slott: En furste flyr inte sina upproriska undersåtar som en brottsling sina domare. Ingen var heller säker på vad demonstranterna ville, kanske kunde man tala dem tillrätta. Både Fersen och andra av kungafamiljens lojala tjänare hävdade senare att Ludvigs och Marie Antoinettes liv skulle ha räddats om de flytt denna dag.[4] I förstone tycktes de tvehågsna haft rätt. När tåget väl nått fram till slottet fick några kvinnor tillträde till kungen, som lovade att förse huvudstaden med bröd. Exakt vad som nu hände tycks osäkert. Enligt Zweig var hela kvinnotåget i själva verket iscensatt av krafter som ytterst hade till syfte att föra kungafamiljen till Paris. När den delegation som träffat kungen i slottet kom tillbaka till sina kamrater, blev dessa mycket upprörda och krävde att kungafamiljen skulle föras till huvudstaden. Fraser ger intrycket att tanken att föra de kungliga till Paris skulle ha kommit upp på allvar först efter att delegationen talat med kungen. Lindqvist slutligen talar om bud som nått fram att nya tåg av demonstranter och nationalgardister var på väg, vilket fick folkmassan som lugnats av det positiva mottagande kamraterna fått, att åter högljutt kräva att kungafamiljen skulle resa till Paris. Hursomhelst lägrade sig ett spänt lugn över Versailles med omgivningar under natten till 6 oktober 1789. Alla möjligheter att fly var nu stängda för kungen sedan utfarterna från slottet spärrats. Såväl kungafamiljen som folkmassan utanför gick till vila bäst de kunde. En intressant fråga, om än inte särskilt viktig, är var Fersen var denna ödesdigra natt. Kanske besökte han drottningen, som låg i sitt vanliga rum, för att se hur hon hade det. Napoleon skall långt senare ha hävdat att greven till och med sovit hos henne och flytt genom ett fönster på morgonen.[5] Andra uppgifter gör gällande att vakter sett Fersen utanför drottningens dörr och att han bett dem att inte störa henne. Lindqvist är den enda av mina källor som alls berör frågan men utan att förfalla till alltför mycket sensationsmakeri kan vi nog utgå från att greven sökt hålla sig så nära sitt hjärtas dam som möjligt i farans stund.

På morgonen 6 oktober 1789 gick folkmassan till anfall mot palatset. I första hand var det Marie Antoinette, den hatade ”Österirkiskan”, de sökte. Två av hennes gardister dödades. Drottningen sprang halvklädd till sin gemåls rum och efter någon förvirring förenades familjen där. En talkär på gården ropade att drottningen skulle visa sig. Det gjorde hon också, vilket tycks ha väckt viss respekt: "Leve drottningen”, ropade några i mängden. Men snart höjdes åter ropet: ”Till Paris Till Paris”! Kungafamiljen insåg att de måste lyda. Alla andra möjligheter var nu överspelade. Tidigt på eftermiddagen färdades en märklig kortege ut från Versailles. Där kom nationalgardet med bröd på sina bajonetter. Där kom vagnar med spannmål från de kungliga föråden, där kom hov- och ämbetsmän med sina vagnar. Där kom också kungen med sin familj i egen vagn. Någonstans bakom dem färdades den svenske greven Axel von Fersen, den franska drottningens förtrogne och trolige älskare. Som extra krydda på sin seger medförde massan huvudena av de gardister man dödat. ”Här kommer vi med bagaren, bagarhustrun och bagargossen”, sjöng de triumferande. När de färdades från det slott som varit de franska kungarnas huvudsäte i ett sekel, passerade kungafamiljen ett palats som tillhört Madame Elisabet, kungens syster. Hon såg på träden i allén: ”Beundrar du din allé”, frågade hennes bror. ”Jag säger farväl till mitt palats”, svarade hon. Så började den franska kungafamiljens fångenskap. Av den kungliga kärnfamiljen skulle enbart dottern Marie Therese vara i livet sex år senare.[6]                           

---

[1] I sin biografi över Axel von Fersen återger Herman Lindqvist en uppgift som inte finns i något annat verk jag har tillgång till. Enligt honom skulle Marie Antoinette under sommaren 1789 ha föreslagit Fersen att tills vidare ta hand om kronprins Ludvig, hertig av Normandie, vid sitt regemente nära gränsen till Nederländerna. Tanken stupade på att drottningens österrikiske rådgivare Mercy sade sig frukta folkets reaktion om prinsen fördes bort.

[2] Egendomligt nog anger ingen av mina källor ens någon ungefärlig siffra på hur många som deltog i marschen till Versailles. Lindqvist talar om ”flera tusen”. Närmare siffror återges inte. Zweig återger dock en formulering av Camille Demoulin, enligt vilken det skulle ha rört sig om 8000 kvinnor. Denna uppgift är snarast avsedd som målande beskrivning ,men om vi låter 8000 vara minimum för ”demonstrationstågets” deltagare, får vi ändå en bild av en stor mängd människor. Särskilt med tanke på att Paris befolkning var avsevärt lägre än i våra dagar. Dessutom är Lafayettes tåg, som skall ha räknat över 20 000 man inte medräknat.      

[3] Fraser ger detta intryck även om det inte utsägs tydligt.

[4] Betecknande nog skulle Ludvig XVI:s yngre bröder, grevarna av Provence och Artois(blivande Ludvig XVIII och Karl X),, och hans kusinbarn Ludvig Filip, hastigt fly då de i framtiden hotades av revolutioner och uppror Provence  och Ludvig Filip var närvaranfe vid händelserna i oktober 1789, medan Artois lämnat Frankrike redan efter Bastiljens fall i juli..

[5] Uppgiften ska ha kommit från en av drottningens kammarfruar, som Napoleon lärde känna då hon undervisade hans styvdotter Hortense. Lindqvist skriver dock att kammarfrun ifråga inte varit i tjänst den aktuella natten, vilket däremot hennes syster var enligt Fraser

[6] Denna text bygger på Antonia Frasers bok om Marie Antoinette(svensk översättning 2002), s 280-85, Stefan Zweigs bok om samma drottning(svensk översättning i nyutgåva 1989), s. 202-214, samt Herman Lindqvist, Axel von Fersen, kvinnotjusare och herreman(1991), s. 87-90.    

