Tankar kring ett giftermål

För en vecka sedan var jag på Livrustkammaren då den nyutkomna boken ”politik och passion” presenterades. I denna bok diskuterar en grupp historiker ett antal kungliga svenska äktenskap genom tiderna. Man har som grundläggande ståndpunkt att sådana äktenskap i regel är avsedda att på olika sätt stärka eller spegla den rådande samhällsstrukturen. Dessa giftermål skall, hävdar man; skapa fred och allianser, säkra tronföljden och stärka dynastin, samt spegla samhällets normer.

Ett svenskt kungligt äktenskap som brukar beskrivas som ett klart brott mot alla dessa principer är självklart Erik XIV:s förening med Karin Månsdotter i juli 1568. Under själva bokpresentationen kom just detta exempel inte på tal men vid den efterföljande frågestunden undrade en i publiken hur författargruppen ställde sig till kung Eriks giftermål. En av skribenterna svarade att kungens handlingssätt varit ”lite dumt” och fortsatte med att, ungefär, säga: ”Han kunde väl ha plockat upp någon tråkig prinsessa från Tyskland, gjort henne till drottning och haft tomtebolycka med sin älskarinna och sina barn”.

Även om detta sades i skämtsam ton tyder formuleringen på en god portion förakt för kungen. Man får intrycket att han glömt sina plikter och av ren passion kastat sig i armarna på en simpel bondflicka. Det tycks inte finnas någon tanke på att andra skäl kan ha styrt Eriks handlande, trots att den enklaste läsning i ämnet klargör att kungen i flera år före sitt äktenskap sökt en hustru av kunglig börd. I rättvisans namn skall erkännas att jag i skrivande stund inte läst antologin som presenterades förra torsdagen men enbart professorns nedlåtande uttryckssätt vid tillfället gjorde mig beklämd.Under de senaste dagarna har jag studerat vad ett antal skribenter genom tiderna haft att säga om kung Eriks giftermål med Karin Månsdotter och i själva verket förvånats över den neutrala ton de flesta hållit.

Anders Fryxell är kritisk till giftermålet i första bandet av ”Berättelser ur svenska historien”, (1982 års upplaga). Hans inställning framgår genom små antydningar, som när Karin definieras med epitetet ”den forna pigan”. Författaren verkar representera, eller åtminstone tala för, den aristokrati som opponerade sig mot kungens handlingssätt på 1560-talet. Han påpekar å andra sidan att det var först sedan de utländska frierierna misslyckats som Erik tog det omvälvande steget.

Knut Carlqvist intar motsatt ståndpunkt i sin populärt skrivna ”Kung Erik av folket”, (1996). Han påpekar att det efter Sturemorden och kungens sinnessjukdom blivit ännu svårare än tidigare att hitta en furstlig gemål och att det, sedan Karin fått en son, fanns en arvinge till tronen. Carlqvist menar att Erik tappat tålamodet med allt intrigerande och alla dröjsmål och beslutat utnyttja sin suveräna rätt att gifta sig med vem han önskade.

De tre andra skribenter jag läst; Ingvar Andersson, Alf Henriksson, och Hermann Lindqvist, nämner i stort sett bara giftermålet utan att avge något omdöme. Andersson betecknar kungens beslut som ”uppseendeväckande”, vilket det otvivelaktigt var. I stort sett tycks eftervärlden ha accepterat konung Eriks handlande, åtminstone under det senaste seklet.

Att mot denna bakgrund yttra sig direkt nedlåtande om en händelse som inträffade för så länge sedan och dessutom i ett läge där behovet av en tronarvinge bevisligen var akut finner jag betänkligt. Det står naturligtvis var och en fritt att ha sin uppfattning om Erik XIV:s äktenskap, i synnerhet när omdömet kommer från en fackman. Personligen såg jag dock gärna en neutralare hållning. Det vore exempelvis möjligt att beteckna giftermålet som ”riskfyllt eller ”vågat”, vilket inte innebär något annat än att konstatera faktum. Gustav Vasas äldste son är varken den förste eller siste politiker som tagit risker och sådana brukar som bekant bedömas efter resultatet. Den glansfulle men ibland labile Erik XIV led tillräckligt medan han levde utan att behöva utstå hån nära 450 år efter sin död                     

 

                       

Solnedgång över Frankrike

Det berättas att Österrikes kejsare någon vecka efter skotten i Sarajevo 1914 skall ha sagt: ”Det är bara jag som inte dör”. Två århundraden tidigare måste liknande tankar ha föresvävat Ludvig XIV,

År 1711 hade Ludvig regerat i 50 år, om man räknade från hans reella makttillträde vid kardinal Mazarins död 1661. Lade man till de år kungen stått under sin mors och sin försteministers övervakning och förmynderskap blev det 68. Då Ludvig grep regeringstyglarna var kungamakten försvagad. Sedan Henrik IV:s död 1610 hade Frankrike i realiteten styrts av ministrar, av vilka två varit utlänningar. Antingen hade kungarna varit omyndiga eller för svaga att själva ta ledningen. Ministrarnas styre var ofta impopulärt och under sin barndom hade Ludvig sett upprörda folkmassor marschera mot palatset i protest mot hans mors och hennes gunstlings politik, Vid några tillfällen hade kungafamiljen rentav måst fly från Paris. När Ludvig grep makten 1661 hade han som huvudmål att stärka kungamaktens ställning inåt och sitt rikes stormaktsställning utåt. Inåt hade allt gått planenligt. I början av 1710-talet fanns i Frankrike ingen politisk fraktion som vågade trotsa Ludvig XIV. Det nya kungaresidenset Versallies var en tydlig symbol för solkonungens makt: ”Staten, det är jag”, kunde han med rätta säga, samtidigt som han bemödat sig att ha kompetenta medhjälpare omkring sig. Vad arvtagare till tronen beträffade, en viktig detalj i tryggandet av kungamakten, rådde det i början av 1700-talet ingen brist på sådana. Vid sekelskiftet 1700 var kungen sedan länge farfar och fyra prinsar stod redo att i tur och ordning gripa spiran. Drygt tio år senare tycktes plötsligt allt falla sönder.

