tronföljarens mesallians.

Församlingen kände sig beklämd. Deras blickar flackade mellan de båda männen; den gamle kejsaren på sin tron med krona på huvudet, som med möda lyckades dölja sin vrede och den unge ärkehertigen i korpralsuniform, som inte gjorde något för att dölja sin. Hans ögon ljungade när han såg på farbrodern framför sig och ännu mer då han betraktade hovmännen och dignitärerna omkring sig. Det var de och deras fördömda ”etikett” som tvingade honom att genomgå detta förnedrande spektakel. Gudskelov att Sophie inte behövde delta. Kejsaren harklade sig lätt, kastade en snabb blick på ett papper som låg bredvid honom och började förestava eden. Rösten var dov och liksom pressad. Man anade att han fick lägga band på sina känslor. För varje sats som uttalades måste ärkehertigen upprepa det sagda:

”Och således lovar jag

  Franz Ferdinand av Österrike-Ungern

  Att aldrig någonsin för min makas räkning

  Eller för de barn Gud kan skänka oss

  göra anspråk på…”

De närvarande rörde oroligt på sig. Liksom alla pinsamma scener tycktes denna benägen att aldrig ta slut. De yngre åhörarna kände snarast sympati med ärkehertigen och önskade att han snart skulle få lämna detta rum och tillåtas viga sig vid den kvinna han så uppenbart älskade mer än allt annat. De äldre dignitärerna noterade istället kejsar Frans Josefs värdighet och majestät i kontrast mot det unga brushuvudet som tydligen glömt allt vad heder och familjekänsla hette.

Kejsaren hade slutat sin läsning och reste sig från tronen. Med ett sista föraktfullt ögonkast på församlingen lämnade ärkehertig Franz Ferdinand rummet. Han hade just för sin hustrus och sina kommande barns räkning avsagt alla anspråk på Österrike-Ungerns båda troner. Det var den 28 juni 1900.[1] 

Bakgrunden till denna tragikomiska scen var det oskick(friskhetstecken skulle nog många säga idag), som kring förra sekelskiftet insmugit sig i flera av Europas furstehus: Hur ivrigt än kungar och kejsare kämpade för att slå vakt om gamla traditioner krävde allt fler av en ny generation furstar att få gifta sig med en kvinna de älskade, oavsett av vilken börd hon var. Nu hade turen kommit till den man som i praktiken var Österrike-Ungerns tronföljare, ärkehertig Franz Ferdinand.

Franz Ferdinands far var ärkehertig Karl Ludvig, yngre bror till kejsar Frans Josef. I sitt äktenskap med en neapolitansk prinsessa fick han fyra barn, varav Franz Ferdinand var äldst. Gossen var sjuklig och tungsint och tycks länge ha nonchalerats av fadern, som föredrog den yngre sonen Otto. För att kompensera detta strävade äldste sonen att framhäva sig själv, vilket lätt tog sig uttryck i bufflighet och skygghet inför omgivningen. Resultatet blev att varken den formellt belevade Frans Josef eller folk i allmänhet egentligen uppskattade den unge Habsburgättlingen, som å andra sidan ansågs intelligent och kreativ. Som de flesta prinsar vid denna tid gjorde han karriär i det militära och var bland annat en tid högste chef för garnisonen i den böhmiska huvudstaden Prag. Sedan först hans kusin kronprins Rudolf och därefter hans egen far avlidit, båda för övrigt under ganska uppseendeväckande omständigheter, var Franz Ferdinand kring sekelskiftet 1900 de facto arvtagare till den österrikisk-ungerska tronen.[2] Då inträffade något som tycktes innebära politiskt självmord för ärkehertigen.
Under en bal i Prag vid mitten av 1890-talet mötte den drygt 30-årige Franz Ferdinand den några år yngre Sophie Chotek. Sophie tillhörde visserligen Böhmens förnämsta adel men var inte förnäm nog att äkta en medlem av huset Habsburg, allra minst en blivande kejsare av Österrike-Ungern. För Franz Ferdinand var emellertid saken klar: Sophie var den kvinna han älskade. Hon skulle bli hans hustru och framtida drottning! Tills vidare gällde det dock att vara försiktig. Vad som följde var närmast en blandning av klassisk kärleksintrig och tragikomisk fars.

För att lättare kunna träffa Sophie ordnade ärkehertigen anställning som hovdam åt henne i en avlägsen släktings hushåll. Husets härskarinna var en bildad, klok och socialt engagerad men samtidigt ärelysten och bördsstolt kvinna. Själv av kunglig ungersk härkomst och gift med en ättling till kejsarinnan Maria Teresia var hennes stora dröm att se en av sina döttrar som kejsarinna vid hovet i Wien. Att rikets tronföljare regelbundet kom på besök passade utmärkt: Självklart var han förälskad i familjens äldsta dotter! Vid en sådan visit råkade emellertid Franz Ferdinand glömma kvar sitt guldur. Ärkehertiginnan, som antingen var allmänt nyfiken eller också sett att det fanns ett foto i klockan och önskade få sina förhoppningar bekräftade, öppnade locket och såg till sin fasa hovdamen Sophie Choteks ansikte blicka emot sig! Den försmådda ”svärmodern” skyndade till hans majestät för att berätta vilken mesallians hans oförskämde brorson planerade att ingå, till råga på allt på hennes familjs bekostnad. Det ädla ungerska kungablodet åsidosatt för en simpel adelsdam från Böhmen![3]  Frans Josef lär i förstone ha tagit det lugnt, kanske han till och med drog på mun åt det absurda i episoden med klockan.  Att Franz Ferdinand blivit förtjust i en säkert charmig kvinna behövde inte betyda att han verkligen tänkte gifta sig med henne. Det skulle säkert ordna sig med tiden. Snart förstod emellertid kejsaren att han haft fel. Brorsonen tänkte verkligen ingå äktenskap med en icke kunglig dam och till råga på allt vägrade han att avstå från sitt arv som tronföljare.[4]  Exakt vad som sades mellan kejsaren och ärkehertigen vet vi inte. Vad som är säkert är att Franz Ferdinand stod på sig i sitt beslut, samt att de båda herrarnas relation inte blev bättre efter samtalet. Slutligen kom man överens om att giftermålet skulle godkännas men att Sophie inte skulle erkännas som en medlem av kejsarfamiljen. Det innebar att hon inte skulle räknas som drottning och att de barn som föddes i äktenskapet inte kunde ärva tronen. Dessutom skulle Sophie vid ceremonier och banketter komma efter alla ärkehertiginnor i rang och inte inta den plats vid sin makes sida som annars tillkom tronföljarens hustru, Såvida inte Frans Josef själv bjöd henne att göra det.[5]  För att ändå ge ärkehertigens ”dam” en något så när acceptabel ställning vid hovet tilldelades hon småningom titeln ”hertiginna av Hohenberg”. Så följde alltså den tragikomiska scen där Franz Ferdinand gick ed på att inte kräva kejsarinnas värdighet för sin hustru, ej heller tronen för deras barn. Man kan undra vad Franz Ferdinand tänkte. Hoppades han att, när stunden väl var inne, kunna göra sin hustru till riktig drottning och deras barn till tronarvingar, eller var han tvärtom trött på sin härkomst och funderade på att fly med sin käresta?

Trots alla förödmjukelser de måste utstå i hovets närvaro blev Franz Ferdinand och Sophie mycket lyckliga. De fick tre barn som överlevde spädbarnsåren och tycks ha varit exemplariska föräldrar. Eftersom de inte kunde bo i Wien utan att ta hänsyn till det förhatliga hovprotokollet höll de oftast till på slottet Konopischt i Böhmen. Som vi alla vet fick deras äktenskap ett sorgligt slut den där dagen i Sarajevo 1914. Ändå kan man nog säga att äktenskapet mellan ärkehertig Franz Ferdinand och Sophie Chotek var ett av de lyckligaste i kungahusens historia[6].                                       

---

[1] Den scen som återges ovan är till stora delar fiktiv. Jag har i skrivande stund inte funnit någon detaljerad redogörelse för den ceremoni där Franz Ferdinand avsade sig tronen för sin kommande familjs räkning. Att han verkligen gjorde detta är å andra sidan helt säkert. Tanken att han skulle ha burit korpralsuniform vid tillfället är helt gripen ur luften. Ändå kan jag tänka mig att det etikettsbundna hovet skulle ha yrkat på något liknande, för att markera att ärkehertigen ”förnedrade sig och huset Habsburg” genom sitt äktenskap. Beträffande datum för edsavläggelsen uppger Irheden 28 juni 1900, medan Fredric Morton, som kortfattat berör ämnet i sin bok om de viktigaste händelserna i Wien sista året före krigsutbrottet 1914, uppger att giftermålet med Sophie Chotek ägde rum denna dag.(Svenska Wikipedia anger 1 juli 1900 som vigseldag, vilket stämmer med Irhedens uppgift att edsavläggelsen skedde 28 juni och att ”de gifte sig kort därefter” https://sv.wikipedia.org/wiki/Franz_Ferdinand). Vare sig edsavläggelsen eller giftermålet ägde rum detta datum kvarstår att ärkehertig Franz Ferdinand upplevde en omvälvande händelse i sitt liv exakt 14 år före skotten i Sarajevo.      