Hertigen i vinfatet

Mannen på sängen låg orörlig. Hans bröstkorg höjde och sänkte sig regelbundet. Ansiktet var slätt och vackert och uppvisade i allo de ädla drag som avslöjar ett förnämt ursprung. Kring mun och ögon syntes emellertid linjer som skvallrade om utståndna lidanden, kinderna var urgröpta, det svarta håret oordnat och kläderna, som eljest tycktes förnäma, hade revor som avslöjade att ingen tjänare sett över dem på en tid. Emellanåt stönade han i sömnen, som plågades han av mardrömmar. De två männen på var sin sida om sängen betraktade honom.

-          Ska vi göra det när han sover, undrade den ene.

-          Nej, invände kamraten som tycktes vara ledaren av dem båda, Då säger han att det var fegt handlat när han vaknar.

-          Din skojare, svarade den andre, han vaknar inte före Yttersta dagen. Det väcker mitt samvete, tillade han och bleknade plötsligt.

Kamraten såg föraktfullt på honom.. – Är du rädd. Det ska hertigen få veta.

Den andre höjde handen, - Mitt fromma lynne brukar inte hålla sig så länge.

-          Tänk på belöningen, påpekade den förste och blinkade menande.

-          Den hade jag glömt sa den andre och smålog.

-          Var finns nu ditt samvete, undrade den förste ironiskt.

-          I hertig Rikards penningpung, svarade kamraten och skrattade.

De såg åter på sitt offer.

-          Vi kanske ska sätta igång, sa mannen med det känsliga samvetet.

-          Vi slår till honom med våra svärd, föreslog den förste. Sedan stoppar vi honom i vinfatet i rummet här utanför.

-          Utmärkt, sade kamraten, som en skorpa som läggs i blöt.

Mannen på sängen rörde sig plötsligt, slog upp ögonen och såg sig omkring med desorienterad blick.

-          Var är du, kommendant, stönade han. Ge mig en bägare vin.

-          Ni ska snart få tillräckligt med vin, svarade den förste mördaren med ett ondskefullt leende.  Några minuter senare var kung Edvards bror, George av Clarence, död och kroppen dränkt i vinfatet i rummet utanför. Den maktlystne hertig Rikards befallning hade utförts och ännu ett steg på hans väg till tronen fullbordats.

Ungefär så återger Shakespeare i korthet slutet för mellanbrodern av de tre sönerna York under ”Rosornas krig” i det sena 1400-talets England. Historien om att George dränktes i ett vinfat tycks ha uppstått på ett ganska tidigt stadium och kanske är den sann, hur osannolik den än kan förefalla oss.[1] Att den yngre brodern Richard av Glouchester några år senare Rikard III av England, på eget bevåg skulle ha iscensatt ett regelrätt brodermord i syfte att jämna vägen för sin egen tronbestigning anses numera motbevisat: Hertigen skall tvärtom ha sökt hindra avrättningen. Eftersom George aldrig blev kung är han förmodligen idag den minst kände av de tre Yorkbröderna. Ändå är hans liv värt att i korthet omnämnas, både för sin egen skull och därför att hans släkt levde vidare och fortsatte att oroa kungamakten två generationer framåt. Om oron var befogad eller inte är en annan fråga.         