De gamla ministrarna drottningen och kungens bror var sedan länge borta och nu krävde döden sina skördar bland Ludvigs ättlingar. I april 1711 dog den snart 50årige kronprinsen i smittkoppor och tio månader senare följde hans äldste son och sonhustru honom i graven. I mars 1712 dog hertigen av Bretagne, kungens äldste sonsonson. Ytterligare två år senare dog hertigen av Berry, den yngste sonsonen. På sommaren 1715 var bara den femårige Ludvig av Anjou kvar av kungens ättlingar inom äktenskapet. Men alltjämt var den gamle fursten, som fötts på 1630-talet vid liv.

Samtidigt hade den franska utrikespolitiken gått över styr. Efter den spanske kungen Karl II:s död hade en fransk prins utsetts till arvtagare i Madrid. Detta ledde till krig som orsakade stora förluster i döda och sårade, också bland adeln. Till råga på allt drabbades Frankrike av den fruktansvärda kölden 1708-09, samma köld som lamslog karolinerna i Ryssland. Vinstockarna förstördes och bläcket stelnade då man skrev brev. Några år senare var kungen så desperat av alla motgångar och olyckor att han i en proklamation manade folket att hålla ut och försäkrade att han önskade fred men att fienden ställde för stora krav. I ett brev till en av sina generaler  sade han sig hellre vilja dö i strid än se fienden inta ”min huvudstad”, om han nu menade Paris eller Versailles.  Slutligen fick man fred med både Habsburg och Storbritannien. Den franske prinsen Filip erkändes som spansk kung men han fick inte ärva den franska tronen. En del besittningar i Flandern förblev i fransk ägo men mycket gick förlorat. Dessutom tvingades den engelske tronpretendenten James Edvard, som växt upp i Versallies och varit så älskad av kungen, att lämna landet. Det var knappast möjligt att se allt detta som annat än nederlag. Utåt tog kungen alla katastrofer med behärskning: ”Vi måste underkasta oss”, hade han sagt vid sonens död 1711 och pekat mot himlen, Men det var tydligt att de ständiga bedrövelserna tog på krafterna: ”Jag kommer att lida mindre i nästa värld”, hoppades han sorgset.
Ludvig hade dock inte förlorat sin handlingskraft. På sommaren 1714 förkunnades, till de bördsmedvetnas förskräckelse, att kungens båda söner med markisinnan de Montespan upptagits i tronföljden. Under förutsättning att alla andra arvsberättigade avled skulle tronen gå till hertigen av Maine och därefter till hans bror Toulouse. Visserligen verkade detta vara en avlägsen möjlighet men de senaste årens dödsfall visade hur snabbt situationen kunde ändras. Med detta beslut hade Ludvig gjort vad han kunde för att stärka tronföljden och dynastin. Nu återstod endast att invänta slutet.     

På sensommaren 1715 kände kungen smärtor i ena låret och det konstaterades att kallbrand utbrutit. Läkarna vågade inte amputera benet och även om så skett hade Ludvig förmodligen inte levt länge. Vid denna tid led han av både gikt och njursten och de som såg honom förfärades över hur avmagrad han blivit. Den 17 augusti intog kungen sängen för gott, med hovläkaren Fagon ständigt vid sin sida. 
Den 25 augusti inföll den helige Ludvigs dag, en av de största helgdagarna i Frankrike. Denna dag fick kungen definitivt besked att inget mer stod att göra. Medan en kör musiker höll konsert nere i parken och utanför hans rum biktade han sig och tog nattvarden, varefter han började ta avsked av sitt hov och sin familj. Allt skedde offentligt, på samma sätt som kungen alltid hade levt. Hans svägerska tyckte att det var som om kungen förberedde sig för en vanlig resa. Han manade sin brorson, hertigen av Orleans som skulle förestå riket under efterträdarens omyndighet, att sköta kungadömet som om det varit hans eget och också att respektera Madame de Maintenon, som varit Ludvigs trogna följeslagerska i många år. Hon hade enbart givit honom goda råd, sade han och på alla sätt sökt frälsa hans själ. 
Också den lille kronprinsen kallades in. Pojken var fem år gammal. Kungen hade varit ett år yngre då hans egen far dog, sjuttiotvå år tidigare. Vilka faror och frestelser väntade gossen som nu stod vid hans säng? Den döende såg på prinsen och sade: ”Ni kommer att bli en stor kung. Tag inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Han lade också   sin efterträdare om hjärtat  att söka lindra folkets nöd: ”vilket jag olyckligtvis aldrig förmått göra”. Det var som om han besvor pojken att inte regera som han själv gjort, som om han redan anade den kommande revolutionen.

Prinsarna av blodet manades att hålla sams, säkert med tanke på de oroligheter kungen själv upplevt under Fronden Hovmän som beklagade det förestående dödsfallet fick en lugn tillrättavisning: ”Trodde ni jag var odödlig? Själv har jag aldrig trott det”. Avskedet från Madame de Maintenon var särskilt svårt.   Hon var tre år äldre än han och sannolikt hans morganatiska hustru sedan drottningens död 32 år tidigare. Ludvig var orolig; hur skulle det nu gå för henne, hon hade ju inte samlat på sig något att leva av. ”jag tänker endast på min Gud”, svarade den fromma gamla damen. Ludvig tröstade sig också med att de snart skulle ses igen, hon kunde inte ha långt kvar menade han. Av tradition borde en kunglig älskarinna lämna hovet då kungen låg för döden. Flera gånger reste Madame också sin väg men kallades ständigt tillbaka. Först efter tredje avskedet skildes de för alltid.

31 augusti förlorade kungen medvetandet men vaknade till då bönerna för döende lästes. ”Herre bistå mig”, viskade han. Klockan 8.15, 1 september 1715 avled Ludvig XIV lugnt och stilla, fyra dagar före sin 77-årsdag. En epok i fransk historia var tillända.                 