[2] Frans Josefs son Rudolf begick självmord i slottet Mayerling i januari 1889, i sällskap med den unga Mary Vetsera. Ärkehertig Karl Ludvig, Franz Ferdinands far, avled 1896 efter att ha druckit ”heligt vatten” i Jordanfloden. Olyckligtvis var detta vatten förorenat av bakterier. Franz Ferdinand utsågs aldrig officiellt till tronarvinge, kanske som en markering av kejsarens allmänna ogillande av brorsonen, eller helt enkelt därför att det ansågs onödigt.  

[3] Böhmen motsvaras som bekant av dagens Tjeckien.

[4] En samtida svensk motsvarighet kan sägas vara prins Oscars giftermål med hovdamen Ebba Munck av Fulkila, (för övrigt en ätt som även tidigare förekommit i intima situationer vid svenska hovet). Oscar var yngre bror till Gustav V och bara fyra år äldre än Franz Ferdinand. Oscar och Ebba gifte sig i England 1888. Prinsen förlorade därmed sin arvsrätt till tronen och sin titel som hertig av Gotland. Han fick dock fortfarande kalla sig prins och använda efternamnet Bernadotte Genom sin mors släkt erhöll Oscar senare titeln Greve af Wisborg. Eftersom han inte var tronföljare och Gustav V redan hade flera söner, var dock den svenske prinsens handlande långt ifrån lika allvarligt som den österrikiske ärkehertigens. Som vi vet skulle flera medlemmar av huset Bernadotte följa i Oscars fotspår.

[5] Detta skedde faktiskt ibland. Hur mycket Frans Josef än ogillade sin brorsons ”felsteg”, var han noga med att uppträda artigt och vänligt mot Sophie när de träffades. Detta hindrade honom inte att efter deras ohyggliga död i Sarajevo 1914 konstatera att han ”befriats från ett stort bekymmer”. Vid begravningen lades ett par handskar och en solfjäder på Sophies kista, de attribut som tillkom en hovdam, medan ärkehertigen fick en soldathjälm.  

[6] Angående förhållandet och äktenskapet mellan Franz Ferdinand och Sophie, se Ulf Irheden, Frans Josef, kejsare i katastrofernas tid(2018), s. 214-217. Ämnet berörs också i Fredric Mortons bok Elfte timmen, Wien 1913 1914(svensk översättning 1993), främst kapitel 3.

Den bortglömde konungen.

Att kvinnor glöms bort i historien tycks vara en etablerad sanning inom genusforskningen. Det är av tradition männens bragder och felsteg som lyfts fram och debatteras. Detta har säkert varit fallet även ifråga om kungahusens historia, kanske i synnerhet just där. Såvida drottningar och prinsessor inte utmärkt sig på något särskilt sätt får de spela andra fiolen i förhållande till sina män, fäder och bröder. Gissningsvis är det flera svenskar som i vår tid vet namnet på åtminstone en eller två kungar ur historien än som kan namnge dessa kungars gemåler.[1] Ett undantag utgörs av Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, som innehade Sveriges tron i 20 år, 1751-71. Här är det drottningen som står i rampljuset och kungen i skuggan. När jag nyligen, faktiskt för bara några dagar sedan, läste Claes Rainers biografi över drottningen från 2019 fann jag på s. 215 följande formulering: ”Lovisa Ulrikas regeringstid sammanföll med upplysningen, den filosofiska, vetenskapliga och politiska strömning som genomsyrade Europa från 1750-talet och framåt”.

Detta kan naturligtvis vara ett rent feltryck. Men ändå avslöjar det en tydlig tendens. Trots att Adolf Fredrik var regent var det i praktiken hans hustru som representerade den svenska kungamakten under 1750-talet och en stor del av 60-talet. Det är också hennes gärning som utgör det stora frågetecknet för eftervärlden. Var hon en upplyst kvinna i takt med sin tid, eller en maktgalen despot som hotade att störta den begynnande svenska demokratin? Adolf Fredrik får nöja sig med att vara den godmodige, tillbakadragne mannen som lugnt sitter och svarvar sina snusdosor puffande på pipan, egentligen rätt så nöjd med den obetydliga roll ständerna och rådet tilldelat honom, tills han slutligen en sen februariafton 1771 äter ihjäl sig på semlor.   

Att Adolf Fredrik inte var något lysande fursteämne är tydligt. Det fanns för övrigt inga incitament för det i hans bakgrund. Han var en av dessa otaliga småfurstar som det dåtida Tyskland vimlade av sedan medeltiden. Även om deras släktträd kunde vara nog så förnäma var de själva ofta inte särskilt vördnadsbjudande eller mäktiga. Adolf Fredrik hade titeln ”furstbiskop av Lübeck”, som lät bra men inte gav särskilt mycket inflytande.

Sedan denne man år 1743 valts till svensk tronföljare, för övrigt i ett läge då Sverige bokstavligt stod på gränsen till kollaps, gifte han sig följande år med prinsessan Lovisa Ulrika.  Med tidens måttstock är det svårt att tänka sig en hustru som stod högre över sin make i rang. Lovisa Ulrika kom från den uppstigande stormakten Preussen, som redan börjat utgöra ett hot mot den gamla Habsburgdynastin. Hon var syster till Fredrik den store, vars hov var en plats för upplysning och kultur. Voltaire tillhörde de regelbundna gästerna. De som såg Lovisa Ulrika betogs av hennes utstrålning och intelligens. I kontrast mot detta måste ”biskopen av Lübeck”, ha framstått som en lägre gradens officer vid sidan av en general. Skillnaden visade sig snart.    När kungafamiljen 1754 flyttade in i det nya slottet i Stockholm ville drottningen införa den franska seden med offentlig middag en gång i veckan, ”publik spisning”.[2] På så sätt skulle borgerskapet vederfaras nåden att se konungen inta sina måltider. Adolf Fredrik protesterade: ”Vore jag borgare, skulle jag aldrig lämna min soppa för att se någon kung äta”. Han gav snart med sig men fortsatte visa sitt ogillande: En gång då små taburetter utan ryggstöd ställdes fram till de förtjänta gästerna vid en sådan ceremoni, undrade kungen hur någon kunde vilja sitta så obekvämt när de säkert hade mycket skönare stolar hemma.[3] 
I det stora hela tycks Adolf Fredrik ha avstått från att blanda sig i politiken och varit mindre entusiastisk för de storstilade kupplaner som dväljdes av drottningen och hennes vänner i mitten av 1750-talet i syfte att stärka kungamakten.[4] När kontroverser uppstod med rådet brukade man antyda att kungen själv säkert inte var emot det i Sverige rådande ständerväldet, men att han nog leddes av ”objudna rådgivare”. 

