De avsatta kungarnas land

”För Guds skull, låt oss sitta ned på marken, förtälja sorgligt tal om kungars död”, Shakespeares Rickard II. 

Vilket europeiskt land är riskablast att styra över historiskt sett; dvs. i vilket land löper de styrande störst risk att avsättas om man tittar bakåt i historien? Eftersom denna blogg har dynastihistoria till tema avser frågan länder där monarken utövar makt. Det är vidare fråga om regelrätta avsättningar av monarker, inte mord på regerande monarker. Med tanke på alla revolutioner och omvälvningar som skakat Frankrike och Ryssland kunde man tro att dessa länder är farligast att regera. I ett längre perspektiv är de i själva verket ganska stabila. Visst har det förekommit oroligheter och en del franska kungar och ryska tsarer har mördats men risken att bli officiellt avsatt har varit liten. Det var först efter 1789 som franska kungar och kejsare närmast vanemässigt avsattes när folket eller framstående politiker ville göra sig av med dem. Nikolaj II är i det närmaste ensam om att ha blivit avsatt som rysk tsar. Undantaget är några obetydliga regenter på 1700-talet eller under stora oredan på 1600-talet. I äldre tid ansågs monarken utkorad av Gud och därför närmast helig; som Stefan Zweig skriver i sin biografi över Maria Stuart: ”man kan mörda en kung men inte avsätta honom”.

Vilket är då det land där kungar löper störst risk att avsättas? Om vi bortser från sentida, kortlivade monarkier, som Grekland eller Serbien, är svaret England, med betoning på det egentliga England, Från Johan utan land, vars makt starkt begränsades 1215 genom undertecknandet av Magna Charta och fram till Rickard III:s död i strid 1485, blev i genomsnitt varannan engelsk kung avsatt och dog som statsfånge. Om man dessutom räknar med de kungar som under sin regeringstid i kortare perioder satt fängslade eller tvingades i exil för att sedan återta tronen, är det, från Henrik III till Rickard III bara 4 av 11 monarker som både lyckats sitta på tronen från kröningen fram till sin död och dött som suveräna, ohotade monarker. Om vi också tar med Stuartkungarna på 1600-talet, då Storbritannien i praktiken redan bildats, får vi ytterligare två avsatta kungar. En av dem blev rentav avrättad.

Låt oss göra en snabböversikt över ödet för senmedeltidens engelska regenter.    

Henrik III, son till Johan utan land, besegrades i slaget vid Lewis 1264 och blev i praktiken en marionett i Simon de Monforts händer. Sonen Edvard lyckades dock fly, varpå fadern befriades och monarkin stärktes. Under Edvards regering (Edvard I) var monarken i praktiken enväldig, om också inte ohotad, Edvard var för övrigt mycket nära att skapa det Storbritannien vi i dag känner men som kom att dröja ytterligare 3-400 år. Edvard I dog 1307.

Edvard II var ende överlevande son i sin fars första äktenskap och den förste engelske tronföljare som fick titeln ”prins av Wales”. Kanske tyngde minnet av den dominerande fadern honom, ty han kom att bli ett verktyg i händerna på sina gunstlingar, vilket gick ut över högadelns maktställning. Efter tjugo år på tronen avsattes Edvard II av parlamentet och hans son utsågs till kung. Avsättningen motiverades uttryckligen med att kungen visat sig olämplig som regent. Edvard uppges ha dött i fångenskap en kort tid senare och kan ha mördats.

I likhet med sin farfar var Edvard III en stark kung och under honom inleddes hundraårskriget mellan England och Frankrike. Hans långa regering (50 år), innebar emellertid att man 1377 fick  en tioårig monark, Edvards sonson Rickard II.Rickard kom med åren att intressera sig mycket för kultur och arkitektur men upprepade Edvard II:s misstag att göra sig beroende av favoriter och stöta sig med högadeln. Efter att ha suttit på tronen drygt tjugo år, lika länge som Edvard II, delade Rickard anfaderns öde och avsattes av parlamentet. Inom kort var han död, möjligen mördad.

Åren 1399-1422 markerar en lugn period, såtillvida att två monarker i rad lyckades dö på sin tron. En av dem, Henrik V, var nära att erövra hela Frankrike och torde väl än i dag ha hjältestatus i England. Med hans son började problemen på nytt. Henrik VI, som blev kung redan under spädbarnsåren, kom att grunda Eton, Englands förnämsta skola men visade sig ha psykiska problem. Långa perioder var han apatisk och förmådde inte styra riket. År 1461 avsattes Henrik och efterträddes av Edvard av ätten York, Edvard IV. Denna gång lät man dock den avsatte kungen leva. När de som satt Edvard på tronen blev missnöjda med sitt val tvingade de kungen i exil och återinsatte Henrik VI, varpå Edvard återvände till England, störtade Henrik igen och mördade honom (eller initierade mordet), i Towern. Detta skedde 1471.

Edvard IV fick sedan regera relativt ostört i drygt tio år till sin död 1483. Då hans äldste son skulle krönas ifrågasatte farbrodern Rickard brorsonens legitimitet och utropade sig till kung under namnet Rickard III. Spekulationerna om vad som hänt Edvard IV:s båda söner har fortsatt in i vår tid.

Rickard III regerade i två år innan han stupade i slaget vid Bosworth 1485. Han blev därmed den ende av Englands medeltidskungar som förlorade tronen i strid. Hur omdebatterad Rickard än varit genom historien kan han sägas ha förlorat krona och liv på ett ”ärofullt sätt”.                           

