måndag 24 augusti 2020

Fallet från hästen och stöten mot takkronan - Henrik VIII och Erik XIV, två renässansfurstar av sin tid.



”Jag manade på min häst – han rusade framåt i den klara tunna luften, och till och med innanför min metallhjälm kunde jag höra dånet av hans hovar tungt, tungt, tungt mot den frusna marken. Genom gallret i mitt visir såg jag markisen komma ridande emot mig – gallret ramade in honom så att jag inte såg något annat än honom. Jag lyfte lansen och förde in handtaget i den stora fördjupningen i mitt bröstharnesk där det var meningen att det skulle sitta, stålsatte mig i stigbyglarna och siktade.
  Någonting träffade mig med sådan kraft att jag blev som förlamad, utan möjlighet att röra mig. Jag såg himlen virvla runt ovanför mig som en cirklande lockfågel i allt snabbare takt, skärvor av vitt och blått jagade varandra, och det var inte alls kallt utan ljumt och doftande av vita rosor…”

Så beskriver , i Margaret Georges roman, Englands kung Henrik VIII själv den olycka han drabbades av i ett tornerspel 24 januari 1536.  Då han vaknar upp är han mycket trött och omgivningen tror honom vara döende. I romanen berättas vidare att han legat medvetslös i tre timmar. För första gången blir hovet medvetet om att också den kraftfulle kung Henrik är dödlig.[1]

Att någon form av olycka verkligen ägt rum står klart. Enligt den vanligast förekommande versionen föll både hästen och kungen till marken, så att ”det var ett mirakel att han inte dödades”. Det sägs också att kungen legat medvetslös i två timmar, vilket ändå är en timme kortare än vad George antyder i sin roman. Med tanke på hur kungens liv utvecklades efter 1536; avrättningarna av såväl politiska motståndare som trogna tjänare(inberäknat två drottningar, äldre kvinnor och minderåriga barn som avled i fängelse), Henriks allt sämre humör och kondition och hans tilltagande fetma, hävdar en skola av historiker och medicinare att kungen vid olyckan under torneringen fått hjärnskador som påverkat hans psyke negativt. Det har i sammanhanget påpekats att exempelvis fotbollsspelare i modern tid ådragit sig skador som givit liknande effekter.[2]  Andra menar att dessa slutsatser lider av påtagliga brister.[3] Det är för det första osäkert om Henrik VIII verkligen blev allvarligt skadad i torneringen 1536. Uppgiften att han legat medvetslös i flera timmar kommer från personer som fått informationen i andra eller rentav tredje hand. Eustace Chapuys, vars rapporter vanligen utgör huvudkälla för händelserna vid Henrik VIII:s hov under 1530-40talen, skriver tvärtom att alla visserligen ”höll det för ett mirakel att kungen inte dödades, men han erhöll inga skador”.[4]
För det andra kan det med skäl ifrågasättas om kungens psyke verkligen undergick någon påtaglig förändring kring 1536. Henriks lynne må ha försämrats under hans sista årtionde men inte heller de tidigare regeringsåren präglades av någon överdriven finkänslighet. Den trogne kardinal Wolsey, som i många år varit kungens närmaste medhjälpare och skaffat sig en ställning i europeisk politik som väl kan jämföras med Oxentiernas ett århundrade senare, avsattes utan vidare spisning sedan han misslyckats med att övertala påven att godkänna Henriks första skilsmässa 1529. Något år senare arresterades kardinalen och fördes till London för rannsakan, men avled under vägen. Även kung Henriks första hustru och deras gemensamma dotter behandlades närmast som förrädare sedan de vägrat acceptera sin degradering till ”änkeprinsessa av Wales” respektive ”lady Maria”, kunglig bastard. Också andra som stått kungen nära eller tjänat staten efter bästa förmåga mötte slutet på stupstocken till följd av kungligt missnöje, långt före 1536. Dessutom, påpekar skeptikerna till ”torneringsteorin”, var det trots allt aldrig fråga om regelrätta mord när tudortidens dissidenter dömdes till döden. Hur vred kungen till äventyrs kunde vara på otrogna hustrur eller försumliga rådgivare fanns alltid juridiska regler att följa som inte ens Henrik VIII kunde sätta sig över. Det må ofta ha rört sig om skenprocesser där saken i stort sett var avgjord på förhand men det handlade trots allt om juridiska processer, förda efter en mall som i sin tur byggde på i lag föreskrivna regler. Henrik VIII må ha begått åtskilliga justitiemord men, vad man vet. aldrig regelrätta mord. Slutligen hävdas att de många kotterierna vid hovet i sig var lika farliga som kungens onåd. Den minister eller drottning som fått en mäktig högadelsman eller annan minister av motsatt religiös eller politisk åskådning till motståndare kunde lätt se sin ställning skakad genom att ”fienden” drog i rätt trådar.[5]  

Omkring tjugo år efter kung Henriks olyckstillbud på tornerbanan skall en liknande händelse ha inträffat i Sverige. Denna gång gällde det dock inte kungen utan ”kronprins” Erik, senare Erik XIV.[6] I första delen av sin Berättelser ur svenska historien utgiven vid mitten av 1800-talet skriver kyrkoherden, läraren och historikern Anders Fryxell följande:
”Vid den tiden hände det sig att han(Erik), under någon lek i slottssalen i Stockholm gjorde ett högt språng och därvid stötte huvudet ganska hårt mot en ljuskrona. Man tyckte sig finna, att de anfall av besynnerlighet och nästan vansinne, vilka man förut, fastän sällan förmärkt, blev efter denna olyckliga stöt både tätare och våldsammare”.[7]  
Det framgår inte varifrån denna uppgift kommer och under 1900-talet tycks ingen ha fäst större avseende vid missödet. Varken Ingvar Andersson eller Knut Carlqvist nämner saken i sina biografier över kung Erik från 1935 respektive 96, medan däremot Herman Lindqvist kortfattat berör ämnet 2014 och därvid betecknar det inträffade som ”Sveriges äldsta dokumenterade idrottsskada”. Han noterar att ”en del skribenter” sökt spåra grunden till Eriks senare sinnessjukdom i olyckshändelsen med ljuskronan.[8] Frågan är om den alls ägt rum. Sverige var ett långt obetydligare land än England vid mitten av 1500-talet – där fanns ingen kejserlig ambassadör som noga följde kungafamiljens varje göranden och låtanden, även om Gustav Vasa vid denna tid accepterats som Sveriges herre av kollegerna på kontinenten. Att hans äldste son råkat slå huvudet i taket kan ha passerat relativt obemärkt, men om prinsen verkligen skadat sig allvarligt borde det ha noterats i officiella källor. Att uppgiften försvinner ur historisk litteratur under 1900-talet tyder på att forskningen då antingen sett händelsen som betydelselös eller helt osann, kanske uppfunnen av Eriks fiender(eller vänner) för att förklara senare tragedier.[9]

