En konungs segerrika flykt.

 

Kungen trodde inte sina öron. Det var svårt att höra vad statsminister Nygaardsvold sade i andra änden av tråden, kanske delvis just därför att det verkade så otroligt:

-          Vi är i krig, ers majestät.

-          Mot vem?

-          Vi vet inte med säkerhet. Jag sitter hos utrikesministern och allt är ganska förvirrat här. Men vi tror att det är tyskar. En eskader på elva krigsfartyg har gått in mot Bergen och när bevakningsfartyget blinkade till dem att stanna, så svarade de på tyska att allt var lugnt. De vägrade stanna. Det är vad vi vet just nu.[1]

Kung Håkon kände sig orolig men samtidigt samlad. De senaste dagarna hade rykten nått honom att någon form av angrepp var att vänta, men av vem och hur omfattande?  Nu tycktes det vara tyskarna som var i faggorna. Säkert kände kungen en viss lättnad över detta, mitt i all osäkerheten. Han var trots allt Englandsvän, såväl av ideologiska som personliga skäl. Han avskydde nazismen och hans döda hustru hade varit engelsk prinsessa. Nu fick man ha is i magen och vänta på närmare besked. Kanske skulle det bli nödvändigt att lämna slottet? Klockan var ungefär 02 00, natten mot 9 april 1940.

När man läser skildringar av händelserna dagarna före och själva ockupationsdagen 9 april framstår de ansvariga inte som passiva men väl ur stånd att kordinera de uppgifter om tyska flottrörelser som kommer in från 3 april och framåt och sammanfoga dessa till en helhetsbild. Bristen på kornation är också påtaglig beträffande de ansvarigas handlande på efternatten och morgonen 9 april. Att man skall göra motstånd mot inkräktarna står utom allt tvivel, men ingen tar ett samlat grepp, vilket gör situationen mer förvirrad än vad den behövt vara. Av personer i ansvarig ställning i Norge under natten och morgonen 9 april är det bara två som handlar verkligt beslutsamt och utan minsta tvekan – kommendant Eriksen på Oscarsborg och stortingspresident Hambro. Men deras handlande är i gengäld desto mer avgörande: Om de inte var för sig fattat rätt beslut i rätt ögonblick skulle Norges kung och regering ha hamnat i tyskarnas händer.[2]      

Under de närmaste timmarna kom flera rappoeter att städer utefter kusten höll på att besättas och vid fyratiden dök tyske ambassadören upp på norska UD och krävde att Norges förvaltning skulle överlämnas i Hitlers händer. Efter en kort tvekan och en snabb överläggning med regeringen kunde utrikesminister Koht ge besked: Norge skulle inte böja sig för tyskarnas krav. Så följde de i norsk historia klassiska replikerna:

-          Det blir strid och inget kan rädda er.

-          Striden har redan börjat.

 

Att Koht kunde visa sig så pass bestämd berodde på omständigheter han själv inte kände till. Ungefär samtidigt som de två diplomaterna satt i UD:s bibliotek och pratade hade kommendant Eriksen på fästningen Oscarsborg i Oslofjorden, utan att ha konsulterat sina överordnade i Oslo och utan att säkert veta vad som höll på att ske, givit order att skjuta skarpt på kryssaren Blücher. Resultatet blev två träffar, som två timmar senare resulterade i att skeppet sjönk med 1 000 man ombord. Nu saknade de tyskar som fått order att bemäktiga sig Norges kung och regering ledning och situationen var nästan lika förvirrad på ockupanternas som på de angripnas sida. Trots utrikesministerns kategoriska ton var stämningen inom regeringen i själva verket dyster: Vad fanns i praktiken att göra om tyskarna besatte Oslo? I det ögonblicket hade stortingets talman, eller president som man säger i Norge, redan börjat agera. CJ Hambro avskydde allt var nazister hette och var fast besluten att statsledningen skulle räddas, om det kom an på honom. Han lät snabbt beställa ett extratåg för att föra dem till den lilla staden Hamar, drygt tio mil norr om Oslo. Efter att först ha beordrat personalen på sitt kansli att fortast möjligt bränna eller forsla undan viktiga arkiv och därefter ge sig av, sökte han upp regeringen, som fortfarande satt på norska UD och förklarade vad som var att göra. Ledamöterna instämde genast, kanske lättade att någon med fast hand tagit ledningen. Statsminister Nygaardsvold tog åter kontakt med kungen och berättade vad som beslutats. Vad kungen tänkte eller sade har inte återgivits i någon av de sekundärkällor jag haft tillhands, men han kom hursomhelst fram till att rådet var klokt och bestämde sig för att följa med. Kungen ringde sedan upp sin son Olav, som instämde med fadern och politikerna: Man måste lämna Oslo. Om Nygaardsvold och kungen kände ett ögonblicks osäkerhet vid nyheten att deras land höll på att erövras av en totalitär stormakt, var kronprinsen helt med på noterna. Efter att ha väckt barnen och ätit en snabb frukost bakom mörka gardiner satte han sig bakom ratten i sin Buick med prinsessan Märtha bredvid sig och ungarna i baksätet och körde iväg, fast besluten att inte låta sig hejdas av vem det vara månde. ”Kom ihåg att byta till skarpa skott, grabbar”, ropade han hurtigt till vaktmanskapet i porten till sitt residens.[3]

Under den resa som sedan följde, först med bil till óstbanestationen och sedan vidare med tåg(i några fall bil), mot Hamar, tycks det ha varit kungafamiljens medlemmar som klarade den psykiska påfrestningen bäst. De två prinsessorna, Olavs båda döttrar Ragnhild och Astrid, nio och åtta år, var förstås oroliga. De hade visserligen fått höra att de bara skulle på en vanlig utflykt till sommarstället i fjällen, men det märktes att något inte stämde – alla verkade så spända och ibland fick de lägga sig på golvet i tågsättet. En gång fick de till och med söka skydd i en järnvägsundergång när tyskarna bombade mål i deras närhet. Samtidigt var det kul att springa runt och hälsa på alla nya människor och berätta vilken konstig morgon det hade varit. Lillebror Harald, som bara var tre år, roade sig med att trycka på larmklockan i kupén ett par gånger. Kung Håkon, hans son och svärdotter bevarade sitt lugn, åtminstone till det yttre. För regeringens medlemmar och särskilt för statsminister Nygaardsvold var det som hände mer än en chock, det var ett personligt trauma. Liksom sina kolleger i Sverige och Danmark hade Arbéiderpartiet under 30-talet kämpat för att förbättra arbetarnas livsvillkor - ge dem utbildning mat och en något så när godtagbar sanitär standard. Att satsa pengar på försvaret var inte vad dessa män prioriterade främst.[4] Med hänsyn till den tilltagande oron i omvärlden hade de ändå de senaste åren ägnat viss uppmärksamhet åt landets militära skydd. Men ingen trodde på allvar att någon verkligen skulle ge sig på ett litet fredligt land och dessutom komma som tjuvar om natten. För statsministern själv fanns det rent personliga skäl till sorg och oro. När han kommit hem från jobbet kvällen innan, uttröttad efter alla diskussioner man haft om de minor engelsmännen lagt ut i norska vatten, hade hans dotter och dotterdotter varit där och väntat på honom. Barnbarnet hade pratat om den cykel han lovat henne till födelsedagen om några dagar och han hade lekt och skojat med henne och sagt att hon fick vänta ett tag till. De hade förstås sovit över hos honom. Och så blev han väckt mitt i natten och fick veta att tyskarna höll på att invadera Norge. Det var inte konstigt att Nygaardsvold vid ankomsten till Hamar var redo att ge spelet förlorat.[5] Gråtande förklarade han att han inte kunde ta ansvar för ett krig. Han ville inlämna regeringens avskedsansökan. Först Hambro och sedan kungen hade all möda i världen att förklara att detta var omöjligt. Så kaotiskt som läget redan var vore det katastrof om regeringsfrågan skulle bli ”hängande i luften” till råga på allt annat. Kronprinsen undrade för sin del hur någon kunde lita på tyskarnas försäkringar att de ”inte hade några onda avsikter mot kungariket Norge”, med tanke på führerns meritlista när det gällde att bryta högtidligt ingångna avtal. Vad som än hände hade kriget kommit till Norge och det bästa man kunde göra var att stå fast vid sitt nej till underkastelse. ”Jag instämmer”, tillade kungen ”men jag kommer naturligtvis att foga mig i stortingets beslut”. Man beslöt ändå att hålla förhandlingsdörren öppen. Ett oavvisligt villkor måste dock vara att den norske nazistledaren Vidkun Quisling hölls utanför alla eventuella regeringsbildningar eller annan form av styrelse. Något experiment i stil med vad Stalin försökt göra några månader tidigare, då han utsett kommunistledaren Kuusinen till ledare för en finsk ”folkrepublik” under vinterkriget, ville man inte ha.[6]