George Plantagenet föddes i oktober 1449 under faderns tjänstgöring som lordlöjtnant på Irland. Eftersom pojken föddes i Dublin måste familjen ha följt sitt överhuvud dit. Hertig Richard av York befann sig vid denna tid i allt större utsträckning på kollisionskurs med det styrande kungahuset Lancaster. Kung Henriks återkommande sjukdomsperioder och hans drottnings allt större inflytande fick hertigen att allt ivrigare hävda sina anspråk på den engelska tronen.[2]  Då George var 11 år drevs konflikten till det yttersta och fadern avrättades som förrädare. Följande år svängde pendeln emellertid på nytt, kung Henrik avsattes och Edvard, den äldste av hertigens tre kvarvarande söner, utropades till kung under namnet Edvard IV. Unge George utnämndes till hertig av Clarence och fick snart också motta andra utmärkelser och inkomster. Clarence kan knappast ha varit politiskt medveten vid denna tid, även om man kan förutsätta att han inte hyst några vänligare känslor för det parti som avrättat hans far. Säkert instämde han i broderns tronanspråk fullt uppriktigt. Huset York hade emellertid inte uppnått sin nya maktställning helt på egen hand utan fått kraftig draghjälp av änkehertiginnans släkt, familjen Neville. Ättens huvudman, Richard earl av Warwick, de tre Yorkbrödernas kusin, var fast besluten att bibehålla sitt inflytande över släktingarna även sedan de blivit kungliga. När kung Edvard visade allt starkare tendenser att glömma sina förpliktelser mot sin forne mentor och stridskamrat, inte minst genom det ”egenmäktiga” giftermålet med adelsdamen Elisabet Woodville 1464, lade den förorättade Warwick istället an på att vinna de yngre brödernas förtroende. Oenighet mellan bröder tycks närmast höra till kutymen när det gäller olika furstedynastier nästan in i vår egen tid men det är ändå alltid lika fascinerande att fråga sig varför dessa konflikter uppstår. I bröderna Yorks fall kan man tänka sig att det handlar om den simplare formen av avundsjuka. Edvard IV hade helt enkelt lyckats för bra. Här var en ung man som både såg ut och uppträdde som en verklig krigare. Han var vacker, hade blivit kung vid 19-års ålder och hade minst sagt kvinnotycke.[3] Hans drottning var en attraktiv skönhet med en talrik släkt som gjorde sig bredare vid hovet för vart år. Det är begripligt om bröderna, i synnerhet George som var näst äldst, fick mindervärdeskomplex och började konspirera mot kungen.   Sedan man misslyckats att få Clarence bortgift med en dotter till Karl den djärve av Burgund gifte sig den unge mannen, nu tjugo år, i juli 1469 istället med Warwicks dotter Isabel. Edvard hade länge sökt hindra detta äktenskap, om av fruktan för ”en dolk i ryggen” eller strävan att se sin familj knuten till Europas furstehus får lämnas därhän.[4] Broderns självsvåldiga handling ledde till en brytning med kungen och Clarence och hans svärfar samlade en armé till uppror. I den strid som följde besegrades de kungliga styrkorna och Edvard fängslades. Det visade sig dock omöjligt för Warwick att få sitt nya styre accepterat, varför kungen efter ganska kort tid ånyo släpptes och återvände till regeringen.[5] Kungen försökte nu åstadkomma försoning men sprickan som uppstått visade sig för stor. Clarence och Warwick flydde till Frankrike, där de förenade sig med den landsförvista kungafamiljen Lancaster. Till råga på allt hade Clarence´ unga hustru nedkommit med en dotter under flykten, varvid den lilla avlidit. Detta gjorde knappast prinsen vänligare stämd mot sin bror Edvard. Till än början tycktes Clarence ha satsat på rätt häst. Lancasters gamle kung Henrik, som nu återinsatts på sin tron, lär ha gjort honom till tronföljare efter sin egen son. När Warwick sedan gifte bort sin yngre dotter Anne med just denne son av huset Lancaster, förstod emellertid Clarence att hans chanser att nå makten avsevärt minskats, varför han återvände till Edvard IV:s parti.[6] Sedan Warwick stupat, Lancaster störtats och Edvard återinträtt på sin tron 1471, togs Clarence åter till nåder. Den döde earlens egendomar fördelades mellan Clarence och hans yngre bror Richard av Gloucester. De båda bröderna var nu också svågrar eftersom Richard 1472 äktat Anne Neville, syster till Clarence´ hustru Isabel. Själva titeln, earl av Warwick, övertogs dock snart av Clarence.  De närmaste åren tycktes allt väl. 1473 födde Isabel en dotter, Margaret.[7] Två år senare kom sonen Edvard.[8] Sedan hustrun dött i december 1476, började Clarence åter bete sig självsvåldigt. Övertygad om att Isabel mördats lät han avrätta en av hennes tjänarinnor, som kung Edvard sedan förklarade oskyldig postumt. När kungen något senare stoppade ett nytt försök från brodern att äkta Karl den djärves dotter, som nu blivit hertiginna av Burgund, lämnade hertigen sin brors hov i vredesmod. Strax efteråt drogs vänner till Clarence in i en process om svart magi som skulle ha övats mot kungen och hans vänner. Några misstänkta avrättades men Clarence lät, kanske som ett svar på kungens agerande i samband med hans hustruns död, en av sina skyddslingar inför parlamentet betyga deras oskuld. Till råga på allt hade denne man stött Lancasterpartiet i inbördeskriget. Nu var måttet rågat. Hertig George av Clarence arresterades och sattes i Towern. Vid en rättegång där kungen själv agerade åklagare och den anklagade inte var närvarande, förklarades hertigen för förrädare och dömdes till döden. Det ansågs vara särskilt graverande att brottslingen var kungens egen bror, som mer än någon annan borde ha visat sig lojal. Domen verkställdes i avskildhet 18 februari 1478. Exakt vad som hände är som sagt höljt i dunkel - kanske Clarence verkligen dränktes i vin på egen begäran. i syfte att göra sig odödlig genom ett spektakulärt slut. En sak som tycks klar är att den yngste brodern Richard, tvärtemot vad som länge påståtts, försökt hindra Clarence avrättning.[9]              

---

[1] Historikern och författaren Alison Weir gör i sin bok Richard III and the Princes in the Tower(nyutgåva2014), en utförlig genomgång av tidens krönikörer och vad de har att säga om händelserna under och strax efter Edvard IV:s regering. De flesta  tycks övertygade om att George av Clarence faktiskt begärt att bli dränkt i vin och också blivit det vid sin avrättning 1478. På ett porträtt från 1530-talet bär hans dotter Margaret ett armband i form av en vintunna kring handleden..   

[2] Släkterna Lancaster och York härstammade båda från Edvard IIII som regerade England i 50 år på 1300-talet. Hertigen av York menade sig ha större anspråk än Lancaster därför att hans mor härstammade från en äldre son till kung Edvard än vad Lancaster gjorde. Denne anfader; prins Lionel, var för övrigt hertig av Clarence alldeles som George. Även Henrik IV:s andre son prins Thomas, hade i början av 1400-talet innehaft denna  titel. 

[3] Det är möjligt att Edvard i praktiken var gift med två kvinnor samtidigt, vilket senare blev ett argument för att utesluta hans söner med Elisabet från tronföljden. Vi har namnet på minst en officiell älskarinna sedan han blivit kung. https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England.  

[4] Eftersom Edvard IV på 1460-talet inte tycks ha lidit av den misstänksamhet som annars var så vanlig bland medeltidens  och renässansens furstar är det senare troligast. När, som omtalas nedan, frågan om ett giftermål i Burgund togs upp igen nära tio år senare motsatte sig Edvard å andra sidan ett sådant äktenskap, delvis av fruktan för vad brodern kunde ställa till med om han kom i besittning av ett av Europas främsta  furstendömen.

[5] Det exakta sambandet och kronologin mellan Clarences giftermål och upproret är oklar men eftersom slaget vid Edgecote Moor skall ha ägt rum 26 juli 1469 och giftermålet skedde samma månad, måste vigseln rimligen ha skett först och varit den utlösande faktorn bakom revolten https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_på_Edgecote_Moor.      

[6] Läsaren får ursäkta om detta verkar förvirrande. Klarhet är knappast något utmärkande drag för medeltidens dynastier, där äktenskapstrådarna väver ett minst sagt trassligt nät och de agerande dessutom ofta har samma eller snarlika namn.

[7] Margaret blev sedermera mor till Reginald Pole, kardinal och ärkebiskop av Canterbury.

[8] Avrättad under Henrik VII.

[9]  Weir ger i sin ovan nämnda bok en något mer komplicerad bild av hertig Richards agerande. Å ena sidan tycks han i efterhand ha beklagat broderns öde och svurit att hämnas honom,  å andra sidan inte gjort något för att rädda hans liv och till och med haft några av sina egna män med i den domstol som dömt Clarence till döden. Sådant var dock inte ovanligt under medeltid och renässans. Svenske adelsmannen Erik Sparre dömdes år 1600 till döden av en domstol där tre av hans svågrar ingick, trots att flera av dem tidigare stått på hans sida i kampen mot hertig Karl. Angående processen mot Clarence, se Weir kapitel 4. I övrigt bygger denna text  huvudsakligen på https://en.wikipedia.org/wiki/George_Plantagenet,_1st_Duke_of_Clarence.