Hur eftervärlden än väljer att se på dessa två händelser är likheten mellan dem påtaglig. Henrik VIII och Erik XIV hör också till de mest legendariska furstarna i sin tid. Henrik är rentav internationellt känd och tycks odödlig i sitt hemland. Även om Erik kanske inte kan skryta med samma status i Sverige är hans privatliv nästan lika känt som Henriks: Alla svenskar har hört namnet Karin Månsdotter. ”Sturemordern” är väl inget allmänbegrepp längre men de flesta svenskar torde kunna erinra sig att vi haft en kung som blev sjuk i samband med något våldsbrott och sedan gifte sig med en kvinna av folket. Att engelsmännen ungefär samtidigt hade en kung som gifte sig rätt många gånger och visst tog livet av ett par stycken drottningar vet nog också de flesta svenskar, eller kan minnas det med viss ansträngning. I England tillhör kungen med de sex drottningarna nationalsymbolerna.

Den ”rationella” eftervärlden har svårt att förstå furstarnas agerande under renässansen, som i efterhand tycks främmande, orealistiskt och lite skrämmande. Naturligtvis gäller detta i särskilt hög grad kungar vilkas agerande redan samtiden betraktade som minst sagt egendomligt. Alltså måste något ha hänt som kan förklara det oförklarliga, exempelvis ett slag mot huvudet under sportutövning. Tittar man närmare på kung Henrik av England och kung Erik av Sverige märker man att det finns flera likheter som har mer med bakgrund och omgivning än med psyke att göra. Det är sant att båda två var lynniga och minst sagt koleriska. Bägge var också söner till upproriska adelsmän som lyckats göra sig till kung i respektive land. Varken England eller Sverige var särskilt betydelsefulla länder i början av 1500-talet. Det gällde alltså för de nya dynastierna att visa sig värdiga den ställning man uppnått, både inom själva riket och utomlands. Få kungar var förmodligen så medvetna om detta som Henrik VIII och Erik XIV. Minsta antydan om deras ”låga” ursprung innebar en förolämpning, kanske rentav ett hot. Att de dessutom delade ursprung med sina rikens finaste aristokrati gjorde inte saken bättre – Var en Vasa mer värd än en Sture, en Tudor förmer än en Howard? Bägge kungarna hade också, om än av olika skäl, svårt att få arvingar till sin tron. Flera släkter kunde tänkas ha intresse av att de misslyckades. I Henriks fall rörde det sig enbart om högadliga familjer, som Howard, Pole eller Stafford, medan Erik dessutom hade besvär med ett antal halvsyskon från faderns senare äktenskap. Om man därtill lägger dåtidens uppfattning att kungamakten var av Gud given inser man att massavrättningar av nära anförvanter kunde framstå som både nödvändigt och godtagbart och väl kombineras med glada fester, komponerande av musik och umgänge med vackra fysiskt attraktiva kvinnor, utan något olycksfall på sportarenan till förklaring eller ursäkt.[10] 
Det som ytterst avgjorde de båda furstarnas diametralt olika öden var just Eriks oförmåga att hålla sig inom ramen för en furstes handlingar. Trots att Henrik VIII lät avrätta långt fler människor än Erik XIV och var långt brutalare – Erik nöjde sig i regel med att låta döma påstådda förrädare till döden och sedan benåda dem med domen hängande över huvudet som ett Damoklessvärd, medan Henrik utan att tveka sände hustrur, unga och ålderstigna anförvanter och trogna ministrar i döden, var det ändå Erik som till sist förlorade sin krona. Genom det olycksaliga sammanbrottet i Uppsala, där Erik först med egen hand mördat eller tagit del i mordet på en av sitt rikes högsta aristokrater och sedan, totalt onåbar, flytt till skogs miste kungen den fernissa av upphöjdhet och värdighet en sann härskare aldrig får förlora. Hur många liv kung Henrik än tagit hade han alltid hållit sina händer rena, aldrig själv gjort sig till mördare. Kung Erik hade nu förvandlats från upphöjd furste utkorad av Gud till vanlig man med blod på sina händer. Giftermålet med en kvinna av folket något år senare beseglade hans öde. Därför dog Henrik VIII, vars politik i nära fyra årtionden ödelagt så många liv, inklusive hans egna hustrur och barns, som Englands obestridde härskare medan Erik, som under stark press råkat iscensätta mord på några enstaka aristokrater, slutade som isolerad och halvt vansinnig statsfånge.[11]                                        