Att indirekt få höra att han saknade ambitioner eller förmåga att göra sig gällande på egen hand kan knappast ha stärkt Adolf Fredriks självförtroende. Ändå är det fel att tro att han var helt menlös. Om rådet föreslog någon till ett visst ämbete och kungen hade en annan åsikt, kunde han fördröja utnämningen genom att helt enkelt låta bli att skriva under den.[5]  Det är också möjligt att den svaghet han ibland visade i kritiska lägen var ett spel för gallerierna. När ständerna vid riksdagen 1755-56 debatterade hur stora, eller snarare små, kungens maktbefogenheter borde vara i förhållande till rådet sökte en kväll några bönder, som ansåg sig ha blivit överkörda av sin talman, upp Adolf Fredrik på slottet. Kungen beklagade händelseutvecklingen och instämde i att bondeståndets talman överskridit sina befogenheter. Han berättade också att andra bonderiksdagsmän sagt sig vilja kasta ut sin högste representant: ”sådant är farligt” fortsatte kungen, men tillade snabbt: ”Jag råder inte någon, men nog har de orsak(att klaga på talmannen). Det grämer mig att lagarna inte efterlevs. Gud hjälpe mig”! Därmed brast Adolf Fredrik i gråt och också hans besökare började gråta. Nästa dag piskade de bönder som hälsat på kungen upp stämningen i ståndet så att slagsmål utbröt. Det hela verkade närmast uppgjort på förhand. Slutligen trängde adelsståndets talman på eget bevåg in i rummet och återställde ordningen. Samtidigt väntade kungen besök av ständernas representanter. När någon undrade var de blivit av, verkade Adolf Fredrik närmast glad: ”Ständerna har nog fått förhinder. De kommer kanske inte alls”. När riksdagsmännen sedan uppenbarade sig tycktes han påtagligt dyster. Kan Adolf Fredrik medvetet ha provocerat fram grälet i bondeståndet. Var han i själva verket förvarnad om vad som skulle hända?[6]

Det lär ha varit Adolf Fredrik som ytterst inspirerade till insamlandet av de ”naturalier” som kom att utgöra grunden till Riksmuseet. Slutligen skall nämnas att kungen följde det mönster som vid denna tid blivit högsta mode för suveräner och som, liksom det mesta, hade Versailles till förebild: att hålla sig med en officiell älskarinna. Eftersom Adolf Fredrik var över 30 då han kom till Sverige var det naturligt att han inte var något oskrivet blad vad gällde kvinnor. Hans utvalda i ungdomen, som man känner till, var Madame de Londel, en dam som drev eget teatersällskap. De två fick en son, Adolf, som så småningom blev stabskapten i Sverige.[7]  Så följde det svenska tronföljarvalet och giftermålet med Lovisa Ulrika. Adolf Fredrik blev familjefar och ”stadgad”. Åtminstone finns på många år inga uppgifter om något utomäktenskapligt förhållande. I början av 1760-talet inträdde emellertid en förändring. Adolf Fredrik var nu drygt 50 år. Med tre söner och en dotter var tronföljden väl tryggad och hustrun kanske mindre spännande än förr. Alla tankar på en mer aktiv politisk roll tycktes sedan länge överspelade. Tillvaron blev helt enkelt långtråkig. Alltså tog sig Adolf Fredrik efter 30 år en ny älskarinna. Valet av partner var kanske inte det lämpligaste konventionellt sett. Hon var nämligen svärdotter till kungens forna älskarinna Madame de Londel, som nu etablerat sin teatergrupp i Sverige.[8]  Kungens förhållande var väl känt vid hovet. Även denna gång fick paret en son, som dock avled i unga år. Därefter övergick Adolf Fredrik till att, mer efter regelboken för kungars snedsprång, uppvakta en av hustruns hovdamer. Resultatet blev en dotter, som med tiden blev sin halvsyster Sofia Albertinas skyddsling och gift med en medlem av familjen Stenbock.[9]   

Av allt detta torde framgå att kung Adolf Fredrik kanske var något mer än en fridsam småborgare med pipan i munnen och svarven till reds.                

                 

---

[1] Ändå blev jag positivt överraskad när jag inför författandet av denna text frågade följarna av min hemsida https://www.facebook.com/bosonshistoria/ vilka svenska drottningar, som inte varit regenter, de kände till. Flera namn på i vår tid förmodligen inte allmänt kända drottningar kom in. Det vanligast förekommande namnet var dock, föga förvånande, Karin Månsdotter, Erik XIV:s legendariska hustru av folket. De som svarade hade naturligtvis ett särskilt intresse för historia och är antagligen, tyvärr, inte representativa för svenska folket i allmänhet år 2020.    

[2] Hur en sådan tillställning kunde se ut visas på Pehr Hilleströms berömda målning från Gustav III:s tid https://sv.wikipedia.org/wiki/Publik_spisning#/media/Fil:Hilleström_slottsinteriör.jpg .

[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V ”Nyttan och nöjet”, s. 347. Ovanstående skall inte förstås så att det rådde någon sorts fiendskap mellan makarna. De tycks tvärtom ha trivts i varandras sällskap, i synnerhet de första åren. Enligt Lovisa Ulrika brukade de dricka kaffe tillsammans om morgnarna, ”som två turturduvor”. Hon beskrev också sin man som ”god och rättrådig”. 

[4] Efter Karl XII:s död 1718 hade den reella makten övergått till rådet och de fyra stånden i riksdagen. Det hette visserligen att kungen ”äger styra riket med råds råde”. I praktiken hade kungamakten närmast förvandlats till en symbol, nästan som i vår egen tid.  För den stolta Lovisa Ulrika var enbart detta obegripligt och de intrång och trakasserier hon fick utstå från hattpartiets sida stärkte hennes beslut att handla. Revolutionsförsöket 1756 blev dock ett fiasko, som kostade fyra adelsmän och fyra ofrälse livet genom halshuggning.

[5] Detta var anledningen till att den i historien så bekanta namnstämpeln togs fram.

[6] Grälet i bondeståndet och förspelet till detta skildras utförligt och populärt hållet i Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976), s. 48-53. Denna bok är överhuvudtaget att rekommendera för den som vill veta mer om den politiska stämningen i Sverige vid ”frihetstidens” mitt och naturligtvis särskilt om hovpartiets kuppförsök på sommaren 1756.

[7] Denne son avled vid knappa 40 års ålder 1771, samma år som Adolf Fredrik.

[8] För att göra historien än färgrikare kan tilläggas att Lovisa Ulrika själv bjudit in sin makes forna älskarinna och hennes sällskap till Sverige. Man kan undra vad den yngre Mousieu de Londel ansåg om att hans hustru inlett ett förhållande med en man som tidigare varit hans mors älskare     

[9] Rainer, s. 246-48.

"Det står er fritt att följa er böjelse för denna person" - Anne Boleyns brev till Henrik VIII från Towern 1536.

När man forskar kring omvälvande perioder och händelser i historien är efterlämnade brev av särskilt värde. De utgör rester från det förgångna. (Hur mycket material av det slaget blir för övrigt kvar efter vår digitaliserade tid)? Brev av historiens mera spännande personer får naturligtvis speciellt stort värde, i synnerhet när dessa brev skrivits i samband med dramatiska händelser, kanske rentav inför döden. Ett exempel är Marie Antoinettes brev till sin svägerska natten före drottningens avrättning. Ett annat det brev som Maria Stuart antas ha skrivit till lord Bothwell några dagar före Darnleys våldsamma död i februari 1567 och som, om det är äkta, visar att drottningen varit delaktig i mordet på sin make. Ett på sitt sätt lika gripande brev som de ovan nämnda är Anne Boleyns brev till Henrik VIII 6 maj 1536, nära två veckor innan drottningen avrättades i Towern.[1]

Anne Boleyn lever under en stormig tid i Englands historia, faktiskt bidrar hon själv till att göra den stormig. Hennes familj är ursprungligen av högborgerligt stånd men har genom åren lyckats gifta in sig i den engelska högadeln. Hennes far, en talangfull hovman och diplomat, sänder tidigt sin dotter till Europas hov för att utbilda sig till fulländad världsdam. Anne motsvarar förväntningarna i hög grad och när hon återvänder hem drar hon genast allas blickar till sig. En av dem som påverkas mest är Englands kung, Henrik VIII, som efter mer än tio år inte fått någon arvinge med sin hustru Katarina. Häftigt förälskad friar han och snart vet hela hovet att kungen ämnar förskjuta sin spanskfödda drottning till förmån för en av hennes hovdamer. Men processen tar lång tid. Påven vägrar godkänna det nya äktenskapet och slutligen utropar sig Henrik VIII till engelska kyrkans överhuvud för att lösa problemet. Paret gifter sig någon gång i slutet av 1532 eller början av 1533 och i juni 1533 kröns den nya drottningen i London under pomp och ståt. Men den äktenskapliga lyckan solkas snart i kanten. Drottningen får inte den son man räknat med utan en ”värdelös” dotter, Elisabet. Visserligen fastställs inom kort i lag att Anne Boleyns barn med Henrik skall ses som tronarvingar men det blir allt tydligare att kungen är irriterad på sitt nya fruktlösa äktenskap. Anne kommer också lätt i gräl med folk och ibland även med sin man. Därtill har, inte minst i och med kungens upphöjelse till kyrkans överhuvud, tidens protestantiska rörelser börjat få fäste i landet. Under hösten 1535 inleder kungens nye minister Thomas Cromwell nedmonteringen av det engelska klosterlivet. Anne har visserligen själv en dragning åt protestantismen men hon ogillar att intäkterna från klostren mest går till att berika kungen och adeln och mindre till att främja utbildning och kunskap. Drottningens förhållande till Cromwell blir allt sämre, samtidigt som alltjämt ingen tronarvinge kommer till världen vilket gör kungen allt otåligare. Rykten går redan att han förälskat sig i en ny hovdam, Jane Seymour.   I slutet av januari 1536 får Anne missfall och efter detta tycks en kedja av händelser sakta sättas i rörelse. I april tillsätts kommissioner för att utreda vissa icke närmare specificerade brott och vid månadsskiftet april-maj arresteras flera hovmän, däribland en av drottningens musiker och flera andra män ur kungaparets inre uppvaktning. 2 maj 1536 hämtas Anne Boleyn oförmodat i palatset i Greenwich. Hon ställs inför en samling av rikets främsta män under ledning av sin egen morbror hertigen av Norfolk, som hon länge varit i konflikt med. Drottningen anklagas för förräderi och otrohet med flera hovmän. Senare samma dag förs hon till Towern. Ytterligare fyra dagar senare, 6 maj 1536, skriver hon sitt brev till Henrik VIII.[2]