Vad regeringen och stortinget ännu inte visste var att Quisling redan börjat röra på sig borta i Oslo. Denne man, som redan tidigt och från början säkert på idealistiska och moraliska grunder önskat göra en insats för sitt land, hade med åren blivit alltmer bitter och isolerad. Under en lång vistelse i det revolutionära Sovjetryssland på 20-talet hade han lärt sig att makten tillfaller den som vågar ta den. Efter hemkomsten julen 1929 hade han glidit alltmer åt höger och slutligen grundat ett eget nazistparti, national samling(NS). Att ta makten genom val hade visat sig omöjligt, partiet hade spruckit och Quisling blivit en obetydlig figur som ingen räknade med. Nu, då regeringen och stortinget flytt, såg han sin chans. Med stöd av den gruppering bland tyskarna som stod på hans sida gjorde han på eftermiddagen 9 april upp ett utkast till regeringsplan och en proklamation till det norska folket som lästes upp i radio samma kväll. Samtidigt, på eftermiddagen, sändes en styrka tyska soldater ut för att söka efter samt gripa kungen, stortinget och regeringen.[7]  Då parlamentarikerna fick veta vad som höll på att ske flydde de snabbt vidare mot den lilla orten Elverum, österut från Hamar i riktning mot svenska gränsen. Återigen var det Hambro som tagit initiativet. Också kungen flydde mot Elverum men fortsatte snabbt vidare till Nybergsund, ytterligare ett stycke närmare svenska gränsen. Under vägen skildes barnen och kronprinsessan från kungen och kronprins Olav. Familjen skulle fortsätta till Sälen i Sverige, medan kungen och hans son tillsvidare stannade på norskt territorium. Vid det laget, klockan var nu mellan nio-tio på kvällen, hade nyheten om Quislings statskupp nått regeringen. Precis det man velat undvika hade alltså inträffat. Ändå hölls dörren för förhandlingar fortfarande öppen, även om kung Håkon begripligt nog tycktes mindre benägen än någonsin att tro på dess värde. Samtidigt beslutade stortinget att ge regeringen fria händer att handla oberoende av parlamentet tills läget hade klarnat. Det skulle dröja fem år innan man åter samlades.

 Under förnatten mot 10 april inträffade något som utan att han visste det just då, stärkte kungens moraliska och faktiska ställning. Den styrka som sänts för att gripa honom hade hejdats vid gården Midtskogen, några kilometer från Elverum. Här fanns också en bro över Terningälven. Vägen spärrades med hjälp av barrikader och sedan var det bara för de cirka 70 mannarna, av vilka de flesta var nybörjare i krigaryrket, att invänta fienden. Vid tvåtiden på natten kom tyskarna i en stor fordonskolonn, av vilka flera bussar hade beslagtagits från Oslo spårvägar. De hälsades med en häftig salva, som bland annat ledde till att en tysk officer sårades dödligt. Ställningen var för svag för att hålla särskilt länge, men tyskarna slog till reträtt. Kung och kronprins var räddade[8]

Regeringen hade genom ombud kommit överens med den tyske ambassadören om ett möte mellan honom och kungen på förmiddagen 10 april i Elverum. Med stor vånda begav sig kungen dit från Nybergsund medan kronprinsen fick stanna kvar. Också utrikesminister Koht var på plats i Elverum, även om han lämnade kungen och ministern ensamma under den första förhandlingsrundan. Curt Bräuer var ingen stjärndiplomat. Han hade visserligen tjänstgjort på tyska UD över 20 år men var inte van att tänka själv. Han tjänade den regering som för tillfället satt i Berlin, oavsett vad den stod för. Nu kom han för att erbjuda fred från en makt som just invaderat det land han befann sig i och som under de senaste åren lagt under sig flera länder med våld. Kungens svar var kategoriskt. Han vägrade att acceptera en förrädare som statsminister och ännu mindre att få höra att ansvaret för det blod som skulle utgjutas om det blev krig vilade på honom. Hur som helst kunde kungen inte själv fälla avgörandet. Han måste rådgöra med regeringen. Ambassadören fick ge sig av med oförrättat ärende.[9] Då de blivit ensamma bad Håkon Koht att förstå honom. Tanken på krig var fruktansvärd men han kunde bara inte acceptera tyskarnas krav. ”Min konung, min konung”, stammade ministern. Båda var lika tagna. Något senare förklarade kungen sin ståndpunkt mer utförligt för regeringen. Att acceptera tyskarnas krav vore ett brott mot allt han kämpat för under de senaste 35 åren. Ville regeringen göra det förstod han dem, men då fick det ske utan honom och hans familj. Uppslutningen bakom kung Håkon blev total.

Detta var början på fem års ockupation och förtryck för Norge. Sannolikt hade en mer undfallen regering på kort sikt vunnit fördelar åt sitt folk, i form av större personlig frihet och mindre av direkt förföljelse och förtryck, åtminstone de första åren. På lång sikt innebar kungens och regeringens beslut emellertid ett exempel, både för alla som förtrycktes av Hitlers regim och dem som bekämpade den. Den panikartade flykten från Oslo hade slutat i moralisk seger.                                                 

 

       

---

[1] Ovanstående dialog är delvis fiktiv. Ingen av de historiker jag läst angående 9 april återger exakt vad Nygaardsvold och kung Håkon sade till varandra vid sin första telefonkontakt på småtimmarna. Av Tamelander-Zettering, Den nionde april – Nazitysklands invasion av Norge 1940(2010), framgår endast att ministern sagt att man är i krig och att kungen då undrat mot vem. Övriga repliker återger de senaste uppgifter regeringen hade då Nygaardsvold kontaktade slottet.    

[2] Angående de uppgifter från norska legationen i Berlin om ilastning av fartyg i tyska Nordsjöhamnar och planer på angrepp mot norden som nådde norska UD dagarna före 9 april, se Björn Björnsen, Norge 9 april 1940, tyska invasionen timme för timme(svensk översättning 1978), s. 16-18.

[3] Man kan med fog undra om inte denna berättelse, som återgavs flera år senare i samband med författandet av en biografi över kung Olav V, i viss mån är en efterhandskonstruktion. Alf R. Jacobsen, Kungens val 10 april 1940(svensk översättning 2018), s. 34-35.

[4] Per Albin Hansson suckade någon månad efter krigsutbrottet i sin dagbok: ”Vi har velat ha social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är det inte fan?” Henrik Berggren, Landet utanför, Sverige och Kriget 1939-1940(2018), s. 71. /stavningen i citatet är här något moderniserad).

[5] Bjórnsen, s. 23.