Reginald Pole - prins av blodet - landsförrädare - kardinal - ärkebiskop av Canterbury

De flesta kungligheter man känner till har suttit på en tron. De yngre bröderna eller mer avlägsna släktingarna, ”prinsarna av blodet” glöms gärna bort. Det går att förstå varför: De mer perifera furstarna har ju oftast inte gjort sig bemärkta på samma sätt som kungarna och drottningarna. Att resonera så innebär samtidigt att en både spännande och viktig del av historien riskerar att falla i glömska. En sådan perifer kunglighet är Reginald Pole i England, som levde under 1500-talets förra hälft. Hans liv var både växlingsrikt och spännande.

Reginald föddes år 1500 som tredje son till Richard och Margaret Pole. Fadern tillhörde en walesisk familj som stod det nya engelska kungahuset Tudor nära. Det var modern som bestod Reginald med ett både kittlande och farligt arv. Margaret Pole var dotter till hertig George av Clarence, bror till Edvard IV och Rikard III. Hertigen hade dödats på order av kung Edvard när Margaret bara var fem år.[1] Sedan huset York avlägsnats från tronen genom Henry Tudors seger vid Bosworth 1485 hade också en bror till Margaret avrättats. Vid 20-års ålder hade hon gifts bort med Pole, som genom släktskap med den nya kungadynastin avsågs neutralisera flickan. Med sitt arv från huset York utgjorde Poles ändå en potentiell fara för tudorerna, särskilt i en situation där tronarvingar saknades. Vid tiden för Reginalds födelse fanns emellertid inget som tydde på en sådan utveckling: Tvärtom stod familjen väl i gunst inte bara hos kungen utan också hos kronprins Arthur, vars bröllop Richard Pole varit med om att organisera. Han innehade en hög befattning i tronföljarens hushåll på slottet Ludlow vid gränsen mot Wales, dit kronprinsparet avrest efter sin vigsel vintern 1501. Hans hustru blev snabbt god vän med den nya kronprinsessan, Katarina av Aragonien. Efter Arthurs död våren 1502 tycks inget ha förändrats, Richard Pole dog visserligen 1505 men hans änka och barn fortsatte att njuta kungahusets gunst. När unge kung Henrik VIII i början av sin regering fann sig föranlåten att avrätta den potentiellt farlige hertigen av Suffolk överlämnades den dödes egendomar till Margaret Pole som ett bevis på kungens uppskattning och respekt samtidigt som hon tilldelades titeln grevinna av Salisbury, vilken tidigare tillhört hennes mors familj. När kungaparet några år senare fick dottern Maria var Margaret flickans gudmor och utnämndes därefter till chef för den lilla prinsessans hushåll. Sonen Reginald belystes också av nådens sol. Vid 12-års ålder skrevs han in vid Oxford där han studerade för flera lärda män, som William Latimer.[2]   Trots att han inte prästvigts tilldelades Reginald av kungen en rad administrativa befattningar inom kyrkan, den första innan han fyllt 18 år. Henrik bekostade också delvis sin unge släktings fortsatta studier vid universitetet i Padua ur egen ficka.[3] Vid denna tid, omkring 1520, började emellertid ovädersmoln skocka sig på familjen Poles himmel. Den bestående bristen på tronarvingar i huset Tudor ledde inte bara till att omsättningen på posten som drottning av England under Henrik VIII ökade på ett sätt som saknar motstycke i historien, den innebar också att kungens misstänksamhet mot potentiella tronpretendenter vad tiden led blev allt starkare. Även om Reginald Pole inte drabbades i första hand drogs sorgligt nog hans familj in i de politiska virvlarna på ett tidigt stadium. Hans yngre syster Ursula gifte sig, eller giftes bort med, sonen till hertigen av Buckingham år 1521. Buckinghams släkt räknade sina anor tillbaka till kung Edvard III, den kung som en gång genom sin talrika avkomma blivit upphov till splittringen av ätten Plantagenet i ”röda” och ”vita rosen”. Att en ättling till denne konungs yngste son äktade en ättling av huset York(vita rosen), samtidigt som den regerande kungen saknade manliga arvingar räckte för att få alarmklockorna att ringa hos Henrik VIII.[4] Hertig Buckingham avrättades, en äldre bror till Reginald sattes i Towern och deras mor Margaret entledigades för en tid från posten som chef för prinsessan Marias hushåll. Även om allt snart återgick till det gamla var dessa händelser otvetydiga tecken på att det politiska klimatet i England börjat hårdna.[5]  Under tiden studerade Reginald, nu lite över de 20, lugnt vidare i Padua, trots att kung Henrik givit myndigheterna i staden en vink om att den unge mannen icke längre stod i gunst därhemma. Pole, som i första hand tycks ha varit humanist, mötte även här många lärda män av skiftande trosuppfattning. Han återvände hem lagom till inledningen av den stora processen kring Henrik VIII:s första skilsmässa. Att kungen fortfarande innerst inne värdesatte sin frände visas av att han 1529 sändes till Paris att utforska de lärde vid Sorbonnes mening angående giltigheten av Henriks äktenskap med sin broders änka. Den fortsatta avsaknaden av en prins i kungahuset gjorde dock att pendeln framåt mitten av 1530-talet definitivt svängde till familjen Poles nackdel. Det gällde visserligen också andra släkter med vilande anspråk på tronen, men att Margaret Pole var bästa väninna med den nu i praktiken avsatta drottning Katarina hjälpte knappast upp situationen. Sonen Reginald hade dessutom haft fräckheten att avvisa kungens erbjudande om ärkebiskopatet av York, naturligtvis tänkt att sporra honom att understödja suveränens planer på ett nytt äktenskap.
 