Även om brevet stundom verkar något förvirrat och ger intryck av att ha skrivits under stor nervpress, är innebörden klar: Drottningen uttrycker sin bestörtning över vad som hänt men säger sig samtidigt alltid ha räknat med en dylik utveckling: ”Ty eftersom min upphöjelse och drottningvärdighet endast berodde av ers nåds böjelse, visste jag att minsta förändring vore tillräcklig för att denna böjelse skulle riktas åt annat håll”.  Den omständigheten att en uttalad fiende(Norfolk), medverkat vid hennes fängslande har gjort drottningen helt på det klara med vad det egentliga syftet är och om det är sant att en ärlig och öppen bekännelse kan rädda henne ”skall jag med största beredvillighet och pliktkänsla villfara er begäran”. Å andra sidan kan kung Henrik inte vänta sig att ”er stackars hustru” skall erkänna förbrytelser som hon aldrig haft för avsikt att begå. Anne Boleyn hänvisar också till deras gemensamma dotter, den blivande drottning Elisabet, och besvär kungen att inte låta någon nyckfullhet eller förtal fläcka vare sig henne själv eller den lilla prinsessan.[3] Därefter begär drottningen en öppen och opartisk rättegång, så att antingen ”ni skall se min oskuld klart bevisad, era misstankar bemötta och världens förtal tystat, eller min skuld uppenbarad”. I det senare fallet skall kungen vara fri ”inte bara att döma mig som en trolös maka” utan också att ”följa eder redan etablerade böjelse för denna person, för vars skull jag nu befinner mig där jag är och vars namn jag redan länge kunnat nämna. Ers nåd har inte varit omedveten om mina misstankar beträffande detta”.

Om däremot kungen avgjort hennes öde på förhand ”och inte bara min död utan också ett gement förtal bringar er glädjen att få njuta av er lycka”, ber drottningen endast att Gud skall förlåta hennes man och inte döma honom alltför strängt vid sin domstol, dit de båda snart kommer att kallas och där drottningen säger sig vara övertygad om att hennes oskuld kommer att klarläggas, ”vad än världen tänker om mig”.  Slutligen ber hon att ingen annan än hon själv skall straffas för de brott hon påstås ha begått och att de män som hon hört sitter fängslade skall släppas: ”om namnet Anne Boleyn någonsin behagat era öron, uppfyll då denna önskan”.

Brevet är undertecknat:

”Er synnerligen lojala och alltid trofasta hustru Anne Bullen”. Därtill anges att brevet skrivits ”i mitt dystra fängelse i Towern 6 maj”.



Frågan är, som alltid när det gäller historiska dokument, om detta oerhört laddade brev, som trots den skenbart lugna tonen är så fullt av motstridiga känslor; vrede, sorg, beslutsamhet och rädsla, är äkta. Då det första gången publicerades, i en biografi över Henrik VIII från 1649, uttryckte författaren starka tvivel på äktheten och menade att det troligen skrivits på drottning Elisabets tid. Flera historiker och skribenter har sedan dess debatterat frågan. Originalet skall aldrig ha nått Henrik VIII utan blivit kvar bland de papper kungens förtrogne Cromwell mottagit från Towerns kommendant, sir William Kingston, och sedermera förstörts i en brand 1731. Ett viktigt argument för förfalskningsteorin anses vara att handstilen inte skulle stämma med den som återfinns i autentiska brev av drottningens hand. Eftersom originalet inte finns bevarat är detta numera omöjligt att bevisa. Ett annat är att den version som publicerats uppges vara försedd med anteckningen: ”Till kungen från Damen i Towern”. Anmärkningen skall ha gjorts av Cromwell, men varför uttryckte han sig på detta sätt? En förklaring kan vara att det brev som förstördes 1731 var en kopia gjord av Cromwell där denne, som väl visste att Annes öde var beseglat, roat sig med den cyniska kommentaren. Forskaren Claire Ridgway, som specialiserat sig på tudortiden i allmänhet och Anne Boleyn i synnerhet, går i sin bok om drottningens fall i korthet igenom de vanligaste argumenten för och emot brevets äkthet. Hon tycks själv benägen att tro på autenticiteten men tar inte upp vad som enligt all logik måste innebära att brevet är äkta.[4]  Det finns två bärande argument för äktheten. De som tror att brevet är ett falsarium menar att det skrivits under drottningens dotters regeringstid. Frågan är varför någon vid den tiden skulle ha besvärat sig med att skriva ett sådant brev. En möjlighet är att man velat höja Elisabets status genom att visa att hennes mor varit oskyldig. Men varför publicerades i så fall brevet nästan ett sekel senare och av en historiker som ansåg det vara en förfalskning? Vidare är brevets ton oerhört personlig: Drottningen bedyrar helt enkelt sin oskuld och skyller sitt fall på Henrik VIII:s böjelse för en annan kvinna. Om brevet skrivits under Elisabets regering borde rimligen ett mer politiskt gångbart skäl till Annes fall ha anförts. Man kunde exempelvis låta antyda att katolikerna vid hovet, av vilka drottningens morbror Norfolk var en, önskat störta den på religiösa reformer inställda drottningen i fördärvet. Någon sådan antydan finns inte i brevet. Men det starkaste argumentet för äktheten är ett annat. Enligt Ridgway hävdas i brevet uttryckligen att Anne störtats därför att kungen önskar gifta sig med Jane Seymour. Detta är emellertid oriktigt. Jane Seymours namn nämns överhuvudtaget inte i brevet. Det görs bara en antydan. Drottningen skriver att kungen, om hennes skuld bevisas, inte bara är fri att döma henne för otrohet, utan också: ”to follow your affection alredy settled on that party…whose Name I could some good while since have pointed unto”(min kursivering).
 Det står klart att Anne Boleyn visste att Jane Seymour var hennes tilltänkta efterträderska. 11 maj 1536, några dagar efter att brevet skall ha skrivits, fick drottningen besök av ärkebiskop Thomas Cranmer, som kände henne väl. Han sökte få henne att bekänna sina brott, men drottningen  skrek att hon mycket väl visste att kungen tröttnat på henne och planerade gifta sig med Seymour. Vad än andra kunde ha påstått var anklagelserna mot Anne oriktiga.[5] 

Det kan kanske vid första ögonkastet förefalla underligt att drottningen inte nämner Jane Seymour vid namn i sitt brev. Flera anledningar är dock tänkbara: Anne kan ha funnit det överflödigt att nämna namnet helt enkelt därför att både kungen och hon själv väl visste vem Englands tilltänkta nya drottning var. Hon kan också ha önskat genera eller rentav skrämma kungen genom att enbart göra en hänsyftning på sin rivals identitet, eller bara velat markera sitt förakt för "denna person". Om man utgår från att brevet är en förfalskning blir saken å andra sidan fullständigt obegriplig: Varför skulle en sentida skribent låta Anne Boleyn avstå från att nämna namnet på den kvinna som kort efter hennes död upphöjdes till kung Henriks tredje drottning, en kvinna hon själv pekade ut inför biskop Cranmer och som, till priset av sitt eget liv, i oktober 1537 födde Henrik VIII den son han så intensivt längtat efter? Att brevet inte uttalat nämner Jane Seymours namn är i själva verket ett utomordentligt starkt indicium på att det är äkta.