     

Förbjuden kärlek i Berchtesgaden

 

 

 

Vad tänker ni på då ni hör namnet Berchtesgaden? Den som kan sin nazihistoria vet att Adolf Hitler hade ”landställe” i den bayerska byn vid gränsen till Österrike och att en del av andra världskrigets drama utspelade sig där Chamberlain besökte Berchtesgaden under sina försök att hindra kriget och det var där Hitler fick veta att de allierade landstigit i Normandie. Några av nazisternas byggnader finns fortfarande kvar; ”Örnnästet” och Albert Speers hus står alltjämt som minnen över det förflutna.

Vad inte många vet är att Berchtesgaden även spelat en liten roll i en kärlekshistoria som på sin tid skakade det ryska tsarhovet. Några år före första världskriget bodde en bror till tsar Nikolaus II där med sin förbjudna kärlek.

 

Storfurst Michail Aleandrovitj var yngste son till tsar Alexander III och hans hustru Maria, född Dagmar av Danmark. Pojken var omtyckt av föräldrarna och var glad och öppen. Han vågade rentav skoja med sin grove och ibland ganska stränge far. Något fursteämne ansågs han dock inte vara. Ministern Witte berättar i sina memoarer, som Radzinskij citerar, att han i anslutning till tsar Alexanders död inför kejsarinnan uttryckt oro över att låta Nikolaus bestiga tronen, eftersom han tydligen ansåg denne för svag för uppgiften.   Tsaritsan svarade att Michail i så fall skulle bli tsar: ”Han har ännu mindre viljestyrka”. Andra i familjen drog sig inte för att ge ”Misja” vänliga men en smula nedlåtande öknamn.

Som de flesta rika playboys på den tiden älskade fursten snabba bilar. Han hade dock en otrevlig benägenhet att somna vid ratten, vilket kunde få vanskliga följder Det behöver knappast sägas att storfursten också var förtjust i brudar och inte heller är det förvånande att dessa kvinnor inte nödvändigtvis var av furstlig börd.

Under 1900-talets första hälft blev det allt vanligare att europeiska furstar gifte sig ”under sitt stånd”, trots att de ansågs bryta mot reglerna för kungligheter och riskerade att gå miste om sin upphöjda ställning. Som bekant förlorade tre svenska prinsar sina titlar och värdigheter på 1930-talet till följd av ”opassande” giftermål och 1936 tvingades Edvard VIII att abdikera från den brittiska tronen efter giftermålet med Mrs Simpson. Också Tsarernas Ryssand drabbades av sådana kriser åren före revolutionen. Flera storfurstar, bland dem tsarens farbror Pavel miste sina titlar och måste lämna landet. Det var inte bara det att deras tilltänkta hustrur var av låg börd; påfallande ofta var de dessutom frånskilda, vilket inte kunde accepteras i ett ortodoxt land. År 1906 kom turen till tsar Nikolaus’ yngre bror.

Michail hade redan 1901 blivit kär i en hovdam och planerat att fly med henne. Detta hugskott hade dock stoppats av änkekejsarinnan Maria. Fem år senare var sonens känslor tydligen djupare. Kvinnan han förälskat sig i denna gång hette som gift Natalija Wulfert. Hon var några år yngre än storfursten, dotter till en advokat och redan inne på sitt andra äktenskap, efter att ha skilt sig från sin förste man. Kapten Wulfert tjänstgjorde vid ett gardesregemente där storfurst Michail var överste. Natalia såg mycket bra ut. Det franska sändebudet i Petersburg talade senare om hennes ”aristokratiskt rena ansikte”. Hennes sätt att röra sig var behagfult, ögonen klara och sammetsmjuka. Tsarens bror bestämde sig; denna kvinna skulle bli hans hustru.

Tsaren vägrade, om än med tungt hjärta, att ge sitt samtycke. Men de båda älskande lämnade Ryssland och började resa runt i Europa. Vad den försmådde äkta mannen tänkte om detta har jag inte funnit någon uppgift om. Så småningom fick paret en son, Georgi. Ännu var de dock inte gifta.

På sommaren 1912 slog de sig ner i den bayerska alpbyn Berchtesgaden, vid gränsen till Österrike.[1] Här fick Michail nyheten att hans brorson, den ryske tronföljaren, blivit svårt sjuk. Om pojken dog skulle Michail bli tronföljare och inte ha någon möjlighet att gifta sig med den lågbördiga och frånskilda Natalija. Det gällde att handla raskt. Vare sig kejsarinnan Maria felbedömt sin sons karaktär, hans kärlek gjort honom mer energisk eller Natalija tog befälet i ett svårt läge, reste de genast till Wien och lät sig vigas i en ortodox kyrka. Så snart ceremonin var genomförd återvände de till Berchtesgaden och meddelade per telegram tsaren vad som hänt.

Nikolaus II blev chockerad. Hans omedelbara reaktion tyder på att brodern vid avresan från Ryssland uttryckligen lovat att inte gifta sig med Natalija, vilket han nu ändå gjort. När det dessutom visade sig att tronföljarens svåra sjukdom bidragit till giftermålet blev tsaren ”särskilt upprörd”. Säkert kände sig den prövade fadern sviken både på ett mänskligt och på ett dynastiskt plan. För att ändå visa god vilja gav han sin nya svägerska titeln ”grevinnan Brassova”, medan brorsonen blev greve.

Då första världskriget bröt ut återvände Michail till Ryssland, av allt att döma väl mottagen av brodern, som aldrig var långsint och satte sammanhållning i familjen före det mesta, med undantag för sin hustrus kontroversiella vänner. Tyvärr ledde brödernas försoning på sikt till katastrof På sommaren 1918 sköts Michail, som under några korta timmar efter broderns abdikation varit tsar, till döds i Perm. Hans hustru och son lyckades lämna Ryssland men drygt tio år senare dog ”greve Brassov i en bilolycka. Den vackra Natalija levde i små omständigheter i Paris till sin egen död 1952.                             

---

[1] Robert K Massie, vars bok om Nikolaus och Alexandra utgör huvudkällan för denna text, anger inte var storfursten bodde. Kanske var det i familjen Bechsteins villa på Obersalzberg eller i deras mindre hus längre upp på berget, där Hitler bodde under sina första år i Berchtesgaden.

