Bråkstakarna som styrt världens öde

Grevinnan doppade gåspennan i bläcket och började skriva. Trots att hon bara var i 30-årsåldern var ansiktet redan gammalt, härjat av oro och bekymmer och hon kände på sig att hon inte skulle leva länge. Livet som hustru till greve Mannerheim var för hårt. Han hörde till den sortens människor(många kvinnor skulle nog säga män), som får ”strålande idéer” men i praktiken inte åstadkommer mycket annat än att slösa bort sina pengar. Som om detta inte räckte var grevinnan också mycket bekymrad för en av sina söner, närmare bestämt den näst äldste. Den pojken tycktes då aldrig göra annat än ställa till ofog. Där hon nu satt vid sitt skrivbord var det just detta bekymmer som upptog grevinnans tankar. Hon doppade åter pennan i bläckhornet och skrev: ”För alla de andra barnen kan jag vara lugn, men vad i världen skall det bliva av Gustaf”. Då grevinnan skrivit detta satt hon en lång stund med huvudet i händerna, varpå hon drog en djup suck och fortsatte sitt brev.[1]   

Den olyckliga grevinnan Mannerheim dog vid 39-årsålder, nedbruten av sorg över sin makes trolöshet och ett förlorat hem, oro för familjen och kroppslig sjukdom. Pojken som hon oroade sig särskilt för var då i sina tidigaste tonår. Om någon siarkunnig person på dödsbädden upplyst modern om hur gossens liv skulle komma att gestalta sig, hade hon nog blivit förvånad och avfärdat spåmannen som en bedragare. Pojken hette som sagt Gustaf och slutade som marskalk och Finlands genom tiderna populäraste man. Marskalk Mannerheim är långt ifrån den ende statsman i historien som börjat som bråkstake. Kanske är det rentav nödvändigt att ha en rebell inom sig för att spela en historisk roll.  Vi skall titta på några exempel.

Dramatikens mästare Shakespeare anade redan vid slutet av medeltiden en koppling mellan ungdomligt lättsinne och stor genialitet. Han låter i ”Henrik IV” kungens son och tronföljare vara en suput och slarver som helst sitter på dåliga krogar eller är ute på vilda äventyr med sitt gäng. Det är nära att fadern, som i sin ungdom avsatt sin företrädare, suspenderar sonen: ”Som du är nu idag var Rickard då, när jag steg iland på Englands kust för att slita kronan av hans huvud”, säger han vid ett tillfälle i pjäsens svenska översättning. Efter faderns död ändrar den nye kungen, nu Henrik V, helt livsstil, förvisar sina forna vänner och blir den store krigshjälten som nästan lyckas erövra Frankrike. Fransmännen märker snabbt skillnaden: ”Kungens forna flärd var en mantel som visade sig dölja en gestalt av annan resning”, konstateras det i ”Henrik V”. Shakespeare antyder rentav att Henrik som ung bara ”spelat” slarver för att desto säkrare imponera på omgivningen när han väl blivit kung: ”när jag en dag kastar min lättsinniga mask och infriar vad jag aldrig lovat överträffar jag allas er förväntan”, säger prinsen förnöjt för sig själv i Henrik IV. Nu är allt detta dessvärre troligtvis inte sant. Det är rentav möjligt att de politiska motsättningar som länge ansågs ha funnits mellan Henrik IV och hans son överdrivits av deras fiender.[2] Shakespeares upplägg är ändå fascinerande och kanske några av dem som känt Gustav Mannerheim som yngling och hann uppleva honom som finsk befälhavare associerade just till den medeltida engelske kungen.   

Enligt en berättelse, som troligen är en myt, råkade en dag i början av 1500-talet en svensk adelspojke i häftigt gräl med sin lärare. Slutligen gav tuktomästaren sin adept en örfil, varpå ynglingen grep sin värja -dolk, rände den genom latinboken och utropade: ”Jag ger dig och din skola tusan”. Därmed gick han sin väg, besluten att aldrig mer ägna sig åt djupare bokliga studier. Om denna historia är sann kan man anta att modern, fru Cecilia Månsdotter af Eka, föll på knä inför krucifixet oroligt mumlande: ”Herre, vad i världen skall det bliva av Gustaf!” Inte heller denna moder fick uppleva sin sons framtid. Hon dog i fångenskap. Sonen slutade som kung och något av det moderna Sveriges grundare.

Ett annat svenskt exempel på en ledargestalt som börjat som bråkstake kan vara Karl XII. Berättelserna om hans ungdoms leverne anses numera vara överdrivna av fientligt inställda diplomater, även om man får anta att det ligger någon sanning i deras historier om våldsamma kappridningar, sönderslagna fönsterrutor, förstörd inredning osv. I alla händelser trodde de östersjömakter som 1700 inledde krig mot Sverige att segern skulle bli lätt. De fann emellertid att Karl inte var riktigt så enkel att övervinna.

Napoleon framställs ibland som ganska besvärlig i sin ungdom. Enligt Herman Lindqvist skall han ha fått öknamnet” Rambuione”, vilket betecknar en människa som lägger sig i och river ner allt. Monica Stirling går inte så långt i sin biografi över Napoleons mor från 1961, utan konstaterar bara att Napoleon var den djärvaste av de många syskonen.[3]    

Winston Churchill, samtida med den finske marskalken, trots att de tyvärr inte var vapenbröder under andra världskriget, ansågs också vara ett problembarn. Hans lärare förvånade sig över att en elev med hans kapacitet inte gjorde bättre ifrån sig i skolan.[4] I Churchills fall hängde stämpeln som lättsinnig och oansvarig (med rätta bör kanske tilläggas), i långt efter att han blivit politiker. Men när Västeuropa stod inför hotet från Hitler, var det som bekant Churchill som kom att symbolisera motståndsviljan mot förtrycket i egenskap av brittisk premiärminister. 

Tendenser till ohanterlighet och oförmåga att ”rätta in sig i ledet” behöver alltså långt ifrån vara negativt. I ett svårt läge är det kanske tvärtom en fördel.      

                

---

[1] Denna scen är fiktiv såtillvida att jag föreställt mig i vilken stämning fru Mannerheim skrev dessa ord. Citatet är hämtat ur Herman Lindqvists bok Mannerheim Marsken masken myten(2017), s. 27.

[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_V_av_England

[3] Herman Lindqvist Napoleon(2004), s. 18 och Monica Stirling, Napoleons moder(svensk översättning 1961), s. 38. I motsats till fru Mannerheim var Madame Letitia Buonaparte fullt istånd att hantera såväl besvärliga söner som en slösaktig make..

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Winston_Churchill  Se även första delen av Bengt Liljegrens biografi Churchill 1874-1939 från 2013.

När adeln fick lång näsa

Frågan huruvida det var bättre eller sämre förr diskuteras ofta på individnivå i Sverige. Sanningen är väl att vissa saker var bättre och andra sämre. Eftersom det som var sämre ofta handlar om människans sanitära och materiella behov är det lätt för ”realistigt” lagda personer att avfärda ”romantiskt” konservativa föreställningar om hur mycket bättre allting var förr i världen. Vilken inställning man än har ifråga om förhållandet mellan förr och nu, kan de som studerar europeisk politisk historia nog enas om att politiken var roligare förr. Jag tänker då inte på alla de krig som europeiska politiker startat genom åren utan på politikernas rent konkreta beteende i olika situationer, exempelvis när deras ställning hotades. Föreställ er en svensk journalist i vår tid, som jobbat både med svensk inrikespolitik och som utrikeskorrespondent i flera europeiska länder och tröttnat på alla skandaler där diverse höjdare sitter i långdragna utfrågningar och påstår sig inte minnas vad som hänt eller vem som var på vilket möte osv. Om vår journalist byggde sig en tidsmaskin för att studera hur äldre tiders politiker betedde sig när de utsattes för kritik skulle han – hon förmodligen återvända hem, svimfärdig av lycka över allt material till publiksäljande artiklar vederbörande hittat i historien. Ett både dramatiskt och roligt exempel inträffade i Frankrike år 1630. Det som nu följer kan verka som scener ur en absurd fars men berättelsen finns återgiven i en, vad det verkar, seriös svensk biografi över kardinal Richelieu.