Den scen som framträder för det inre ögat är i högsta grad fängslande. Anne Boleyn sitter i arrest i sina rum i Towern. Hennes vänner och släktingar bävar för sitt öde och flera av dem har redan fängslats. I ett desperat försök att rädda deras och kanske också sitt eget liv och ära eller kanske för att helt enkelt påminna kungen om sin existens och sitt egenvärde, skriver drottningen till sin man. För att visa att hon mycket väl förstår det egentliga motivet till vad som skett och göra piken så mycket skarpare väljer hon att endast antyda namnet på sin rival om kungens gunst. Kanske skall det få honom att besinna sig, eller åtminstone att skämmas. Brevet nådde som sagt av allt att döma aldrig fram till kungen och skulle högst sannolikt inte ha påverkat hans beslut. Annes öde var avgjort.  Hennes önskan om en öppen rättegång uppfylls såtillvida att processen görs offentlig. Men den är i realiteten ett skådespel. Redan efter en dag, 15 maj 1536, döms drottningen till döden, bland annat för otrohet och förräderi. Fyra dagar senare, 19 maj 1536, halshuggs Anne Boleyn på stupstocken i Towern.[6]                                      

                           

---

[1] Den engelske forskaren och författaren Claire Ridgway återger brevets innehåll i sin bok The Fall of Anne Boleyn a countdown (andra utgåvan 2015), s. 131-33. En svensk översättning i något förkortad version återfinns i tidningen Världens historia – Historiens största dramer i fokus(nr 9 2018), s. 80-81. Brevet återges också i Margaret Georges´ roman Henrik VIII:s självbiografi del II, ”Söndra och härska”(svensk översättning 1989), s. 83-84. Denna senare version skiljer sig dock från de båda andra på vissa väsentliga punkter.

[2] Anne Boleyn hölls inte i regelrätt fängelse utan förvarades i en svit bostadsrum i Towern, antagligen de rum där hon vistades före sin kröning nära tre år tidigare. Drottningen uppvaktades av sex kvinnor, vilka dock snarare var att betrakta som vakter än hovdamer.

[3] Elisabet var vid moderns fängslande drygt 2 och ett halvt år gammal.

[4] Detta är helt och hållet min egen uppfattning.

[5] Ridgway, s. 159.

[6] Två dagar före Annes avrättning halshöggs fem män som påstods ha varit hennes älskare, bland dem hennes egen bror George. För en uppläsning av drottningens brev till Henrik VIII, se https://www.youtube.com/watch?v=ilY6SLkKzlM.

"Jag skall aldrig glömma att jag har er att tacka för min lycka", Marie Antoinettes resa till Frankrike 1770.

I slutet av april och början av maj år 1770, med andra ord i dagarna för 250 år sedan, färdades en ung flicka från Wien mot Paris – eller om man ska vara noga, mot det kungliga residenset i Versailles utanför Paris. Flickan färdades med stort följe, hela 57 vagnar. I eskorten ingick furstar, adelsmän, lakejer, betjänter, trumpetare, drängar, tvätterskor… Man kan bara gissa sig till vad hon tänkte i sin vagn, hon för vars skull allt detta arrangerats. Att hon sörjde är antagligt: Hon hade lämnat sitt hem för alltid. Å andra sidan hade favoritsystern Charlotte, eller Maria Carolina som hon egentligen hette, redan givit sig av till Neapel och dåtida prinsessor var tidigt på det klara med vilket deras öde var: Att sändas till ett fjärran hov i unga år. Nu var det hennes tur, den yngsta av kejsarinnan Maria Teresias döttrar. Dessutom var hennes lott i livet storslagen. Det enda hov som kunde tävla med hovet hemma i Wien var Versailles och eftersom kung Ludvig var änkeman skulle hon genast bli dess första dam. Hon, den obetydligaste av Habsburgprinsessorna, skulle bli Europas främsta drottning! Det var något att känna sig stolt över för en flicka på 14 år. Vid födelsen döptes hon till Maria Antonia och i familjen kallades hon Antoine. Hon kom dock att gå till historien under sitt franska namn, Marie Antoinette.

När man vet hur allt slutade är det ironiskt att Marie Antoinette kom in i bilden på ett sent stadium. Försöken att närma de gamla trätobröderna Frankrike och Österrike till varandra hade inletts 1756, genom den pakt som ingåtts i Versailles med udden riktad mot den makt som allt tydligare framstod som ett osäkerhetsmoment i de etablerade stormakternas ögon – Preussen.[1] Marie Antoinette var då knappt årsgammal och lyckligt ovetande om politikens frestelser och faror.

 Med tiden blev det allt tydligare att den nya alliansen borde befästas genom giftermål. De båda furstehusen hade dock många förgreningar på kontinenten och det var inte givet att en ärkehertiginna måste sändas till Versallies för att bekräfta deras vänskap. Om detta i längden blev oundvikligt, vilket ändå var sannolikt, fanns en rik källa att ösa ur i form av kejsarparets många döttrar. Det var knappast troligt att den yngsta skulle bestås äran att dela bädd med Solkonungens ättling. Antoine var visserligen charmig men knappast intellektuellt begåvad eller intresserad av djupare studier. Hennes snälla lärare var inte så noga med skolarbetet och Maria Teresia, som levde efter maximen ”mina främsta barn är mina undersåtar”, hade knappast tid att engagera sig särskilt mycket i den yngsta dotterns utveckling. Vid mitten av 1760-talet skakades habsburgarna emellertid av en rad familjetragedier. Först dog kejsar Frans Stefan på sensommaren 1765, till råga på allt under sonen Leopolds bröllop. Detta var snarare en personlig än en politisk förlust, ty alla visste att det var Maria Teresia som utövade den praktiska makten i riket. För kejsarinnan själv var dock sorgen fruktansvärd. Från och med nu var alla tendenser till glättighet och värme borta. Det enda som betydde något var riket och dess väl. Vad potentiella brudar åt Bourbonernas furstar beträffade fanns det fem att välja på och kejsarinnan beredde sig att dela ut sina objekt på marknaden. Flera av hennes döttrar var giftasvuxna för länge sedan och ovanligt ålderstigna för sin rang, endast Antoine var under 15 år. Då slog tidens stora sjukdom till: Kopporna! Den förste som dog var en svärdotter, hustrun till kejsarinnans äldste son. När Maria Teresia gick för att be vid hennes grav i sällskap med dottern Josepha, 16 år och bortlovad till Neapel, insjuknade flickan och avled. En äldre syster överlevde men fick sitt utseende spolierat av kopporna, vilket innebar att hon ansågs ha förlorat sitt värde som kungabrud. Av de två äldsta kvarvarande döttrarna hamnade en i Parma och den stolta Maria Carolina i Neapel. Plötsligt återstod endast den knappt tonåriga Antoine som brud åt den franske kronprinsen.

Nu inleddes en dubbel febril aktivitet. Dels gällde det att bättra på den hittills nästan osedda flickans bildning. Hennes omgivning konstaterade att hon egentligen inte var obegåvad, det var bara det att hon hade svårt att koncentrera sig på sådant som inte direkt roade henne.[2] Även om hennes bildning och läslust bättrades med åren skulle koncentrationssvårigheter följa Marie Antoinette genom livet. För det andra måste de rent formella detaljerna för hur en österrikisk ärkehertiginna skulle förvandlas till fransk kronprinsessa genomgås och utformas mycket noga. Detta var långt viktigare än hur förberedd damen ifråga var för sin kommande uppgift: Minsta antydan om att någondera parten, Habsburg eller Bourbon, sökte framhäva sig på den andres bekostnad kunde teoretiskt vända frieriet i blodigt krig: Vilken sida skulle först underteckna äktenskapskontraktet, vilket namn skulle stå överst, Maria Teresias eller Ludvig XV:s.[3]. Hur stor eskort skulle följa bruden från Wien, vem bör lämpligast ta emot en ny fransk kronprinsessa…. Stefan Zweig konstaterar ironiskt att om inte tidpunkten för bröllopet slutligen blivit fastställd ”skulle de österrikiska och franska ceremonispecialisterna ännu idag tvista om den ´riktiga´ utformningen”. Marie Antoinette skulle aldrig ha blivit drottning och den franska revolutionen kanske inte ägt rum.[4] Slutligen var dock alla viktiga formaliteter och etikettsfrågor lösta, åtminstone på papperet och den 21 april 1770 avreste det stora följet från Hofburgpalatset i Wien mot Frankrike. Inför avskedet kramade kejsarinnan om sin dotter, förmodligen lika omskakande för flickan som allt annat denna dag, och uttryckte förhoppningen att franska folket skulle få anledning att säga att hon sänt en ängel till dem. De visste att de aldrig skulle ses igen.