 

 

 

 

 

 

                            

 

 

                           

---

[1] Robert K Massie, vars bok om Nikolaus och Alexandra utgör huvudkällan för denna text, anger inte var storfursten bodde. Kanske var det i familjen Bechsteins villa på Obersalzberg eller i deras mindre hus längre upp på berget, där Hitler bodde under sina första år i Berchtesgaden.

 

De avsatta kungarnas land

”För Guds skull, låt oss sitta ned på marken, förtälja sorgligt tal om kungars död”, Shakespeares Rickard II. 

Vilket europeiskt land är riskablast att styra över historiskt sett; dvs. i vilket land löper de styrande störst risk att avsättas om man tittar bakåt i historien? Eftersom denna blogg har dynastihistoria till tema avser frågan länder där monarken utövar makt. Det är vidare fråga om regelrätta avsättningar av monarker, inte mord på regerande monarker. Med tanke på alla revolutioner och omvälvningar som skakat Frankrike och Ryssland kunde man tro att dessa länder är farligast att regera. I ett längre perspektiv är de i själva verket ganska stabila. Visst har det förekommit oroligheter och en del franska kungar och ryska tsarer har mördats men risken att bli officiellt avsatt har varit liten. Det var först efter 1789 som franska kungar och kejsare närmast vanemässigt avsattes när folket eller framstående politiker ville göra sig av med dem. Nikolaj II är i det närmaste ensam om att ha blivit avsatt som rysk tsar. Undantaget är några obetydliga regenter på 1700-talet eller under stora oredan på 1600-talet. I äldre tid ansågs monarken utkorad av Gud och därför närmast helig; som Stefan Zweig skriver i sin biografi över Maria Stuart: ”man kan mörda en kung men inte avsätta honom”.

Vilket är då det land där kungar löper störst risk att avsättas? Om vi bortser från sentida, kortlivade monarkier, som Grekland eller Serbien, är svaret England, med betoning på det egentliga England, Från Johan utan land, vars makt starkt begränsades 1215 genom undertecknandet av Magna Charta och fram till Rickard III:s död i strid 1485, blev i genomsnitt varannan engelsk kung avsatt och dog som statsfånge. Om man dessutom räknar med de kungar som under sin regeringstid i kortare perioder satt fängslade eller tvingades i exil för att sedan återta tronen, är det, från Henrik III till Rickard III bara 4 av 11 monarker som både lyckats sitta på tronen från kröningen fram till sin död och dött som suveräna, ohotade monarker. Om vi också tar med Stuartkungarna på 1600-talet, då Storbritannien i praktiken redan bildats, får vi ytterligare två avsatta kungar. En av dem blev rentav avrättad.

Låt oss göra en snabböversikt över ödet för senmedeltidens engelska regenter.    

Henrik III, son till Johan utan land, besegrades i slaget vid Lewis 1264 och blev i praktiken en marionett i Simon de Monforts händer. Sonen Edvard lyckades dock fly, varpå fadern befriades och monarkin stärktes. Under Edvards regering (Edvard I) var monarken i praktiken enväldig, om också inte ohotad, Edvard var för övrigt mycket nära att skapa det Storbritannien vi i dag känner men som kom att dröja ytterligare 3-400 år. Edvard I dog 1307.

Edvard II var ende överlevande son i sin fars första äktenskap och den förste engelske tronföljare som fick titeln ”prins av Wales”. Kanske tyngde minnet av den dominerande fadern honom, ty han kom att bli ett verktyg i händerna på sina gunstlingar, vilket gick ut över högadelns maktställning. Efter tjugo år på tronen avsattes Edvard II av parlamentet och hans son utsågs till kung. Avsättningen motiverades uttryckligen med att kungen visat sig olämplig som regent. Edvard uppges ha dött i fångenskap en kort tid senare och kan ha mördats.

I likhet med sin farfar var Edvard III en stark kung och under honom inleddes hundraårskriget mellan England och Frankrike. Hans långa regering (50 år), innebar emellertid att man 1377 fick  en tioårig monark, Edvards sonson Rickard II.Rickard kom med åren att intressera sig mycket för kultur och arkitektur men upprepade Edvard II:s misstag att göra sig beroende av favoriter och stöta sig med högadeln. Efter att ha suttit på tronen drygt tjugo år, lika länge som Edvard II, delade Rickard anfaderns öde och avsattes av parlamentet. Inom kort var han död, möjligen mördad.

Åren 1399-1422 markerar en lugn period, såtillvida att två monarker i rad lyckades dö på sin tron. En av dem, Henrik V, var nära att erövra hela Frankrike och torde väl än i dag ha hjältestatus i England. Med hans son började problemen på nytt. Henrik VI, som blev kung redan under spädbarnsåren, kom att grunda Eton, Englands förnämsta skola men visade sig ha psykiska problem. Långa perioder var han apatisk och förmådde inte styra riket. År 1461 avsattes Henrik och efterträddes av Edvard av ätten York, Edvard IV. Denna gång lät man dock den avsatte kungen leva. När de som satt Edvard på tronen blev missnöjda med sitt val tvingade de kungen i exil och återinsatte Henrik VI, varpå Edvard återvände till England, störtade Henrik igen och mördade honom (eller initierade mordet), i Towern. Detta skedde 1471.

Edvard IV fick sedan regera relativt ostört i drygt tio år till sin död 1483. Då hans äldste son skulle krönas ifrågasatte farbrodern Rickard brorsonens legitimitet och utropade sig till kung under namnet Rickard III. Spekulationerna om vad som hänt Edvard IV:s båda söner har fortsatt in i vår tid.

Rickard III regerade i två år innan han stupade i slaget vid Bosworth 1485. Han blev därmed den ende av Englands medeltidskungar som förlorade tronen i strid. Hur omdebatterad Rickard än varit genom historien kan han sägas ha förlorat krona och liv på ett ”ärofullt sätt”.                           