 På hösten 1630 var Frankrike ett politiskt oroligt land. Konflikternas rötter kunde spåras minst 70 år bakåt i tiden, då Henrik II avlidit och olika politiska och religiösa fraktioner kämpat om makt och inflytande i flera årtionden, vilket ofta ledde till regelrätt inbördeskrig. Mot slutet av 1500-talet hade en ny kung, Henrik IV av huset Bourbon, lyckats skapa ordning i Frankrike, så långt det nu var möjligt. Protestanterna eller hugenotterna som de kallades, hade fått en starkare ställning, samtidigt som kungen poängterat att katolicismen var majoritetsreligion i landet och skulle så förbli.  Hans övergripande mål hade varit att få alla sina undersåtar att enas kring medvetenheten att de, oavsett social eller religiös tillhörighet, i första hand var fransmän och tillsammans borde hjälpas åt att göra landet tryggt och stabilt. Även om Henrik naturligtvis inte var fulländad, hade han ändå i mångt och mycket lyckats att spela rollen av enande symbol. Men 1610 mördades han på öppen gata i Paris av en katolsk fanatiker. En ny period av osäkerhet och politiska spänningar följde. När den nye kungen Ludvig XIII tog makten 1617, visade han sig visserligen inte obegåvad men ändå i behov av en stark och rådig medhjälpare som kunde sköta politikens detaljer. Den som efter några år åtog sig uppgiften hette Armand-Jean du Plessis de Richelieu. Hans familj tillhörde lågadeln och hade tjänat Frankrike på lägre poster i många generationer. Fadern deltog i Henrik IV:s kamp för att vinna kronan men hade också troget tjänat hans företrädare, den siste kungen av släkten Valois. För att familjen skulle få inkomsterna från ett biskopsdöme hade unge Armand tvingats sadla om från en påtänkt krigisk karriär till en kyrklig. Han tycktes dock finna sig väl till rätta i sitt nya ämbete. I samband med ständermötet 1614 kom han, som medlem av prästeståndet, i närmare kontakt med kungafamiljen och gjorde under några år änkedrottning Maria av Medici, Ludvig XIII:s mor, stora tjänster. Efter en tid i onåd sedan kungen tagit makten släpptes Richelieu åter in vid hovet, utsågs till kardinal av påven och blev ”förste minister”, alltså statsminister, i Frankrike. Hans politik gick i stort ut på att stärka kungamakten inåt och Frankrikes ställning i Europa utåt. I praktiken innebar det att på olika sätt bekämpa Habsburgarnas maktställning och de inhemska maktfaktorer som konkurrerade med kungamakten. Många ansåg sig ha(och hade kanske också), skäl att hata kardinal Richelieu. Änkedrottningen, som tidigare stött honom, avskydde hans Spanienfientliga politik och förövrigt att ha förlorat all politisk makt. Den unga drottningen, Ludvigs hustru, kom själv från Spanien och kände sig hotad. Högadeln märkte att en stark hand nu fanns vid kungens sida och skaffade sig ett allt fastare grepp om makten. Kardinalen hade rentav fräckheten att förbjuda dem att duellera, ett vanligt medel då någons ära blivit kränkt. Franska kungar hade länge sökt stoppa detta bruk men nu följdes bestämmelserna på allvar. Man kunde hamna på Bastiljen eller förlora livet för att ha duellerat.[1]  Hugenotternas politiska makt var krossad, även om de fortfarande fick utöva sin religion i stillhet. Eftersom Richelieu var maktens ansikte utåt var det överhuvudtaget lätt för alla missnöjda att skylla allt ont på kardinalen, som hade den ”viljelöse” kungen i sin hand.[2]  På hösten 1630 vädrade oppositionen morgonluft. Ett nytt krig med Habsburg hade brutit ut och även om de franska trupperna hade stora framgångar var kritiken stor vid hovet och bland högadeln. Ludvig XIII:s mor stod åter i spetsen för oppositionen. Man kom överens om ett möte mellan kungen och hans mor för att reda ut tvistigheterna men just då blev Ludvig svårt sjuk. Man fruktade för hans liv. Den sjuke utsattes nu för en intensivkampanj från sin mor och hustru: Kardinalen måste bort! Ludvig gav inget definitivt besked men alla, inte minst Richelieu själv, visste att om kungen dog skulle hans politiska karriär vara slut, sannolikt också hans liv. Precis när alla trodde att kungen skulle dö började han repa sig och efter en tid kunde han i långsam takt resa från Lyon där han legat sjuk till Paris. Han kom fram i slutet av oktober 1630. Änkedrottningen och kardinalen ingick antingen i hans följe eller kom fram strax efter. Alla tre slog sig ned i var sitt palats i staden. Det låg i luften att något skulle hända.[3]  10 november 1630 gick Richelieu för att besöka änkedrottningen i hennes bostad. Han fick skakande besked: ”Änkedrottningen får inte störas. Hon sitter i överläggningar med kungen”. Alla vägar till hennes våning var bevakade. Nu blev kardinalen förmodligen desperat. Säkert var det hans ministergärning som diskuterades. Det var inte svårt att föreställa sig vad änkedrottningen sade till sin son och här stod kardinalen i samma hus, utan möjlighet att få kontakt med Ludvig och försvara sig. Men vänta: Det fanns en hemlig gång från änkedrottningens kapell upp till hennes våning. Den vägen kanske…

Uppe hos änkedrottningen pågick samtalet mellan henne och kungen. Exakt vad de sa till varandra vet vi inte men plötsligt öppnades den hemliga lönndörren och, voilà, där stod hans eminens kardinal Richelieu i egen hög person. ”Är det mig ni diskuterar”, undrade ministern. I första häpenheten blev änkedrottningen helt ställd men så greps hon av raseri: ”Ja vi talar om er, den otacksammaste och mest föraktlige av alla män”. Därefter blev hon hysterisk och skrek åt sonen att göra sig av med denne vidrige och simple rådgivare. Men nu tappade Ludvig XIII tålamodet. En drottning av Frankrike, även om hon var änka, fick inte uppföra sig som någon överspänd gatflicka i Paris´ sämre kvarter. ”Vad tar ni er för, Madame”, utbrast kungen, varpå han tecknade åt en betjänt att föra ut den upphetsade kvinnan. Nu kastade kardinalen sig på knä för kungen: ”Sire, dessa beskyllningar är osanna! Jag har alltid sökt att tjäna er med uppriktig trohet. Ha förbarmande med mig. Jag har intet ont gjort”. (föreställ er att en svensk statsminister eller annan regeringsmedlem i vår tid kastade sig på knä för KU:s ordförande, högljutt bedyrande sin redlighet i ämbetet. I längden blev det naturligtvis patetiskt men vilken sensation det skulle väcka första gången).    Ludvig XIII hyste nu förmodligen en stark önskan att få vara ifred för alla mödrar, hustrur och kardinaler som trakasserade honom med sina råd. Han bad Richelieu resa sig och gick helt sonika sin väg. Därefter var det tyst i ett dygn, Förmodligen väntade kardinalens fiender lika ängsligt som han själv på vad Ludvig nu skulle göra. Så fick kardinalen bud. Det visade sig att kungen rest till jaktslottet Versailles, dit han gärna drog sig undan för att koppla av. Nu fick ministern order att söka upp kungen där.[4] Richelieu tvekade: Skulle han lyda kungens order eller skulle han fly? Nej, det vore att bete sig som en brottsling med dåligt samvete. Kardinalen satte sig i sin vagn och reste till kungen, som tog emot honom med öppen famn: ”Stanna på er post . Jag litar på er. Era fiender skall inte lyckas störta er”.  Därmed var Richelieus maktställning tryggad för resten av livet. Flera av opponenterna fängslades och dog i fängelse eller avrättades. Änkedrottningen förvisades från hovet och lämnade för alltid Frankrike. En historiker kallade den dag då kardinalen återfick kungens förtroende för ”långnäsornas dag”, med hänvisning till alla dem som trott att kardinalens tid var ute men fått se sig besegrade. Vilken story detta hade blivit om våra dagars journalister fått skriva om den. [5]   