[1] Margaret George, Henrik VIII:s självbiografi del II ”Söndra och härska”(svensk översättning 1989), s. 65.
[2] https://www.youtube.com/watch?v=TaBtWrcFxXA&t=56s. Detta nätprogram kan knappast kallas vetenskapligt även om det säkert bygger på fakta. Forskaren och författaren Claire Ridgway hänvisar i sin bok The fall of Anne Boleyn a countdown(andra utgåvan 2015 s. 15-16), till ett antal forskare och medicinare som hävdat att olyckshändelsen vid tornerspelet kan ha påverkat kungens psyke.
[4] Chapuys var kejserlig ambassadör vid engelska hovet mer eller mindre stadigvarande från 1529-45. I första hand kom han att bevaka den frånskilda drottning Katarinas och hennes dotter Marias intressen. Även om han av naturliga skäl var kritiskt inställd till kungen, ger hans rapporter intryck av autenticitet och verklighetsbakgrund. Tonen är ofta ironiskt humoristisk. Översättningen till svenska av ovanstående citat är min egen.
[5] Detta sista argument kan å andra sidan avisas eftersom det i slutändan var kungen som hade avgörandet i fråga om högmålsbrott. Ingen kunde döma någon till döden mot Henrik VIII:s önskan. Ett talande exempel är den stackars hovkansler som under Henriks sista år i ett anfall av övermod försökte misskreditera Catherine Parr i kungens ögon, med hänvisning till hennes uttalade protestantism. Den kloka drottningen lyckades vid ett enskilt samtal övertyga Henrik att hon inte önskade något högre än att undervisas av honom i teologiska ämnen. Då kanslern nästa morgon kom för att få kungens order om drottningens arrestering, mottog han istället en kraftig utskällning och blev kallad både odjur och odugling. Den gode mannen fick ge sig av med oförrättat ärende, förmodligen högst tacksam att inte hans huvud lades på stupstocken.
[6] Gustav Vasas äldste son betecknades aldrig som kronprins utan som ”utvald konung”. Titeln kronprins tillkom först under 1600-talet.
[7] Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien I (nyutgåva 1982), s. 260.
[8] Herman Lindqvist, Erik XIV – prakt, drömmar, mörker(2014), s. 22.  
[9] Av Fryxell framgår att olyckan, om den inträffat, måste ha skett någon gång 1556-57. Om Erik uppvisat symptom på vansinne omkring tio år före Sturemorden borde forskningen i modern tid ha ägnat episoden större intresse.
[10] Henrik VIII och Erik XIV hade ungefär samma hobbys. Det är möjligt att den engelske kungen framstått som ett ideal för sin svenske kollega, trots att Henrik egentligen tillhörde Gustav Vasas generation. Erik gav sin andre son, född i fångenskap och tidigt död, det för svenska prinsar unika namnet Henrik. I Anna Sparres roman Karin Månsdotter(1991), säger Erik uttryckligen att pojken fått sitt namn efter ”min idealbild i allt, Henrik VIII av England”.    
[11] Det bör kanske understrykas att jag inte söker framställa Erik XIV som ”det oskyldiga lammet”. Jag hävdar endast att han jämfört med Henrik VIII har betydligt mindre blod på sina händer, sett till antalet politiska avrättningar.

Upplagd av kl. Inga kommentarer:

tisdag 11 augusti 2020

Solkungens karoliner.


Karl XI var den fredligaste, eller kanske minst krigiske, av stormaktstidens kungar. Under hans 25 år som myndig konung hade Sverige som nation fred i sjutton år. Och innan stora nordiska kriget började förunnades riket ytterligare tre år av fred. Detta innebar dock inte att svenska knektar och officerare hela denna tid kunde leva lugnt på sina gårdar och torp. Sverige var en stormakt i Nordeuropa och det medförde förpliktelser. För Sveriges del stavades problemet Frankrike.
Ludvig XIV:s ambition att säkra sitt grepp om Centraleuropa oroade såväl kejsaren i Wien som sjömakterna England och Nederländerna. Sveriges kung hade som tysk riksfurste intressen att bevaka på kontinenten. Därtill kom att Karl XI rent personligt hade svårt att förlåta sin franke kollega det förmyndaraktiga sätt varpå denne blandat sig i konflikten mellan Sverige och Danmark på 1670-talet, trots att resultatet på det hela taget utfallit till Sveriges fördel.[1] Att ärkefienden Danmark under 1680-talet visade sig benägen att söka stöd hos Frankrike mot furstendömet Holstein-Gottorp, i sin tur förbundet med Sverige, gjorde knappast Karl XI vänligare stämd mot Versallies. När det så kallade ”Pfalziska tronföljdskriget” inleddes 1688 beordrade därför kungen, om än med stor vånda och motvilja, uppsättandet av sex svenska regementen på kontinenten. Sverige hade blivit en del av den stora alliansen mot Frankrike.[2] Kriget fördes på flera fronter men som ofta är fallet när Frankrike är i krig kom tyngdpunkten att ligga i Flandern, kring dagens Belgien och Holland. En annan omständighet, som i och för sig är vanlig i de flesta krig men tycks särskilt påtaglig kring Frankrikes nordgräns, är att striden utvecklas till ställningskrig. Så skedde även denna gång. För svenskarnas del kom det att dröja ett drygt år innan de deltog i en större batalj, slaget vid Fleurus i dagens Belgien 1 juli 1690. Resultatet blev ett förödande nederlag för den allierade sidan – 6 000 stupade, 8 000 tillfångatagna.[3]  Cirka 530 av dessa fångar var svenskar eller ingick i svenskledda regementen. Såsom sed var erbjöds fångarna, åtminstone de som tycktes mest kapabla, att ta tjänst hos segraren. Eftersom alternativet var hård fångenskap tackade de flesta ja och så uppstod ett nytt franskt regemente av krigsfångar från Fleurus. Bland de tidigaste svenska namnen finns en Ulfsparre och en von Knorring.[4] Till en början leddes det nya regementet av en schweizisk officer men 1694 fick man en svensk befälhavare, Erik Sparre av Sundby.
Släkten Sparre hade genomgått växlande öden. Under inbördeskriget mellan Sigismund och hertig Karl ett sekel tidigare hade den dåvarande huvudmannen, som också hette Erik, avrättats och huvudgodset Sundby i Södermanland förverkats till kronan. Efter några år återlämnades det till familjen, för att under reduktionen åter dras in av Karl XI med motiveringen att återlämnandet varit olagligt. Unge Erik gick då, som många frustrerade adelsmän i ”Gråkappans” tid, i utländsk tjänst och kom till Frankrike. Här vann han tidigt överhetens uppmärksamhet, både för militär begåvning och sätt av fulländad världsman. I och med Sparres utnämning fick det nya regementet namn efter sin befälhavare. Flera svenskar kom med tiden att söka tjänst vid det nya regementet, bland dem fänriken Axel Sparre och löjtnanten Carl Gustaf Hård.[5]  Eftersom Sverige, åtminstone på papperet, fortfarande var en del av koalitionen mot Frankrike kunde möjligheten att svenskar kom att strida mot svenskar inte uteslutas. Sparre och hans män förlades dock tidigt på den spanska fronten, där de bland annat belägrade och intog Barcelona. Efter Fleurus markerade Karl XI dessutom tydligt att hans ambition på kontinenten snarare var att åstadkomma balans än att föra krig.
1700 bröt Stora nordiska kriget ut. Erik Sparre hade inte glömt att han var svensk och anslöt sig småningom till Karl XII i Polen, där han för tapperhet förärades den stora äran att få kungens egen värja i gåva.[6] Han återvände sedan till Frankrike där han tjänstgjorde ytterligare några år, för att 1714 ta avsked med rang av fransk generallöjtnant. Han hade några år tidigare köpt tillbaka Sundby. Efter sitt avsked övergick Erik Sparre till diplomatyrket och blev småningom svensk ambassadör i Paris. Han avled 1726. Det franska regemente han givit sitt namn övertogs av stridskamraten Gustaf Lenck och skulle finnas kvar som separat franskt regemente ända till revolutionsåren på 1790-talet. Med tiden upphöjdes det till kungligt livregemente och fick då namnet Royal Suédois. Dess siste chef blev Axel von Fersen den yngre.[7]              