Det tog tre veckor innan Marie Antoinette mötte den franska kungafamiljen I Compiégneskogen i Picardie.[5] Hon hade då redan vid en särskild ceremoni officiellt ”överlämnats” till Frankrike i ett provisoriskt hus på en ö i Rhen. Hon trädde in från ena sidan som österrikisk ärkehertiginna och steg ut som fransk kronprinsessa på den andra. I mitten låg en sal där överlämnandet skedde. Nu, 14 maj 1770, var det verkligt stora ögonblicket inne. Marie Antoinette steg ur sin vagn och hälsades av hertig Choiseul, Frankrikes utrikesminister som lett äktenskapsförhandlingarna från fransk sida. ”Jag skall aldrig glömma att jag har er att tacka för min lycka”, utbrast Marie Antoinette vördnadsfullt. ”Och Frankrikes”, lade ministern till med ett småleende. Så följde presentationen av kungliga familjen. Det verkade nästan som om Ludvig XV var prinsessans blivande man. Han omfamnade henne och konverserade ivrigt med den säkerhet som lång vana vid kvinnor kan skänka. Kungen hade i förväg ställt ivriga frågor om sin sonsons blivande brud och blivit förvånad när hans sändebud inte kunde ge en utförlig beskrivning av hennes barm: ”Det är det första jag brukar titta på”, förklarade den gamle vällustingen godmodigt. Trots många år av utsvävningar såg kung Ludvig bra ut med sin örnnäsa och skarpa blick ur svarta ögon. Hans sonson, Louis Auguste, Frankrikes Dauphin och Marie Antoinettes brudgum, var inte van vid kvinnor och såg inte heller särskilt bra ut med sin korpulenta kropp, sömniga ögon och uppenbara blyghet. Han hade just inget att säga denna främmande varelse som statsskäl prackat på honom. Helst av allt hade han säkert varit långt därifrån, till häst under en jakt eller suttit vid svarven och knåpat. Vad de båda ungdomarna än kan ha tänkt vid detta första möte, hade de ingen talan. En kung måste ha en drottning, en prinsessa måste gifta sig med en kunglighet. Personliga känslor har mycket lite med sådana ting att skaffa. Alltså steg Marie Antoinette upp i den kungliga vagnen och färden fortsatte. Om två dagar skulle hon vara framme I Versailles. Ett nytt kapitel hade inletts i såväl hennes som Frankrikes historia.[6]                              

        

---

[1] Beteckningen ”Österrike” används här för enkelhets skull. Dåtida korrekt beteckning för Habsburgarnas rike var ”det heliga romerska riket av tysk nation”, eller bara ”tyskromerska riket”. Å andra sidan betecknades habsburgska prinsessor vanligen med tillägget ”av Österrike”, även om de kom från Spanien. Också efter 1806, då tyskromerska riket upplöstes, var ”Österrike” snarare en beteckning för habsburgarnas hjärtområde med Wien som centralort än namnet på ett territorium med klart fastställda gränser. Staten Österrike grundades först i samband med fredssluten efter första världskriget.

[2] Marie Antoinette var redan som ung mycket förtjust i musik och dans, troligen därför att hovet i Wien lade an på att alla dess döttrar skulle behärska dessa konster. Omgivningen satsade helt enkelt inte på Antoine förrän det stod klart att hon skulle komma att bli drottning av Frankrike.

[3] Detta specifika problem löstes genom att man undertecknade två likalydande dokument, en version med franske kungens namn överst, en med Maria Teresias.  

[4] Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia(nyutgåva i svensk översättning 1989), s. 19. Originalet kom ut 1933.

[5] Detta område är sannerligen historiskt. 30 år senare möttes Marie Antoinettes släkting ärkehertiginnan Marie Louise och Napoleon på samma plats. I samma skog undertecknades vapenstilleståndet 1918 och den franska kapitulationen 1940. Det var också i Compiégne som kardinal Richelieu och Axel Oxenstierna höll sin överläggning 1635.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Fraser, Marie Antoinette(svensk översättning 2002), kapitel 3-5.

Ärkehertiginnan och tronpretendenterna

Det må vara sant att kvinnornas roll i historien gärna glöms bort men det är även ett historiskt faktum att många av historiens mera kända män haft en dominerande mamma. Fäderna har ofta spelat en underordnad roll i sönernas liv och ibland helt manövrerats ut. Detta gäller flera kungar vilka av eftervärden fått namn som stora fältherrar eller politiker: Alexander den store, Ludvig XIV, Karl XI, Gustav III, Napoleon… Gustav II Adolf utgör ett gränsfall. Hans far var minst lika dominant som sin hustru Kristina. Men Karl IX dog tidigt och hans änka visade snart att hon ämnade hålla kontroll över sina söners göranden och låtanden, inte minst beträffande äldste sonens giftermålsplaner, även om han råkade vara kung och krigare.[1]  

Det är att märka att ingen av mödrarna till ovanstående regenter, med undantag för Anna av Österrike som faktiskt styrde Frankrike flera år i Ludvig XIV:s namn även om det skedde med god hjälp av Mazarin, har regerat över något rike i praktisk mening, ofta inte ens rent formellt. För sina regerande söner har dock alla dessa kvinnor spelat en viktig roll på det rent personliga planet och ofta väckt minst sagt blandade känslor hos dem: kärlek vördnad, fruktan, hat.[2] En annan av dessa kvinnor utan formell makt men med stort inflytande är prinsessan Sophie av Bayern, österrikisk ärkehertiginna och mor till kejsar Frans Josef av Österrike.

Sophies far tillhörde ätten Wittelsbach, en av de stora tyska furstefamiljerna, som sedan urminnes tider varit furstar och kurfurstar av Bayern. Vid tiden för Sophies födelse stod man just i begrepp att uppnå kunglig status eftersom kurfurst Maximilian Josef valt att understödja den nye franske kejsaren Napoleon och inom kort rentav skulle gifta bort sin äldsta dotter i första äktenskapet med dennes styvson Eugene. Sophies egen mor, den nye kungens andra hustru Karolina, kom från furstefamiljen i Baden och var något så omvälvande som en protestantisk drottning i det katolska Bayern. Av Karolinas många systrar var en drottning av Sverige(gift med Gustav IV Adolf), en kejsarinna av Ryssland och en tredje storhertiginna av Hessen Darmstadt. Karolina själv blev också fruktsam och fick med tiden fem döttrar och en pojke som överlevde spädbarnsåren. Sophie var nummer tre i skaran.

Genom att i tid överge Napoleons sjunkande skepp lyckades kung Maximilian behålla sin tron och kunde 1824 gifta bort den sköna Sophie med en yngre son till den österrikiske kejsar Frans I. Denne var för övrigt redan gift med en halvsyster till Sophie, en av Maximilians döttrar från första äktenskapet.[3]  Vid sin ankomst till Wien fann den nya ärkehertiginnan ett åldrande hov, slitet av de många påfrestningarna under Napoleonkrigen och egentligen bara intresserat av att skydda sitt välde mot revolutionära tendenser. Hennes svåger kronprins Ferdinand var, som man säger numera, psykiskt och fysiskt funktionshindrad, hade talfel, vattenskalle och dessutom epilepsi. Av hovet betraktades han på  sin höjd med medlidsamt överseende.[4] Sophies egen make var en anndaglig, godmodig man utan andra verkliga intressen än jakt. Med tiden skulle Sophie bli en verklig maktfaktor inom kejsarfamiljen och under 1848 års revolt var det hon som ledde kampen för att bevara monarkin. Hon betecknades allmänt som ”den ende mannen” bland habsburgarna. Det kom dock att dröja sex år innan hon efter flera missfall lyckades nedkomma med en fullgången son, den blivande kejsaren Frans Josef. Under tiden fanns vid österrikiska hovet två unga män av kunglig börd som drivits i landsflykt av krigsårens stormar och som, åtminstone rent sällskapligt, säkert var mer stimulerande än ärkehertig Frans Karl.