Henrik VIII var i grund och botten en generös natur men ingen avvisade hans utsträckta hand ostraffat: Reginald Pole hade nu sårat Henrik som människa och, ännu värre, i hans egenskap av härskare. Till detta kom att det kejserliga sändebudet i England, som stödde Katarina av Aragonien och hennes dotter på ett personligt plan, med sin herre diskuterat möjligheten av ett äktenskap, mellan Reginald Pole, som ännu inte var prästvigd, och prinsessan Maria.[6] Det sades också att Katarina inte var främmande för tanken att se sin dotter gift med sin bästa väns son. Att en spansk diplomat på detta sätt understod sig att lägga sig i den engelska tronföljden var naturligtvis helt oacceptabelt i kung Henriks ögon. Ändå var inte alla broar brända. Sedan Anne Boleyn avrättats i maj 1536 skrev Reginald till kungen från sin exil i utlandet och gratulerade till det nya äktenskapet med Jane Seymour: Han uttryckte sin lättnad över att ”det onda i huset”(Anne Boleyn), ”upphovet till alla era misstag”, nu var borta och genom Guds försorg ersatt med ”en maka full av godhet”. 

Möjligheterna till försoning kom dock snart på skam. Henriks flirtande med reformationen, som från början enbart berott på hans önskan att göra sig kvitt sin första hustru, hade nu utvecklats till en kampanj mot det engelska klosterlivet i samma stil som i Sverige under Gustav Vasa. På samma sätt som i Sverige ledde centralmaktens politik till uppror ute i landet och liksom här slogs revolterna ned i blodiga motaktioner. Strax före jul 1536, några månader efter ”gratulationstelegrammet” till kung Henrik, utsågs Reginald Pole också till kardinal av Påven Paulus III. Påven agerade nu på allvar för att få till stånd en katolsk allians mot England och sände i det syftet Pole som sin legat till flera europeiska hov. Dessutom förklarade påven Henrik VIII för bannlyst i december 1538: Kanske misstänkte kungen, med rätt eller orätt, att detta var Poles verk. Nu var Rubicon överskridet: Reginald Pole hade blivit landsförrädare.   Följderna för kardinalens anhöriga i England blev fruktansvärda. Två av hans bröder arresterades, liksom modern Margaret av Salisbury. En liten brorson till kardinalen sattes också i Towern där han avled några år senare. Reginalds yngre bror Geoffery kom ur fängelset med livet i behåll men den äldste brodern Pole, Henry, avrättades i slutet av 1538 eller i början av följande år.[7] Två år senare delade modern hans öde. Grevinnans av Salisbury avrättning i maj 1541 var särskilt grym, inte bara därför att hon aldrig pläderat för uppror utan tvärtom manat sin son kardinalen till återhållsamhet, eller för att hon var nära 70 år. Bödeln var dessutom så klumpig i sitt handhavande att den stackars kvinnans lidanden blev outhärdliga innan hon äntligen var död. Bland det sista hon sade var att hon inte kunde förstå vilket brott hon begått för att förtjäna detta öde. När kardinal Pole fick veta vad som hänt konstaterade han att han nu kunde kalla sig son till en martyr: ”Det är förnämare än kunglig börd”.[8] Trots sin säkert djupa sorg över moderns öde fortsatte kardinalen uppenbarligen att göra ett gott arbete i Vatikanens tjänst. Som en av tre legater deltog han i inledningsskedet av kyrkomötet i Trento(Trient), 1545 och då påve Paulus III avled fyra år senare var det nära att Pole utsetts till hans efterträdare.[9] Ytterligare tre år senare svängde pendeln 180 grader hemma i England.

Henrik VIII hade dött 1547 och sedan sonen Edvard följt honom i graven 1553 besteg Maria, Katarinas av Aragonien dotter, tronen. För Pole innebar detta en ny storhetstid. 12 november 1554 upphävde parlamentet kung Henriks gamla dom för högmålsbrott mot kardinalen och i slutet av samma månad stod han själv inför parlamentet och förklarade i hans helighet påven Juljus III:s namn England återbördat till katolska kyrkan. För säkerhets skull lade han an en patriotisk ton genom att hävda att England en gång i forntiden varit bland de första att omfatta den kristna katolska läran ”…som hade det gått på ett ögonblick”: Att återvända till katolska tron innebar med andra ord att återta den plats av första rang som England alltid haft bland de kristna nationerna. Talet gjorde ett starkt intryck på församlingen och man kan föreställa sig att Reginald Pole kände sig rörd: Han var hemma igen! 

Ett drygt år senare, 20 mars 1556, blev kardinalen slutligen formellt prästvigd och två dagar senare utsågs han till ärkebiskop av Canterbury, Englands förnämsta biskopsstol. Han innehade också flera andra befattningar och var i praktiken drottning Marias premiärminister: Inte dåligt för någon som i 20 år varit klassad som förrädare. Det sorgliga var att den katolska restaurationen verkade i motvind och detta i stor utsträckning beroende på drottningen själv. Hennes hämndlystnad mot protestanter i allmänhet och mot dem som en gång vållat hennes mors fall i synnerhet, vilket bland annat ledde till att Poles föregångare på posten som ärkebiskop  brändes på bål, kraven på återlämnandet av jord som under kung Henriks dagar konfiskerats från kyrkan samt konfiskering av mark som tillhört de av Marias fiender som nu gått i exil: Allt detta resulterade i ett allmänt avståndstagande från drottningen som person och den tro hon stod för. Värst av allt: Maria blev inte gravid sedan hon gift sig med kejsar Karls son Filip. Därmed försvagades hennes maktposition och det stod klart för de flesta att hennes tid var utmätt. Mycket tyder på att Pole ofta försökt dämpa drottningens fanatism, trots att han utåt spelade med i den. Som redan nämnts var Pole i första hand humanist och både på grund av detta och även Roms allt negativare inställning till kejsaren ådrog han sig mot slutet av sitt liv Vatikanens onåd. Ändå tjänade han drottning Maria in i det sista och förklarade att deras öden var sammanlänkade. I det testamente Maria skrev strax före sin död betecknade hon Pole som ”min älskade frände”. 