[1] Ludvig XIV hade 1679 pressat Danmark att acceptera Sveriges besittning av de tre Skånelanden, men å andra sidan i förhandlingarna med deras gemensamme fiende hertigen av Lúneburg tvingat Sverige att avstå från delar av sina tyska områden. Karl XI ansåg detta vara diktatoriskt handlat. Om detta, se Ingvar Eriksson, Nils Bielke 1644-1716. Firad i nådens dagar, fälld i onådens(2000), s. 145-46.   
[2] I denna ingick, förutom det i det stora hela rätt obetydliga Sverige, tyskromerska riket och Spanien(båda habsburgska), England, Nederländerna och Savojen i norra Italien. Ett annat vedertaget namn på koalitionen mot Frankrike var ”Lüneburgska ligan”.
[3] I rättvisans namn bör tilläggas att även den franska sidan led svåra förluster – 3 000 stupade och lika många sårade https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Fleurus_(1690). Beckman uppger dessutom ett betydligt lägre antal allierade krigsfångar, 5 000.
[4] Nästan på dagen 104 år senare, 26 juni 1794, stod ett nytt slag vid Fluerus, då den franska revolutionsarmén besegrade sina allierade motståndare. Bland de franska högre officerarna i detta slag fanns en man vid namn Bernadotte, som här gjorde sig ett namn för utomordentlig tapperhet. Det blev en viktig milstolpe i den hetsige gascognarens fortsatta karriär.     
[5] Båda dessa män gjorde  sig senare ett namn som Karl XII:s förtrogna under Stora nordiska kriget.
[6] Vad som ovan sägs om ”frustrerade svenska adelsmän som gått i utländsk tjänst”, skall inte tolkas som att det rått utbredd fientlighet mot Sverige bland de ädlingar som drabbats av Karl XI:s reduktion . Tvärtom tycks de ha stått i regelbunden kontakt med vänner och släktingar i hemlandet. Sparre hoppades utan tvivel att genom tjänstgöringen hos Karl XII visa sin lojalitet mot land och konung och på så sätt göra sig förtjänst av överhetens uppmärksamhet och ynnest, vilket också lyckades. Det står å andra sidan klart att en viss bitterhet trots allt förekommit hos dem som efter reduktionen sett sig föranlåtna lämna Sverige. Då Magnus Stenbock på 1680-talet beredde sig att söka tjänst i utlandet, uttryckte han i brev tvivel huruvida han någonsin skulle återvända hem. Stenbock deltog för övrigt i slaget vid Fleurus, men undgick att bli fransk krigsfånge. Som bekant återvände han senare till Sverige och gjorde lysande karriär, om än med olyckligt slut.    

Upplagd av kl. Inga kommentarer:

fredag 31 juli 2020

Skandaler i engelska kungahus.

Flera av mina läsare har antagligen sett den nya serien ”kungahuset Windsor”, vars första del gick i söndags och som i sin helhet redan finns på SVT Play. I inledningen till första avsnittet upplyser speakern att: ”I hundra år har detta kungahus fått hantera skandaler, krig äktenskapsbrott och tragedier”.
Även om det säkert inte är avsikten, får man lätt intrycket att just ”huset Windsor” skulle vara märkt av utsvävningar, lastbarhet intriger och elände. Den enklaste studium av de europeiska dynastiernas historia visar självklart att alla kungafamiljer bär på minst en smaskig kärlekshistoria eller skumraskaffär. Kungligheter är nämligen människor och beter sig därefter, hur upphöjda de än anses vara. Detta gäller som sagt i alla monarkier men inte minst i England. Som bevis följer här ett litet axplock ur den engelska kungliga historien.
Den i vår tid ur rent kronologisk synpunkt tidigast bekanta engelska drottningen torde vara Eleonora av Akvitanien, som hade sin storhetstid under senare delen av 1100-talet. Hon är relativt unik i Europa såtillvida att hon är ensam om eller i varje fall en av mycket få drottningar som i tur och ordning varit gift med två kungar som regerat var sitt rike, Frankrike och England. Hertigdömet Akvitanien omfattade på 1100-talet stora delar av nuvarande södra och västra Frankrike. Eleonora ärvde det efter fadern som sitt eget och var uppenbart synnerligen medveten om att hon var en regerande furstinna av egen rätt. Det tänkte hon fortsätta att vara, hur många karslokar till kungar som än försökte styra henne! Hon var först gift med den franske kungen Ludvig VII. Trots att flickan bara var omkring 13 år då hon kom till franska hovet hade hon snart etablerat en egen politisk plattform, vilket fick hennes svärmor och några av dennas medarbetare att lämna familjen. Senare följde Eleonora sin man på korståg och då som chef för sin egen akvitanska armé. Kungaparet blev snart osams i strategiska frågor, vilket skall ha fått drottningen att yrka på omedelbar annullering av äktenskapet.[1] Påven försökte medla, utan framgång. Eftersom Ludvig och Eleonora inte hade några söner lyckades hon slutligen få äktenskapet upphävt med hänvisning till att de var alltför nära släkt enligt kanoniska rätten. Näste kung fick bli Henrik II av England.[2] De hade träffats medan Eleonora fortfarande var fransk drottning och man får onekligen intrycket att de inlett ett förhållande innan separationen från Ludvig var genomförd. Åtminstone gifte de sig så fort det var möjligt. Eleonora var nu kring 30 år. Äktenskapet var tydligen lyckligt i början, att döma av antalet barn – 8 stycken.[3] Ändå var makarna åtskilda långa perioder, antingen var Henrik på resa eller så vistades Eleonora i sitt hertigdöme. Av och till fungerade hon som Englands de facto regent. Hennes vistelse i Akvitanien har senare diskuterats mycket. Även om hon inte ledde ett regelrätt ”kärlekshov”, som det ibland påstås, kan man gissa att det var ett hov där musik och poesi uppskattades.
I början av 1170-talet uppstod problem i äktenskapet med Henrik. Eleonora sattes i husarrest misstänkt för stämplingar mot sin make och satt internerad till kungens död 1189, varpå hon raskt tog itu med uppgiften att bevaka sonen Rikard lejonhjärtas intressen hemma i England medan han for på korståg i Heliga landet. När drottningen slutligen avled i ett kloster i Frankrike var hon omkring 80 år gammal.[4]    