Den ene var ”Napoleon II”, kejsar Napoleons son med ärkehertiginnan Marie Louise, en gång arvtagare till Frankrikes tron. Han kallades numera hertigen av Reichstadt och även om han inte levde i fångenskap betraktades han av habsburgarna som något av en potentiell säkerhetsrisk, som helst borde avhålla sig från politiken. Den unge mannen var ståtlig med vackra lockar och hade, helt i sin faders anda, stort kvinnotycke. Exakt vilka känslor ärkehertiginnan hyste för kejsarsonen är svårt att avgöra. Som lojal habsburgare, låt vara ingift, borde Sophie hyst misstro mot ”det korsikanska odjurets” avkomma. Å andra sidan var han ännu ung, bara 13 år när Sophie kom till Wien och minst lika mycket en Habsburg som en Bonaparte.[5] Dessutom hade ju Napoleon en gång givit Wittelsbacharna en kungatron och Sophie tyckte lika illa om den kallsinnige kansler Metternich som hertigen gjorde. Alltså var det naturligt att de båda blev vänner. De gick på teatern och operan tillsammans och lär rent av ha delat sorgen över Napoleons ensamma död på ST Helena.[6] Åtminstone den yngre av ärkehertiginnans två äldsta söner, den charmige buspojken Max, ansågs senare vara mycket lik hertigen av Reichstadt till utseendet. Hertigen hade emellertid avlidit strax före pojkens födelse i juli 1832, bara 21 år gammal.[7]  

Den andre utländske tronpretendenten i habsburgarnas huvudstad var prins Gustav, son till Gustav IV Adolf och arvtagare till den svenska tronen. Eftersom de nya makthavarna i hans forna hemland inte tillät honom att tituleras som svensk prins hade han så småningom övergått till att kalla sig ”prins av Vasa”, en titel som ogillades än mer i Stockholm, i synnerhet av kung Karl Johan.[8] Ärkehertiginnan Sophie hade starkare band till den svenske än den franske tronpretendenten. Hon och Gustav var köttsliga kusiner på sina mödrars sida. Gustav var dessutom sex år äldre än Sophie och nära tolv år äldre än Reichstadt. De båda ungdomarna hade träffats medan Sophie fortfarande bodde i München. Då hade de dansat tillsammans flera gånger. Gustav var lång och ståtlig när han i mitten av 1820-talet, ungefär samtidigt som Sophie, kom till Wien för att ta tjänst i kejsarens armé.

Som alltid när det handlar om ”kändisars” inbördes relationer är det svårt att avgöra vad som är skvaller och vad som är sant. Hovkretsar och de som rör sig i dessa älskar att skvallra om högheternas äventyr till höger och vänster. De som på sin tid hävdade att både blivande kejsar Frans Josef och brodern Max i själva verket var sonsöner till Gustav IV Adolf av Sverige hade sina skäl att göra det och de som senare, med hänvisning till ärkehertiginnan Sophies höga moral och ”pliktkänsla”, menade att något sådant var omöjligt ville naturligtvis göra allt för att försvara habsburgarnas heder. Att en prinsessa umgås med en man hon inte är gift med innebär inte per automatik att de är ett älskande par, men även den plikttrognaste furstinna kan inleda ett kärleksförhållande utom äktenskapet, under förutsättning att hon lyckas övertyga sig själv att hon har rätt att göra det.[9]

Att Gustav och Sophie var nära vänner står utom tvivel. Han hälsade ofta på henne i Hofburg eller Schönbrunn. I egenskap av kungason, låt vara avsatt, kunde han göra det utan att bryta mot etikettens stränga regler. Även de som avvisat tanken på ett kärleksförhållande medger att prinsen tycktes förälskad i ärkehertiginnan. Naturligtvis gick det snart rykten om vad som pågick och kejsaren förklarade att Sophie inte borde umgås för öppet med Gustav så länge denne inte var gift. När efter många om och men detta lyckliga tillstånd väl uppnåtts, genom giftermål med en annan kusin, var brudens mor likafullt övertygad om att ärkehertiginnan medvetet saboterade äktenskapet för att få behålla Gustav för sig själv. Under allt detta hade prinsen avancerat till chef för ett hedersregemente, där för övrigt även hertigen av Reichstadt ingick med överstes rang. Det kallades givetvis Vasaregementet och var under den blivande kejsar Frans Josefs uppväxtår pojkens favoritregemente. Kejsarfamiljen umgicks fullt naturligt med prins Gustav, som Frans Josef kallade ”onkel”. Ett tag var det tal om att Gustavs dotter Carola, tre år yngre än Frans Josef, skulle gifta sig med den unge kejsaren. Detta blev dock inte av, vilket onda tungor naturligtvis förklarade med att kontrahenterna i själva verket var halvsyskon. Ett logiskt argument för att så inte var fallet är att det knappast är troligt att den landsflyktige prinsen kring 1830, då Frans Josef föddes, skulle riskera sin redan ömtåliga ställning genom att avla barn med en gift Habsburgprinsessa som mycket väl kunde tänkas föda en tronarvinge. Vid pojkens födelse i augusti 1830 noterades dock, som något positivt skall kanske tilläggas, att barnet saknade den karaktäristiska ”habsburgska underläppen".[10]

Vilken uppfattning man än väljer att anta i frågan, så visst är tanken spännande: Var kejsar Frans Josef av Österrike i själva verket Gustav IV Adolfs sonson?[11]                                                         

---

[1] I rättvisans namn bör nämnas att Filip II av Makedonien, Alexander den stores far, alls inte var någon obetydlig man utan tvärtom stor både som politiker och fältherre. Hans fjärde hustru Olympias var dock en högst ambitiös kvinna och det är tänkbart att hon initierade mordet på sin make då denne visade tecken på att gynna en ny hustrus familj framför henne själv och sonen Alexander.

[2] Det kan tilläggas att regerande drottningar sällan fått barn genom historien. Oftast sker det innan de blivit regenter, som Katarina av Medici och Katarina den stora. Det är också ganska vanligt att regerande mödrar får ett konfliktfyllt förhållande till sina barn, som just Katarina den stora. De enda europeiska kvinnliga regenter som lyckats bygga upp stora familjer i historisk tid är kejsarinnan Maria Teresia och drottning Victoria  

[3] Detta var inte fullt så illa som det låter, eftersom ärkehertig Frans Karl härstammade från ett av kejsarens tidigare äktenskap. Ändå utgör Maximilians giftermålshandel ett tydligt exempel på kungligheters envisa benägenhet att gifta bort sina ättlingar med nära släktingar. Bortsett från risken för inavel, som naturligtvis fick sina följder rent genetiskt, skapar detta system ett oerhört trassel för eftervärlden i försöken att skilja en kunglighet från en annan.

[4] Trots detta blev Ferdinand kejsare vid faderns död 1835, även om den verkliga makten liksom förr låg hos kanslern furst Metternich. Ferdinand I skulle regera i 13 år, för att sedan abdikera under revolutionsåret 1848. Hans undersåtar kallade honom vänligt ”Ferdinand den gode” eller ”den godmodige”. Han avled 1875. 

[5] Reichstadts mor var syster till ärkehertig Frans Karl och hade gifts bort med Napoleon 1810. Sonen föddes i mars 1811 och fördes till Österrike efter faderns fall. Man strävade därefter att få honom att glömma sitt franska ursprung. Av förstårliga skäl glömde han snart franskan men kärleken till fadern lär aldrig ha upphört.

[6] Eftersom kejsaren dog redan tre år innan Sophie kom till Wien är det väl troligare att de begrät hans ensamma exil i allmänhet.

[7] Angående ärkehertiginnan Sophies relation till hertigen av Reichstadt, se Joan Haslip, den ensamma kejsarinnan, en biografi över Elisabet av Österrike(svensk översättning 1968), s. 19 och 24.

[8] Historien om striden beträffande den landsförvisade prinsens titel är i sig fascinerande läsning. Se Harald Hultman, prinsen av Vasa, den siste gustavianen(1975), s. 142-54. Den fortsatta texten bygger på uppgifter hämtade ur denna bok. I förbigående kan man undra om den omständigheten att prins Gustav var så väl sedd i just Wien, där Karl Johan en gång blivit så grovt kränkt, irriterat kungen extra mycket https://bosonshistoria.blogspot.com/2018/04/ambassadoren.html. 

[9] Ett svenskt exempel på en sådan furstinna är den stolta och plikttrogna men samtidigt uppenbart kärlekstörstande och i sitt äktenskap olyckliga Victoria av Baden och hennes relation till doktor Axel Munthe.

[10  ]  Ulf Irheden, Frans Josef, Kejsare i katastrofernas tid. En biografi(2018), s. 19.