Med undantag för Karl I och Jakob II på 1600-talet och Edvard VIII:s abdikation 1936 har de engelska monarkerna, som under tiden blivit brittiska, i stort sett fått vara i fred på sin tron efter 1485.  För närvarande tycks den brittiska monarkin stå på fast grund. Mot bakgrund av vår översikt och med tanke på alla de europeiska monarkier som avskaffats de senaste dryga 300 åren kan det verka underligt att Storbritannien alltjämt har ett regerande kungahus. Kanske en del av förklaringen paradoxalt nog ligger just i de många avsatta medeltidsmonarkerna; de historiska erfarenheterna har lärt engelsmännen och andra britter att kungamakten kan begränsas utan att själva monarkin avskaffas.          

Drottningen som talade skånska

Frankrike är ett land som Sverige haft många förbindelser med genom historien, inte minst på kunglig nivå. Gustav III kallade en gång Frankrike för Sveriges ”äldste bundsförvant”. Genom att på sin tid ge pengar till det svenska deltagandet i trettioåriga kriget bidrog Frankrike aktivt till skapandet av den svenska stormakten. 1772 hölls franske kungen underrättad om Gustav III:s planer på en statskupp. Vår nuvarande kungafamilj kommer som bekant från Frankrike och en del av familjenamnen påminner om det; Prins Eugene fick sitt namn efter Napoleons styvson, som för övrigt var morfar till Carl XV och Oscar II. (Eugene fick dessutom tillnamnet Napoleon, vilket jag till min överraskning upptäckte då jag för några år sedan läste en gammal Sveakalender där namnen på familjens dåvarande medlemmar stod uppräknade). För den som läst sin 1700-talshistoria är det förmodligen vänskapen mellan Marie Antoinette och Axel von Fersen som är mest bekant när det gäller kontakter mellan Sverige och det franska kungahuset. De båda länderna har dock aldrig gått så långt att de förenat sina dynastier genom äktenskap, även om Gustav III lär ha varit inne på tanken. Sverige har troligen ansetts för obetydligt från fransk sida.

En fransk drottning utöver Marie Antoinette har dock haft ett särskilt förhållande till Sverige och till och med behärskat konsten att tala skånska, vilket torde vara unikt bland kungligheter på den europeiska kontinenten och kanske även ställer sig svårt för högheter som vuxit upp i Stockholm. Kvinnan i fråga var Ludvig XV:s gemål Maria Leszczynska, dotter till kung Stanislaw av Polen. Under påtaglig press från svensk sida hade denne adelsman satts på Polens tron 1704, då dottern bara var något år gammal. Till följd av de svenska motgångarna mot Ryssland avsattes han dock snart och efter diverse irrfärder hamnade han och familjen i Kristianstad.  Några särskilt spännande upplevelser, ur svenskt historiskt perspektiv, tycks man inte haft under denna tid men familjen besökte skånska adelsmän och gjorde sig populär i sällskapslivet i trakten. Vid ett tillfälle avlades visit hos Karl X Gustavs änka i Stockholm. Så småningom bosatte sig de kungliga flyktingarna inom den svenska kungafamiljens tyska domäner. Här stannade man till efter Karl XII:s död, då man fortsatte till Frankrike. Intrycket är att familjen levde någorlunda ståndsmässigt men inte överdådigt. Även om den avsatte kungen hade kontakter vid hovet bodde familjen inte i Versallies utan i Alsace.

I början av 1720-talet rådde ett allvarligt läge vid det franska hovet. Den unge Ludvig XV saknade arvingar och om han plötsligt avled skulle dynastin Bourbon dö ut, med alla de komplikationer en sådan situation brukade medföra. Att valet av drottning föll på den politiskt obetydliga Maria tycks dels ha berott på att hon vid 22 års ålder snabbt kunde förväntas avla en tronföljare, dels just på hennes obetydlighet; hon ansågs inte utgöra ett hot mot någon fraktion, vare sig i Versallies eller utrikespolitiskt.  Ändå ojade sig många över att dottern till en avsatt marionettkung skulle tillåtas bestiga den ädla franska tronen. Vad man än tyckte visade sig Maria vara ett gott val. Hon födde 10 barn, av vilka sju blev vuxna. Hon uppfyllde också den traditionella kungliga plikten att utöva välgörenhet och hennes anspråkslösa levnadssätt ställdes snart i kontrast till den nöjeslystne och otrogne Ludvig XV:s. Man bör dock hålla i minnet att det var drottningen som alltmer drog sig undan det fysiska samlivet med kungen, så att han i viss mån kan anses haft rätt att söka sällskap på annat håll.  Man får samtidigt intrycket att hon inte var alldeles obetydlig. Hon brevväxlade med tidens tänkare och agerade sponsor för artister. Dessutom skrev hon anonyma pamfletter som ironiserade över hovlivet. Det är således fullt möjligt att hon kunnat spela en betydelsefull politisk roll om kungen sett henne som något mer än sexualpartner och producent av arvingar. En kategori gäster var särskilt angelägna att träffa drottningen; de svenska sändebuden som alltid fick ett glatt: ”Var hälsad kära hjärta”, på bredaste Kristianstadmål. 

Maria Leszczynska dog vid 65 års ålder 1768. Hon hade då varit fransk drottning i 43 år, längre än någon annan.                    

dynastigrundaren från Wales

Vissa människor är förutbestämda att spela en roll i historien. Hur denna roll gestaltar sig och hur pass betydelsefull den blir beror av många faktorer; den egna personligheten, tidens krav och förutsättningar osv men någon slags betydelse kommer de att få. I en monarki är statschefen ett exempel på denna typ av människa.