[6] Kuusinen blev i själva verket snart utmanövrerad då det visade sig att hans ”regering” inte ledde till någon allmän uppslutning från de finska arbetarna, snarare tvärtom. 

[7] Exakt hur samordnat allt detta var tycks osäkert. Det mesta tyder på att Quisling och hans folk i stort sett agerat efter improvisation. Jacobsen menar å andra sidan att jakten efter kungen och regeringen, i motsats till vad som vanligen brukar hävdas, sanktionerats i Berlin. Å andra sidan är det svårt att förstå varför Führern först givit sina män order att gripa, kanske rentav döda, kung Håkon och sedan sänt sin krediterade ambassadör att förhandla med och enbart med honom.    

[8] Det är betecknande för det minimala stöd Quisling hade att försvarsställningen vid Midtskogen ytterst organiserats av en överste och före detta NS-medlem som på kvällen 9 april fått order av sin forne ledare att arrestera eller hejda regeringen och kungen. Till svar beordrade översten omedelbart att kungen skulle försvaras, Jacobsen, s. 98 ff.

[9] Allt tyder på att Bräuer själv ogillat tanken på en regering ledd av Quisling. Efter sitt misslyckande i Norge sändes han till östfronten, där han kom i sovjetisk fångenskap. Han avled 1969.

"Jag känner mig sömnig och ett ögonblicks vila skulle göra mig gott" - Gustav III:s död 29 mars 1792.

 

Att bekänna för en kung eller annan mäktig ledare att han bara har några timmar kvar att leva har i alla tider varit en svår uppgift för den ansvarige. Så var också fallet för livmedikus Dahlberg som tidigt på morgonen eller snarare på småtimmarna 29 mars 1792 kallades till Sveriges konung Gustav III, som sedan 13 dagar låg sjuk av den skottskada Anckarströms pistol tillfogat honom. De senaste dagarna hade plågorna ökat, andningen blivit tyngre och den gångna natten hade varit förfärlig. Läkaren undersökte såret och såg att det gått kallbrand i det. Patientens puls var ojämn. Saken var klar: allt hopp var ute. Den lojale gunstlingen Armfelt berättar att läkaren diplomatiskt konstaterade att majestätets tillstånd ”inte alls är tillfredställande”, varpå kungen frågade:

-          Är det farligt?

-          Ja, mitt samvete och min heder tillåter mig inte att dölja det”.

-          Hur många timmar kan återstå mig?

-          Fem eller sex.

 

Detta intryck av en stoisk furste som lugnt mottar beskedet om sin snara hädanfärd motsägs av en annan version, vikens författare icke angivits. Enligt denna berättelse skall Dahlberg efter att ha undersökt såret börjat gråta och bett kungen att ta emot sina bröder, som stod i förrummet. ”Va”, utbrast kungen med skräckslagna ögon. ”Finns det ingen hjälp mer? Ska jag dö”?[1]

Men hur kungen än reagerade inför läkarens besked hade han inte tid att vara rädd. En konungs död är en statsangelägenhet och måste ske efter en viss ritual, på samma sätt som hans morgonuppstigning eller middagar. Detta gäller i synnerhet om kungen är enväldig och har en son på tretton år som inte kan väntas regera ännu på fyra-fem år. Anhöriga och ministrar måste underrättas, en förmyndarregering måste organiseras och den döende måste få vederbörligt andligt stöd av högvördiga prästerskapet. Även om kungen, som i det här fallet, närmast är att se som ateist, passar det sig inte att han anträder den sista resan utan att ha mottagit nattvarden. Det är kort sagt mycket som skall ordnas innan en kung kan dö med gott samvete.

Av naturliga skäl gick kungens tankar till sonen – arvtagaren. Främst gällde det förstås hur riket skulle styras de närmaste åren. Kungen tycks ha varit angelägen att så länge som möjligt hålla kronprinsen, den blivande omyndige kungen, utanför politiken. Då det omedelbart efter attentatet varit tal om en tillförordnad regering förklarade han att Gustav Adolf måste besparas ett så ”ohyggligt och blodigt skådespel” som regeringssammanträdena skulle komma att utgöra.[2]  Han vägrade också att sänka sonens myndighetsålder så att denne kunde börja regera tidigare, vilket Armfelt föreslagit. Gustav Adolf skulle tillträda regeringen först vid 18 års ålder i november 1796. Å andra sidan var det viktigt att riksstyrelsen fortsatte i samma banor som förr och med män som kungen litade på. Efter lång tvekan och med stor motvilja hade Gustav III accepterat att hans bror Karl skulle bli ordförande i förmyndarregeringen. Hertigen av Södermanland hade visserligen i slutänden alltid visat sig trogen när det gällde, men alla visste att han haft kontakt med kungens motståndare och att hans lojalitet snarare bottnat i svaghet och kungligt understöd av en dålig ekonomi än i verklig broderskärlek. Det var inte uteslutet att han haft ett finger med i spelet vid mordkomplotten. Kungens rådgivare, ironiskt nog några av dem som hertigen senare skulle förfölja, fängsla eller tvinga i exil, övertalade dock kungen att utse brodern till riksföreståndare under sonens omyndighet. Hertigen skulle dock inte styra enväldigt och i regeringen omges av några av den dödes trognaste medarbetare.[3]  Dokument med denna innebörd författades men blev senare lätta att förbigå eftersom texten ansågs oklar och den döende kungen darrat på handen då aktstyckena signerades. Statssekreterare Schröderheim tycks dessutom, av misstag eller med avsikt, ha spillt bläck över det viktigaste dokumentet.

Också på ett mer personligt plan gick den döendes tankar till sonens kommande öde. Att samtidigt vara pappa och kung, i detta fall närmast en solkung, har aldrig varit någon lätt uppgift. De flesta kungar genom tiderna har inte haft vad vi skulle kalla ”en normal relation ” med sina barn. I fallet Gustav III- Gustav Adolf fanns dessutom särskilda omständigheter som kan ha försvårat en varmt personlig kontakt. Även om kungen kanske inte visade sig så hårdhjärtad mot sonen som exempelvis Delblanc antyder i sin tv-pjäs maskeraden från 1992 kan hans känslor för pojken mycket väl ha varit komplicerade. Några av Gustavs mest uppslitande upplevelser var på ett olyckligt sätt knutna till sonen och hur han en gång kommit till världen. Det är psykologiskt förståeligt om han, hur osanna ryktena om prinsens börd än var, hade svårt att känna sig obesvärad i hans sällskap. Om så var fallet var emellertid allt detta glömt inför döden. Här låg en döende fader som med oro och kanske rent av skräck tänkte på vad som väntade hans stackars pojke. Gustav mindes alltför väl sin egen svåra barndom. Vid tio års ålder hade han sett sina lärare bytas ut och några av familjens trognaste vänner mista huvudet på schavotten. Han och föräldrarna hade bevakats av hattpartiets spioner och det hade varit tal om att skilja honom från familjen. Gustav hade visserligen uthärdat krisen och kommit igenom den med ett starkt utvecklat politiskt väderkorn och en närmast oslagbar förmåga att hantera svåra situationer i rollen som monark. Men han hade trots allt bara varit kronprins under de svåra händelserna på 1750-talet. Gustav Adolf skulle i egenskap av kung genast få allas blickar på sig. Varje misstag och oförsiktighet han begick skulle iakttagas, registreras och läggas honom till last. Och vilka vid hovet kunde man lita på? Attentatet på maskeraden hade gjort det smärtsamt tydligt hur långt deras fiender var beredda att gå. Och de tider man levde i, med Frankrike i upplösning och dess kungapar fängslat… Det fanns sannerligen alla skäl att känna oro för framtiden. Gustav III vände sig till en av sina bästa vänner, Gustav Mauritz Armfelt, den temperamentsfulle hovmannen med det heta hjärtat och de understundom alltför utstuderade maneren, mannen som med sin humor alltid förstod att lätta upp en tryckt stämning, som inte drog sig för att kritisera kungen då han ansåg det lämpligt men som heller aldrig svek när det gällde, mannen som så ofta lekt och skojat med kronprinsen och som denne tycktes vara så förtjust i. Efter att ha bett honom komma ihåg sin ”gode vän när han inte längre är till” lade han honom särskilt på hjärtat att vaka över sonen: ”Överge honom aldrig”, sade han, ”Han behöver vänner”. Den trogne gunstlingen svarade sorgset att han skulle göra vad han kunde men han fruktade att hans tid vid hovet snart var över. Om hertigen fick makten var hans ställning inte säker: Kanske skulle han avlägsnas från Gustav Adolf ”av omständigheter som ej beror på mig”.[4] Trots att kungen uppenbart ömmade för familjen och särskilt sonen i sin sista stund är det samtidigt tydligt att han inte varit alltför angelägen att ha sina närmaste vid sin sida de sista dagarna. Både drottningen och kronprinsen har visserligen besökt honom någorlunda regelbundet men de tycks inte ha stannat längre stunder. Inget sägs heller om att kungen skall ha givit sin son några goda råd på vägen.[5] Det var framför allt sina ministrar, gunstlingen Armfelt och statssekreteraren Schröderheim, kungen önskade vid sin sida inför slutet. Hänsynsfullhet eller distansering – vem kan veta när det gäller den främste skådespelaren i Sveriges kungalängd.