                          

---

[1] Som bekant är det just i samband med en uppgjord duell som de tappra musketörerna sluter sitt förbund i Dumas¨ roman. Den bild av Richelieu(och senare också Mazarin), som Dumas ger är(vilket man lätt glömmer bort), gjord ur högadelns perspektiv. Även om den kanske inte är helt rättvis ger den nog en ganska god föreställning om hur aristokratin såg på Frankrikes nye starke man.   

[2] Ändå var kardinalen ingen stålman. Hans fysiska hälsa var klen och han led av depressioner. Han lär även ha varit angelägen att kungen skulle uttrycka sin åsikt, vilket Ludvig ofta gjorde. Som vi skall se hade kungen också makt att få kardinalen avsatt om han önskade. Huvudlinjerna i politiken drogs dock upp av kardinalen. Kanske är det rätt att säga att kungen inte var maktlös men att Richelieu i egentlig mening styrde landet.   

[3] Följande skildring kommer enligt Wikberg  ur kardinalens memoarer.

[4] Detta var ett halvsekel innan Ludvig XIV gjorde Versailles till sitt magnifika huvudresidens.

[5] Denna text bygger på Sven Wikberg, Den store kardinalen(1958), främst kapitlet ”Oppositionen lever”,  s. 95-107.

Kungen som hade två drottningar

Det rådde feststämning i Lyon denna vackra septemberdag 1548. Kung Henrik II, som ett drygt år tidigare efterträtt sin far på tronen, skulle besöka rikets andra stad som ansågs vara Frankrikes finansiella centrum.  Precis som i Sverige hörde det till traditionen att den nye kungen besökte landets viktigaste städer. På så sätt fick staden tillfälle att betyga sin herre trohet samtidigt som kungen förväntades lyssna till eventuella klagomål och bekräfta de lokala rättigheterna. Kung och folk kände varandra på pulsen. Lyon hade grundats av romarna och det verkade närmast som man väntade att en Caesar eller Augustus skulle komma. Triumfbågar i romersk stil hade satts upp, inskrifter jämställde Henrik II med de romerska kejsarna och utefter vägen där kungen skulle tåga in stod soldater utklädda till romerska legionärer uppställda. Ett markant inslag i utsmyckningarna var bokstäverna H D, som förekom tillsammans överallt och att färgkombinationen svart och vitt syntes i hela staden. En främling, som inte visste något om de intimare förhållandena vid hovet men å andra sidan hade reda på vad Frankrikes drottning hette hade förmodligen blivit förvånad. Drottningen hette ju Katarina.[1] Varför då bokstaven D tillsammans med H? De initierade, vilket i stort sett innebar alla politiskt medvetna som bodde i Frankrike och alla Europas politiska ledare, visste dock att D stod för Diane de Poitiers, kung Henriks stadigvarande mätress och att svart och vitt var hennes favoritfärger. När kungen slutligen gjorde sitt intåg var det också Diane som färdades vid hans sida och hon hyllades som om hon varit landets drottning. Nästa dag var det drottning Katarinas tur att tåga in i staden och nu var det hon som hyllades. De svarta och vita färgerna hade, i den mån man hunnit, bytts mot Katarinas gröna färg och hon satt i paradvagnen vid sin svägerskas sida. Diane red efter på en liten oansenlig häst. Ändå kysste några dignitärer mätressens hand före drottningens, till Katarinas harm.

Att en kung håller sig med älskarinnor är inget ovanligt i historien. Förr ingick det nästan i ämbetet.[2]  Att som gift kung hålla sig med en permanent mätress, en sorts bihustru och samtidigt ha kortvariga fysiska förbindelser med andra kvinnor är heller inte unikt för Henrik II av Frankrike men att offentligt ge älskarinnan i det närmaste samma rang som en drottning och ändå inte direkt diskriminera sin hustru torde ändå vara ganska ovanligt.[3]  Diane var dessutom nära 20 år äldre än kungen: Det omvända är vanligare när det gäller kungars älskarinnor. Omständigheterna var också smått unika. Diane tillhörde en framstående släkt och hade gift sig med en man avsevärt äldre än hon själv. Vid mitten av 1520-talet hade hon tjänst vid hovet. Vid samma tid utkämpade dåvarande kung Frans I strider mot den tyskromerske kejsaren i Italien och det bar sig inte bättre än att den tappre krigaren blev tillfångatagen. För att kunna uppfylla kejsarens fredsvillkor måste han återvända till Frankrike men som garanti att löftena uppfylldes togs hans båda äldsta söner som gisslan och fördes till Spanien. Henrik, den yngre av de två, var då sju år. Av olika själ drog processen ut på tiden med följd att prinsarna kom att stanna i Spanien i över fyra år, under allt strängare former. Naturligtvis påverkades pojkarnas psyke negativt av den långa isoleringen och när de väl kom hem var de tysta och tillknäppta. Frans I, som i grund och botten förmodligen hade dåligt samvete, tog avstånd från pojkarna och sade rent ut att han inte hade tid med ”sömniga barn”. Han bad Diane de Poitiers, som lägligt nog blev änka vid ungefär samma tid, att försöka liva upp hertigen av Orleans.[4] Diane följde kungens befallning och med åren blev hennes relation med hertigen allt varmare. År 1533 var Henrik 14 år och det var tid att gifta bort honom. I tanke att försöka få tillgång till de områden i Italien han alltjämt åtrådde, valde Frans den jämnåriga Katarina av Medici till brud åt sin son Hon var av fransk släkt på mödernet och på fädernet var hon avlägset släkt med dåvarande påven Clemens VII. Tanken var att hon och Henrik i sinom tid skulle ärva ett italienskt hertigdöme. Flickan for till Frankrike, med pomp och ståt och påven i sällskap, på hösten 1533 men ett år senare var påven död och avtalet som gjorts upp utan värde. Där stod franska kungafamiljen med en ny prinsessa utan politisk betydelse, av många sedd som en simpel uppkomling och där stod två ungdomar, som varken kände eller kände något för varandra och absolut inte bett att få gifta sig. Henrik var dessutom redan halvt förälskad i Diane de Poitiers.  Katarina av Medici var dock inte den som lät sig nedslås. Liksom Henrik hade hon fått utstå svåra prövningar i unga år och även om hon inte ansågs vacker förstod hon att vinna sin omgivnings sympati. Medan nykomlingen trevande försökte skaffa sig en plattform vid hovet avled plötsligt Henriks äldre bror, som en gång suttit fången med honom i Spanien. Därmed blev Katarina fransk kronprinsessa och nu måste hon definitivt bli gravid med sin man. Annars skulle hon förskjutas. Hon gjorde också vad hon kunde, både rent fysiskt och genom att bruka diverse ”mirakelkurer” mot sterilitet: exempelvis dricka urin från en mulåsna. Katarina insåg trots allt att det ytterst var den fysiska relationen med maken som måste fungera om det skulle bli några arvingar i familjen. Det sägs att hon lät borra ett hål i golvet i sitt sovrum, så att hon kunde se Henriks och Dianes samlag i våningen under i studiesyfte. Värmen mellan dem gjorde prinsessan så förtvivlad att hon brast i gråt.[5] Ändå var Diane de Poitiers inte något hjärtlöst odjur och ingenting tyder på att hon haft i sinnet att ersätta tronföljarens maka, såsom Anne Boleyn gjorde i England ungefär vid samma tid. Tvärtom rapporterar diplomater vid franska hovet att Diane uppmanat tronföljaren att regelbundet ”sova med sin maka”. Hon skall också ha givit prinsessan goda råd för att åstadkomma en graviditet.[6] Diane var på många sätt en modern kvinna som talade för hygien och både brukade tvätta sig i kallt vatten och motionera för att hålla sig i form. Hon ansågs lugn och värdig men blev med tiden alltmer beskylld för girighet. Säkert är att hon höll noga reda på inkomsterna från de många egendomar och skatteintäkter hon fått av sin kunglige älskare(Nu kung Henrik II av Frankrike ). Det finns uppgifter om att Dianes inflytande tidvis varit så stort att hon utarbetat kungens officiella korrespondens och att de till och med signerat politiska brev tillsammans.[7]   En intressant omständighet är att Henrik och Diane aldrig tycks ha fått barn, trots att kungen med tiden fick barn både inom och utanför äktenskapet och Diane hade barn med sin man. Naturligtvis föreligger möjligheten att de två faktiskt inte hade något fysiskt förhållande utan bara var nära vänner, även om tecknen på motsatsen är många.[8] Drottning Katarina, som ju onekligen bör ha vetat vad hon talade om, var å andra sidan helt säker på hur det låg till. Flera år senare, när både kungen och Diane avlidit och Katarina styrde Frankrike, skrev hon ett brev där Diane betecknades som ”hora: Ty man kan inte kalla henne något annat, även om ordet är förfärligt för oss”.[9]