Andra skapar sin historiska roll med tiden. I en svår, omvälvande epok kan en person med blygsam bakgrund nå upp till de högsta ämbetena i sitt land och ibland rentav få en maktposition i flera länder. Franska revolutionen och första världskriget är exempel på epoker med god jordmån för den sortens människoöden. Sådana personer vet att de kommer att gå till historien därför att de själva påverkat dess förlopp.

Det finns också de som egentligen inte haft stor betydelse under sin levnad men vilkas handlingar långt senare fått oanade följder. En sådan person är walesaren Owen Tudor. Han föddes kring sekelskiftet 1400 och avrättades 1461. Man vet inte mycket om hans bakgrund men familjen tycks ha varit framstående i sin hemtrakt. Släktingar till Owen har varit inblandade i upprorsförsök mot den engelska överhögheten under Henrik IV. Den omständigheten att han under sitt liv stått i nära kontakt med engelska hovet visar både att han själv ansetts fin nog att hålla till där och att släktens förflutna inte legat honom i fatet hos huset Lancaster.

Någon gång under 1420-talet kom Owen in i kretsen närmast den engelske kungen. Det rådde en viss förvirring vid hovet eftersom den segerrike Henrik V nyligen avlidit och lämnat efter sig en omyndig son, i själva verket ett spädbarn och en änka på tjugo år, drottning Katarina av släkten Valois. Det finns flera versioner av vad som nu hände och vilken roll Owen Tudor spelat i kungafamiljen.

Enligt en berättelse,, vilken bland annat återges i Marget Georges roman Henrik VIIII:s självbiografi, var Owen anställd hos änkedrottning Katarina som kammarherre och ansvarig för hennes klädkammare då tycke uppstod mellan dem.  Enligt en annan variant skall Owen istället haft tjänst hos en adelsman som i sin tur haft anställning i det kungliga hushållet och på detta sätt fått kontakt med Katarina. En tredje teori går ut på att änkedrottningen i själva verket haft ett förhållande med en kusin till hennes döde make och att hon för att undgå följderna av detta gift sig med Owen Tudor. Att de båda verkligen ingått en vigsel tycks man tämligen säker på. (engelska Wikipedia). Eftersom de var jämnåriga och Owen dessutom beskrivs som mycket vacker är det enligt min uppfattning åtminstone inte otänkbart att en verklig vänskap, som senare utvecklats till ett fysiskt kärleksförhållande, uppstått mellan adelsmannen från Wales och Henrik V:s änka. Hur det än förhåller sig med relationen till Owen födde änkedrottning Katarina i början av 1430-talet en son, Edmund, som fick efternamnet Tudor. Flera barn följde, bland annat sonen Jasper.                  

Efter änkedrottningens död 1437 arresterades Owen av kung Henriks förmyndare men lyckades fly, bara för att på nytt gripas. En kort tid senare frigavs han av Henrik VI, som förutom att återlämna de egendomar Owen haft erkände pojkarna Tudor som sina halvbröder. Kungen bör således ha uppfattat Owen som moderns make, eller åtminstone hennes erkände ”livskamrat”. Familjen Tudor fortsatte att tjäna kungahuset men efter Yorkisternas seger vid Mortimers cross 1461 greps Owen och avrättades. Han lär in i det sista ha trott att han skulle få leva och på stupstocken sägs han ha utropat, som den svenska översättningen av Georges roman återger orden: ”Det huvud ska nu ligga på stupstocken som var vant att ligga i drottning Katarinas knä”.

Här kunde episoden med en framfusig, ganska obetydlig adelsman ha slutat utan att historien tagit större notis om den men de kommande årens strider förde Owens ättlingar allt närmare maktens centrum. Drygt 20 år efter hans död besteg sonsonen Henrik tronen som Henrik VII. Under Tudorernas tid grundlades vad som skulle bli det brittiska imperiet.  

           

Solkungarnas mödrar

I sitt program om Gustav IV Adolf kallar Herman Lindqvist Gustav III för ”vår ende solkung” och gör därmed en direkt jämförelse mellan Gustav och Ludvig XIV. Man vet att Gustav varit mycket intresserad av både Ludvig själv och hans tid. Han läste memoarer av tidens stora politiker och lär, enligt Leif Landens biografi, själv ha planerat att skriva en biografi över kardinal Richelieu. Gustav fann också likheter mellan Fronden i Frankrike på 1640-talet och turbulensen kring det svenska hovet 1756. Det är värt att notera att Ludvig XIV och Gustav var lika gamla (tio år), då dessa båda omskakande episoder drabbade dem. Som kung strävade Gustav att, i likhet med Ludvig ett sekel tidigare, bygga upp ett system där kungen stod i centrum av såväl hovlivet som riket i stort.

En indirekt likhet mellan dessa båda kungar är den roll deras mödrar spelat, både i deras personliga liv och vid hovet. Varken Ludvig XIII eller Adolf Fredrik ägde kraft att gestalta kungamakten utåt och kom att överlämna denna roll till sin hustru; (i Ludvigs fall kanske mer av oförmåga och på grund av tidig död en av direkt ovilja att spela rollen av härskare). Vilka var då de kvinnor som i varsitt land och under varsin epok uppfostrade varsin solkung?

Både Anna av Österrike och Lovisa Ulrika av Preussen kom från europeiska stormakter, Anna dock från det på sakta nedgång stadda katolska Spanien medan det reformerta Preussen på Lovisa Ulrikas tid blivit ett kungadöme, för att inom hundra år efter hennes död foga samman de tyska småstaterna till ett kejsardöme.