Så var stunden inne för den andliga beredelsen till döden. Biskop Wallqvist stod i dörren. Kungen, som hittills suttit i en stol, lades nu för sista gången i sängen. De världsliga ministrarna drog sig tillbaka. Prelaten steg fram, kysste kungens hand och lyckönskade vår Herre att snart få sådan gäst vid sitt bord. Gustav III lär sedan ha slumrat till, varpå Wallqvist läste Fader vår och bönen O Guds lamm som borttager världens synder. Då han kommit till orden Giv oss Din frid viskade kungen: ”Tag om den bönen. Den är så vacker”. Wallqvist uppfyllde hans önskan.[6] Därmed var allt över. Nu återstod bara att invänta slutet. Rådgivarna kom åter in. Armfelt berättar:

-          Biskopen avlägsnade sig och vi närmade oss konungens säng. Han betraktade oss med ett uttryck av godhet och mildhet men utan att säga något. Jag tog hans hand och kysste den flera gånger. Konungen tryckte svagt min hand och frågade Dahlberg, som höll hans andra hand och kände på pulsen: ”Hur tycker ni det är”? Jag minns inte vad han svarade, men jag frågade just då om hans majestät inte tillät mig att hämta drottningen, hans son och hans anhöriga. Han sade först ja men ändrade sig genast och sade sedan: ”Det är i alla fall bäst att vänta. Jag känner mig sömnig och ett ögonblicks villa skulle göra mig gott”. Jag drog mig tillbaka för att sätta mig i en länstol vid brasan. Knappt hade jag hunnit dit förrän Dahlberg kallade på mig och sade: ”Det är slut”. Alla störtade fram. Vi såg ingen förändring i konungens anlete, utom att hans ögon voro slutna. Då sade jag till Dahlberg: ”Han sover”. ”Ja”, svarade denne, ”den eviga sömnen”.

Därpå lyfte läkaren det ena ögonlocket och visade församlingen ögat, det var redan brustet. Allt var slut. Klockan var strax före 11 på förmiddagen 29 mars 1792. Gustav III, den siste svenske kung som verkligen lyckats göra sig till landets mittpunkt i såväl politiskt som kulturellt avseende, var död.[7]                                              

    

---

[1] Olle Häger och Hans Villius, Sammansvärjningen – dokument kring mordet på Gustav III(1986), s. 72, Åke Ohlmarks, Konungen är död – en tusenårskrönika om svenska monarkers slut)1983), s.100. Egendomligt nog finns motsägande uppgifter också angående Gustav III:s inställning till livmedikus Dahlberg. Enligt Armfelt tyckte kungen inte om honom, därför att doktorns ovarsamhet ansågs ha vållat hans yngste sons död 1783 och utom denna sista dag hade Dahlberg inte tillåtits befatta sig med skottskadan. Enligt Ohlmarks var Dahlberg tvärtom ”den läkare kungen litade mest på”.  

[2] Vad kan Gustav III ha menat med detta? Kanske syftar talet om ”ett blodigt skådespel” på de gräl och tvistigheter som i det uppkomna läget efter attentatet kunde befaras inom den tillförordnade regeringen.

[3] Det fanns i och för sig inget prejudikat som tvingade Gustav III att låta hertig Karl bli riksföreståndare under sonens omyndighet. Vid Karl X Gustavs död 1660 lyckades adeln manövrera ut dennes yngre bror Adolf Johan från allt politiskt inflytande inom Karl XI:s förmyndarregering Riksamiralen Gyllenhielm spelade med nödvändighet en viss politisk roll efter sin halvbror Gustav Adolfs död 1632, vanligen som något av oppositionsledare. Den verkliga makten låg hos kansler Oxenstierna och dennes vänner och anhängare. Problemet 1792 var troligen att varken Armfelt, Taube eller Håkanson ägde en Oxenstiernas, en De la Gardies eller en Pehr Brahe den yngres förmåga att göra sin vilja gällande och med fast hand övertaga riksstyrelsen i den omyndige konungens namn.    

[4] Armfelt skulle få rätt i sin förutsägelse och inte heller efter sin återkomst till Sverige fick han någon riktigt nära relation till Gustav IV Adolf. Löftet att ära Gustav III:s minne skulle dock hållas obrottsligt. Tsar Alexander I rördes senare av den pietet Armfelt visade den dödes minne. 19 augusti, årsdagen av statsvälvningen 1772, var för honom alltid en bemärkelsedag.  Det är förstås möjligt att den gode gunstlingen i någon mån överdrivit sin roll vid kungens död och att vissa detaljer, som orden om att han kanske skulle avlägsnas från Gustav Adolf, lagts till i efterhand. Men då ingen betvivlar Armfelts livslånga lojalitet mot Gustav III anser skrivaren säg utan alltför stor risk kunna stödja sig på hans berättelse

[5] Man kan tänka på Ludvig XIV:s klassiska ord till den femårige tronföljaren, blivande Ludvig XV: ”Sträva att lindra folkets nöd, vilket jag olyckligtvis aldrig förmått göra. Tag inte efter min smak för krig, försök leva i fred med era grannar”.

[6] Uppgiften att kungen önskat höra bönen två gånger kommer från hovpredikant Erland Ros, som berättat detta vid de minnesstunder som årligen plägar hållas till Gustav III:s ära i Riddarholmskyrkan sista helgen i mars. Av skäl som torde vara alltför bekanta har denna ceremoni såväl föregående som innevarande år inställts  

[7] Otaliga sekundärförfattare har i sina böcker berört Gustav III:s sista timmar. Eftersom de vanligen anlitar Samma källor, Armfelts och Schröderheims berättelser, är de i regel beroende av varandra. Som nämns i not 1 skiljer Ohlmarks skildring på ett par punkter och det finns också flera exempel som inte berörts här. Å andra sidan framgår det inte var Ohlmarks fått sina uppgifter ifrån. De böcker jag främst använt för denna text är: Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), kapitlet om Gustav III s. 99-101, Christopher O’ Regan, Ett märkvärdigt barn, Gustaf III:s son(2007), s. 182-83, Stig Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, dödsdömd kungagunstling i Sverige ärad statsgrundare i Finland)1997), s.135-39 och Olle Häger och Hans Villius, Sammansvärjningen, dokument krig mordet på Gustav III(1986), kapitlet ”Han sover den eviga sömnen”. Villius- Hägers bok finns både som pappersbok och inläst med Villius som uppläsare.                