Med undantag för Karl I och Jakob II på 1600-talet och Edvard VIII:s abdikation 1936 har de engelska monarkerna, som under tiden blivit brittiska, i stort sett fått vara i fred på sin tron efter 1485.  För närvarande tycks den brittiska monarkin stå på fast grund. Mot bakgrund av vår översikt och med tanke på alla de europeiska monarkier som avskaffats de senaste dryga 300 åren kan det verka underligt att Storbritannien alltjämt har ett regerande kungahus. Kanske en del av förklaringen paradoxalt nog ligger just i de många avsatta medeltidsmonarkerna; de historiska erfarenheterna har lärt engelsmännen och andra britter att kungamakten kan begränsas utan att själva monarkin avskaffas.          

Drottningen som talade skånska

Frankrike är ett land som Sverige haft många förbindelser med genom historien, inte minst på kunglig nivå. Gustav III kallade en gång Frankrike för Sveriges ”äldste bundsförvant”. Genom att på sin tid ge pengar till det svenska deltagandet i trettioåriga kriget bidrog Frankrike aktivt till skapandet av den svenska stormakten. 1772 hölls franske kungen underrättad om Gustav III:s planer på en statskupp. Vår nuvarande kungafamilj kommer som bekant från Frankrike och en del av familjenamnen påminner om det; Prins Eugene fick sitt namn efter Napoleons styvson, som för övrigt var morfar till Carl XV och Oscar II. (Eugene fick dessutom tillnamnet Napoleon, vilket jag till min överraskning upptäckte då jag för några år sedan läste en gammal Sveakalender där namnen på familjens dåvarande medlemmar stod uppräknade). För den som läst sin 1700-talshistoria är det förmodligen vänskapen mellan Marie Antoinette och Axel von Fersen som är mest bekant när det gäller kontakter mellan Sverige och det franska kungahuset. De båda länderna har dock aldrig gått så långt att de förenat sina dynastier genom äktenskap, även om Gustav III lär ha varit inne på tanken. Sverige har troligen ansetts för obetydligt från fransk sida.

En fransk drottning utöver Marie Antoinette har dock haft ett särskilt förhållande till Sverige och till och med behärskat konsten att tala skånska, vilket torde vara unikt bland kungligheter på den europeiska kontinenten och kanske även ställer sig svårt för högheter som vuxit upp i Stockholm. Kvinnan i fråga var Ludvig XV:s gemål Maria Leszczynska, dotter till kung Stanislaw av Polen. Under påtaglig press från svensk sida hade denne adelsman satts på Polens tron 1704, då dottern bara var något år gammal. Till följd av de svenska motgångarna mot Ryssland avsattes han dock snart och efter diverse irrfärder hamnade han och familjen i Kristianstad.  Några särskilt spännande upplevelser, ur svenskt historiskt perspektiv, tycks man inte haft under denna tid men familjen besökte skånska adelsmän och gjorde sig populär i sällskapslivet i trakten. Vid ett tillfälle avlades visit hos Karl X Gustavs änka i Stockholm. Så småningom bosatte sig de kungliga flyktingarna inom den svenska kungafamiljens tyska domäner. Här stannade man till efter Karl XII:s död, då man fortsatte till Frankrike. Intrycket är att familjen levde någorlunda ståndsmässigt men inte överdådigt. Även om den avsatte kungen hade kontakter vid hovet bodde familjen inte i Versallies utan i Alsace.

I början av 1720-talet rådde ett allvarligt läge vid det franska hovet. Den unge Ludvig XV saknade arvingar och om han plötsligt avled skulle dynastin Bourbon dö ut, med alla de komplikationer en sådan situation brukade medföra. Att valet av drottning föll på den politiskt obetydliga Maria tycks dels ha berott på att hon vid 22 års ålder snabbt kunde förväntas avla en tronföljare, dels just på hennes obetydlighet; hon ansågs inte utgöra ett hot mot någon fraktion, vare sig i Versallies eller utrikespolitiskt.  Ändå ojade sig många över att dottern till en avsatt marionettkung skulle tillåtas bestiga den ädla franska tronen. Vad man än tyckte visade sig Maria vara ett gott val. Hon födde 10 barn, av vilka sju blev vuxna. Hon uppfyllde också den traditionella kungliga plikten att utöva välgörenhet och hennes anspråkslösa levnadssätt ställdes snart i kontrast till den nöjeslystne och otrogne Ludvig XV:s. Man bör dock hålla i minnet att det var drottningen som alltmer drog sig undan det fysiska samlivet med kungen, så att han i viss mån kan anses haft rätt att söka sällskap på annat håll.  Man får samtidigt intrycket att hon inte var alldeles obetydlig. Hon brevväxlade med tidens tänkare och agerade sponsor för artister. Dessutom skrev hon anonyma pamfletter som ironiserade över hovlivet. Det är således fullt möjligt att hon kunnat spela en betydelsefull politisk roll om kungen sett henne som något mer än sexualpartner och producent av arvingar. En kategori gäster var särskilt angelägna att träffa drottningen; de svenska sändebuden som alltid fick ett glatt: ”Var hälsad kära hjärta”, på bredaste Kristianstadmål. 

Maria Leszczynska dog vid 65 års ålder 1768. Hon hade då varit fransk drottning i 43 år, längre än någon annan.                    

dynastigrundaren från Wales

Vissa människor är förutbestämda att spela en roll i historien. Hur denna roll gestaltar sig och hur pass betydelsefull den blir beror av många faktorer; den egna personligheten, tidens krav och förutsättningar osv men någon slags betydelse kommer de att få. I en monarki är statschefen ett exempel på denna typ av människa.

Andra skapar sin historiska roll med tiden. I en svår, omvälvande epok kan en person med blygsam bakgrund nå upp till de högsta ämbetena i sitt land och ibland rentav få en maktposition i flera länder. Franska revolutionen och första världskriget är exempel på epoker med god jordmån för den sortens människoöden. Sådana personer vet att de kommer att gå till historien därför att de själva påverkat dess förlopp.