 Annas mor, Margareta, var på en gång from katolik, politiskt aktiv och kulturellt intresserad, en kombination som gick i arv till hennes äldsta dotter. Margareta dog emellertid då Anna var 10 år och fyra år senare giftes flickan bort med den likaledes 14-årige Ludvig XIII av Frankrike.

Under de följande årtiondena verkar Anna ha sökt balansera mellan de olika konstellationerna vid hovet. Hennes relation till Ludvig var konstant ansträngd och i förhållande till kardinal Richelieu tycks hon ha växlat mellan underhandling och konfrontationspolitik. Det hela hjälptes knappast upp av att hon både misstänktes för otrohet med hertigen av Buckingham och bevisligen korresponderat med sin bror, kungen av Spanien, mitt under pågående krig mellan de båda länderna.

År 1638 var läget i stort sett sådant att drottningen antingen skulle få en son eller tvingas skilja sig. I september föddes sonen Ludvig, efter 23 års väntan på en tronföljare. Därmed var äktenskapet räddat men in i det sista var drottningens ställning oklar, trots att hon snart fick ytterligare en son, Filip, med sin man.

Åren 1642-43 innebar en vändpunkt i Annas liv. I december förstnämnda år dog Richelieu och ett halvår senare följdes han av Ludvig XIII. Drottningen lyckades snabbt göra sig till regent i den fyraårige Ludvig XIV:s namn och började att, med hjälp av sin förtrogne rådgivare kardinal Mazarin, förvalta styrelsen av riket i väntan på gossens myndighet

Eftersom Ludvig i det närmaste kommit som en räddare för drottningen omfattade hon honom med särskilt stark kärlek och ville ofta ha honom i sin närhet. De lekte tillsammans, gav sig ut på åkturer i vagn och badade ihop i Annas badrum, vilket den lille kungen var särskilt förtjust i. Den yngre brodern fick inte samma uppmärksamhet men blev heller inte direkt ”mobbad” av sin mor. Hon var dock noga med att poängtera att Ludvig var kungen och därför alltid måste lydas, även då bröderna lekte. Detta hindrade dem inte från att slåss som syskon brukar men inte heller från att skapa ett lojalitetsband som, trots periodiska påfrestningar, höll livet ut.     

Utöver att umgås med Ludvig älskade Anna att gå på teater, även då hovsorg rådde. Hon adlade författaren Corneille och gav också bidrag till mindre framstående dramatiker. Därtill organiserade hon välgörenhet och var noga med att vörda Gud och regelbundet gå till nattvarden. Ett annat utmärkande drag hos henne var bördsstoltheten; porträtten av de spanska förfäderna intog en hedersplats i hennes gemak vid sidan av krucifix och helgonreliker.

Den stora krisen i Ludvigs barndom var det uppror som bröt ut 1648 och pågick i större eller mindre grad fram till 1653. Furstar, borgare och präster ingick i upprorsrörelsen, som kallade sig ”fronden”, efter det franska ordet för slunga. Bland de viktigaste orsakerna till missnöjet var de styrandes skattpolitik och misstro mot änkedrottningens rådgivare Mazarin, trots att han emellanåt tycks ha dämpat hennes vrede och fått henne att inta en försonligare hållning gentemot oppositionen. Vid några tillfällen tvingades kungafamiljen lämna Paris men hur kritiskt läget än var bevarade Anna, åtminstone inför Ludvig, alltid lugn och fattning, vilket sonen aldrig glömde. I sina memoarer skrev han, som det återges i översättningen av Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken: ”Den kraft med vilken denna furstinna vidmakthöll min krona under de år då jag ännu ej var istånd att själv handla var för mig ett tecken på hennes tillgivenhet och dygd". 

Icke desto mindre uppstod vissa slitningar mellan mor och son mot slutet av Annas liv. Sedan Ludvig gift sig med en spansk kusin och tagit över styret i Frankrike uttryckte änkedrottningen starkt ogillande mot hans kärleksliv utom äktenskapet. Någon fiendskap mellan dem var det dock aldrig tal om och då Anna de sista åren regelbundet var svårt sjuk brukade Ludvig sova i hennes rum. Efter moderns död i januari 1666 befallde kungen att hon skulle räknas som regerande monark och få en begravning i enlighet därmed. Det var en innerligt sörjande son som på detta sätt gjorde sin mor den sista tjänsten.

 

Lovisa Ulrika var redan tidigt tänkt som drottning av Sverige. En faster till henne hade på sin tid varit gift med Fredrik av Hessen Kassel, som vid tiden för flickans födelse just blivit kung av Sverige under namnet Fredrik I. I väntan på att det nya svenska kungaparet skulle producera en lämplig brudgum gav Fredrik Vilhelm av Preussen sin dotter namnet Ulrika efter sin FD svågers nya hustru. Det svenska kungaparet var också hennes Gudföräldrar och hon brevväxlade regelbundet med Ulrika Eleonora. Någon svensk kronprins kom dock ej till världen och planerna fick därför skrinläggas. När de så småningom togs upp på nytt var det den nyvalde svenske tronföljaren Adolf Fredrik av Hollstein Gottorp som friade. Fredrik den store rådde honom visserligen att välja hans andra ogifta syster, eftersom Lovisa Ulrikas högdragenhet och fallenhet för intriger knappast skulle passa för svenska förhållanden men prinsen stod på sig i sitt val 

Den furstinna som 1744 blev kronprinsessa av Sverige vid 24 års ålder kom från ett hov där upplysningen stod högt i kurs, åtminstone vad hennes mor Sofia och hennes äldste bror Fredrik beträffade. Genom dem hade hon stiftat bekantskap både med Voltaires skrifter och med honom själv. I motsats till Anna av Österrike var hon inte religiöst lagd men var heller inte alldeles främmande för religionens psykologiska värde. Man kan förmoda att hon trodde på personlig kontakt med Gud, utan förmedling av präster eller andra mellanhänder. I fråga om bördsstolthet var de båda drottningarna lika: Lovisa Ulrika var så ivrig att föra Preussens talan i sitt nya hemland att hon diskuterade politik med sin make vid ett av deras tidigaste möten.  