Ett ödesdigert slott - Vincennes

Det finns byggnader och platser i historien som förknippas med dramatik, mystik tragik eller olycka. Det är som om ödet utsett dessa platser att spela en dramatisk roll. Ett tänkbart svenskt exempel är Gripsholms slott utanför Mariefred, där så många kungligheter suttit fängslade eller isolerade. I Ukraina tycks Poltava särskilt ödesmättat för inkräktande arméer. Det var inte bara här Karl XII led sitt avgörande nederlag: här drog Hitler och hans generaler under vintern och våren 1942 upp linjerna för den offensiv som slutade i Stalingrad. I Frankrike verkar slottet i Vincennes, idag en förort öster om Paris, vara bestämt att spela en dramatisk och ofta tragisk roll i landets historia. 

I juni 1316 låg den unge Ludvig X döende på Vincennes Hans andra hustru var gravid och ingen självklar tronarvinge fanns.[1] Det var första gången på drygt 300 år en fransk kung avled utan tronföljare. De tvister och manipulationer med diverse lagtexter som följde på kungens död skulle på sikt öppna vägen för de engelska kungarnas anspråk på den franska tronen och leda till det fruktansvärda Hundraårskriget. Att Ludvig X avled just på Vincennes var i och för sig inte så konstigt. De Kapetingska kungarna använde under hela medeltiden slottet som sommarbostad. Det låg på behagligt avstånd från Paris och lämpade sig väl för stimulerande jaktpartier. Minst en av Ludvigs yngre bröder skulle möta slutet på samma slott. Men detta var bara början på Vincennes mörka roll i historien. På sensommaren 1422 kom den engelske krigarkungen Henrik V till Vincennes. Han hade nyligen utropats till fransk tronföljare och stod nära det stora målet som redan hans förfader Edvard III hade haft, att förena Englands och Frankrikes tron och därigenom göra sitt rike till en europeisk stormakt. Men den omkring 35 år gamle mannen var trött och sliten av de senaste årens intensiva krigande och dessutom sjuk i dysenteri. För att göra sin ankomst ståndsmässig försökte han rida in i slottet, men plågorna blev honom övermäktiga och han bars in på bår. Någon dag senare dog han efter att som en god kristen ha anbefallt sin själ i Herrens händer.[2] Detta innebar vändningen i Hundraårskriget. Även om engelsmännen ännu besatt stora delar av Frankrike förmådde de i längden inte motstå det växande motståndet mot ockupanterna. 30 år efter kung Henriks död var alla engelska besittningar utom Calais åter i franska händer och strax därefter inleddes det engelska inbördeskrig som populärt kallas ”Rosornas krig”. Om Ludvig X:s död 1316 öppnat för engelsmännens tronanspråk hade i gengäld konung Henrik V:s död på samma slott ett sekel senare räddat Frankrikes självständighet.

Under Hundraårskriget antog det forna sommarslottet alltmera karaktären av befästning med höga torn och murar. I tidigmodern tid tjänade det mest som förvaringsplats för prominenta politiska fångar. Både Henrik av Navarra, blivande Henrik IV av Frankrike och dennes sonson utom äktenskapet hertigen av Beaufort satt på Vincennes kortare eller längre perioder. Beaufort, som räknat med att vid sin farbror Ludvig XIII:s död få en framskjuten ställning inom regentskapsrådet för unge Ludvig XIV, blev så vred över att manövreras ut av ”uppkomlingen” kardinal Mazarin att han inte förmådde lägga band på sig. Han fängslades och sattes på Vincennes. Efter fem år rymde han lagom för att ansluta sig till den nyligen utbrutna Fronden. Revoltledarna insåg dock snart att den bålde riddaren knappast lämpade sig som politiker. Han manövrerades åter ut och slutade sina dagar som chef för franska medelhavsflottan.[3]

Napoleons första år vid makten var förhållandevis stabila men hotet om ett uppror för att återinsätta bourbonerna på tronen var hela tiden närvarande. Attentatsmän och agenter sändes regelbundet ut från London för att underminera förste konsulns styre. Rykten gick att motståndsrörelsen väntade på att en medlem av det gamla kungahuset, ”en prins av Bourbon” skulle anlända, sedan skulle kontrarevolutionen genomföras. Regeringen i Paris riktade snart sina blickar på hertigen av Enghien, prins av Condé och släkt med den store generalen Condé från 1600-talet. Den 30-årige hertigen hade tidigt tagit del i kampen mot revolutionen ända sedan familjen i hans ungdom lyckats fly från Frankrike. Nu bodde han i storhertigdömet Baden, där det var lätt att ta sig över gränsen till Frankrike. 15 mars(ett ödesdigert datum i historien), 1804 slog Napoleon till. En fransk soldatstyrka trängde helt sonika in i hertigens slott och kidnappade honom. Han fördes till Vincennes, där han vid en summarisk rättegång dömdes till döden som förrädare och avrättades, sex dagar efter sitt fängslande efter att förgäves begärt att få träffa Napoleon. Hela tiden förde han sig som den riddersman han var. Nyheten om vad som hänt blev en chock i Europa. Till och med en del fransmän ansåg att man handlat ohederligt genom att gripa hertigen på neutral mark. Europas ledande statsmän såg det skedda närmast som ett mord. En av de mest upprörda var Sveriges kung Gustav IV Adolf, Även om han alltid ogillat revolutionen hade han hittills intagit en avvaktande hållning mot Napoleon. Nu fanns det inga tvivel längre: Denne man måste krossas! Flera andra kände på samma sätt. Hertigens öde satte ett outplånlig fläck på Napoleons rykte och omintetgjorde i stort sett alla möjligheter till fredlig uppgörelse med Europas övriga stormakter. Den listige Talleyrand sade senare att Enghiens död var ”värre än ett brott. Det var ett misstag”.[4]  

Den mest berömda europeiska spionen genom tiderna torde vara den holländska kvinna som gjorde sig känd under artistnamnet Mata Hari. Även om hennes roll och betydelse numera är omtvistad, det är troligt att hon snarare arbetat för Frankrike än Tyskland och att hon inte insett vilket farligt spel hon råkat in i, står hur som helst klart att hon avrättades 15 oktober 1917, på slottet i Vincennes.[5] Som om inte allt detta räckte var slottet också högkvarter för general Maurice Gamelin under det olyckliga krigsåret 1940, detta trots att det saknade direkta kommunikationer med fronten. Mot slutet av ockupationen avrättades ett antal motståndsmän på Vincennes.

I våra dagar bedrivs, åtminstone delvis museiverksamhet i det forna kungaresidensset. Man kan undra om besökarna haft några sällsamma upplevelser på platsen.  

                

             

---

[1] Kungen hade visserligen en dotter i sitt första äktenskap, men på grund av moderns otrohet misstänktes hon vara illegitim. Johanna II av Navarra – Wikipedia.

[2] Alison Weir, Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995 – 2009), s. 69.       

[3] Alexandre Dumas den äldre skildrar Beauforts flykt i sin romansvit om musketörerna, där Athos organiserat rymningen. Hur flykten verkligen gick till har jag inte hittat någon uppgift om, men den måste ha organiserats utifrån och rimligen av högt uppsatta furstar eller djärva adelsmän, som Dumas´ musketörer. För fler detaljer kring Beauforts liv, se François de Vendôme, duc de Beaufort - Wikipedia

[4] Angående hertigens fängslande och avrättning, se Herman Lindqvist, Napoleon(2004), s. 272-77. Angående Gustav IV Adolfs inställning till Napoleon och det revolutionära Frankrike före och efter hertigens död, se även Sten Carlsson. Gustav IV Adolfs fall – missnöjet med riksstyrelsen, konspirationerna och statsvälvningen 1807-09,(1944), s. 45-47.