Det finns också de som egentligen inte haft stor betydelse under sin levnad men vilkas handlingar långt senare fått oanade följder. En sådan person är walesaren Owen Tudor. Han föddes kring sekelskiftet 1400 och avrättades 1461. Man vet inte mycket om hans bakgrund men familjen tycks ha varit framstående i sin hemtrakt. Släktingar till Owen har varit inblandade i upprorsförsök mot den engelska överhögheten under Henrik IV. Den omständigheten att han under sitt liv stått i nära kontakt med engelska hovet visar både att han själv ansetts fin nog att hålla till där och att släktens förflutna inte legat honom i fatet hos huset Lancaster.

Någon gång under 1420-talet kom Owen in i kretsen närmast den engelske kungen. Det rådde en viss förvirring vid hovet eftersom den segerrike Henrik V nyligen avlidit och lämnat efter sig en omyndig son, i själva verket ett spädbarn och en änka på tjugo år, drottning Katarina av släkten Valois. Det finns flera versioner av vad som nu hände och vilken roll Owen Tudor spelat i kungafamiljen.

Enligt en berättelse,, vilken bland annat återges i Marget Georges roman Henrik VIIII:s självbiografi, var Owen anställd hos änkedrottning Katarina som kammarherre och ansvarig för hennes klädkammare då tycke uppstod mellan dem.  Enligt en annan variant skall Owen istället haft tjänst hos en adelsman som i sin tur haft anställning i det kungliga hushållet och på detta sätt fått kontakt med Katarina. En tredje teori går ut på att änkedrottningen i själva verket haft ett förhållande med en kusin till hennes döde make och att hon för att undgå följderna av detta gift sig med Owen Tudor. Att de båda verkligen ingått en vigsel tycks man tämligen säker på. (engelska Wikipedia). Eftersom de var jämnåriga och Owen dessutom beskrivs som mycket vacker är det enligt min uppfattning åtminstone inte otänkbart att en verklig vänskap, som senare utvecklats till ett fysiskt kärleksförhållande, uppstått mellan adelsmannen från Wales och Henrik V:s änka. Hur det än förhåller sig med relationen till Owen födde änkedrottning Katarina i början av 1430-talet en son, Edmund, som fick efternamnet Tudor. Flera barn följde, bland annat sonen Jasper.                  

Efter änkedrottningens död 1437 arresterades Owen av kung Henriks förmyndare men lyckades fly, bara för att på nytt gripas. En kort tid senare frigavs han av Henrik VI, som förutom att återlämna de egendomar Owen haft erkände pojkarna Tudor som sina halvbröder. Kungen bör således ha uppfattat Owen som moderns make, eller åtminstone hennes erkände ”livskamrat”. Familjen Tudor fortsatte att tjäna kungahuset men efter Yorkisternas seger vid Mortimers cross 1461 greps Owen och avrättades. Han lär in i det sista ha trott att han skulle få leva och på stupstocken sägs han ha utropat, som den svenska översättningen av Georges roman återger orden: ”Det huvud ska nu ligga på stupstocken som var vant att ligga i drottning Katarinas knä”.

Här kunde episoden med en framfusig, ganska obetydlig adelsman ha slutat utan att historien tagit större notis om den men de kommande årens strider förde Owens ättlingar allt närmare maktens centrum. Drygt 20 år efter hans död besteg sonsonen Henrik tronen som Henrik VII. Under Tudorernas tid grundlades vad som skulle bli det brittiska imperiet.  

           

Solkungarnas mödrar

I sitt program om Gustav IV Adolf kallar Herman Lindqvist Gustav III för ”vår ende solkung” och gör därmed en direkt jämförelse mellan Gustav och Ludvig XIV. Man vet att Gustav varit mycket intresserad av både Ludvig själv och hans tid. Han läste memoarer av tidens stora politiker och lär, enligt Leif Landens biografi, själv ha planerat att skriva en biografi över kardinal Richelieu. Gustav fann också likheter mellan Fronden i Frankrike på 1640-talet och turbulensen kring det svenska hovet 1756. Det är värt att notera att Ludvig XIV och Gustav var lika gamla (tio år), då dessa båda omskakande episoder drabbade dem. Som kung strävade Gustav att, i likhet med Ludvig ett sekel tidigare, bygga upp ett system där kungen stod i centrum av såväl hovlivet som riket i stort.

En indirekt likhet mellan dessa båda kungar är den roll deras mödrar spelat, både i deras personliga liv och vid hovet. Varken Ludvig XIII eller Adolf Fredrik ägde kraft att gestalta kungamakten utåt och kom att överlämna denna roll till sin hustru; (i Ludvigs fall kanske mer av oförmåga och på grund av tidig död en av direkt ovilja att spela rollen av härskare). Vilka var då de kvinnor som i varsitt land och under varsin epok uppfostrade varsin solkung?

Både Anna av Österrike och Lovisa Ulrika av Preussen kom från europeiska stormakter, Anna dock från det på sakta nedgång stadda katolska Spanien medan det reformerta Preussen på Lovisa Ulrikas tid blivit ett kungadöme, för att inom hundra år efter hennes död foga samman de tyska småstaterna till ett kejsardöme.

 Annas mor, Margareta, var på en gång from katolik, politiskt aktiv och kulturellt intresserad, en kombination som gick i arv till hennes äldsta dotter. Margareta dog emellertid då Anna var 10 år och fyra år senare giftes flickan bort med den likaledes 14-årige Ludvig XIII av Frankrike.

Under de följande årtiondena verkar Anna ha sökt balansera mellan de olika konstellationerna vid hovet. Hennes relation till Ludvig var konstant ansträngd och i förhållande till kardinal Richelieu tycks hon ha växlat mellan underhandling och konfrontationspolitik. Det hela hjälptes knappast upp av att hon både misstänktes för otrohet med hertigen av Buckingham och bevisligen korresponderat med sin bror, kungen av Spanien, mitt under pågående krig mellan de båda länderna.

År 1638 var läget i stort sett sådant att drottningen antingen skulle få en son eller tvingas skilja sig. I september föddes sonen Ludvig, efter 23 års väntan på en tronföljare. Därmed var äktenskapet räddat men in i det sista var drottningens ställning oklar, trots att hon snart fick ytterligare en son, Filip, med sin man.