Efter tio år i Frankrike blev Katarina av Medici äntligen gravid och i början av 1544 fick hon sonen Frans. Under de närmaste tolv åren föddes ytterligare nio barn. Sju överlevde spädbarnsåren men de flesta var fysiskt svaga och hade tendenser till psykiska rubbningar. Den mest begåvade och fysiskt starkaste var dottern Margareta eller Margot, som gifte sig med Henrik av Navarra(senare Henrik IV av Frankrike). Äktenskapet inleddes med den fruktansvärda massaker som kallas ”Bartolomeinatten” i historien. Fortsättningen blev inte lika blodig men knappast lyckligare och äktenskapet upplöstes så småningom. Margareta dog 1615. Av Katarinas fyra söner blev tre franska kungar. I och med barnens födelse var Katarinas ställning som medlem av franska kungahuset definitivt etablerad men som vi sett fortsatte Diane de Poitiers att i praktiken vara Henriks gemål i minst lika stor utsträckning som Katarina också efter att han bestigit tronen 1547. De båda kvinnorna var lika engagerade i kungabarnens uppfostran och utbildning.[10]   Eftersom kungen också hade kortare förbindelser med andra kvinnor, kunde den lustiga situationen uppstå att såväl maka som favoritmätress kände sig bedragna av sin ”gemensamme” make. Katarina gjorde allt för att få kungens förtroende och redan i början av hans regeringstid var hon ställföreträdande regent när Henrik var på resa utomlands. Med tiden fick hon också allt större politiskt inflytande, inte minst för att Henrik engagerade sig i hennes släkts italienska intressen. Tanken var att de yngre sönerna skulle tilldelas maktpositioner i ett, åtminstone delvis, frankkontrollerat Italien. När dessa planer slutgiltigt gick om intet 1558 lär Katarina ha skyllt på Diane. En kort tid senare, i juni 1559, skadades Henrik II allvarligt vid ett tornerspel i Paris. En dryg vecka senare var han död. Enligt gammal sed var Diane utestängd från dödsrummet. Mot slutet uppmanades hon att lämna ifrån sig de kronjuveler kungen givit henne:

-          Är han död?  

-          Nej, Madame. Men det är inte långt kvar.

-          Så länge han andas hoppas jag och jag lyder ingen annan än honom.

Två dagar senare var allt slut. Därmed var också Dianes tid vid hovet över.[11] Under de närmaste trettio åren skulle Katarina av Medici med mod och beslutsamhet skydda tronen åt sin familj. Hennes gärning är långtifrån oomtvistad men hennes vilja att göra sitt bästa kan knappast förnekas.                                           

---

[1] Drottningen själv tycks ha stavat namnet med c.

[2] Lustigt nog kom den permanenta mätressen ganska sent till Sverige. 15- och 1600-taletss svenska kungar hade som regel fria förhållanden före äktenskapet. Efter giftermålet avtackades damen damerna med lämpliga äkta män och någon passande bostad. Det var inte förrän på 1700-talet som Fredrik I öppet bedrog sin gemål med olika kvinnor och dessutom hade en permanent älskarinna. Karl XIII, Karl Johan och kronprins Oscar(Oscar I), hade mer eller mindre fasta förhållanden med kvinnor under delar av sina äktenskap.   

[3] Det förekommer gränsfall. Ludvig XIV kunde dra ut i fält med en drottning och två älskarinnor samtidigt men rangmässigt rådde inget tvivel om vem som var drottningen.

[4] Henriks dåvarande titel.

[5] Om denna historia är sann visar den ändå på Katarinas själstyrka och beslutsamhet att uthärda svåra prövningar för att nå sitt mål, egenskaper hon gav prov på senare i livet.

[6] Att makens favoritmätress fungerat som något slags sexualrådgivare åt den bedragna hustrun kan knappast ha gjort Katarina vänligare stämd.

[7] https://en.wikipedia.org/wiki/Diane_de_Poitiers  Freida antyder tvärtom att Diane för det mesta nöjt sig med att vara hovets första dam och att hon lagt sig i politiska frågor enbart då det gagnat hennes sak.   

[8] Henrik gjorde exempelvis månskäran, som förknippas med gudinnan Diana, till sin symbol och bokstavskombinationen HD förekommer i flera versioner både på Henriks kläder och i slott han byggt eller som byggts om under hans tid.

[9] Leonie Freieda , Katarina av Medici en biografi(svensk översättning 2005), s. 105. Denna text bygger på bokens första del.

[10] Henrik II var överhuvudtaget mer personligt engagerad i sina barns utveckling än vad kungar brukade vara på 1500-talet. Förmodligen en positiv bieffekt av de svåra åren i Spanien.

[11] Diane de Poitiers dog 1566 på ett av de slott kungen givit henne. Franska kungliga mätresser tilläts av tradition dra sig tillbaka i avskildhet sedan ”deras” kung avlidit. Så skedde även med Frans I:s,, Ludvig XIV:s och Ludvig XV:s favoriter.