[5] Mata Hari – Wikipedia. 

500 år sedan första loppet!

Vilken är den historiskt sett mest berömda och betydelsefullaste sportprestationen i Sverige? Alltså inte rent idrottsligt utan i historiskt ljus? Svaret är kanske svårt i förstone men om vi istället frågar: ”Vilken idrottsprestation i Sverige genom tiderna har haft störst betydelse för vår kultur och historia”, så ligger nog Gustav Vasas ”skidtur” från Mora till Sälen och tillbaka bra till för en förstaplats. Ja, jag vet att många numera ifrågasätter detaljerna, vilken väg han tog, hur han tog sig fram osv men händelserna de där vinterdagarna 1521 påverkade otvivelaktigt Sveriges utveckling för all framtid och har i modern tid gett upphov till en skidtävling som fått avknoppningar ända borta i Kina. Förmodligen var det inte många som i söndags reflekterade över att det faktiskt gått precis 500 år sedan ”det verkliga loppet” skall ha gått av stapeln. Att den blivande kungen faktiskt var i Mora och sedan tog sig mot norska gränsen, samt att han i Sälen eller någonstans i närheten upphanns av några män som sänts ut för att be honom återvända finns det i våra dagar ingen som betvivlar. Man är numera också ense om att Gustav inte åkte skidor, varken från eller till Mora. Ändå lade han och de män som hämtade honom tillbaka grunden till världens mest berömda skidtävling. Alltså kan man säga att Gustavs första stora insats för Sverige, utan att han någonsin visste det, var att grunda Vasaloppet. De flesta som gått i mål i Mora brukar känna sig lyckliga att ha utfört loppet. För Gustav var det tvärtom. Det var i och med återkomsten till Mora som kampen började på allvar. Den skulle vara i nära 40 år innan hans svåra lopp slutligen var över. För Gustav själv verkar färden Mora-Sälen och tillbaka inte ha varit av större betydelse. När biskop Peder i Västerås, av allt att döma delvis på sin herres diktamen, långt senare nedtecknade sin krönika över kungens öden nämnde han knappt vandringen från Mora. Det enda som berättas är att Gustav, efter att ha misslyckats att värva morabönderna, dragit vidare mot Norge. Det väsentliga är att folket i Mora kort efteråt fått nya underrättelser om ”Kristian Tyranns” framfart och skickat bud för att förmå den unge adelsmannen att återvända. En av dessa kurirer skall ha burit det legendariska namnet Engelbrekt. Jämte honom sändes även ”någre andre skidekarlar” ut.[1] Krönikören berättar att de färdades ”genom natt och dag” i skogarna för att söka efter flyktingen innan de slutligen fann honom i Lima socken nära gränsen till Norge.[2] Den underliggande meningen är tydlig: Vad hade hänt om de senfärdiga bönderna inte ändrat sig i tid och hunnit upp sin blivande härskare. Hur hade det då gått med svenskarna! Vad beträffar själva mötet sägs endast att dalkarlarna bett Gustav ”för Guds skull att han nu ville vända om igen och komma dem till hjälp och undsättning”, varpå Gustav följt dem tillbaka till Mora. Senare tiders barn har velat göra scenen mer färgstark. August Strindberg, som annars gärna förminskade historiens traditionella hjältar, låter i slutscenen av sitt drama ”Gustav Vasa”(1899), den forne skidlöparen Engelbrekt påminna kung Gustav om hur denne vid deras möte vid norska gränsen i gåva givit honom en dolk och sagt: ”Om du behöver mig en gång, så kom bara”.[3]  Om denna romantiska scen verkligen inträffat kan man förmoda att majestätet på äldre dagar låtit Peder Svart ingående beskriva händelseförloppet, vilket icke är fallet. Det är likaledes att anta att konungen, om han varit i stånd att åhöra Strindbergs drama, i hög grad uppskattat scenen med dolken och beklagat att han inte själv kommit på att nedteckna en dylik episod. Sanning eller saga, legend eller fakta, kvar står ändå att Gustav Vasas äventyr i Dalarna och den lyckliga upplösningen i trakten av Sälen format Sverige för alltid. Om inte kurirerna från Mora hunnit upp Gustav i tid är frågan om Sverige överlevt som självständig stat eller, liksom Norge, för flera århundraden blivit en del av Danmark. Händelserna för 500 år sedan kring årsskiftet 1520-21 är väl värda att ihågkommas med världens mest kända skidtävling.                      

---

[1] Det är med andra ord möjligt att de som sänts att hämta Gustav Eriksson åkt skidor även om han själv inte gjorde det. Vad beträffar det redan 1521 legendariska namnet Engelbrekt kan Peder Svart eller kungen själv ha hittat på detta namn för att förstärka dramatiken och storslagenheten kring mötet i trakten av Sälen. Frågan är å andra sidan om den allt annat än historieromantiskt lagde Gustav Vasa verkligen varit mäktig den sortens förslagenhet. Det är alltså tänkbart att skidlöparen verkligen delade namn med upprorsledaren från 1400-talet. Gustav Vasas krönika av Peder Svart, utgiven av Gunnar T. Westin 1964, s. 39.

[2] Sälen hörde vid denna tid till Lima socken.

[3] Enligt en berättelse som Strindberg uppenbarligen studerar i samband med författandet av sitt drama skall scenen med dolken i själva verket ha utspelats under ett tidigare skede av äventyren i Dalarna, August Strindbergs samlade verk no 41 ”Folkungasagan, Gustav Vasa Erik XIV”.(1992), s. 318 och 502.

Konsten att legitimera kungliga bastarder.

 

Det rådde oro i Överhuset när biskopen vecklade upp pergamentet och började läsa. Detta var något helt otroligt. Vart skulle det leda och vad var meningen? Var det i enlighet med Guds vilja, om inte, vilka straff var då att vänta. Biskopen själv verkade dock fullkomligt lugn: Han utförde helt enkelt sitt arbete:

”Våra käraste kusiner, de ädla männen, riddar John, klerken Henry , ädlingen Thomas och vår käraste fröken, den nobla Joan Beaufort, älskade anförvanter till vår onkel, den ädle John,  hertig av Lancaster, vår födde vasall och gunstling. I betraktande av den oavbrutna tillgivenhet sagde onkel visat oss, liksom av hans visa råd, alltså finna vi det rätt och billigt att förläna eder, som av naturen utrustats med stora gåvor och med kungligt blod, med styrkan av kunglig förmånsrätt, av gunst och nåd”.[1]   