Åren 1642-43 innebar en vändpunkt i Annas liv. I december förstnämnda år dog Richelieu och ett halvår senare följdes han av Ludvig XIII. Drottningen lyckades snabbt göra sig till regent i den fyraårige Ludvig XIV:s namn och började att, med hjälp av sin förtrogne rådgivare kardinal Mazarin, förvalta styrelsen av riket i väntan på gossens myndighet

Eftersom Ludvig i det närmaste kommit som en räddare för drottningen omfattade hon honom med särskilt stark kärlek och ville ofta ha honom i sin närhet. De lekte tillsammans, gav sig ut på åkturer i vagn och badade ihop i Annas badrum, vilket den lille kungen var särskilt förtjust i. Den yngre brodern fick inte samma uppmärksamhet men blev heller inte direkt ”mobbad” av sin mor. Hon var dock noga med att poängtera att Ludvig var kungen och därför alltid måste lydas, även då bröderna lekte. Detta hindrade dem inte från att slåss som syskon brukar men inte heller från att skapa ett lojalitetsband som, trots periodiska påfrestningar, höll livet ut.     

Utöver att umgås med Ludvig älskade Anna att gå på teater, även då hovsorg rådde. Hon adlade författaren Corneille och gav också bidrag till mindre framstående dramatiker. Därtill organiserade hon välgörenhet och var noga med att vörda Gud och regelbundet gå till nattvarden. Ett annat utmärkande drag hos henne var bördsstoltheten; porträtten av de spanska förfäderna intog en hedersplats i hennes gemak vid sidan av krucifix och helgonreliker.

Den stora krisen i Ludvigs barndom var det uppror som bröt ut 1648 och pågick i större eller mindre grad fram till 1653. Furstar, borgare och präster ingick i upprorsrörelsen, som kallade sig ”fronden”, efter det franska ordet för slunga. Bland de viktigaste orsakerna till missnöjet var de styrandes skattpolitik och misstro mot änkedrottningens rådgivare Mazarin, trots att han emellanåt tycks ha dämpat hennes vrede och fått henne att inta en försonligare hållning gentemot oppositionen. Vid några tillfällen tvingades kungafamiljen lämna Paris men hur kritiskt läget än var bevarade Anna, åtminstone inför Ludvig, alltid lugn och fattning, vilket sonen aldrig glömde. I sina memoarer skrev han, som det återges i översättningen av Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken: ”Den kraft med vilken denna furstinna vidmakthöll min krona under de år då jag ännu ej var istånd att själv handla var för mig ett tecken på hennes tillgivenhet och dygd". 

Icke desto mindre uppstod vissa slitningar mellan mor och son mot slutet av Annas liv. Sedan Ludvig gift sig med en spansk kusin och tagit över styret i Frankrike uttryckte änkedrottningen starkt ogillande mot hans kärleksliv utom äktenskapet. Någon fiendskap mellan dem var det dock aldrig tal om och då Anna de sista åren regelbundet var svårt sjuk brukade Ludvig sova i hennes rum. Efter moderns död i januari 1666 befallde kungen att hon skulle räknas som regerande monark och få en begravning i enlighet därmed. Det var en innerligt sörjande son som på detta sätt gjorde sin mor den sista tjänsten.

 

Lovisa Ulrika var redan tidigt tänkt som drottning av Sverige. En faster till henne hade på sin tid varit gift med Fredrik av Hessen Kassel, som vid tiden för flickans födelse just blivit kung av Sverige under namnet Fredrik I. I väntan på att det nya svenska kungaparet skulle producera en lämplig brudgum gav Fredrik Vilhelm av Preussen sin dotter namnet Ulrika efter sin FD svågers nya hustru. Det svenska kungaparet var också hennes Gudföräldrar och hon brevväxlade regelbundet med Ulrika Eleonora. Någon svensk kronprins kom dock ej till världen och planerna fick därför skrinläggas. När de så småningom togs upp på nytt var det den nyvalde svenske tronföljaren Adolf Fredrik av Hollstein Gottorp som friade. Fredrik den store rådde honom visserligen att välja hans andra ogifta syster, eftersom Lovisa Ulrikas högdragenhet och fallenhet för intriger knappast skulle passa för svenska förhållanden men prinsen stod på sig i sitt val 

Den furstinna som 1744 blev kronprinsessa av Sverige vid 24 års ålder kom från ett hov där upplysningen stod högt i kurs, åtminstone vad hennes mor Sofia och hennes äldste bror Fredrik beträffade. Genom dem hade hon stiftat bekantskap både med Voltaires skrifter och med honom själv. I motsats till Anna av Österrike var hon inte religiöst lagd men var heller inte alldeles främmande för religionens psykologiska värde. Man kan förmoda att hon trodde på personlig kontakt med Gud, utan förmedling av präster eller andra mellanhänder. I fråga om bördsstolthet var de båda drottningarna lika: Lovisa Ulrika var så ivrig att föra Preussens talan i sitt nya hemland att hon diskuterade politik med sin make vid ett av deras tidigaste möten.  

Lovisa Ulrika uppfattade sin man som sympatisk och godhjärtad, förmodligen i en känsla av att kunna styra honom. Till skillnad från Frankrike, där kungen åtminstone på papperet var enväldig, var emellertid den svenska kungamakten i hög grad begränsad sedan dryga tjugo år. Enligt regeringsformen måste kungen styra ”med råds råde”, dvs. ta hänsyn till rådets uppfattning i olika frågor. I praktiken hade kungamakten i det närmaste blivit rent dekorativ. Lovisa Ulrika stod således inför uppgiften att bekämpa ett helt styrelseskick och inte endast revolterande undersåtar, som i Frankrike under fronden.