David Starkey antyder i sin bok viss förvåning över att Pole så reservationslöst stödde en regent som gjort religionen till en politisk fråga, med tanke på hans långa strid med Henrik VIII. I själva verket är det inte alls egendomligt. Pole var visserligen 16 år äldre än drottningen men de kan mycket väl ha sett varandra som syskon. Inte nog med att de själva lidit fruktansvärt av Henrik VIII:s politik, deras mödrar hade också fått sina liv förstörda: Katarina av Aragonien död i eländig husarrest, Margaret Pole avrättad. De båda kvinnorna hade dessutom varit nära vänner och Margaret hade en gång varit Marias guvernant, säkert något av en andra mor i flickans ögon. Kanske såg Maria Reginald som den bror hon aldrig fått, vilket i förlängningen varit upphovet till bådas olyckor. Säkert kände Reginald i sin tur stor ömhet för moderns forna skyddsling, som en gång varit påtänkt som hans brud: Det hade sannerligen varit underligt om dessa två inte hållit samman. Föreställningen att deras öden var sammanlänkade besannades. Reginald Pole dog på kvällen 17 november 1558, tolv timmar efter drottning Maria vid 58-års ålder. Han ligger begravd i katedralen i Canterbury.[10] Ett märkligt öde, ett märkligt liv. Intressant?     

                 

---

[1] Hos Shakespeare är det den yngre brodern Rickard, blivande Rikard III, som låter mörda hertigen.

[2] Präst och lärd humanist. Var bland annat brevvän med Erasmus https://en.wikipedia.org/wiki/William_Latimer_(priest).

[3] Reginald Pole var kusinbarn till Henriks mor, Elisabet av York.

[4] Huset York hade en gång hävdat starkare anspråk på tronen än den regerande kungaätten Lancaster med motiveringen att dåvarande hertigen av York genom sin mor härstammade från Edvard III:s näst äldste son Lionel, medan Lancaster (röda rosen), härstammade från Lionels yngre bror John. Om man däremot utgick från manslinjen, stammade hertigen från Lionels och Johns yngre bror Edmund av York.   

[5] Motsvarande tendenser, om än med långt värre följder, gjorde sig märkbara i Sverige 40 år senare då Erik XIV, också han i brist på legitima arvingar, förföljde och trakasserade ätten Sture, vilken i kraft av sin släkthistoria kunde befaras pretendera på tronen

6 Habsburgske kejsaren Karl V var systerson till Katarina av Aragonien.

[7] Av någon anledning går uppgifterna om tidpunkten isär.

[8] Ur politisk synpunkt, om än inte ur moralisk, var det kanske ändå klokt av Henrik VIII att avrätta Margaret Pole, sedan han avrättat hennes äldste son. Man kan här åter anknyta till händelserna i Sverige några årtionden senare. Det är möjligt att Sturemorden, i maj 1567, eller mer exakt, mordet på greve Svante och dennes yngre son Erik, betingades av att Erik XIV först dödat eller låtit döda deras son och bror Nils, så att ingen möjlighet till försoning längre tycktes föreligga. Att kungen senare sökte gottgöra Svante Stures änka Märta Lejonhuvud, en manhaftig dam vid tillfället drygt 20 år yngre än Margaret Pole var vid tiden för sin avrättning, hindrade henne inte från att använda de pengar hon fått i försoningsgåva till att bekosta upproret mot Erik XIV 1568.

[9] Varför så inte skedde tycks vara en öppen fråga. I engelska Wikipedias artikel om Reginald Pole antyds att hans protestantiskt färgade syn på tron såsom varande överlägsen gärningarna för att uppnå frälsning vållat honom besvär vid konklaven 1549-50. I samma Wikipedias artikel om denna konklav framhålls politiska snarare än teologiska skäl: Frankrike skall aktivt ha motarbetat Pole som i Paris ansågs vara ett redskap åt kejsar Karl V https://en.wikipedia.org/wiki/Papal_conclave,_1549–50.   

[10] Denna text bygger främst på https://en.wikipedia.org/wiki/Reginald_Pole, Antonia Frasers bok om Henrik VIII:s gemåler i översättning från 1995, samt David Starkeys bok Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003, främst kapitel 27 och 36-37.. För ssidanvisningar till Frasers bok hänvisas till personregistret, Reginald Pole.   

prinsessan i Towern

Slupen lade till vid kajen. Den unga kvinnan steg iland med de två rådsmedlemmarna på var sin sida. Kommendanten väntade på dem vid trappan. Han bugade djupt vid åsynen av kvinnan: hur mycket fånge hon än var så var hon dock av förnäm börd, faktiskt den förnämaste i riket bortsett från drottningen själv. En sådan fånge är alltid en ärad gäst, tills dödsdomen är avkunnad, stupstocken redo och bödeln anlänt. Men in i det sista kan vinden vända. Därför gör man som kommendant klokt i att visa en välboren fånge respekt och vördnad. Ändå stod vakter i rustning lutade mot sina hillebarder utefter vägen in i fästningen. Kvinnan såg på dem och frågade i en ton mellan rädsla och förakt: ”Vad! Är alla dessa män i harnesk här för min skull”? ”Nej, Madame”, svarade kommendanten lugnande. ”Jo, så är det”, envisades hon och tillade med en röst som nu enbart var föraktfull: ”Jag som inte är annat än en svag kvinna”. Hon fördes till det palats som låg innanför fästningens murar. En ofrivillig rysning for genom henne. Hon visste att modern suttit här för snart tjugo år sedan. Hon hade visserligen bara dunkla, osäkra minnesbilder av sin mor men hon var smärtsamt medveten om vilket öde denna fått: stupstocken. Var det nu dotterns tur att avrättas? När de stängde dörrarna till hennes fängelse, en rymlig svit som det anstod hennes rang, ville några av vakterna låsa dörrarna men earlen av Sussex hejdade dem: ”Vad gör ni, mina herrar? Hennes far var kung och hennes syster är drottning. Låt oss inte gå längre än vi har rätt att göra”. Dörrarna stängdes, men utan dubbla lås. Den unga kvinnan var ensam. Hur långt hade hon kvar att leva? Det var söndagen den 18 mars 1554, Palmsöndagen. Den unga kvinnan var prinsessan Elisabet, dotter till salig kung Henrik VIII av England och halvsyster till drottning Maria. Fästningen var Towern i London.[1]