Detta dokument upplästes av ärkebiskopen av Canterbury i Överhuset 6 februari 1397 och innebar i klartext att konungen givit ”kunglig legitimation” åt sin farbror John av Gaunts hertig av Lancaster, barn i dennes förhållande med adelsdamen Katherine Swynford. Paret hade levt i ett mer eller mindre öppet samboförhållande, en term som inte existerade för en sann kristen under medeltiden, under en stor del av 1370-talet. Oroligheterna i samband med bondeupproret 1381 hade visserligen fått dem att bryta förbindelsen i rent fysisk bemärkelse men utan att släppa kontakten.[2]  Föregående år hade emellertid hertigens hustru avlidit och för några månader sedan hade Katherine och John gift sig med påvlig dispens och försäkran om att deras barn var att se som legitima i kyrkans ögon.[3] Detta var dock inte detsamma som ”världslig legitimitet”. Bastarder var bastarder och kunde inte räkna med att ärva jord eller egendomar på samma sätt som den som kommit till världen i ett av kyrkan sanktionerat förhållande. Kungens patentbrev pekade tydligt ut att avsikten var att åsidosätta denna regel och introducera hertigens utomäktenskapliga barn i den engelska högadeln. Detta bekräftades vid en ny ceremoni tre dagar senare, 9 februari 1397. Stående under en särskild baldakin eller ”skyddsduk” tillsammans med sina föräldrar mottog de fyra barnen, som alla uppnått 20årsåldern, bekräftelse på att de nu var att se som medlemmar av högadeln, närmast av kungahuset.[4] Dylika så kallade ”mantelceremonier” innebar vanligen att ett ogift föräldrapar vigdes i närvaro av sina barn, stående tillsammans under ett särskilt hölje eller baldakin som i England betecknades ”care cloth”. Detta var första och som det verkar enda gången i landets historia då ceremonin innebar att bastarder tilldelades samma rättigheter och möjligheter som om de avlats inom äktenskapet. Föräldrarna var dessutom, som nämnts ovan, redan vigda. För familjen Beaufort blev detta startskottet till en strålande karriär i maktens korridorer. Äldste sonen John blev några dagar efter ceremonin i parlamentet upphöjd till earl av Sommerset och riddare av Strumpebandsordern. Andre sonen Henry slutade som kardinal och framstående andlig och världslig politiker. Han var bland annat med om att döma Jeanne d’Arc till bålet. Genom giftermål, intriger och uppror skulle så småningom i tur och ordning två av de engelska kungasläkterna och därmed i praktiken alla engelska kungar in i vår tid härstamma från John av Gaunts och Katherine Swynfords barn.[5]

För en svensk med kunskaper i historia faller det sig naturligt att jämföra legitimeringen av Johns och Katherines barn med vigselakten mellan Erik XIV och Karin Månsdotter 170 år senare. Bortsett från det i och för sig chockerande i att en kung gifte sig med en kvinna av folket väckte det uppseende att deras båda barn deltog i ceremonin, sonen Gustav i famnen på sin far. Avsikten måste ha varit att, precis som vid en ”mantelceremoni” ge barnen, av vilka dottern Sigrid kommit till världen innan giftermål ens var påtänkt, legitimation som kungliga barn med samma rätt till arv och tronföljd som andra prinsar och prinsessor.[6] Sorgligt nog gick de flesta av Eriks och Karins barn betydligt sorgligare öden till mötes än barnen Beaufort gjorde.

                  

    

---

[1] Alison Weir, Katherine Swynford, the Story of John of Gaunt and his scandalous Duchess(2008), s. 307.Översättningen till svenska av Rikard II:s patentbrev för Johns av Gaunt barn med Katherine Swynford är min egen.:

[2] Det är oklart om brytningen dikterats av dåligt samvete eller politisk korrekthet, förmodligen en kombination av båda.

[3] Behovet av påvlig dispens hade inget att göra med Katherines ”låga status” utan berodde på att John av Gaunt var gudfar till hennes äldsta dotter i första äktenskapet. 

[4] John av Gaunt var son till Edvard III som regerat England i femtio år. 1397 satt brorsonen Rikard II på tronen.

[5] Joan Beauforts dotter Cecily Neville blev mor till kungarna Edvard IV och Rikard III av huset York och John Beauforts sondotter Margaret blev mor till Henrik VII av huset Tudor.  

[6] Tidens krönikörer uttryckte förvåning och indignation över att John av Gaunt äktat sin tidigare älskarinna åtminstone delvis av kärlek. Om man vet att Katherine Swynford var av adlig börd, från grevskapet Hainault i dagens Belgien, förstår man de chockvågor som måste ha gått genom Sveriges aristokrati då kung Erik 1568 äktade en kvinna av bondesläkt.    

Gustav III - demokratisk diktator.

Joakim Scherp, Fil dr i historia och verksam vid SU, anser sig i sin streckare(SVD 9/2 21), kunna spåra likheter mellan stormningen av Kapitolium i Washington 6/1 2021 och Gustav III:s statskupp på riddarhuset i Stockholm 27 april 1789. Såväl Donald Trump som den svenske kungen hade låtit mobilisera en större folkmassa i avsikt att framtvinga ett visst politiskt beslut av en av tradition självständig politisk församling. Exakt vad författaren avser att bevisa med detta upplägg framgår inte. Att han är kritisk mot den i våra dagar nog ganska allmänt populäre ”tjusarkungen” står klart, men vill han bevisa att Gustav III ”var som Trump” och således inte värd beundran, eller helt enkelt att händelser som stormningen av Kapitolium inträffat förr, till och med i vårt under de senaste århundradena trots allt ganska idylliska rike?

Att det vid första ögonkastet verkligen föreligger likheter mellan de två händelseförloppen är i och för sig odiskutabelt. Både Trump och Gustav III använde våld eller skrämselmetoder för att förmå kongressen respektive adelsståndet att böja sig för deras vilja. Den avgörande skillnaden ligger rent krasst i att Gustav III lyckades med sitt uppsåt medan Trump misslyckades. De skiftande utgångarna beror nämligen inte på en slump.   