Historien kring ett fotografi- Det sista resonemangsäktenskapet

Vid första ögonkastet ser det ut som en familjeidyll – mamma, pappa, barn. Men om man tittar närmare börjar man undra. Den unge mannen(25 år), ser tafatt ut där han sitter på soffkanten med barnet i famnen. Det verkar närmast som om någon lämpat en främmande människa i hans armar, kanske för ett representationsfoto. Hela gestalten verkar fråga betraktaren: ”Vad i herrans namn ska jag ta mig till med detta paket och vems är det förresten”. Kvinnan är yngre(knappt tjugo år). Hon sitter bredvid mannen med barnet men har blicken riktad stelt framåt. Det finns egentligen ingenting som antyder att hon är gift med mannen eller mor till barnet. Ändå är det ett gift par man ser på bilden: Han heter Wilhelm, är svensk prins och son till Gustav V som varit kung bara några år. Hon heter Maria och är rysk storfurstinna. Hennes kusin Nikolaj är tsar men ständigt hotad av revolutionärerna. Barnet, klädd i klänning, är deras son Lennart. Längst ner på bilden står årtalet: ”1909”. Det betyder att pojken på sin höjd är sju månader gammal. Han föddes i början av maj det året.

Fotografiets intryck av stelhet och tafatthet är inte falskt. Äktenskapet mellan Maria Pavlovna och prins Wilhelm var ett av de mest misslyckade i svensk kunglig historia. Partiet hade arrangerats i gammal kunglig stil, som ett resonemangsparti mellan två furstehus. Kanske önskade tsarhovet få närmare förbindelse med Rysslands gamle arvfiende, som visserligen för länge sedan släppt alla stormaktsambitioner men som ändå låg nära St Petersburg och vars krigsmakt var förhållandevis stor. Fanns det kretsar vid hovet i Stockholm som önskade balansera det tyska inflytandet från kronprinsessan(senare drottning), Victoria eller var det tvärtom så att drottningen och den tyskfödda storfurstinnan Elisabet,(kallad Ella), som var barndomsvänner, båda ville markera sin vänskap genom att förena sin älsklingsson och skyddsling i ett äktenskap? Hur som helst togs de första stegen kort efter 1905, ett omtumlande år i både Sverige och Ryssland.  Den unga storfurstinnan Maria(Marie i familjen), hade förberetts för ett politiskt äktenskap under hela sin barndom men kände sig ändå oerhört kränkt när hon vid 16-års ålder förstod att hennes ”faster” Ella var invecklad i långt gångna  planer att gifta bort henne med en svensk prins.[1]  Det var som om hennes åsikt i ämnet överhuvudtaget inte hade något värde. Maries egen far och andra släktingar tycke också att det hela gått alldeles för fort och lyckades få saken uppskjuten något år men planerna på giftermål fanns kvar. Det tilltänkta paret hade sporadisk kontakt. Fästmannen, en yngre son till den nye svenske kungen Gustav V, verkade snäll men fruktansvärt blyg och tafatt. Efter en tid försökte Marie bryta förlovningen men ett brev från prins Wilhelm, där denne betygade sin kärlek och sorg vid tanken att förlora henne, plus den egna släktens påtryckningar fick henne att fortsätta med projektet.[2] Fortfarande kändes det som omgivningen struntade fullständigt i hennes känslor, vilket förmodligen i stort sett var sant. Vigseln ägde slutligen rum i Tsarskoje Selo i maj 1908.[3] Marie var 18 år, Wilhelm nästan 24. På många sätt blev vistelsen i Sverige en glad tid för Marie. Hon var ung och levnadsglad och tycks haft lätt att få vänner. Inom familjen var det Gustav V som tog sig an nykomlingen och mellan dem uppstod en varm vänskap som varade livet ut. Marie, som aldrig hade haft någon riktig far, kallade snart svärfadern för ”pappa”. Hon hade också fått lära sig svenska innan hon reste hemifrån, vilket inte var svårt i en stad som Petersburg. Detta underlättade naturligtvis kontakten med den nya omgivningen. Maries ungdom och det faktum att hon kom från en ganska frigjord furstekultur, där man gärna slog sig lös utanför hovceremonielet, gjorde att hon ofta tog sig för saker som inte slog an vid det mindre och striktare hovet i Stockholm, noga övervakat av den ordningsamma drottning Victoria. En gång for hon med häst och vagn i sken genom huvudstaden i sällskap med HM konungen. Marie var kusk.[4]  Ett annat nöje var att åka skridskor på silverbricka nedför trapporna hemma i villan på Djurgården. Andra nöjen var snarare kreativa än busiga men ändå ganska vågade vid ett hov där kungligheter fortfarande förväntades avhålla sig från ”folkliga” sysselsättningar, som att gå en kurs på konstfack i Stockholm(då tekniska skolan), eller, till trädgårdsmästarens blygsel, testa att klippa gräsmattan hemma på egen hand.[5]  Man kunde också spela bandy i svägerskan Margaretas klubb eller hänga med kungen på jaktresor och nog var det skojigt att ha fest hemma i villan och uppträda tillsammans med Wilhelm i rysk dräkt. Men ack, allt detta var bara ytliga nöjen för att fylla ut de långa dagarna i ett främmande land vid ett kallt, strikt hov. När man i efterhand läser Maries beskrivning av sitt äktenskap, återgiven i sonen Lennarts memoarer, framstår det närmast som ett under att paret alls fick barn. Det ”dröjde länge” innan den blyge Wilhelm ens vågade röra vid sin hustru.[6] Det finns flera vittnesmål om prins Wilhelms varma humor och levnadsglädje i glada vänners lag men antingen var han verkligen blyg för sin hustru eller var personkemin helt enkelt fel. Marie tyckte sig inte komma nån vart med honom. Han verkade så nöjd med allting och aldrig ville han riktigt prata om ett ämne, verkligen diskutera något. Att svärmodern yrkade på att Marie skulle tituleras ”Kejserlig höghet” medan maken bara var ”Kunglig höghet” hjälpte knappast upp saken.[7] Inte heller den omständigheten att Maries hemgift fått bekosta byggandet av en ståndsmässig bostad åt paret, samt hovhållningen i huset. Till allt detta kom det skvaller som är så vanligt kring nykomlingar i hovkretsar och som ytterligare underblåstes av att prinsessan ofta red ut i sällskap med unga officerare, detta när alla som kände dem närmare visste att allt inte var som det skulle mellan makarna. Herre Gud, tänkte den unga kvinnan för sig själv: ”Ska jag leva resten av livet med denne unge gubbe och omgiven av hans idiotiska familj”.[8] När paret på hösten 1913 reste till Berlin för att representera Sverige passade Marie på. Hon förklarade helt enkelt att hon tänkte lämna sin man och reste från Berlin till sin far i Paris. Hon hade gjort upp allt med sin bror Dimitri. Därefter gick skilsmässan förvånansvärt snabbt, som om man på alla håll hade dåligt samvete över det illa planerade och hastigt genomförda äktenskapet. I december var allt klart. Äktenskapet hade varat i fem år.[9]

Det gick naturligtvis många rykten beträffande orsaken till vad som hänt men vad man än tror om dessa rykten är Maria Pavlovnas agerande ett tydligt tecken i tiden: Kungligheter fann sig inte längre i att behandlas som handelsvaror och giftas bort med främlingar i ”statsnyttans” intresse. Äktenskapet mellan prins Wilhelm och Maria Pavlovna var det sista(?) resonemangsäktenskapet i Sveriges kungahus.            

             

---

[1] Elisabet var gift med Maries farbror Sergej. Paret hade tagit hand om flickan och hennes yngre bror sedan deras far, storfurst Paul(kallad Pavel), gift om sig med en kvinna av icke kunglig börd och förvisats från Ryssland. Sergej mördades år 1905 och därefter var Ella i praktiken Maries förmyndare. Det kan tilläggas att Pavel var den förste av tre ryska storfurstar som på kort tid förvisades på grund av ”olämpligt ”giftermål. Hans dotterson Lennart Bernadotte följde exemplet och blev den förste av tre svenska prinsar som på kort tid förlorade titel och arvsrätt för ”olämpligt” giftermål.