Lovisa Ulrika uppfattade sin man som sympatisk och godhjärtad, förmodligen i en känsla av att kunna styra honom. Till skillnad från Frankrike, där kungen åtminstone på papperet var enväldig, var emellertid den svenska kungamakten i hög grad begränsad sedan dryga tjugo år. Enligt regeringsformen måste kungen styra ”med råds råde”, dvs. ta hänsyn till rådets uppfattning i olika frågor. I praktiken hade kungamakten i det närmaste blivit rent dekorativ. Lovisa Ulrika stod således inför uppgiften att bekämpa ett helt styrelseskick och inte endast revolterande undersåtar, som i Frankrike under fronden.

I väntan på en utveckling mot starkare kungamakt ägnade sig kronprinsessan, senare drottningen, åt kulturella uppgifter. I likhet med drottning Anna älskade hon teatern och gynnade den men hennes intressen var betydligt mångsidigare. Hon studerade bland annat matematik och engelska och stod i brevkontakt med några av tidens filosofer, Som Voltaire och Helvetius Hon ägde en stor samling växter och djur, som systematiserats av Linné och enligt Olof Jägerskölds biografi kan man se hennes och makens naturaliesamlingar som en av Riksmuseets grundstenar. Hon grundade därtill vitterhetsakademin, som på hennes tid delvis hade samma uppgifter i fråga om utveckling av svenska språket som sonens svenska akademi senare skulle få. Enligt Jägersköld fanns dock ett drag av politik över sällskapet, då drottningen gärna tycks ha släppt in personer som betraktades som användbara för hennes politiska syften.

Målet att stärka kungamakten lämnades aldrig ur sikte och vid två tillfällen verkade hon aktivt för detta. I mitten av 1750-talet planerades en revolution som åtminstone delvis hade drottningen till initiativtagare även om detaljplaneringen, eller snarare bristen på sådan, låg hos andra. Försöket slutade i fiasko som kostade ett antal personer livet, däribland några av landets främsta adelsmän. I efterdyningarna gick rykten om att de styrande planerade att mörda drottningen, eller åtminstone avsätta kungaparet men de kom ifrån med blotta förskräckelsen. Några år senare sökte drottningen skaffa sig större makt genom att agera vågmästare mellan de två rivaliserande partierna, hattar och mössor. Också detta försök gick i stöpet och kronprins Gustav framstod alltmer som hovpartiets ledare.

Prinsen var länge sin mors favorit i familjen och på det rent intellektuella planet hade de stort utbyte av varandra. De läste och diskuterade sin tids filosofer tillsammans och när drottningen på senare år besökte sitt gamla hemland köpte hon presenter som Gustav kunde förväntas uppskatta. Efter sonens statsvälvning 1772 förklarade hon för sin bror Fredrik den store att hon var fullt beredd att gå i krig mot Preussen om han satte sig emot regimförändringen i Sverige Om hon förlorade striden skulle hon dö som en värdig syster till Fredrik.Lovisa Ulrika var dock allför lynnig och krävande för att kunna etablera en relation till något av sina barn i still med den Anna av Österrike haft med Ludvig XIV. Medan Anna konsekvent markerat att Ludvig stod över sin yngre bror i rang hade Lovisa Ulrika en tendens att spela ut barnen mot varandra, först Gustav mot Karl och sedan, när han blivit kung, de yngre mot deras storebror. Detta är säkert en förklaring till senare slitningar i familjen.  

Med tanke på hur lika mor och son var är det kanske inte konstigt att det uppstod kontroverser och att de blev allvarligare ju äldre Gustav blev. Även om änkedrottningen beundrade sin sons handlingskraft 1772 hade hon svårt att smälta att hon inte längre var den självklara ledaren i kungahuset och Gustav, som insåg att modern skulle lägga beslag på all makt om hon inte stoppades, gjorde helt klart vem som nu bestämde, både i riket och inom familjen. När Sofia Magdalena blev gravid följde den stora tragedin. Även om de första ryktena om drottningens förbindelse med hovstallmästare Munck kan ha kommit från annat håll var Lovisa Ulrika otvivelaktigt den drivande kraften i förtalskampanjen och följden blev att mor och son bröt kontakten i fyra år; de sågs inte igen förrän strax före hennes död. På sommaren 1782. Trots att de försonades utåt tvivlade många på att allt verkligen var glömt och när modern dog kort därefter var Gustav inte närvarande. Man kan anta att han känt sig befriad av moderns död, även om han säkert också sörjde.     

Reflektioner.

Det är naturligtvis svårt att jämföra två personer som levt under helt olika epoker och uppfostrats vid så olika hov som det konservativa spanska och det av upplysning präglade preussiska. Med tanke på att både Ludvig XIV och Gustav III kom att bygga system där de själva utgjorde det absoluta centrumet är det ändå spännande att ställa deras mödrar, som båda dominerade sina söner i många år, vid sidan av varandra. Den omedelbara frågan blir varför relationerna utvecklade sig så olika och hur det kom sig att Lovisa Ulrika i slutändan svek sin son så gruvligt, medan Anna in i det sista lade sig vinn om att ge sin son all kärlek hon förmådde. Att ge ett entydigt svar på dessa frågor är naturligtvis omöjligt men en del av svaret kan ligga i de olika förutsättningarna under sönernas barndom.