Det är som om det vore förutbestämt att när en envåldshärskare dör så uppstår oro i landet, bland folket eller inom administrationen. I en monarki är det nästan alltid problem med arvingarna; antingen är de för många eller också är de för få. I England 1547 rådde den situationen att Henrik VIII efterlämnade tre barn som alla under någon period hade varit engelska tronarvingar. De två döttrarna Maria och Elisabet hade sedermera förklarats illegitima och uteslutits ur tronföljden, varpå de båda efter några år åter tagits till nåder och inneslutits i tronföljden, dock utan att återfå sin ”äkta” börd.[2]  Det är troligt att ursprunget till Henrik VIII:s äktenskapliga karriär var en närmast desperat önskan att skaffa en oklanderligt legitim arvinge till den nya Tudordynastin, minst lika mycket som den bottnade i hans personliga jakt på kärlek. Följden var hur som helst att det vid kungens död var möjligt att hävda i stort sett vilken ståndpunkt som helst beträffande arvsföljden med stöd av kanoniska rätten, engelsk sedvanerätt, ett av kungen skrivet dokument eller en parlamentslag som varit giltig under någon period av hans regering, för att sedan förklaras olaglig. Vad ingen kunde bestrida i början av 1547 var att närmaste arvinge till tronen var Edvard, den dödes son i tredje äktenskapet. Denne utropades också strax till konung Edvard VI. Olyckligtvis var den nye suveränen en gosse på knappt tio år, sjuklig, tämligen känslokall och i händerna på maktlystna personer i sin omgivning. De första förmyndarna kämpade var och en förtvivlat för att på olika vägar vinna makten. Deras inbördes stridigheter slutade med att båda inom kort miste huvudet på stupstocken.[3] Nästa herre på täppan var familjen Dudley, en lågadlig släkt som tjänat tudorerna väl i början av deras välde men kommit i onåd under gamle kung Henriks första regeringsår.   Ättens nye huvudman, John, förstod att vinna unge kung Edvards gunst, lät utropa sig till hertig av Northumberland och samlade på sig stora egendomar. I början av 1550-talet stod det klart att Edvard var döende. Trots hans ungdom, bara 15 år, tycks han enligt Starkey ha haft bestämda åsikter om arvsföljden: Han författade en egen tronföljdsordning, som naturligtvis kan ha haft Dudley till spökskrivare.[4] Enligt denna skulle prinsessor på sin höjd kunna överföra sina arvsanspråk på sina söner, vilket uteslöt kungens båda systrar från tronen. Efter många om och men slutade det med att en kvinnlig ättling till en av kung Henriks systrar utropades till arvinge eftersom det för tillfället inte fanns några manliga kandidater inom synhåll. Sedan Edvard VI avlidit i juli 1553 och hans tronföljdsordning kasserats som det hafsverk den var, utropades ändå Maria Tudor, dotter till Henrik VIII i dennes äktenskap med Katarina av Aragonien, till drottning av England. En överväldigande majoritet av folket hyllade henne som rättmätig arvinge till tronen. Problemet var att Maria inte i första hand betraktade sig som kung Henriks dotter, utan som drottning Katarinas. Det är nog inte orätt att hävda att Maria var det olyckligaste av Henriks barn. Hennes mor hade visserligen inte avrättats men steg för steg degraderats från drottning till föga mer än fånge och dött i ensamhet och sorg. Maria hade upplevt allt detta på nära håll och blivit förgrämd och fanatisk i sin katolska tro, moderns katolska tro. Efter nära tjugo år hade folk i allmänhet glömt allt detta. Gamle kung Henrik hade varit kvinnokarl och ingen värderade längre något av hans äktenskap som förmer än de andra. En dotter till Anne Boleyn hade samma värde för folket som en dotter till Katarina av Aragonien. Den nya drottningen såg saken annorlunda. Att hon fått tronen var ett tecken av Vår Herre på rättfärdigheten i hennes och moderns sak. Marias uppgift var nu att återställa allt i det skick det varit innan den djävulska Anne förlett hennes fader på ondskans väg. Några dagar efter drottningens kröning i september 1553 förklarades hennes föräldrars äktenskap för legitimt, vilket automatiskt försatte Elisabet i stor fara. Så länge de båda varit degraderade bastardprinsessor hade Maria kommit överens med sin lillasyster, som var nära 20 år yngre än hon själv. I det ögonblick Maria bestigit den tron hon alltid sett som sitt rättmätiga arv personifierade Elisabet åter för henne hennes egna och moderns alla olyckor och sorger. Följderna märktes snabbt. Elisabet blev visserligen inte struken ur tronföljden men ställdes vid hovet öppet åt sidan till förmån för avlägsna släktingar, som under normala förhållanden hade stått långt under henne i rang. Ändå betygade hon ständigt sin syster trohet i dennas egenskap av suverän och deltog i Marias katolska gudstjänster, även om hon på subtila sätt markerade sitt ogillande. Tillslut fann hon för gott att lämna Marias hov och slå sig ned på en av sina egendomar. Inom kort drevs konflikten till sin spets för henne. Marias allmänt katolskvänliga politik och inte minst hennes tilltänkta giftermål med kejsar Karl V:s son Filip(några år senare Filip II av Spanien), ledde till att revolter bröt ut runtom i England inom tre månader efter att Maria som hyllad segrare dragit in i London. De flesta av dessa revolter dog ut innan de hunnit ta fart på allvar men upprorsledaren Sir Thomas Wyatt från Kent nådde ända fram till Londons stadsportar och hade så när tagit hem spelet. Mycket tack vare drottning Marias mod och sinnesnärvaro slogs upproret ned och Wyatt greps och avrättades i sinom tid. Det stod snart klart att rebellerna haft till syfte att sätta Elisabet på tronen men hade prinsessan själv varit delaktig? En frapperande omständighet i sammanhanget var att Wyattes far en gång i världen hade skrivit svärmiska dikter till Anne Boleyn, där hon beskrivits som ”Caesars egendom – för vild att tämjas fast jag synes from”.[5] Detta hade visserligen inget att göra med upproret 1554 men bör ha fått en och annan minnesgod rådsmedlem att småle. Några dagar efter att Wyatts uppror krossats hämtades Elisabett på den egendom där hon för tillfället vistades och fördes till London. Intåget påminde snarare om en fri furstinnas än om en statsfånges och Elisabet satt i sin bärstol och betraktade åskådarna med ett upphöjt majestätiskt lugn, som inte undgick att göra intryck även på hennes värsta fiende.[6] Samtidigt märktes det att hon var pressad. Resan till London hade fördröjts på grund av sjukdom och han lär ha sett så uppsvälld ut att några av dem som såg intåget i London misstänkte att hon var gravid. Hon fördes först till Whitehall Palace, där hon sattes i en avsides belägen svit utan tillstånd att besöka sin syster drottningen. Processen mot Wyatt och hans män pågick ännu men något verkligt graverande bevis mot Elisabet kunde inte finnas Att rebellerna skrivit till henne stod klart men hade hon verkligen understött dem? Det enda man fick fram var att en av hennes anställda lämnat ett mycket vagt formulerat och dessutom muntligt svar på ett brev till prinsessan från Wyatt. När man frågade henne själv förnekade Elisabet ihärdigt att hon någonsin varit inblandad i i ett uppror mot sin syster. Hon tog bestämt avstånd från alla sådana stämplingar. Det var inte nog. Besked kom att hon skulle föras till Towern. För att understryka allvaret i situationen uppenbarade sig rådet i hennes rum med mössorna på, inte med huvudena blottade som det hövdes inför systern till en regerande monark, dessutom än så länge tronarvinge[.7] Genom att skriva ett långt brev till drottningen, där hon än en gång bedyrade sin oskuld och varnade för farorna och tragedin när två syskon ställdes mot varandra, sökte Elisabet vinna tid. 18 mars 1554 var tidsfristen ute och hon fördes till den beryktade fästningen. Om Elisabet i ett svagt ögonblick verkligen trodde att hon kommit till Towern för att dela moderns öde visade sig dessa farhågor snart överdrivna. Hon utsattes dock för upprepade förhör, där fokus verkar ha legat på frågan huruvida Elisabet haft för avsikt att flytta till en centralt placerad egendom där hon varit i perfekt position för att agera om Wyatts uppror krönts med framgång. Hon hade bevisligen fått det rådet men sin vana trogen inte givit något tydligt svar. Något bindande bevis på hennes delaktighet gick inte att få fram och efter två månader fördes Elisabet från Towern till godset Woodstock för att sättas i husarrest där.[8] Hur kom det sig att Elisabet inte avrättades i Towern? Henrik VIII liksom andra kungar hade avrättat både släktingar och vänner på mindre graverande grund och Maria hatade sin halvsyster, Anne Boleyns dotter och säkert i drottningens ögon något av en trollpacka. Det troligaste svaret är att läget var ett annat, om man jämför med drottning Annes öde knappt 20 år tidigare. Anne hade varit en uppkomling som ”av nåd” upphöjts till drottning. Elisabet var obestridligen kungadotter och, vilket synsätt på hennes status man än valde, född i ett äktenskap som varit giltigt då hon föddes. Dessutom, inte minst viktigt, förde hon sig som en sann kunglighet och väckte beundran och respekt i enlighet därmed. Hon var också ung och levnadsglad och visade långt större böjelse för protestantismen än för den trångsynta, gammalmodiga katolicism som drottning Maria bekände sig till. Därmed var hon i motsats till systern i takt med sin tid. Maria hade dessutom inga barn och det var föga sannolikt att hon vid nära 40 år skulle få något sådant. I den situationen var Elisabet den enda obestridliga tronarvingen, något som både drottningen och rådet mycket väl insåg. Slutligen var Elisabet och Maria trots allt syskon och för en djupt religiös människa är brodermord en svår synd. Hur rabiat Maria än var i sin katolicism hade hennes mor drottning Katarina säkert inpräntat denna moraliska sanning i sin dotter: En furste bör visa fördragsamhet mot sina undersåtar och en broder eller syster med sitt syskon. Inför Gud är mord alltid mord.[9] Oavsett varför var Elisabets tid i Towern över. Det innebar inte slutet på hennes fångenskap men den verkliga faran var överstånden. Säkert anade hon också att detta inte var slutet. Maria var gammal och barnlös. Elisabets tid skulle komma.[10]       