[2] Detta brev var med säkerhet dikterat av prinsens familj.

[3] Enligt en uppgift som återges i Agnet Ulfsäter-Troells bok Drottningar är också människor sex kvinnoöden på Stockholms slott(1996), vigdes de av dåvarande biskopen i Lund. När han efteråt fick frågan på vilket språk vigseln förrättats svarade han: ”På skånska”. Om detta är sant är det med säkerhet enda gången en rysk furstinna vigts på skånska i Petersburg. En annan fråga är hur många av gästerna(svenskarna inberäknat), som förstod vad som sades vid altaret.  

[4] Eftersom Gustav V gillade snabb bilkörning, en hobby som för övrigt gått i arv i släkten, tyckte han nog bara det var kul. Vad övriga trafikanter ansåg är en annan fråga.

[5] Med tanke på att maskinen var tung och åbäkig och dessutom saknade motor får detta ses som en verklig prestation.  

[6] Längre än tre månader kan det rimligen inte ha tagit, eftersom bröllopet hölls 3 maj 1908 och sonen föddes nästan på dagen ett år senare. Detta är långt ifrån rekord i fråga om väntan på graviditet i ett kungligt äktenskap.

[7] De anställda löste den onekligen kinkiga titelfrågan genom att helt enkelt benämna husets fru som ”Hertiginnan”, dock inte när drottningen var i närheten.

[8] Ungefärligt citat ur hennes dagbok, återgivet i sonens memoarer.

[9][ Denna text bygger huvudsakligen på Lennart Bernadottes memoarer, Käre prins God natt”/1977), kapitlen ”Oakhill” och ”Marie”, och Staffan Skott, Romanovs, tsarsläkten, vilka var de, vad blev det av dem(1989), s. 181-190

Två memoarer, två verklighetsbilder

(Jag är fullt medveten om att följande text mycket väl kan såra vissa läsare som eventuellt är personligt berörda av innehållet. Jag vill därför börja med att säga att jag inte har för avsikt att ensidigt ta parti för eller emot någon särskild person. Mina slutsatser bygger på de texter jag läst men detta utesluter givetvis inte att de är förhastade eller överdrivna. Jag hoppas dock att ingen skall känna sig upprörd på egna eller andras vägnar).

Greve Lennart Bernadotte på Mainau, som avled 2004, hör till de personer i modern historia som kommit att betyda mest för mig. Jag stötte på hans memoarer i mitten av 1990-talet och blev genast fängslad. Mitt första intresse för greven vid Bodensjön berodde på hans släktband till tsarfamiljen, som jag just då var mycket intresserad av.[1]  När jag väl börjat läsa memoarerna öppnade sig en ny värld för mig. Jag fick inte bara upplysningar om grevens ryska släkt utan också om familjen Bernadotte, vilkas öden jag dittills inte fördjupat mig särskilt i. Memoarerna ger också en intressant, ibland rent gripande, inblick i hur det var att vara prins för ett sekel sedan. Det var en tid då tankarna om demokrati och alla människors lika värde i stort sett slagit rot hos de flesta men ännu inte riktigt nått fram till staten och kungahuset. De nya idéerna fanns visserligen alldeles utanför dörren och präglade också de yngre kungligheterna men de gamla furstehusen regerade ännu nästan enväldigt i flera länder och I Sverige saknade kvinnorna rösträtt när dåvarande prins Lennart föddes år 1909. Att vara prins betydde att vara omgiven av flera ofta motsägande ideologiska strömningar, representerade av personer som enligt hierarkin alla kunde göra anspråk på ett barns lydnad, kanske i synnerhet när det rörde sig om en kungaättling. Grevens memoarer beskriver utförligt en pojkes utveckling till man och en människas kamp för frigörelse och rätten till sitt eget liv. Den senare aspekten kommer tydligt fram när giftermålet med revisorsdottern Karin Nissvandt diskuteras. Vi får följa det unga parets kamp för rätten till ett fritt gemensamt liv och hur de trakasseras av hovet. Memoarernas första del slutar just vid tiden för giftermålet 1932.[2] Bortsett från memoarernas intressanta faktainnehåll är boken också personligt skriven. Man får ett nära förhållande till författaren och upplever sig nästan som personligt bekant med honom. Memoarernas andra del, Mainau, min medelpunkt, kom ut under senare delen av 1990-talet och beskriver greve Bernadottes liv på och utanför Mainau ur olika aspekter. Eftersom jag blivit så ”engagerad” av greve Lennarts berättelse om sitt giftermål och dess följder i memoarernas första del, läste jag ganska omgående det avsnitt av den nya boken som behandlade hans fortsatta privatliv. Det är en komplicerad bild som framträder i memoarerna. Författaren beskriver hur förhållandet till hustrun, som de första åren givit honom mycket glädje och värme, med tiden blivit allt sämre. Hon uppges ha haft periodiska utbrott av förföljelsemani. Det första tillfället återges med många detaljer och framställs som upprinnelsen till senare svårigheter i äktenskapet.  Det har bland annat förekommit svartsjukescener där greven obefogat anklagats för otrohet: ”Det blev många uppträden kring snedsprång som jag inte gjort”.  Hustrun skall dessutom ha haft alkoholproblem. Den allt dovare stämningen i hemmet har också påverkat greve Lennarts attityd till sin övriga omgivning. ”Även mot vännerna kunde jag vara snarstucken och odräglig”, heter det och ”Jag uppträdde som en person som det måste vara jobbigt att vara gift med”. Några konkreta exempel på hur detta yttrat sig ges inte och det står i slutändan klart för läsaren att det är hustruns beteende som påverkat mannen negativt. Författaren försöker samtidigt förstå sin hustru. Han hävdar att hans många olika åtaganden, både på Mainau och utanför, varit påfrestande för henne, som var blyg och reserverad. Den ömsesidiga nervpåfrestningen har till slut inneburit att äktenskapet inte längre gått att rädda. Det är i detta läge som greve Lennart beslutat att skilja sig och gifta sig med Sonja Haunz, 35 år yngre än han. Liksom i fråga om memoarernas första del är skildringen personligt hållen och läsaren undgår knappast att känna sympati för privatpersonen Lennart.[3]  

Mot denna bakgrund är det både tankeväckande och intressant ur rent berättartekniskt perspektiv att läsa sonen Jans memoarer, utgivna två år efter greve Lennarts död. På flera punkter överensstämmer sonens uppgifter om sina föräldrar i princip med vad fadern skriver: Jan nämner moderns blyghet och tillbakadragenhet i kontrast till faderns många åtaganden i och utanför hemmet. Det framgår också att modern haft spritproblem. Ändå är fokus i boken sådant att det nu är hustrun -modern som får läsarens sympati medan greve Lennart i sammanhanget framstår som en ganska osympatisk person. Det hävdas exempelvis att mannen definitivt varit otrogen mot sin hustru, en gång till och med slagit henne då saken kom på tal och på ett annat ställe ges exempel på hur greven, här i egenskap av far, fått raseriutbrott för obetydliga incidenter.[4]  