Kung Edvard II var son till en stor, om också samvetslös, krigare och politiker. I unga år tilldelades pojken titeln Prins av Wales för att markera områdets införlivande med England. Tyvärr visade han större intresse för idrott och nöjen än för att gå i faderns fotspår. Den nära vännen Piers Gaveston, som fadern hoppats skulle sätta pli på veklingen, gjorde sig istället totalt oumbärlig och i sinom tid allsmäktig då hans herre bestigit tronen 1307. Detta ledde till ett inbördeskrig som med kortare avbrott varade hela Edvards regeringstid. Även om hans drottning Isabella, dotter till Frankrikes konung, inte som Marlowe och andra dramatiker hävdat levde i konstant elände och bitterhet utan tvärtom ofta tycks ha agerat medlare mellan hovet och högadeln, kom en dag då hon fått nog. Vid mitten av 1320-talet rymde hon helt sonika hem till Frankrike där hon slog sig ihop med den landsflyktige storbaronen Roger Mortimer, varpå paret återvände hem, avsatte kung Edvard, lät hans favoriter gjuta en fasansfull död, samt övertog styret av riket i den unge tronföljarens namn. Efter några år störtade prinsen, nu Edvard III, i sin tur moderns älskare och lät avrätta honom för förräderi. Isabella drog sig tillbaka från politiken och avled 1358, cirka 65 år gammal.[5]

Edvard IV, som regerade England under senare delen av 1400-talet, var en ståtlig krigare med kvinnotycke. Exakt hur många utomäktenskapliga förhållanden han hade tycks osäkert, liksom exakt vem som är mor till några av hans barn. Sedan han besegrat Lancastersidan i ”Rosornas krig” äktade han slutligen den unga adelsdamen Elisabet Woodville, vars första make hade kämpat på den förlorande sidan i inbördeskriget. Det sades att hon mer eller mindre förfört kungen genom att ställa sig under ett träd vid landsvägen där han väntades passera. Med sig hade hon sina två pojkar från första äktenskapet. Hur det än förhöll sig blev Edvard förälskad och inom kort stod bröllopet. Den nyblivne äkta mannen lät sig dock inte hindras av detta utan fortsatte oförtrutet med sina utomäktenskapliga affärer, samtidigt som han höll sig med en maítresse en titre, den charmfulla Jane Shore. Äktenskapet med Elisabet Woodville hade emellertid väckt missnöje bland kungens gamla anhängare, varför ett nytt inbördeskrig utbröt. Efter en kort tid i exil lyckades Edvard IV återta sin tron och regerade sedan ostört i drygt tio år tills han avled 1483, 40 år gammal. Vid hans död gjorde brodern Rikard statskupp och utropade sig till kung. Kung Edvards båda söner försvann under dunkla omständigheter i Towern samma år och Rikard III stupade i strid 1485. Änkedrottning Elisabet avled i kloster 1492 vid cirka 55 års ålder.[6]

Av Henrik VIII:s många äktenskap var nog det med Anne Boleyn mest chockerande för samtiden. Den kring 40 år gamle kungen, som i tjugo år levt ett relativt stillsamt liv med sin spanskfödda hustru Katarina, tycktes plötsligt beredd att offra allt, inklusive ett gott förhållande till Rom och kejsar Karl V, för en kvinna som visserligen hade släktband till den engelska högadeln men ändå var av relativt obetydlig härkomst. Hon uppträdde dessutom utmanande – skrattade högt inför hovet och bråkade med kungens skattmästare, så att denne till sin herres blygsel begärde avsked. Ändå bröt kung Henrik med påven och gjorde sig till engelska kyrkans överhuvud för att kunna äkta Anne. För samtiden måste det ha känts lika pinsamt som när Edvard VIII nästan exakt 400 år senare äktade Mrs Simpson. I motsats till sin sentida efterföljare på tronen abdikerade som bekant inte Henrik VIII utan lät i sinom tid avrätta Anne Boleyn och avverkade på tio år ytterligare fyra hustrur.             

Den verklige grundaren av det så kallade ”huset Windsor” får anses vara Georg I, kurfurste av Hannover och från 1714 Storbritanniens konung. Moderns härstamning från familjen Stuart berättigade honom till tronen sedan den äldre protestantiska grenen utslocknat.[7]  Georgs hustru, Sofia Dorothea av Celle som också var hans kusin, kom dock aldrig till England. Hon hade nämligen långt tidigare förälskat sig i den svenskättade greven Philip Christoph von Königsmarck. Av allt att döma lät kurfursten, eller kanske hans mor, år 1694 mörda sin rival, varpå hustrun förvisades till en exiltillvaro på slottet Alden i nuvarande Nordtyskland. Då Englands nye kung erbjöd Sofia Dorothea att dela hans tron replikerade hon kallt: ”Om jag är en äktenskapsbryterska är jag er ovärdig. Är jag oskyldig är ni mig ovärdig”. Det blev inte någon återförening. Hon dog 1726, han följande år.[8]

George IV, prinsregenten kallad, var tidigt känd för sina kvinnohistorier och sitt utsvävande liv. Det mest kända förhållandet var med adelsdamen Mary Anne Fitzherbert, som inte bara var katolik utan dessutom varit gift två gånger. Trots detta gifte sig paret i hemlighet 1785 vilket å andra sidan inte hindrade prinsen att i Edvard IV:s efterföljd hålla sig med flera damer vid sidan om. Dessutom ingick han småningom ett konventionellt äktenskap med en kunglig person, vilket dock kraschade efter något år. Trots all denna amorösa aktivitet lyckades George IV inte efterlämna någon manlig arvinge vid sin död 1830. Mrs Fitzherbert dog 1837, samma år som drottning Victoria tillträdde den brittiska tronen.[9]

Mot denna bakgrund måste man medge att ”huset Windsor” har att brås på ifråga om kärleksskandaler och intriger.
     