Efter sin mans död fick Anna av Österrike utveckla hela sin energi för att bevara sin sons krona under fronden. Även om det säkert var påfrestade gav det henne chansen att vara härskare, om än med hjälp av Mazarin. Hur dominerande Lovisa Ulrika än var, både privat och offentligt, var det den svage Adolf Fredrik som representerade kungamakten rent tekniskt. Om drottningen fått möjlighet att företräda en minderårig monark skulle hon helt säkert, på samma sätt som Anna, lagt ned all kraft på att vidmakthålla sonens krona medan han ”ännu ej var i stånd att själv handla”.   Som det nu var levde hon vid sidan av en man som varken på pappret eller i kraft av sin egen personlighet var kapabel att utöva makt. Hon befann sig ofta i underläge gentemot ständerna och måste maktlös se hur kungamakten var på defensiv, ibland nästan helt upphävd. 

När hennes stora önskan slutligen uppfylldes var det Gustav som ensam utfört storverket och fick all ära och glans av sin bedrift. Den modiga och starka drottningen kände sig försmådd och bortglömd, kanske värdelös och misslyckad. Det blev då en besatthet hos henne att hävda sin maktställning, rentav till priset av sonens och familjens lycka. Man kan cyniskt fråga sig hur relationen mellan Gustav III och hans mor hade gestaltat sig om Adolf Fredrik följt Ludvig XIII:s exempel och dött i förtid. En viktigare fråga gäller den ovan omnämnde Gustav IV Adolf. Hans liv präglades mycket av de rykten som kommit i svang om hans oäkta börd, rykten som Lovisa Ulrika underblåst. Vilket hade hans öde blivit om Gustav III och hans mor haft samma varma relation som Ludvig XIV och Anna av Österrike?             

                       

         

vv

Kvinnlig regent, en fråga för krislägen

 

 

Om en knapp vecka ståndar bröllop i kungahuset.  Prins Carl Philip gifter sig och kommer förhoppningsvis med tiden att få barn. Det är dock knappast troligt att vare sig han eller hans ättlingar  någonsin kommer att bestiga tronen. Det finns två personer före dem på listan över efterträdare till vår nuvarande statschef. Vad man kanske inte tänker på är att om de gamla bestämmelserna vore i kraft, skulle det vara vår blivande konungs bröllop som går av stapeln 13 juni. Under sitt första halvår var Carl Philip Sveriges tronföljare. Visst har vi haft kvinnliga regenter förr men bara då ingen manlig kandidat funnits på nära håll. Fram till 1/1 1980 var det sönerna som normalt blev regenter i Sverige, oavsett om deras systrar var äldre.

Även om det inte varit uttryckligen förbjudet för kvinnor att regera har man i de flesta länder utgått från att det är sönerna som skall efterträda sina fäder på tronen. När frågan om kvinnlig tronföljd kommit upp har det nästan alltid varit i ett krisläge för monarkin. Det bör kanske sägas att jag här åsyftar europeiska nationer som existerat som oberoende stater före 1789. Låt oss titta på några exempel där frågan om kvinnlig tronföljd varit aktuell och vad det sedan fått för resultat. Min korta studie omfattar Frankrike, Sverige och Ryssland.

 I juni 1316, alltså för nästan exakt 700 år sedan, avled Ludvig X av Frankrike hastigt och för första gången på 300 år fanns ingen manlig arvinge till tronen. Drottningen var gravid men det skulle dröja ett halvår innan barnet kom till världen. Dessutom fanns en dotter från ett tidigare äktenskap men hennes börd var starkt ifrågasatt. Dilemmat var nu vad som borde ske om det väntade barnet också blev en flicka, vilken av de två prinsessorna skulle då ärva tronen? Efter diverse letande i gamla skrifter kom man fram till lösningen att helt enkelt förbjuda kvinnlig tronföljd i riket. Som motivering åberopade man en uppteckning från 500-talet av de saliska frankernas rättsliga sedvänjor, trots att det är tvivelaktigt huruvida dessa franker levat på fransk mark. Reglerna var dessutom svårtolkade. Här hittade man en bestämmelse som fråntog kvinnor rätten att äga jord, vilket uttolkades som att de inte heller kunde regera. (Se Saliska lagen och de saliska frankerna, Wikipedia). Följaktligen övergick den franska kronan till kung Ludvigs bror Filip, som nu blev Filip V. Det tveksamma i förfarandet understryks ytterligare av att Filip samtidigt understödde sin svärmor i en arvstvist om grevskapet Artois, som denna förde med sin brorson Robert. Sedan dess har begreppet ”salisk lag” förknippats med förbud mot kvinnlig tronföljd.

År 1590 infördes kvinnlig tronföljd i Sverige, under förutsättning att alla manliga ättlingar till Gustav Vasa avlidit. I 1544-års bestämmelser hade kvinnor uteslutits från tronföljden, såtillvida som kungaval skulle ske om ätten Vasa utslocknade på manssidan.(Se 1590 och 1544 års arvförening,). Införandet av kvinnlig tronföljd 45 år senare bottnade sannolikt i att kung Johan ville skydda sin ätt. Utöver Sigismund, som redan var kung i Polen, fanns endast en prins tillgänglig, hertig Johan, som var ett år gammal. Om det värsta skulle inträffa och prinsarna inte mäktade bevara sitt svenska rike, visste nu Johan att dottern Anna kunde ta över.