       

        

                 

---

[1]  Starkey uppger att Elisabet satt i samma byggnad som sin mor. Å andra sidan tycks det osäkert exakt var i Towern Anne Boleyn hölls i förvar under sin sista tid i livet. Fraser talar i sin bok om Henrik VIII:s gemåler(översättning 1995 s. 266), om ”den kungliga bostaden” som revs på 1700talet. Enligt en tradition som Fraser betvivlar satt Anne i kommendantens hus, vilket jag själv för enkelhetens skull låter henne göra i mitt inlägg från 2016.(http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/05/en-drottning-i-towern.html), I en not nämner Fraser ett korsvirkeshus som varit under byggnad vid tiden för Annes internering men som blivit färdigt först senare. Det framgår inte exakt varför denna byggnad nämns i sammanhanget. Om det syftar på kommendantens bostad, vilket är sannolikt, kan Elisabet mycket väl ha suttit där. Det är tänkbart att beteckningen ”palats” för Elisabets fängelse i översättningen av Starkeys bok är något överdriven, även om hon säkert inte satt i någon fängelsehåla. Hur som helst ger det en dramatisk känsla att tänka sig att Anne Boleyn och hennes dotter delat ”cell” även om det skedde med nära 20 års mellanrum.   

[2] Eftersom de båda flickorna hade varsin moder, som båda samtidigt hävdat lagenlig status som engelsk drottning, hade ett sådant förfarande i praktiken varit omöjligt. Genom att i1544 års successionsordning, utse båda döttrarna till tronarvingar efter broderns död utan att ge någon av dem företräde, annat än det vanliga företrädet för den äldsta dottern,  hade kung Henrik i praktiken förklarat båda döttrarna för legitima.

[3] Kungens båda morbröder Edvard och Thomas Seymour.

[4] Starkey uttrycker sig dock kategoriskt angående kung Edvards tronföljdsordning: ”…det var hans vilja som drev på”(s. 112.

[5] Fraser s. 142-43. För ytterligare detaljer om far och son Wyatt, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Wyatt och https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Wyatt_den_yngre.    

[6] Spaniens ambassadör vid engelska hovet, Renard.

[7] Enligt Henrik VIII:s testamente av 1544 skulle Elisabet efterträda sin storasyster på tronen, såvida Maria inte fick några barn.

[8] Enligt Starkey fick Elisabet besked om förflyttningen 19 maj 1554. Det är möjligt att färden började samma dag. Genom en ödets ironi hade Anne Boleyn avrättats i Towern exakt 18 år tidigare, 19 maj 1536.

[9] Dessa reflektioner är i stort sätt mina egna.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på David Starkey, Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003),.främst kapitel 18-22.