I väntan på en utveckling mot starkare kungamakt ägnade sig kronprinsessan, senare drottningen, åt kulturella uppgifter. I likhet med drottning Anna älskade hon teatern och gynnade den men hennes intressen var betydligt mångsidigare. Hon studerade bland annat matematik och engelska och stod i brevkontakt med några av tidens filosofer, Som Voltaire och Helvetius Hon ägde en stor samling växter och djur, som systematiserats av Linné och enligt Olof Jägerskölds biografi kan man se hennes och makens naturaliesamlingar som en av Riksmuseets grundstenar. Hon grundade därtill vitterhetsakademin, som på hennes tid delvis hade samma uppgifter i fråga om utveckling av svenska språket som sonens svenska akademi senare skulle få. Enligt Jägersköld fanns dock ett drag av politik över sällskapet, då drottningen gärna tycks ha släppt in personer som betraktades som användbara för hennes politiska syften.

Målet att stärka kungamakten lämnades aldrig ur sikte och vid två tillfällen verkade hon aktivt för detta. I mitten av 1750-talet planerades en revolution som åtminstone delvis hade drottningen till initiativtagare även om detaljplaneringen, eller snarare bristen på sådan, låg hos andra. Försöket slutade i fiasko som kostade ett antal personer livet, däribland några av landets främsta adelsmän. I efterdyningarna gick rykten om att de styrande planerade att mörda drottningen, eller åtminstone avsätta kungaparet men de kom ifrån med blotta förskräckelsen. Några år senare sökte drottningen skaffa sig större makt genom att agera vågmästare mellan de två rivaliserande partierna, hattar och mössor. Också detta försök gick i stöpet och kronprins Gustav framstod alltmer som hovpartiets ledare.

Prinsen var länge sin mors favorit i familjen och på det rent intellektuella planet hade de stort utbyte av varandra. De läste och diskuterade sin tids filosofer tillsammans och när drottningen på senare år besökte sitt gamla hemland köpte hon presenter som Gustav kunde förväntas uppskatta. Efter sonens statsvälvning 1772 förklarade hon för sin bror Fredrik den store att hon var fullt beredd att gå i krig mot Preussen om han satte sig emot regimförändringen i Sverige Om hon förlorade striden skulle hon dö som en värdig syster till Fredrik.Lovisa Ulrika var dock allför lynnig och krävande för att kunna etablera en relation till något av sina barn i still med den Anna av Österrike haft med Ludvig XIV. Medan Anna konsekvent markerat att Ludvig stod över sin yngre bror i rang hade Lovisa Ulrika en tendens att spela ut barnen mot varandra, först Gustav mot Karl och sedan, när han blivit kung, de yngre mot deras storebror. Detta är säkert en förklaring till senare slitningar i familjen.  

Med tanke på hur lika mor och son var är det kanske inte konstigt att det uppstod kontroverser och att de blev allvarligare ju äldre Gustav blev. Även om änkedrottningen beundrade sin sons handlingskraft 1772 hade hon svårt att smälta att hon inte längre var den självklara ledaren i kungahuset och Gustav, som insåg att modern skulle lägga beslag på all makt om hon inte stoppades, gjorde helt klart vem som nu bestämde, både i riket och inom familjen. När Sofia Magdalena blev gravid följde den stora tragedin. Även om de första ryktena om drottningens förbindelse med hovstallmästare Munck kan ha kommit från annat håll var Lovisa Ulrika otvivelaktigt den drivande kraften i förtalskampanjen och följden blev att mor och son bröt kontakten i fyra år; de sågs inte igen förrän strax före hennes död. På sommaren 1782. Trots att de försonades utåt tvivlade många på att allt verkligen var glömt och när modern dog kort därefter var Gustav inte närvarande. Man kan anta att han känt sig befriad av moderns död, även om han säkert också sörjde.     

Reflektioner.

Det är naturligtvis svårt att jämföra två personer som levt under helt olika epoker och uppfostrats vid så olika hov som det konservativa spanska och det av upplysning präglade preussiska. Med tanke på att både Ludvig XIV och Gustav III kom att bygga system där de själva utgjorde det absoluta centrumet är det ändå spännande att ställa deras mödrar, som båda dominerade sina söner i många år, vid sidan av varandra. Den omedelbara frågan blir varför relationerna utvecklade sig så olika och hur det kom sig att Lovisa Ulrika i slutändan svek sin son så gruvligt, medan Anna in i det sista lade sig vinn om att ge sin son all kärlek hon förmådde. Att ge ett entydigt svar på dessa frågor är naturligtvis omöjligt men en del av svaret kan ligga i de olika förutsättningarna under sönernas barndom.

Efter sin mans död fick Anna av Österrike utveckla hela sin energi för att bevara sin sons krona under fronden. Även om det säkert var påfrestade gav det henne chansen att vara härskare, om än med hjälp av Mazarin. Hur dominerande Lovisa Ulrika än var, både privat och offentligt, var det den svage Adolf Fredrik som representerade kungamakten rent tekniskt. Om drottningen fått möjlighet att företräda en minderårig monark skulle hon helt säkert, på samma sätt som Anna, lagt ned all kraft på att vidmakthålla sonens krona medan han ”ännu ej var i stånd att själv handla”.   Som det nu var levde hon vid sidan av en man som varken på pappret eller i kraft av sin egen personlighet var kapabel att utöva makt. Hon befann sig ofta i underläge gentemot ständerna och måste maktlös se hur kungamakten var på defensiv, ibland nästan helt upphävd. 

När hennes stora önskan slutligen uppfylldes var det Gustav som ensam utfört storverket och fick all ära och glans av sin bedrift. Den modiga och starka drottningen kände sig försmådd och bortglömd, kanske värdelös och misslyckad. Det blev då en besatthet hos henne att hävda sin maktställning, rentav till priset av sonens och familjens lycka. Man kan cyniskt fråga sig hur relationen mellan Gustav III och hans mor hade gestaltat sig om Adolf Fredrik följt Ludvig XIII:s exempel och dött i förtid. En viktigare fråga gäller den ovan omnämnde Gustav IV Adolf. Hans liv präglades mycket av de rykten som kommit i svang om hans oäkta börd, rykten som Lovisa Ulrika underblåst. Vilket hade hans öde blivit om Gustav III och hans mor haft samma varma relation som Ludvig XIV och Anna av Österrike?             

                       

         

vv