För den som först läst greve Lennarts memoarer och sedan fortsatt med sonens blir det nästan oundvikligt att för sig själv ställa den oerhört känsliga frågan: ”Vem har rätt”. Den så kallade verkligheten är som bekant vanligen långt mer komplex än vad man kunde önska och det vore förmätet av en utomstående utan närmare kännedom om fakta att påta sig rollen som domare i främmande människors privata angelägenheter. På flera punkter går det också att förklara skillnaderna i de två memoarerna med författarnas olika fokus: Grevens allmänt hållna beskrivning av sig själv som ”odräglig och snarstucken” under den svåraste tiden kan mycket väl passa in på de negativa sidor hos fadern som sonen återger i sina memoarer. När det gäller frågan om greve Lennarts eventuella otrohet står uppgift helt enkelt mot uppgift och den enskilde läsaren får på egen hand avgöra vem han- hon vill tro på. Men på en punkt, den viktigaste, är det tyvärr omöjligt att hålla sig helt neutral, i synnerhet om man skaffat sig en positiv bild av Lennart Bernadotte genom hans berättelse i memoarerna. Enligt greven skall som sagt upprinnelsen till svårigheterna i äktenskapet ha varit hustruns periodiska anfall av förföljelsemani. Sonen säger sig å sin sida inte ha märkt några sådana tendenser hos sin mor och konstaterar att när fadern skyller det förstörda förhållandet på hennes förföljelsemani ”känns det för oss(Jan och en syster), som ett skickligt sätt att mörka”. Syftet skulle vara ”att motivera förhållandet med Sonja”. Här sägs mer eller mindre rent ut att greve Lennart hittat på en historia för att ställa sitt andra äktenskap i en bättre dager. Med tanke på den oerhört personliga ton som anläggs när greven behandlar förhållandet till sin första hustru och skilsmässan från henne är det här omöjligt för läsaren att inte ta ställning . Om hustrun inte alls haft sådana symtom som beskrivs, sätts makens hela framställning av förloppet ifråga och i förlängningen blir hela bilden av memoarerna och dess författare som person en helt annan. Om man alltså känner sig tvingad att avge ett personligt omdöme i denna privata angelägenhet, är enligt min uppfattning den enda något sånär säkra metoden att gå tillbaka till greve Lennarts berättelse om hur förföljelsemanin första gången uppträdde. Som nämndes ovan är beskrivningen av händelsen mycket detaljerad. Enligt Lennart Bernadotte skall symptomen ha visat sig under en flygresa från Argentina till Sverige på vintern 1947-48. Hustrun hörde plötsligt alldeles tydligt hur några ur besättningen talade illa om henne, trots att hon själv befann sig bakom en stängd toalettdörr. Hon blev mycket upprörd och krävde en ursäkt. Saken utreddes noga. Flygbolagets folk menade att man inte kunde höra vad någon sade på andra sidan en stängd dörr under den bullriga färden. Fru Bernadotte stod å sin sida fast vid vad hon hört. Så småningom rann saken ut i sanden rent juridiskt men Karin glömde inte vad hon ansåg hade hänt och tog ofta upp det med sin man, som å sin sida ”var mystifierad”. Liknande händelser ägde rum under kommande år. En mycket viktig detalj när det gäller att bedöma sanningsvärdet i denna berättelse är att greve Lennart säger sig inte ha varit närvarande när händelsen utspelades. Det var hans far, prins Wilhelm, som efteråt berättade vad som hade hänt. Här bör nämnas att prins Wilhelm varit mycket älskad av både sin son och sonson. I bådas memoarer framställs Wilhelm som något av en räddande ängel, den som alltid stöttade när livet var svårt. Inte minst gäller det sonen Lennarts kamp i samband med det planerade giftermålet med Karin Nissvandt 1931-32. För Jan var farfar den man alltid kunde gå till om det exempelvis var jobbigt i skolan. Prins Wilhelm framstår kort sagt som ”Farsan”, inte bara för Lennart utan också för Jan Bernadotte. De är också ense om att prinsen älskade sin svärdotter, en kärlek som var helt besvarad. Om uppgiften att Lennart Bernadottes första hustru lidit av någon form av förföljelsemani är helt utan grund innebär det inte bara att greven hittat på en mycket detaljerad historia för att motivera en skilsmässa och ett äktenskap som ingåtts över tjugo år senare, han har också beljugit sin far med falska uppgifter om en människa som denne höll mycket av och som dessutom var hans sonhustru. Att påstå något sådant är mycket allvarligt och kräver nästan bevis för att tros. Jan Bernadotte tar å sin sida överhuvudtaget inte upp dessa spörsmål i sin text, han konstaterar bara att han inte tror på faderns uppgifter om moderns förföljelsemani. Om vi bestämmer oss för att tro på greve Lennarts uppgifter om händelserna i slutet av 40-talet, eller åtminstone slår fast att de rimligen inte kan avfärdas som enbart utslag av författarens egen fantasi, blir vi i princip tvungna att tro på resten av berättelsen om relationen till den första hustrun. Huruvida misshärligheterna på senare år enbart varit ena eller andra partens fel hör inte hit men om vi tror på berättelsen om de första symptomen på förföljelsemani blir också den fortsatta skildringen av hur äktenskapet långsamt maldes sönder, tills det inte längre gick att rädda, trovärdig.                                    

                         

---

[1]] Greve Lennarts mor var kusin till den siste tsaren.

2 Lennart Bernadotte, ”Käre prins, god natt, (1977).

[3]  Lennart Bernadotte Mainau, min medelpunkt. (1995), andra upplagan 1997, avsnittet Mina båda mest älskade, främst kapitlet ”Karin”..

[4] Se Jan Bernadotte, Kungasläktens svarta får(2006), s. 145-46 och kapitlet ”mamma” s. 217-24.

"Man må taga kronan från mitt huvud", Gustav IV Adolfs ryska förlovning 1796.

Att gifta sig är en omvälvande händelse för oss alla och för kungar var det länge en plikt. På sätt och vis är det väl fortfarande en plikt, om man önskar att dynastin skall leva vidare men på den tiden då statschefen som regel styrde sitt land var det en oavvislig skyldighet att gifta sig. Det var också vanligt att det uppstod någon form av problem kring giftermålet. Det mest kända svenska exemplet på detta är Erik XIV:s giftermål med Karin Månsdotter, där kritiken gick så långt att kungen störtades. Sådana extremfall hör till ovanligheten i historien men någon form av kritik eller svårigheter hörde nästan till spelet när äldre tiders europeiska furstar ingick äktenskap. Om giftermålet kritiserades berodde det ofta på att kontrahenterna var för nära släkt eller att ena parten(oftast den kvinnliga), kom från ”fel” land eller hade ”fel” religion.[1] Att det tilltänkta paret oftast inte kände varandra i förväg bäddade i sin tur för framtida konflikter på det privata planet. Det är många kungliga äktenskap som nästan ingåtts men så att säga stupat på mållinjen. Det mest pinsamma exemplet på detta, i alla fall när det hände, finns förmodligen i svensk-rysk historia.