När riksdagen i Norrköping bekräftade bestämmelsen om kvinnlig tronföljd 1604 fanns det minst två manliga tronarvingar men Karl IX ville gardera sig mot faran att brorsonen Sigismund skulle återta sin svenska tron. Att beslutet om kvinnlig tronföljd inte bottnade i någon tidigmodern föreställning om jämställdhet visas av att samma riksdag beslutade att gods som donerats av kronan inte kunde ärvas av kvinnor; om ägaren av ett donerat gods dog utan söner skulle egendomen återgå till kronan, såvida inte dottern fann en passande make. (Se Norrköpings besluts gods.). Sverige tillät således kvinnlig tronföljd men begränsade kvinnors rätt att äga jord, medan man i Frankrike gjort tvärtom två århundraden tidigare

Med kortare avbrott för perioden 1650-83 gällde bestämmelsen om kvinnlig tronföljd fram till 1743, då ätten Hollstein Gottorp introducerades i Sverige. Ständerna fastställde då att endast Adolf Fredriks manliga ättlingar skulle ärva tronen, vilket kom att gälla även för huset Bernadotte fram till 1980 .

Vad Ryssland beträffar kan helt kort nämnas att efter Peter den stores död 1725 regerade ett flertal kvinnor under återstoden av seklet, med undantag för kortare perioder av manligt styre. Liksom i de övriga fall vi granskat saknades en självklar manlig arvinge till tronen men här var inte tal om några nedskrivna bestämmelser, utan om regelrätta stadskupper som förde de olika kvinnorna till makten, Då Paul I bestigit tronen 1796 införde han genast förbud mot kvinnlig tronföljd, troligen av hat mot sin mor Katarina.

Av alla dessa exempel ser vi att frågan om kvinnliga regenters vara eller icke vara ofta kommit upp i krislägen. Sverige och dess kronprinsessa kan glädja sig åt att leva i en lugnare tid.

           

              

Drängens vittnesmål

I söndags var det 448 år sedan ”Sturemorden”, då ett antal svenska adelsmän miste livet på Uppsala slott på order av Erik XIV. I samband med denna händelse blev kungen sjuk och för någon tid ej i stånd att styra riket. Ett drygt år senare avsattes han och tillbringade sina sista år i fångenskap.

Erik har länge förknippats med dessa mord; om man inte har särskilt breda kunskaper om honom men ändå vet något så är det att han var galen och mördade några adelsmän, att han gifte sig med en vacker flicka som hette Karin och att han blev förgiftad av sin bror.

Än i dag är det vanligt att avfärda hans handlande I Uppsala med att han var sinnessjuk; det märks i ett inlägg från13/12 2004 på historiesajten.se och i ett inlägg från 22/11 2008 på svensk historia.se, även om det senare inlägget problematiserar ämnet en aning. Vad jag här vill diskutera är inte så mycket vad som låg bakom Sturemorden utan snarare hur lite vi vet om vad som egentligen hände.

För några år sedan läste jag för nöjes skull vad några mer eller mindre etablerade historiker haft att säga om händelserna 24 maj 1567. Resultatet blev överraskande, inte därför att de bedömde vittnesmålen på olika sätt utan för att de inte var ense om vad huvudvittnet egentligen uppgivit.

Det vittnesmål som brukar åberopas som det viktigaste lämnades av en av Svante Stures anställda, drängen Anders. En så känd fackman som Hans Villius beskrev 1991  i sex dagböcker  detta vittnesmål som en av de färgstarkaste skildringar som finns av en dramatisk händelse i vår historia. Det framgår klart att han bedömer vittnesmålet som sannfärdigt. Enligt Villius uppger drängen att kungen besökte hans herre i dennes fängelse på morgonen 24 maj och bad om förlåtelse för att han gripit honom. Sedan gick kungen sin väg men lite senare såg Anders honom springa ute på borggården och gå åt det håll där Nils Sture, Svantes son, satt fängslad. Sedan följde morden.

I sin biografi över kungen från 1996 åberopar Knut Carlqvist samma dräng som vittne men hävdar att han påstått att kungen besökte Svante Sture fört efter att Nils dräpts och att Erik då bad om förlåtelse för att han låtit gripa Svante. Carlqvist menar å andra sidan att drängen förmodligen tagit fel på tidsföljden och att kungen i själva verket besökte Svante Sture före hans sons död.

I äldre tid menar Fryxell i första delen av berättelser ur svenska historien att kungen besökt Svante Sture två gånger, före och efter Nils Stures död. Han uppger inte var uppgiften kommer ifrån. I en biografi över Erik från 1935 menar Ingvar Anderson att drängen Anders vittnesmål inte stämmer kronologiskt men lämnar samma beskrivning av händelseförloppet som Hans Villius.

Hur kan vi med en sådan oenighet om förspelet till Sturemorden påstå oss veta vad som egentligen hände?

Om man försöker utreda vad som rent konkret utlöste morden blir resultatet detsamma. Flera författare nämner kungens bror hertig Johan i sammanhanget men vilken betydelse han haft kan de inte enas om. Hertigen satt fängslad på Gripsholms slott i maj 1567 och enligt Fryxell skall underrättelsen att denne lyckats fly ha gjort kungen så upprörd att han beordrat Sturemorden. Carlqvist nämner också en sådan underrättelse men den skall ha anlänt först Efter morden. Den utlösande faktorn skulle istället ha varit att en i övrigt obekant person uppenbarat sig på borggården och då misstänkts vilja mörda kung Erik.