Scherp hävdar i sin artkel att Gustav III vid sin första statskupp 1772 hade ”störtat frihetstidens parlamentariska statskick”, en myt som ofta upprepas av dem som ogillar Gustav III. Kungens envälde ställs i kontrast mot den föregående epokens förmenta demokrati. Det är förvisso sant att mycket som vi idag anser för självklarheter i en parlamentarisk demokrati har sin grund just i frihetstiden: Vi får en fast riksdagsordning med bestämmelser om hur ofta riksdagen skall samlas, Rådets, dvs. regeringens, sammansättning blir beroende av styrkeförhållandena i riksdagen. Vi får vår första tryckfrihetsförordning och offentlighetsprincip. Det brukar också sägas att vi får våra första partier, vilket dock är helt fel på en avgörande punkt. 1700-talets beryktade ”hattar och mössor” var inte partier i nutida mening, snarare kotterier vars medlemmar oförblommerat kunde byta åsikt alltefter hur konjunkturerna såg ut. Vanligen innebar detta att det parti som satt vid makten värnade partiväldet i frihetens namn, medan motståndarna talade för en starkare kungamakt i stabilitetens namn. De båda sidorna kunde sedan inta diametralt motsatta positioner under nästa riksdag. Korruptionen var också utbredd bland politikerna. Partierna kunde ibland benämnas efter det land de vanligen tog mutor av. En hatt fick oftast pengar från Frankrike, som önskade se Sverige som en aktiv politisk partner på den europeiska scenen. En mössa stod i ekonomiskt beroende av Ryssland eller Storbritannien som föredrog ett mer passivt rike vid västsidan av Östersjön. Själva beteckningen ”frihetstiden” är missvisade för en modern människa. För oss är frihet detsamma som politisk och personlig demokrati. För 1700-talets politiker betydde det helt enkelt frihet från kungligt envälde. Den enskilda människans frihet var knappast mer utvecklad än på 1600-talet, särskilt inte ifråga om politiska åsikter. ”Frihetstiden” omfattade ett blodbad på nedresta demonstranter från Dalarna 1743 samt tortyr och avrättningar av de styrandes politiska motståndare, företeelser som Gustav III i största möjliga mån försökte undvika eller avskaffa. Det var ”envåldshärskaren” Gustav III som förbjöd tortyr, inte ”frihetstidens” politiker. Ännu på 1700-talet låg makten inte i första hand hos det parti som fått flest röster i riksdagen utan hos den gruppering eller den person som ägde förmågan att ta och behålla den. I augusti 1772 var det politiska läget i Sverige så pass instabilt att de flesta insåg att någon form av förändring måste ske. Också personer som senare ingick i oppositionen mot Gustav III medgav att landet vid tiden för hans maktövertagande hade stått på gränsen till anarki och att han handlat i rätta ögonblicket. Statskuppen 19 augusti tycks också i stort ha genomförts med folkets stöd. Liksom svenskarna välkomnat enväldet 1680-82 och införandet av det nya ständerväldet 1719-20 accepterade de nu det gustavianska enväldet helt enkelt därför att de tröttnat på det föregående systemet)ungefär samma sak inträffade för övrigt då Gustav IV Adolf störtades 1809. Svenska revolutioner är i allmänhet ganska oblodiga tillställningar). Som politisk ledare var Gustav III otvivelaktigt diktatorisk. Makten var koncentrerad till honom och ingen annan. Han var den siste svenske kungen som verkligen präglade sin tid, en solkonung i fransk stil. Samtidigt infördes lättnader i fråga om den personliga friheten. För första gången sedan vasatiden blev det möjligt för utländska medborgare av katolsk eller judisk tro utanför beskickningarna att vistas i Sverige och utöva sin tro. Samtidigt som kungen skodde sig på slavhandel i Västindien får vi under hans tid vår förste svarte ämbetsman, hans mors gamle trokännare ”Bardin”. Försök att öka rättsskyddet för samhällets traditionellt mer utsatta grupper gjordes också. Från 1778 blev det möjligt för ogift kvinna att föda barn anonymt, vilket avsågs minska risken att modern tog livet av barnet. Däremot misslyckades Gustav III i sin strävan att ersätta legostadgan för tjänstehjon med personliga avtal mellan arbetsgivare och anställd.[1] Man skulle kunna säga att kungen var en demokratisk diktator eller kanske snarare en diktator med demokratiska anlag. Vad beträffar det krig mot Ryssland som Gustav III inledde 1788 och som utgjorde den omedelbara bakgrunden till riksdagen följande år, fördes det inte mot ett försvarslöst och oskyldigt land, såsom till exempel var fallet mär Hitler invaderade Polen 1939. Kejsarinnan Katarina hade enda sedan 1772 betraktat det gustavianska Sverige med misstänksamhet. Enväldet i sig var henne inte främmande men att grannen i väster nu styrdes av en stark man istället för som förr av ofta djupt oeniga och käbblande politiker utgjorde ett potentiellt hot mot Ryssland. Kejsarinnan försökte lägga hinder i vägen för svenskarna så ofta hon kunde. Redan före kriget mottogs dissidenter som officeren Göran Magnus Sprengtporten i Petersburg och diskussioner fördes om möjligheten att ansluta Finland till Ryssland som en autonom stat ”under ryskt beskydd”. Även kungens opponenter kritiserade generalens avhopp: ”Jag skulle med nöje hålla i det rep där den mannen kommer att hänga”, utbrast hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta i sin dagbok, trots att hon eljest kunde vara rätt spydig mot sin svåger. Hotet från Ryssland var alltså långt ifrån någon propagandakonstruktion från kungens sida då han sommaren 1788 under oklara omständigheter drog ut i krig. Även om det kanske är för mycket att, som Christopher O’ Regan i sin bok ”Kärlekens krigare”(2009), beteckna Gustavs krig som ”ett offensivt försvarskrig”, var det nog inte enbart traktan efter personlig ära som drev majestätet att denna sommar kalla sitt folk under fanorna, även om det med visshet spelade en stor roll. Att han ett knappt år senare lät mobilisera Stockholms borgerskap och arbetshjon i avsikt att skrämma den bångstyriga adeln till underkastelse kunde naturligtvis ses som diskutabelt, i synnerhet om man råkade tillhöra oppositionen. Det var dock inte mer än vad man kunde vänta sig av en smart envåldshärskare i slutet av 1700-talet. Att drygt 200 år senare tillgripa samma metoder i avsikt att ogiltigförklara ett val i amerikanska republiken är något helt annat.                                     

    

---

[1] Angående dessa beslut och förslag, se Barnamordsplakatet – Wikipedia och Anders Chydenius – Wikipedia. 

Skalden och kungasonen.

 

”Jag ser en tid som nalkas då en annan Karl lämnar Frankrike, på det att världen må känna honom och hans landsmän bättre. Han kommer utan vapen – bär blott lansen som Judas stred med, och han stöter denna djupt in i Florens´ buk så att den uppfläks. Land skall han icke vinna på det viset, blott skam och synd – för honom desto värre, ju ringare han aktar sådan skada.

Så återges i Ingvar Björkesons översättning från 2004 Dante Ahligeris´ ord om den franske kungasonen och fältherren Karl av Valois, som i början av 1300-talet förvisat honom från hans hemstad Florens. Dantes Divina Comedia kan väl i någon mån ses som ett terapiarbete, ett sätt att skriva av sig ett trauma. Den ger också en föreställning om tidens kaotiska politiska liv, inte minst i Italien. Dante, som egentligen hette Darante efter sin morfar, kom från en relativt välbärgad familj inom det florentinska borgarståndet. Familjen tillhörde det parti, de så kallade vita guelferna som önskade en relativt självständig ställning för Florens under påvlig överhöghet, varemot de svarta guelferna eftersträvade en mer direkt påvlig kontroll över staden.[1] Vid sekelskiftet 1300 utsågs Dante till medlem av sin hemstads magistrat och reste i denna egenskap till Rom för att förhandla med påve Bonfatius angående hemlandets status.[2] Den föga medelsame påven vägrade emellertid att lyssna på delegationens klagomål, vilket senare fick till följd att Dante placerade denne i helvettets nedersta krets.[3]  Ungefär samtidigt som Dante vistades i Rom började det brännas för kollegerna i Florens. Under påvens baner marscherade den franske prinsen Karl av Valois ner i Italien för att säkra kyrkostatens välde. Valois var en av dessa furstar som aldrig själv bestigit en tron men lever som vore de världens härskare. Som yngre bror till kung Filip IV sökte han ständig kompensation för sitt olycksöde att inte vara född att härska. I detta syfte samlade han på sig intressanta titlar som lät imponerande; strax före inmarschen i Italien utsågs han till titulärkejsare av östromerska riket, samtidigt som en verklig kejsare härskade i Konstantinopel. Vid ett tillfälle kandiderade han också till posten som tyskromersk kejsare, denna gång helt utan framgång. Under en kortare period var han kung av Aragonien. Han beskrivs som mycket ärelysten, överviktig, samt extravagant i sin klädsel. Som de flesta konservativa i sin tid avskydde Valois politiker av borgerlig härkomst och var övertygad om adelns av Gud givna överhöghet.  I januari 1302 ockuperade Karls trupper Florens, som mot en kraftigt tilltagen brandskatt skonades från förödelse.[4] En ny mer påvevänlig regering tillsattes och Dante förvisades. I två omgångar dömdes skalden för korruption och mutor. Då han inte kunde betala sina böter dömdes han till döden på bålet. Dante hade emellertid lyckats fly och tillbringade tjugo år i landsflykt innan han avled i Ravenna 1321. Efter 700 år revideras nu domen från 1302. Grattis Dante![5]                            

---

[1] Ghibelinernas parti, som Dante misstrodde, önskade istället den tyskromerske kejsaren såsom Italiens herre.

[2] Florens kan vid denna tid närmast beskrivas som en statsstat med egen förvaltning. Så var också fallet med städer som Genua, Siena och Venedig.

[3] Bonifatius VIII betecknas av Dante som ”fursten över vår tids fariséer”.

[4] Förmodligen är det ”krigsskadeståndet” som åsyftas då Dante skriver att Valois strider ”med Judas´ lans.

[5] Valois avled 1325. En ironi i sammanhanget är att hans bror, kung Filip av Frankrike, ett år efter Florens´ fall lät avsatta den påve som Valois understött med sitt fälltåg. Därmed inledde påvarnas ”babyloniska fångenskap i Avignon.