[1] Skilsmässa i dagens mening var omöjlig i det katolska Europa under medeltiden. Man måste därför bevisa att äktenskapet på något sätt var olagligt eller att det aldrig fullbordats. Detta är en viktig förklaring till Henrik VIII:s bekanta krumbukter i äktenskapliga frågor.
[2] Han blev i själva verket kung först två år efter giftermålet.
[3] Att endast ett tycks ha dött i späd ålder måste betraktas som något av rekord för tiden.
[5] Exakt vad som hänt Edvard II tycks osäkert. Alison Weir menar i Isabella, She-wolf of France, Queen of England(2011), att kungen mycket väl kan ha undkommit eller låtits fly. Den allmänt vedertagna versionen tycks dock fortfarande vara att han mördats på order av sin hustru och Mortimer https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_II_av_England.
[6] Mötet under trädet skildras i Philippa Gregorys roman Den vita drottningen från 2010. Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England.
[7] Det har för mig alltid varit en gåta varför den brittiska kungafamiljen mot slutet av 1800-talet började betecknas Sachsen-Coburg-Gotha, eftersom prins Albert aldrig var regent. Drottning Victoria tillhörde huset Hannover. Ombytet av namn till Windsor 1917 är lättare att förstå med tanke på dess sant engelska klang. Ett annat tänkbart namn hade dock varit Stuart, då ju familjen otvivelaktigt härstammar från Jakob I och en gång fick sin tron med den motiveringen. Detta bevisar än en gång att furstehusens namn i första hand är egenkonstruerade och ofta har mycket lite med någon ”historisk verklighet” att göra.    
Upplagd av kl. Inga kommentarer:

fredag 24 juli 2020

En drottnings födelse och släktbakgrund.


1720 var ett skickelsedigert år i den svenska monarkins historia. I en process vars första steg visserligen hade tagits under det senaste dryga året gick Sverige, genom riksdagsbeslut och utan blodsutgjutelse, från kungligt envälde till en närmast representativ kungamakt och ett system där den styrande makten i sista hand låg hos de fyra stånden.[1] Som för att balansera vågskålen föddes några månader senare den ena av de två gestalter som under de kommande nära 80 åren skulle förkroppsliga den svenska kungamakten och mer eller mindre framgångsrikt kämpa för att bevara dess politiska inflytande. Barnet, en flicka, föddes dock inte i Sverige utan i Preussen, en makt som ännu inte kunde kallas stormakt men otvivelaktigt på väg upp.
Konung Fredrik Vilhelm hade önskat sig en son. Pojken Fredrik tycktes inte arta sig till den soldat han hoppats och han hade redan fyra döttrar. Det var därför inte med överdriven förtjusning han 24 juli 1720 mottog ytterligare en prinsessa. ”Jag får grunda ett kloster åt dem”, suckade han några dagar senare i ett brev till en vän. Det fanns dock vissa tecken på att detta inte var vilken prinsessa som helst: Hon hade segerhuva.[2] För att fira den nyligen ingångna freden med den svårt krigshärjade östersjömakten Sverige, vars nye kung dessutom en gång varit Fredrik Vilhelms svåger, utsågs det svenska kungaparet till flickans gudföräldrar. Hon uppkallades delvis efter den nya svenska drottningen Ulrika Eleonora och blev med tiden känd som Lovisa Ulrika.
Lovisa Ulrikas släktförhållanden är både tilltrasslade och spännande, dessutom med dunkla kopplingar till Sverige. Båda föräldrarna härstammade från Fredrik av Pfalz, ”Vinterkungen” och därmed också från det engelska kungahuset Stuart.[3] Fredriks dotter Sofia av Pfalz var först förlovad med Georg Wilhelm av Welf, för att senare gifta sig med dennes yngre bror Ernst August av Hannover. Den äldre brodern äktade istället en fransk adelsdam, visserligen av förnäm familj men inte fin nog för ett verkligt kungahus.[4] Trots att Sofia av Pfalz lär ha hyst ett evigt förakt för sin svägerska tvekade hon inte att senare gifta bort sin egen son Georg med Georg Wilhelm av Welfs dotter Sofia Dorothea. Varken brud eller brudgum var lyckliga över äktenskapet men ändå föddes en son och en dotter, med sin fars respektive mors namn. Sofia Dorothea av huset Welf anklagades senare för otrohet med greve Philip von Königsmarck, släkt med den svenska ätten Wrangel. Medan greven i tysthet förpassades ur historien, troligen mördad, dömdes den otrogna hustrun till husarrest på ett slott i Tyskland. Hennes dotter med samma namn giftes 1705 bort med sin kusin Fredrik Vilhelm av Preussen, vars mor var dotter till Sofia av Pfalz. Sofia Dorothea den yngre och Fredrik Vilhelm av Preussen var Lovisa Ulrikas föräldrar.[5]
Som om denna släkthistoria inte vore nog komplisserad, var Lovisa Ulrika också utrustad med två föräldrar av diametralt motsatt läggning. Drottning Sofia var en kulturellt intresserad, i traditionen från solkungens Versailles uppfostrad kvinna. Hon älskade teater, vackra kläder och rokokons stillfulla möblemang. Hon hade egna ambitioner för sina barns framtid. Kung Fredrik Vilhelms målsättning var att göra Preussen till ett starkt och respekterat kungarike. För att åstadkomma detta måste både armén och förvaltningen rustas upp och, framför allt, disciplineras. Rutinerna skärptes och kompetens sattes före börd. Tankegången var naturligtvis riktig men kungen saknade uppenbarligen sinne för proportioner. Allt som inte bevisligen tjänade staten var av ondo. Det sägs att kungen var så noga med utgifterna att drottningen och hennes damer lade bönor på spelbordet om han råkade komma in i rummet där de satt. Minsta tecken på opposition ledde till fruktansvärda raseriutbrott. En man som bekände att han var rädd för majestätet blev tillvrålad: ”Du skall älska mig”, varpå kungen egenhändigt pryglade ”den skyldige” med käppen. Den stränga disciplinen gällde självklart även barnen, särskilt äldste sonen Fredrik som skulle fostras till en härdad soldat. I det syftet lät Fredrik Vilhelm bland annat varje dag skjuta med kanon utanför pojkens fönster. Intellektuell bildning var däremot förbjuden: Inget latin, ingen frank litteratur…[6]  Prinsen blev slutligen så skärrad att han försökte fly, vilket dock misslyckades. Ett tag fruktade man att 18-åringen skulle avrättas men allt redde upp sig.[7]
Eftersom kvinnor inte kunde bli soldater fick Lovisa Ulrika och hennes systrar i stort sett vara ifred med sina studier. Den femte dottern tycks i viss mån ha sympatiserat med sin far, trots att hon senare skulle visa Fredrik den store både beundran och respekt. Av allt detta framgår att Sveriges blivande drottning växte upp i en omgivning av minst sagt komplicerade personligheter. Hennes egen personlighet blev också komplicerad, vilket i hög grad skulle prägla hennes tid på tronen.[8]      