[11] För den som gärna vill tro att så var fallet kan noteras att kejsaren onekligen hade en del  personlighetsdrag gemensamma med den avsatte svenske kungen. Båda var pedantiska, tillknäppta och sparsamma och de hyste samma intresse för "den representativa sidan" av militärlivet; paraderna, uniformerna exercisen. Frans Josef delade i ungdomen Gustav IV Adolfs intresse för teckning, dock inte för musik. Bägge hyste också stor kärlek till sina familjer, samtidigt som deras stelt formella  läggning gjorde det svårt att ge kärlek tillbaka  

Kungen som sade Nej,.

De båda männen såg på varandra. Ambassadören kände sig olustig. Hela denna historia var honom motbjudande. Han fruktade i hög grad att mannen framför honom, med det trötta och härjade ansiktet men ändå med rak hållning och fast blick, skulle säga nej till vad han hade att föreslå. I själ och hjärta förstod han honom. Förmodligen skulle han själv reagerat på samma sätt. Men en diplomat har till uppgift att förmedla sin regerings ståndpunkter, hur illa han än tycker om det. Ambassadören harklade sig:

-          Ers majestät! Det tyska riket och dess Führer hyser den största respekt för er och ert land. Men betänk följderna om ni vägrar godta våra krav.

-          Jag är folkvald, svarade kungen lugnt. Jag kan inte avgöra detta bakom stängda dörrar och mellan fyra ögon. I en demokrati respekteras folkviljan.

Ambassadörens röst blev vädjande, nästan desperat.

-          Ert folk kommer att tvingas utstå fruktansvärda lidanden. Om ni godtar våra krav räddar ni ert land och era undersåtar. Ni kommer att framstå som folkets verklige konung. Er bror i Danmark har redan godtagit de krav min kollega framförde igår. Ni förlorar inget på att acceptera.

Kungen rodnade av vrede.

-          Hur vågar ni tala på det sättet om min bror, om min familj! Om ni verkligen önskade fred skulle ni inte ha föreslagit oss att ge upp vårt land.

Därmed kallade kung Håkon åter in utrikesministern för att åhöra vad som sades. Han tänkte inte fatta några beslut över huvudet på sin regering. Men detta stred mot ambassadörens instruktioner. Han fick inte förhandla med den regering som varit fräck nog att motsätta sig Hitlers önskan att överta den faktiska kontrollen av Norge. Med sorg i hjärtat lämnade doktor Curt Bräuer, Nazitysklands ambassadör i Norge, folkhögskolan i tätorten Elverum. Han förstod att allt var slut. Det skulle bli krig mellan de två länderna.[1]

Inte heller kung Håkon kände någon glädje eller ens stolthet över vad han gjort. Han hade helt enkelt följt sitt samvetes bud. Han kunde inte, varken av konstitutionella skäl eller enligt sitt hjärtas önskan, gå med på att landet i praktiken gav sig till tyskarna, allra minst att göra en man som Vidkun Quisling till statsminister. ”Min konung, min konung”, stammade utrikesministern rörd då denne berättade vad han sagt det tyska sändebudet. De båda männen omfamnade varandra.

Lite senare på dagen klargjorde kungen sin ståndpunkt för regeringen:

-          Att acceptera tyskarnas krav skulle strida mot allt jag sett som min plikt i egenskap av norsk kung sedan jag kom till detta land för snart 35 år sedan.

Om regeringen var av annan mening, vilket han i så fall hade all förståelse för, var han beredd att abdikera för att inte stå i vägen för dess beslut. Men regeringen ställde sig på kungens sida. De kände på samma sätt som han: Dessa krav kunde inte accepteras.[2]

Precis som doktor Bräuer förutspått kom den norska regeringens och kungens ställningstagande att leda till ”fruktansvärda lidanden” för land och folk. För de styrande, kung Håkon inberäknat, innebar det att man nu verkligen var flyktingar i eget land. Om tyskarna lyckades gripa regeringen, kungen eller någon i hans familj visste ingen vilka följderna skulle bli, om de nu ens blev gripna. Dagen efter mötet med Bräuer, 11 april, tvingades kungen och regeringen fly hals över huvud in i skogen för att undkomma tyska luftangrepp. När kungen nästa dag försökte ta sig in i Sverige för en kort vila, meddelade svenskarna att han i så fall måste räkna med att interneras. Tack vare en hygglig gränsvakt som höll tyst om vem man fått till gäst lyckades Håkon ändå få en knapp halvtimme på neutral mark innan han måste återvända till Norge, för att så småningom föras till London och en landsflykt på fem år.[3]  Det norska folket fick för sin del utstå fem år av ockupation och rättslöshet  

Det är ovedersägligt att kung Håkon och regeringen hade ett val att göra dagarna 9-10 april och att det val som gjordes fick konsekvenser. Om Norges statsledning valt att följa Danmarks exempel och strävat efter samförstånd med tyskarna, skulle en laglig återhållande kraft trots allt funnits kvar i Norge. Självklart hade man tvingats till eftergifter som säkerligen i efterhand framstått som förödmjukande och kanske rentav förrädiska, men man hade samtidigt haft större möjlighet att skydda folket från nazistiskt godtycke. Hitler eftersträvade inledningsvis samförstånd med norrmännen och hade ingen tanke på att låta landets egna nazister under Quislings ledning ta över styret i landet. Dels tvivlade han på Quislings kompetens, dels var den nazistiska läran ingen ”missionerande” rörelse, som skulle spridas över världen. Visst kunde man samarbeta med likasinnade men det fick aldrig råda något tvivel om att tyskarna utgjorde det sanna ”herrefolket”. Ockupationen av Norge och Danmark skedde främst av militärstrategiska skäl, inte av ideologiska ”rasmässiga orsaker, så som var fallet i exempelvis Polen eller Sovjetunionen. Därför är det sannolikt att en samarbetsvillig norsk regering hade kunnat uppnå konkreta resultat i sin strävan att skydda folket från de allvarligare följderna av en nazistisk ockupation: Det är exempelvis troligt att förföljelsen av norska judar åtminstone hade kunnat senareläggas och troligen också begränsas.[4] Som det nu blev tvingades det norska folket förlita sig enbart på sitt personliga mod och styrka i kampen mot ockupanterna, utan något konkret juridiskt skydd bakom sig.

Ändå var kung Håkons och hans regerings beslut både modigt och betydelsefullt. Norge var det första land som entydigt vägrade acceptera nazistisk ockupation och där motståndsrörelsen tidigast kom igång. Kung Håkon blev en samlande symbol för kampen mot nazisternas förtryck. Bortsett från den positiva effekten på hemmafronten väckte norrmännens ståndaktighet även uppmärksamhet utomlands: ”Om någon anser att vi bör hålla oss utanför kriget, bör han vända sin blick mot Norge. Om någon tvivlar på demokratins vilja att segra, kan jag bara säga ´Se på Norge”, förkunnade president Roosvelt vid ett tillfälle 1942.[5]

Genom sitt beslut att avvisa ambassadör Bräuers erbjudande om överenskommelse visade Håkon VII vägen mot motståndsvilja och frihetstro i en mörk tid. Detta bör aldrig glömmas.                    

          

---

[1] Inga av de dokumentära böcker jag haft tillgång till går närmare in på norska kungafamiljens upplevelser de dramatiska dagarna 9-10 april 1940, även om saken naturligtvis berörs. Beträffade mötet mellan kungen och ambassadör Bräuer på förmiddagen 10 april återges kontentan av vad som sagts och vad man kommit fram till. Replikskiftet som återges ovan är hämtat från filmen Kongens nej(svensk titel kungens val), från 2017. Även om filmen är dramatiserad tycks den i stort korrekt återge händelseförloppet. Beträffande uppgifter om mötet mellan kungen och ambassadören, se Björn Björnsen, Norge 9 april 1940, tyska invasionen timme för timme(svensk översättning 1978), s. 296 och Michael Tamelander & Niklas Zetterling, Den 9 april, Nazitysklands invasion av Norge 1940(2010), s. 114.       

[2] Angående kungens tal inför regeringen på kvällen 10 april, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Håkon_VII_av_Norge.

[3] Henrik Berggren, Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940(2018), s. 328-30.

[4] Organiserade förföljelser av judarna inleddes ett år tidigare i Norge(hösten 42), än i Danmark(hösten 43). Antalet bortförda och dödade norska judar var också långt större än motsvarande siffra i Danmark(Norge 610 bortförda, 12 överlevande, Danmark 472 bortförda, 52 döda). Nära 6000 danska judar lyckades helt undkomma tyskarna. K. A Adrup, Den 9 april 1940, ockupationen av Danmark och Norge,(1981). Inläst av Claes Elfsberg 2010.

[5] Se not 4.