1700-talets sista decennium var en orolig period i historien, både i Sverige och nere på den europeiska kontinenten. I Frankrike rasade revolutionen vars verkningar, positiva och negativa, spreds över Europa och i i Sverige ledde mordet på Gustav III till en våldsam maktkamp vars efterdyningar märktes flera år senare. Rent dynastiskt innebar skottet på maskeraden att landet fick en omyndig kung i sina första tonår, som det snart var tid att gifta bort. Blickarna riktades mot de många furstehoven i Tyskland men också mot Sveriges gamle fiende Ryssland. Tanken hade förts på tal redan i salig kungens tid och blev med åren allt mer frestande för förmyndarregeringen, under ledning av unge kungens farbror hertig Karl och den fåfänge, svärmiske men inte obegåvade Gustav Adolf Reuterholm. Kejsarinnan Katarina den stora ansåg att det tilltänkta paret borde träffas i förväg och inbjöd därför kung Gustav IV Adolf att på sommaren 1796 med vederbörligt följe besöka St Petersburg.[2] Inbjudan antogs och i augusti nämnda år anlände de höga gästerna till staden vid Neva. Såväl hertigen som Reuterholm fanns vid kungens sida. En annan viktig person i sammanhanget var Curt von Stedingk, krigare och diplomat som sedan flera år var svensk ambassadör hos Katarina. Tillän början tycktes allt väl. Prinsessan Alexandra var jämnårig med Gustav Adolf och helt inställd på att bli hans drottning.[3] Hon var både vacker och charmig och de unga tu kom bra överens. Det stora problemet var religionen. Katarina hade redan tidigare gjort klart att hon officiellt inte kunde acceptera att hennes sondotter konverterade till lutherska läran, samtidigt som hon var medveten om att flickan som svensk drottning måste delta i hovets kyrkliga ceremonier. Om Alexandra efter sin ankomst till Sverige önskade bli lutheran både officiellt och i praktiken, var detta hennes ensak och inget som Ryssland hade med att göra. Ur rysk synpunkt vore det dock önskvärt om Alexandra i ett privat kapell på slottet kunde fortsätta att utöva den ryskortodoxa tron.[4]  När nu Gustav IV Adolf, som ännu inte var myndig men snart skulle fylla 18 och därmed ta över regeringsbestyren, anlände till ryska hovet kom religionsfrågan snart upp till diskussion. Kungen påpekade för sin värdinna att en svensk drottning måste vara lutheran och att en prinsessa av främmande tro måste konvertera innan hon gifte sig. Något sådant kunde Katarina som sagt inte gå med på men man kom fram till den lösning som diskuterats per korrespondens tidigare: Den nya drottningen skulle få disponera ett ortodoxt kapell medan hon offentligt deltog i svenska kyrkans ritualer. Gustav Adolf lovade kejsarinnan detta flera gånger men framhöll också vid ett särskilt samtal på tumanhand för henne den svenska religionens företräden framför den ryska. Eftersom Katarina i sin ungdom själv varit protestant trodde han kanske att hon kunde övertalas att ge med sig, bara det skedde vid en enskild konferens furstar emellan. Det är möjligt att detta trosnit från den unge kungens sida var ett misstag. Just innan förlovningsfesten för de båda ungdomarna skulle hållas, kom kejsarinnans utrikesminister till ambassadör Stedingks bostad med ett dokument som kungen förväntades underteckna. Trots att det i stort sett bara innehöll en skriftlig bekräftelse på vad som redan lovats muntligen i religionsfrågan blev kungen upprörd. Han var en man att lita på. Senare blev det kutym bland hans många belackare att beskylla honom för styvsinthet men vad man än må säga och vilka följder hans principfasthet än kan ha fått i politiska frågor, innebar den också att han stod vid vad han sagt. Nu krävde ryssarna plötsligt att han skriftligt skulle bekräfta vad som redan avtalats muntligt. Detta var vanhedrande! Kungen rev sönder skrivelsen.[5]  Den förtvivlade Stedingk försökte varna sin konung. Om förlovningen sprack var det fara värt att kejsarinnan bemäktigade sig Gustav Adolf med våld. Inget kunde hindra henne och även om han tilläts resa hem med sitt följe, vad skulle inte kunna hända. Den ryska armén och flottan var stridsberedda. Tänk om det blev krig! Vad skulle svenska folket säga om kungen utsatte dem för en sådan fara för en småsaks skull. Gustav Adolf stod på sig: Han var beredd att ta alla risker hellre än han svek sina ideal. ”Men om det gällde er krona”, frågade diplomaten försåtligt. ”Man må förr ta kronan från mitt huvud än jag gör något som strider mot mitt samvete”, utropade Gustav IV Adolf.[6] Stedingk försökte nu spela på kungens känslor för sin mor, Gustav III:s änka och antydde att hon kunde få skulden om giftermålsplanerna gick i stöpet. I en minst sagt överdriven jämförelse påpekade han att Marie Antoinette gjorts till syndabock för Frankrikes olyckor. Nu gav kungen med sig och skrev en egen liten lapp där han lovade att ge sin gemål frihet i religionen men ”under förbehåll att vad svensk lag stadgar iaktages”. Detta tillfredställde inte Katarina den stora, som just stod och väntade på sondotterns fästman för att få fira den stora händelsen tillsammans med sitt hov. Hon blev lika upprörd över hans förbehåll som Gustav Adolf blivit över hennes krav på skriftliga garantier. Hur vågade den pojkspolingen ställa några som helst krav på Rysslands härskarinna! Förhandlingarna pågick ytterligare några dagar men i praktiken var spelet förlorat. Kungen reste snart hem, visserligen utan några hinder från den förödmjukade Katarinas sida men efterlämnande en förtvivlad försmådd fästmö och en olycklig ambassadör. Stedingk skrev senare om hur kungens halstarighet lett till att en stor chans gått förlorad för Sverige. Inga skäl hade bitit på honom. ”De som drog slutsatser av det närvarande förutspådde en olycklig framtid och en regering full av felsteg”, konstaterade ambassadören.[7] Formuleringarna avslöjar att omdömet om kungen med största sannolikhet skrivits med facit i hand, dvs. efter 1809. Ser man med något sånär fördomsfria ögon på vad som hände måste man ändå konstatera att Gustav IV Adolf gjorde vad han kunde för att giftermålet skulle genomföras. Han vägrade ju aldrig att låta sin blivande gemål själv välja vilken religion hon ville, framhöll bara att hon utåt måste följa de regler som gällde i Sverige. Dessutom begärde han att man skulle tro honom på hans ord, vilket knappast är att begära för mycket av en man som kom att göra sig känd för att stå fast vid en åsikt även om han riskerade sin krona. Katarina var själv född protestant och hade en gång måst byta religion för att få bli rysk tronföljerska. Nu fordrade man att hennes sondotter skulle göra samma sak, fast omvänt. Om Gustav IV Adolf i detta fall kan klandras för odiplomatiskt uppförande gäller detsamma för Katarina den stora.                         

---

[1] Med tanke på att kungligheter förväntades gifta sig med en ”jämlik” person och att äktenskapet ofta användes till att mäkla fred mellan fiendestater var sådana problem närmast oundvikliga.  

[2] Även om det egentliga syftet säkerligen var att känna kungen på pulsen och göra Sverige till en pålitlig vasall vittnar Katarinas önskan om humanitet. Den forna prinsessan Sophie av Anhalt-zerbst hade bittra erfarenheter av vad det innebar för en ung flicka att giftas bort med en främmande yngling, i hennes fall närmast en galen pojkspoling.

[3] Hon lär till och med ha studerat svenska, vilket i och för sig inte utgjorde någon större svårighet i Petersburg. Herman Lindqvist Historien om  Sverige del VII, ”när riket sprängdes och Bernadotte blev kung (1998), s. 84.

[4] Ett sådant arrangemang gjordes knappt 30 år senare då den katolska prinsessan Josephine gifte sig med den blivande Oscar I. Trots ihärdiga försök från kyrkans sida att få henne att konvertera förblev Josephine katolicismen trogen och verkade aktivt för katolikernas sak i Sverige. 

[5] Också hans efterträdare Karl Johan ogillade skriftliga avtal om något som man redan kommit överens om muntligt . Då en svensk officer en gång ville ge dåvarande franske marskalken Bernadotte skriftligt på en penningsumma han fått låna för att kunna resa till Paris som krigsfånge, tog marskalken mycket illa vid sig: Han var inte någon bankir. Mellan hederliga män räckte det med muntligt hedersord.

[6] Han skulle komma att hålla även detta löfte.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Karl Henrik von Platens bok Stedingk (1995), s. 218-226.