[1] Angående det politiska spelet bakom regimförändringen i Sverige efter Karl XII:s död, se https://bosonshistoria.blogspot.com/2020/02/kungamakt-och-standervalde-maktspelet.html.
[2] En bit av fosterhinnan sitter kvar runt huvudet, vilket länge ansågs bringa tur.
[3] Fredrik av Pfalz utgjorde genom sitt uppror i Böhmen en av de bidragande orsakerna till 30-åriga krigets utbrott 1618-19. Hans hustru Elisabet var dotter till den engelskskotske kungen Jakob I. Deras dotterson Georg, Lovisa Ulrikas morfar, blev sedermera den engelske kungen Gorge I. 
[5] Enklare uttryckt innebär detta att Lovisa Ulrikas farmor och morfar var syskon. Som vanligt ifråga om kungliga giftermål undrar man om familjernas överhuvud var totalt omedvetna om risken för inavel samt varför de envisades med att ge sina barn och barnbarn likartade namn, vilket i hög grad ökar risken för förväxling, Det kan noteras att Lovisa Ulrika under sin tid i Sverige sökte i släkten Königmarcks arkiv efter dokument kring mormoderns affär med greve Philip. De brev hon fann sändes till brodern i Preussen. Med facit i hand kan man undra om mormoderns öde påverkat drottningens inställning till prinsessors påstått utomäktenskapliga affärer och styrt hennes handlande i samband med ryktena kring sonsonen Gustav IV Adolfs börd
[6] Naturligtvis älskade prinsen fransk litteratur och kultur.
[7] Prins Fredrik blev snare, Fredrik II, den store av Preussen. I rättvisans namn bör kanske tilläggas att kung Fredrik Vilhelm i grund och botten var medveten om sina brister och förmodligen hade mindervärdeskomplex: ”Jag har alltid hyst en mycket låg tanke om mig själv”, suckade han en gång.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Olof Jägerskölds och Claes Rainers biografier över Lovisa Ulrika från 1945 respektive 2019(Jägersköld kapitel I, Rainer kapitel 2), och Ludvig Reiners, Fredrik den store(svensk översättning 1956), kapitel 2-4.

Upplagd av kl. Inga kommentarer:

söndag 12 juli 2020

Drottningar på vift


Att olika tidsskeden präglas av olika företeelser eller egenskaper är väl närmast en självklarhet. Varje epok har sin arkitektur, sina upptäckter, sina värderingar. Även furstedynastier har sina egenheter som kännetecknar olika perioder i deras historia. 1500-talet är exempelvis religionsstridernas epok, då kungarna söker utnyttja de nya religiösa rörelserna till att stärka sin makt på kyrkans bekostnad, vilket i sin tur leder till att stridigheterna inom de stora furstesläkterna ändrar karaktär – Religionen blir ett vapen i kampen om makten. 1600-talets furstar är i princip enväldiga och med undantag för England hotar ingen verklig fara deras makt – fursten är smord av Gud och oavsättlig. Under upplysningen börjar nya tankar om människans frihet få spridning och furstens makt ifrågasätts alltmer. Samtidigt utmärks epoken i Europa av ett förvånansvärt stort antal furstar med komplicerat sexliv. Rykten om otrohet blir allt vanligare och många drottningar har bevisligen, eller förmodas ha, minst en älskare. Ibland, som i Danmark och Spanien, övertar dessa älskare rentav makten för kortare eller längre tid. Det sena 18-och tidiga 1900-talets furstedynastier har i sin tur ett eget signum – Furstinnor på vift. Samtidigt som kungarna med näbbar och klor kämpar för att bevara sin maktställning, ger sig flera drottningar och prinsessor mer eller mindre okontrollerat av från hemmet för att skapa sig en egen tillvaro, eller åtminstone skaffa en privat vrå, en plats där de kan vara sig själva, oberoende av etikett och hovprotokoll. Detta gäller inte bara furstinnor som insupit en ny tids tro på individens frihet och egenvärde. Också drottningar fullt införstådda med absolutismens princip finner det allt svårare att acceptera hovets inrutade tillvaro. Med tiden kommer ytterligare ett fenomen in i bilden, gunstlingen av mer eller mindre låg börd som inte hör till hovkretsarna men skaffar sig nästan hypnotisk makt över sin drottning.         
När Napoleons forne marskalk och general utsågs till svensk tronföljare hösten 1810 innebar det ett fruktansvärt slag för hans hustru. Desirée Clary hade gift sig med en officer på väg uppåt i karriären. Nu hade han plötsligt utsetts till blivande kung i ett fjärran land i norr. Inte nog med att det var kallt och ogästvänligt rent vädermässigt – Hovklimatet var också frånstötande. Karl Johan klarade sig relativt bra. Han var i själ och hjärta en sann kunglighet, oavsett ursprung. Men Desirée passade inte in i det gamla gustavianska hovet. ”Hon saknar hållning och värdighet”, sade drottning Hedvig Charlotta. ”Ett bortskämt barn”. ”Det enda som värmer hovet är pistolskotten mot kungarna”, kontrade kronprinsessan. ”Detta är vargarnas land”. Kort sagt, inom ett halvår hade hon rest hem till Frankrike. Officiellt åkte hon på en kortare resa för att sköta sin hälsa, men hon skulle stanna borta i 12 år. När Karl Johan blev kung skrev han att det var dags för henne att komma hem. Men hon vägrade: ”Jag får snuva om någon säger ´Stockholm´” Det enda rent konkreta hon lär ha företagit sig när hon fick veta att hon blivit drottning var att sluta spela piano, eftersom hon menade att det inte anstod en drottning att spela dåligt. Under åren i Frankrike antogs hon ha flera älskare, särskilt Ludvig XVIII:s premiärminister.
Med tiden dog eller försvann alla hennes vänner och släktingar i Frankrike och det stod också klart för henne att hon höll på att förlora kontakten med sin familj i Sverige, Därför fann Desirée på våren 1823 till slut för gott att återvända till makens nya kungarike. Denna gång stannade hon för alltid, men hon glömde aldrig sitt kära Frankrike. Flera gånger funderade hon på att resa hem men det blev aldrig av. ”Inget land kan i så hög grad som Sverige få människor att förlora sin egen vilja”, suckade drottningen. Desirée dog 1860.[1]         
Drottning Victoria av Storbritannien och hennes dotterdotter Alexandra Fjodorovna av Ryssland flydde väl inte direkt från sina hov, men de avskydde båda officiell representation och drog sig gärna undan till mindre eller otillgängligare slott där det var lättare att styra vilka som kom och gick och där de hade hovrutinen i sin hand. I synnerhet efter prins Alberts död föredrog Victoria sitt skotska slott Balmoral framför Buckingham Palace eller Windsor Castle. Bortsett från att det låg isolerat hyste drottningen en speciell dragning till Skottland. Medan hon kunde snäsa eller förvisa en hovman som begått en sådan förseelse som att lämna sitt rum utan tillstånd, hade hon ingenting emot att besöka skotska bönder och ta del av deras vardag: Hon bevistade både deras dop och begravningar. Förmodligen var det, åtminstone delvis, hans egenskap av skotte som efter prinsgemålens död 1861 gav John Brown en så unik ställning vid engelska hovet. Sedan gammalt tillhörde han de lokalanställda på Balmoral. I tron att han kunde pigga upp drottningen, vars saknad efter maken tycktes urarta till vansinne, sände någon av hennes förtrogna efter den gamle trotjänaren. De fick snart anledning att ångra sig: Från detta ögonblick gick allt genom Browns händer, audienser, tidningar, majestätets morgonte. Utan Brown, ingen kontakt med drottningen. Inte nog med att denne man av obetydlig härkomst gjorde sig oumbärlig vid hovet, han tycktes kunna bete sig hur som helst utan reprimander: Ingen annan hade kommit på tanken att tilltala imperiets härskarinna med epitetet ”kvinna” offentligt och säkerligen inte heller privat. En vanlig hovman hade fått avsked om den druckit sig berusad: Om Brown hette det att han ”blivit illamående”. Naturligtvis sades det allmänt att drottningen hade ett förhållande med sin betjänt, kanske till och med hade gift sig med honom. Att hon helt enkelt behövde en verklig vän som behandlade henne som en vanlig människa föll inte hovet in.  Sorgligt nog dog Brown 1883. Drottningen skaffade sig visserligen en ny gunstling, en hindu vid namn Abdul, som hon kunde tala med utan att hovet förstod ett ord. Men hon glömde aldrig den trogne Brown och så länge hon levde stod hans bild fullt synlig på borden i alla kungliga slott.[2] På motsvarande sätt föredrog Victorias dotterdotter Alexandra det stilla livet i Tsarskoje Selo framför Vinterpalatset i Petersburg och den oborstade Rasputins närvaro och stöd var för henne långt viktigare än någon dumaledamots eller storfurstes råd och önskningar. Detta bidrog på ett ödesdigert sätt till händelserna 1917.
Victoria av Baden, Gustav V:s gemål, var en furstinna av den gamla skolan. Upplärd av sin moder att vörda och älska den nya stormakten Preussen, vars kejsare var hennes morfar, var Victoria okritiskt övertygad om kungamaktens välsignelse - både för folket och såsom instiftad av Gud Fader själv. Som svensk kronprinsessa(från 1907 drottning), höll hon hårt på disciplinen både vid hovet och inom familjen, samtidigt som hon förstod att visa uppskattning och kärlek mot dem hon älskade eller som gjort sitt bästa i hennes tjänst. Inte ens denna stolta kejsarättling kunde dock i längden förneka sina personliga behov och känslor. Den lärda och kulturellt begåvade flickan fann snart att hon gift sig med en visserligen sympatisk och hänsynsfull men ack så tråkig man, mer intresserad av sport och broderi än politik eller musik. Dessutom hade Victoria rent fysiskt svårt att överleva i det kalla och fuktiga svenska klimatet. När dåvarande prinsparet reste till Egypten 1890, uppstod snart rykten att den medföljande fotografen Von Blixen Finecke umgicks väl intimt med kronprinsessan. Två år senare var kronprins Gustav tillräckligt säker på vad som försiggick för att skriva till sin mor drottning Sophia att han i ett allvarligt samtal sagt sin hustru ”att mina känslor för henne ej vore desamma som förr efter allt vad som passerat”. Victoria hade för sin del suttit ”stum och kall” men ”erkände allt” och ”sade sig inse huru orätt hon handlat”. Någon skilsmässa blev det inte men inte heller någon verklig försoning. Victoria fann snart en ny förtrogen, läkaren Axel Munthe. På hans älskade Capri, eller i Rom och Venedig kunde hon känna sig fri. ”Det är som en isskorpa lossnade från hjärtat och sinnet” skrev hon till en vän från Italien. För Munthe själv berättade hon öppenhjärtigt om svårigheterna med sin make: ”Jag står helt enkelt inte ut med att sitta tillsammans med honom på Tullgarn. Mer än någonsin saknar jag dina goda råd, älskling”.
Trots detta och trots att hennes hemland Tyskland krossades i första världskriget förblev Victoria livet ut trogen sina rojalistiska ideal: ”När vi ha kungliga måste de också få uppträda kungligt. Det får de betalt för”.  Sveriges drottning Victoria dog i Rom 1930. Enligt en version stod hennes man och läkare på var sida om sängen. ”Kom snart” viskade hon, osäkert till vem. Hon fick emellertid vänta på sina båda livsledsagare, som å andra sidan följdes åt. Munthe dog i februari 1949, Gustav V i oktober 1950.[3]                            

[2] Knut Hagberg, Victoria, drottning av England(1947), kapitel VI.
[3] Herman Lindqvist, Bernadotte, för Sverige hela tiden(2018), författaruppläsning och https://www.oppetarkiv.se/video/1336564/drottning-av-sverige-avsnitt-5-av-6.

Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Prenumerera på: Inlägg (Atom)