En nutida jurist skulle förmodligen dra slutsatsen att vi med ledning av alla dessa olikartade uppgifter i stort sett inte vet något om vad som verkligen hände i Uppsala 24 maj 1567, utom namnen på dem som dödades. Vi kan följaktligen inte heller lättvindigt avfärda kungens  handlande som en galnings verk.     

               

Var gråkappan en folkmördare?

I måndags sände studio ett ett inslag om den svenska 500lappen, som är på väg att försvinna. Utgångspunkten var oviljan och protesterna i Skåne då den nuvarande sedeln infördes 1985. Invånarna i Lönsboda i Osby kommun protesterade då mot att Karl XI avbildades på sedeln i fråga. Kungen hade nämligen i april 1678 beordrat att Örkeneds socken, där Lönsboda ingår, skulle brännas ned och de manliga invånarna dödas. 307 år senare förklarade ortens invånare i en skivelse till regeringen att den nya 500lappen borde prydas ”av en värdig representant för det svenska folket, inte av en folkmördare”. Även om maningen inte fick någon praktisk verkan väckte den såpass stor uppståndelse att Rapport den gången fann anledning att ta upp saken.I studio ett´s  inslag intervjuades en man som berättade att han ännu 30 år senare undviker att lägga ut 800 kronor på en gång för att inte riskera att få en femhundralapp tillbaka och det framgick även att han och även andra ser avskaffandet av sedeln som en seger i efterhand (Sveriges radios hemsida).Var då Karl XI, som historiskt belästa människor vanligen förknippar med ärlighet och effektivitet, en folkmördare?

För att börja med själva termen ”folkmord”, som togs i bruk 270 år efter händelserna i Örkeneds socken, måste avsikten med ett sådant enligt FN:s stadgar vara att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”. (Se folkmord, Wikipedia).   I Karl XI:s fall rörde det sig som vi sett om en specifik skånsk socken, inte om själva Skåne, som ur lokalpatriotiskt perspektiv kan definieras som ”nation” Det är med andra ord tvivelaktigt om ens våra dagars folkrättsexperter skulle använda termen ”folkmord” för att beteckna händelserna i april 1678.

Inslaget i Studio ett berörde knappt med ett ord bakgrunden till händelserna 1678. Man fick närmast intrycket att en grupp motståndsmän helt på eget bevåg bekämpat svenska staten och att kungen slutligen utsatt området för repressalier. Historikern Dick Harrisson kom dock med en antydan om verkliga förhållandet då han konstaterade att: ”så förde man krig på 1600-talet”. I april 1678 rådde krig i Skåne och så hade det varit i snart två år. Själva kriget hade inletts med den danska krigsförklaringen i september 1675 och i juni följande år landsteg danskarna i Skåne. Syftet var att återta de delar av Danmark som svenskarna erövrat vid freden i Roskilde 1658. Skåne var alltså inte ockuperat av svenskarna, det var svenskt territorium som vunnits enligt fredsavtal mellan två suveräna stater. Att bistå danskarna var följaktligen liktydigt med förräderi. Ändå var det just vad många skåningar gjorde. Varför de gjorde det är en sak för sig. Från Karl XI:s synpunkt var dessa människor inget annat än rebeller som måste straffas, i likhet med alla andra som trotsade ordningen i riket. Kungen försökte dock slå ann en försonlig ton i januari 1677, då han i ett manifest förkunnade att, trots att invånarna i Skåne och Blekinge visat sig trolösa, var han beredd att skona dem: ”såvida de hädanefter för slika tecken på trolöshet sig bättre akta”. Snapphanarna (en beteckning som i svenskarnas ögon innefattade både helt fristående gerillaförband och ”friskyttarna”, som verkade på egen hand men ingick i danska armén), fotsatte dock sin partisanverksamhet. De anföll inte endast reguljära svenska trupper utan även ”landsmän” som stödde svenskarna. Prästen i Järnarp överfölls flera gånger därför att han visat sig lojal mot svenske kungen. Vid ett tillfälle slog man ut hans tänder.

Det var mot denna bakgrund Karl XI i april 1678 beslutade att tre socknar, Örkened, Gammalstorp och Jemshög, skulle brännas och alla män i vapenför ålder dödas. I den order som utfärdades stod uttryckligen att kvinnor och barn skulle   skonas. Däremot skulle alla hus brännas och allt av värde föras bort (https://sv.wikipedia.org/wiki/Nedbränningen_av_Örkeneds_socken ). 

Ordern fullföljdes i Örkened 22-23 april och så när som på två gårdar brändes hela socknen ned. Som tur var hade de flesta hunnit fly, så att bara tio personer dödades i angreppet. Föga förvånande pacificerades inte bönderna med denna metod, utan fientligheten mot svenskarna stärktes. Kungen avblåste därför aktionen mot de två andra socknarna, en omständighet som på intet sätt berörs av studio ett. Där nämns förövrigt inget om att man ursprungligen planerat att bränna tre socknar. .Av detta ser vi, dels att aktionen i realiteten fick mycket mindre omfattning än planerat, dels att den specifikt var riktad mot vapenföra män. Det som hände Örkeneds socken i april 1678 var inte någon masslakt på oskyldiga människor utan en straffexpedition mot potentiella rebeller. Mänskligt sätt var det som skedde naturligtvis förfärligt men inte värre än vad dåtida upprorsmän måste räkna med.

I TV programmet Jakten på snapphanarna från 1992, som denna texts ”historiska” citat hämtats ur, nämner Hans Villius att svenskarna efter kriget skonade flera av snapphanarna eftersom ”freden skulle vinnas”. Det vore läge för invånarna i Örkeneds socken att efter nästan 340 år följa segrarens exempel.